Bästa läsare!
Nu är det bara två och ett halvt år kvar till nästa val. Jag bävar redan. Och det av flera skäl. En impopulär borgerlig regering skall försöka bli omvald, och den rödgröna röran hoppas på en promenadseger, men för säkerhets skull måste man övertrumfa regeringens kommande kötteben.
Eftersom 90% av besökarna på Läsarnas Blogg är sunda människor som inte bryr sig om politik, och som skulle kunna klassificeras som politiska analfabeter, så finns det en risk att jag försöker så ett orkidéfrö i osläckt kalk genom att ta upp detta ämne. Jag skall därför försöka formulera mig både kortfattat och nyanserat.
För det första skall NI veta att det mesta av retoriken ni hör och ser i medierna är trams. Politikerna kommer med slagkraftiga en-radare som skall få plats i ett 15-sekundersinslag i Aktuellt eller Rapport. Politikerna förklarar inte. De har inte en chans. Och varför skulle de försöka, med tanke på att väljarna inte bryr sig om att lyssna?
Skall man vara riktigt cynisk skulle man kunna säga att vi lika gärna kunde ha en enpartistat. Och ibland verkar vi faktiskt ha det också.
För ett och ett halvt år sedan kom det en ny regering som hade många initiativrika idéer om hur man skulle få fler människor i arbete. Jag tror inte att de själva anade att de därigenom skulle sätta nytt Sverige-rekord i uppnådd impopuläritet på kortast tid, men de lyckades med det. De lyckades även pressa ner arbetslösheten till en bit under den nivå som föregående regim utlovade men aldrig klarade. Fast det är en annan historia.
Efter att ha lyckats med detta mål, och några till, har regeringen börjat fundera på om det var värt att förlora väljarnas gunst. De inser att den föregående regimen hade en poäng med att använda statskassan som ett instrument för att styra väljarna. Och en mycket stor grupp av väljarna är faktiskt människor som inte jobbar och som får sin försörjning på annat sätt.
Det kommer att bli kamp om dessa röster för Alliansregeringen. Det senaste exemplet är t.ex. att man slopar kravet på att sjuka skall prövas på arbetsmarknaden genom yrkesbyte. Förslaget skall förvisso genomföras, men med ett flertal undantag.
Jag tycker personligen att detta är synd. I min ungdom lyckades jag med konststycket att sabba min rygg genom mitt chaufförsjobb (tunga lyft). Jag var först sjukskriven, gick sedan på rehabilitering, och började deltidsjobba, och gjorde så i en månad innan ryggen var kaputt på nytt. Ny sjukskrivning, mer rehabiltering och snart hade jag inte intresse av att göra någonting alls. Av flera skäl, naturligtvis.
”Lyckligtvis” lades min arbetsplats ner och jag fick börja söka nytt jobb, för nu var det inte ryggen som hindrade mig från att jobba: det var arbetsbrist. På det viset fick jag gå en datakurs, och där visade det sig att jag hade anlag för att jobba med sådant.
Var jag rädd? Jo, tacka f-n för det. I fem år hade jag jobbat i oömma arbetskläder, d.v.s. ända sedan jag gått ut gymnasiet. Och nu kunde jag plötsligt komma till ett kontor iförd manchesterbyxor och en mörkblå kavaj. Utanför fönstret kunde jag se några av mina f.d. arbetskollegor komma körande på trafikleden i sina Scanior och Volvolastbilar…
Vad hade hänt om arbetsmarknaden betraktat mig som en krympling med yrkestrafik som enda talang? Hade den exkluderat mig? Hade ”samhället” sorterat ut mig som sjukpensionär? Under 90-talet var sådant inte ovanligt även bland unga, skall jag inflika.
Nej, ödet ville annorlunda. Och nästa gång något händer mig vill jag gärna ha öppningar att kunna göra något annat. Om stressen på mitt nuvarande kontor lyckas bryta ner mig och jag flippar ut vill jag gärna se mig själv välkommen i annan passande syssla. Kanske sitta och köra motorgräsklippare i någon stadspark eller reparatör av biljettautomater. Eller läsa tidningen för synsvaga pensionärer. Eller nedteckna deras minnen.
Även om det låter som en osund filosofi så är det verklighet för de flesta av oss människor: Att inte vara behövd är förnedrande. Därför behövs politik som aktiverar, och inte passiviserar.
Hälsar Eder Peter Harold
