Arkiv för april, 2008

Gud nåde alla män…

april 30, 2008 den 7:58 f m · Arkiverad under Politik ·Taggad , ,

Bästa läsare!

Det var länge sen vi män fick någon uppskattning. Alltså oss män som grupp. I alla fall via våra svenska medier. Under denna morgonen hade SR:s P1 en orgie i manshat.

Först var det föreningen Kvinna till kvinna som suttit och bläddrat i pressklipp om olika krig och väpnade konflikter och kommit till den mycket upprörande slutsatsen att kvinnorna är en undanskuffad minoritet i materialet. Det är bara en massa män som får vara med och berätta om hur de för krig. Usch och fy, menar de indignerade företrädarna för Kvinna till kvinna.

Tyvärr har de inte tänkt längre än vad näsan räcker. Vilka är det som tvingas ut i krig? Jo, männen. Det är männen som förutsätts att utan protest ställa sina liv till förfogande att skydda civilbefolkningen, d.v.s. alla kvinnor och barn.

Hur stort rabalder blir det inte ifall en missriktad granat slår ner på ett bostadshus i närheten av slagfältet och civila offer dödas? Ja, lita på att det inte passerar obemärkt i nyhetsrapporteringen. Men vem bryr sig om männen som stupar på slagfältet? Tja, de närmast förutsätts att de skall dö där. De är ju män…

Del två i P1:s manshatarorgie i morse är lanseringen av Fru Gårman. Vägverket skall ta fram en kvinnlig figur att sätta på trafiksignalen.

Så ni kvinnor har hittills aldrig lyckats ta er över gatan bara för att Herr Gårman haft silhuetten av en man? Jag tycker detta är att idiotförklara halva svenska befolkningen. Skall man göra något åt signalerna vore det bättre att skapa en stiliserad fot utan kropp. Fast då blir det väl förstås diskussion om den ser ut som en herrsko och feministerna känner sig kränkta på nytt… För att inte tala om alla handikapade som genomgått amputation. Sverige leder ju VM-ligan i kränkthet, så uppkomsten av en ny hysterisk debatt skulle inte förvåna mig, vad man än gör.

En politiker som motionerat i Riksdagen om Fru Gårman hävdar att detta är ett stort steg mot jämlikheten och att man på sikt också inte skall satsa pengar enbart på medelålders män som… STOPP! STOPP! STOPP! *osäkrar min revolver och siktar mot bilradion*

Är den där människan så jävla korkad att hon på fullt allvar tror att svenska vägar byggs enkom för svenska medelålders män? Hur skall en kvinnlig rondell i så fall byggas? Att det finns kvinnliga kurvor, det vet jag, men det har fan inget med trafik att göra. Utom när de exponeras farligt nära vägarna så att vi heterosexuella medelålders män blir störda….!

Glad valborg på er. Min är redan förstörd tack vare P1.

Hälsar Eder Peter Harold, i affekt.

Kommentarer (3)

På barndop hos kapten Nemo…?

april 29, 2008 den 11:59 f m · Arkiverad under Privat ·Taggad , , ,

Bästa läsare!

För några veckor sedan kom en av mina f.d. chefer insläntrande på mitt kontor. Eftersom han bara var chef över mig i 3 månader så kan vi fortfarande umgås som nära bekanta. Vi har känt varandra som arbetskollegor i snart 10 år. Så trots att jag är lika intresserad av sport som påven förväntas gilla tyska fistfuckingfilmer så kan han stå ut med att jag talar om sådant som inte nämnts i DN:s sportbilaga.

Vi talade om sömn. Vi noterade bägge att sömnbehovet dramatiskt minskat på senare tid. Inte sällan kan klockan bli 23 utan att John Blund står och knackar på farstudörren. Och han noterade också – eftersom han leder med tio levnadsår före mig – att det blivit allt vanligare att nätterna måste ha kisspauser. Det kan förklaras av att han dricker mer vatten nu för tiden, sade han med en min som förrådde ett visst tvivel.

I övrigt konstaterade vi att våra liv över lag var ganska bra. Ingen av oss hade särskilt många drömmar som lämnade bestående intryck efter vaknandet. Drömmandet är ju ett sätt att bearbeta vardagshändelserna. Men stiltjen på drömfronten är över för min del numera…

Natten till fredagen hade jag en av de märkligaste drömmar jag haft på mycket länge. Det är en sådan där dröm som jag noterar i min skrivarloggbok (och nu även i denna blogg).

Jag befann mig i en undervattensbåt med ljusa väggar. En medelålders man med lätt österländskt utseende och yvig mustasch bjöd mig och mitt sällskap att sitta ner vid det dukade bordet. Mannen var – och jag vet inte hur jag visste det – självaste kapten Nemo. Ni minns den mystiske kaptenen ombord på undervattensfartyget Nautilus i romanen ”En världsomsegling under havet”? Jag och mitt sällskap var i hans nya skepp!

Läsaren tror kanske att kapten Nemos närvaro var det mest märkliga i min dröm. Icke sa nicke. Vid min sida satt nämligen kvinnan som oftare än någon annan hemsöker mina drömmar; ”Ninette”! Jag, kapten Nemo och ”Ninette”…. tanken var så svindlande att jags ade mig själv i drömmen att jag måste drömma. Mmm, till och med i sömnen kan jag ifrågasätta mig själv.

Men mitt undermedvetna ville övertyga mig om att drömmen var realistisk: Varför befann jag mig hos kapten Nemo i hans nya supermoderna undervattensfarkost? Jo, helt enkelt därför att han gift sig med en f.d. arbetskamrat till mig och ”Ninette”!!! Och de hade också fått en liten son som kapten Nemo bar fram. Jag såg inte gossen för han var inbyltad, men jag var övertygad. Jag såg att Josefin var en glad moder. Hon hade ju gubevars levererat ett kändisbarn, om uttrycket ursäktas i detta fantasifyllda sammanhang.

Själv var jag också lycklig, både över att ha ”Ninette” vid min sida och få frotteras med en av världens mer kända romankaraktärer. Hur ofta får man sådana här drömmar? För sällan!

Åter till uppvaknandet. Jag mådde prima och åt en god frukost. Jag såg ”Ninette” på jobbet. Trots ett avstånd på tjugo meter och en klunga människor som gick genom korridoren fick jag en vänlig vink av henne. Vi vinkade samtidigt.

[Ett stycke av texten har klippts bort av hänsyn till läsarna som knappast kan finna något intresse i bloggförfattarens sentimentala pjämmel]

Det är en sak som är lustig. Jag har bläddrat i min skrivarloggbok och hittat en gammal notering om att jag drömt om att jag och ”Ninette” varit i en u-båt vid ett tidigare tillfälle. Vad betyder detta? Att jag med mina känslor för ”Ninette” har tagit mig vatten över huvudet? Eller att jag precis som kapten Nemo i Jules Vernes roman känner ett behov av att fly från denna värld? ”Frihet och oberoende!” sade Nemo innan han dog. Det skulle jag kunna ta som mitt eget motto.

Tja, är det inte litet av en flykt från världen att enbart ge uttryck för sina känslor genom något så trivialt som en anspråkslös liten blogg…?

Hälsar Eder Peter Harold

Kommentarer (3)

Vad händer på Passagen?

april 29, 2008 den 9:57 f m · Arkiverad under Blogg

Bästa läsare!

Det är egentligen ett känsligt ämne, men min nyfikenhet är väckt och jag pillar på såret precis som man skrapar på blodskorpan i tron att det inte skall börja blöda.

Jag har besökt en blogg som ligger på Passagen. Den heter ”Läsarnas blogg” och verkar vara synnerligen inaktiv. Jag om någon borde veta det, he, he…

Döm om min förvåning när jag såg att det fanns en notering om att det varit hundratals sidvisningar på den. Ja, det var förstås bara runt 100 besökare (jag loggade in för att kolla), men någon eller några måste ha bläddrat rätt så friskt bland gamla inlägg i Läsarnas logg. Det kändes både hedrande (att läsa två inlägg i rad på Läsarnas Blogg måste ju räknas till ”överdos”) men också lite kusligt. Är det någon där ute som sitter och försöker kartlägga mig?

Trots detta så vill jag än en gång förklara att det inte är aktuellt för mig att flytta tillbaka till PassagenBlogg. Visserligen har de gjort en välbehövlig uppgradering av många funktioner, men jag inser att det sårar mitt ego över att inte längre få vara med i listan över de mest kommenterade bloggarna. Det är iofs ingen prestation som jag själv någonsin kunnat ta åt mig äran för, men jag förmodar att det gav lite fler besökare till bloggen genom att den var exponerad på den listan.

Det kan knappast påstås att nystartade Skrivarens Blogg på något vis får WordPress servrar att överhetta av vare sig besök eller kommentarer, men bytet till en blogg utan ”community-känsla” innebär en skillnad för mig som skribent. Eftersom jag är lite av ensamvarg när jag jobbar hoppas jag att denna skillnad är till det bättre för mitt skrivande. Om det sedan kommer märkas återstår att se, men jag håller tummarna.

I vilket fall som helst är jag en erfarenhet rikare nu. Jag vet att det gick att lägga ner ”Läsarnas logg”. Med risk för att låta som en lustmördare, men det kändes skönt att äntligen sätta punkt på dess nästan treåriga existens. Ibland stördes jag av att uppfatta mig själv som en gratisvara som PassagenBlogg kunde profitera på. Jag har all förståelse för att de är så tacksamma för att tusentals människor bloggar hos dem. Självklart. Inga bloggar, inga besökare, är lika med: inga annonsintäkter.

Vem som profiterar på mig just nu vet jag inte, men det kan inte bli mycket till vinst. Men just Ditt besök på denna blogg får mig att känna mig som en vinnare. Tack för att du följde med efter flytten från PassagenBlogg! *bugar*

Hälsar Eder Peter Harold

Kommentarer (4)

Karin skriver skit

april 28, 2008 den 12:00 e m · Arkiverad under Medierna ·Taggad , , , ,

Bästa läsare!

Det kan tyckas som en direkt oförskämdhet att sätta denna rubrik till dagens blogginlägg, men det är ett oomkullrunkerligt faktum att Expressenkåsören Karin Olsson (karin.olsson@expressen.se) skriver om skit i sin raljanta text om Lars Noréns ”En dramatikers dagbok” där han tar upp sina toalettvanor (Expr. 26/4-2008). Men att skriva ”Karin skriver om skit” i rubriken är inte lika uppseendeväckande… *hirr, hirr*

Vad som sänker Karin Olssons text till en nivå långt under skoltidningskåseri är hennes utgångspunkt om att det är märkvärdigt att män inte utvecklats från kiss&bajsåldern, utan fortsätter att även som vuxna filmmakare och kulturpersonligheter älta om sitt skitande.

I Karin Olssons världsåskådning har kvinnor inget behov av att tala om sina dåliga magar (även om det blev en helsida i samma Expressen om Lotta Brommé som tvingades åka till akuten p.g.a. att magen tagit stryk). Jag anar en feministisk avund i Karins påhopp mot Noréns skitvanor. Eller snarare att han ger uttryck för dessa i sin omtalade bok.

I brist på modet att gå till frontalangrepp mot Lars Norén och direkt anklaga honom för att vara en uppblåst fjant så väljer hon att klanka på att han tar upp sitt bajsande i den publicerade versionen av sina dagböcker. Det stör tydligen Karin att män bajsar. Det är nog samma syndrom som ligger bakom att kvinnor inte tål att se en uppfälld sittring. En förlängning av hennes tragiska penisavund, måntro? Hon kanske inte fått nått på länge…? *provocerar*

Nu under 2000-talet är våra sexliv inte heliga hemligheter, så därmed tycks toalettbestyren vara det sista som inte skall analyseras (men som ändå duger som krönikeämne för Karin Olsson). Om nu sexet har sådan betydelse för vårt välbefinnande, varför då mörka det faktum att vi alla människor – oavsett sexuell läggning eller sexuell aktivitet och religion - ägnar oss åt att bajsa?

Skitandet har faktiskt större betydelse än sex. Vår avföring är ofta en tydlig indikation på vårt välbefinnande och hälsotillstånd.

Lars Norén är kanske lite övertydlig med att han mår skit – ursäkta ordvitsen – men det är faktiskt inte betydelselöst att även hans skit är lös, och att den rinner igenom femton minuter efter en måltid. För den drabbade är detta likvärdigt med sänkt livskvalitet.

Dåliga magar är inte bara ett problem för individen. Hur många människor är inte griniga och tvära för att magen inte fungerar rätt och utsätter sin omgivning för obefogat raseri? Hur många olyckor har inte inträffat p.g.a. folk sovit oroligt p.g.a. nattliga attacker av illamående? Vilka korkade beslut har inte fattats av politiker och makthavare därför att de suttit under sammanträdena med sura uppstötningar och tittat på vägguret?

Jag tror att ”risiga kistor” är ett större och vanligare problem än vad Karin Olsson kan föreställa sig. Jag vet att jag stärker hennes tes att konstnärliga män talar om sin skit när jag går ut och berättar att minst fem år av mitt liv förstördes av kroniskt illamående p.g.a. en dålig mage som sjukvården vägrade behandla.

Jag lider faktiskt med de konstnärer – vare sig de är män eller kvinnor – som har ett helvete med magar som inte fungerar, och ändå fortsätter att leverera för konsten. Jag lider faktiskt med ALLA människor som har krånglande kistor!

Karin Olsson däremot bör nog göra klokast i att vissla nästa gång hon besöker sitt dass så att hon vet vilken ände hon skall torka sig i. I brist på skithuspapper kan hon ta några sidor ur Noréns bok eftersom hon inte gillar den.

Om Gud är rättvis så ger han henne blodiga hemorojder som straff…

Hälsar Eder Peter Harold

Kommentarer (4)

Fyllefestrapport

april 28, 2008 den 10:11 f m · Arkiverad under Privat ·Taggad , ,

Bästa läsare!

En smärre tragedi inträffade under förra helgen. Efter en liten bilutflykt till Bergianska trädgården skjutsade jag och Mrs Harold min svärmor hem till Svägerska nr 2. Svägerska nr 2 är yngst i Mrs Harolds syskonskara, och enligt mitt tycke den trevligaste i den släkten – och då är Mrs Harold inkluderad i jämförelsen. Men eftersom Svägerska nr 2 har en fästman håller jag mig långt från scenen. Det är ju onödigt om hennes och min ömsesidiga sympati under forna dagar blir alltför välkänd. Hrm…harkel.

Svägerska nr 1, en kvinna som kan beskrivas genom att kombinera orden ”problem” + ”magnet”, hade lovat att samma afton komma och hämta syskonens gemensamma moder. Svägerska nr 2 och hennes fästman var på arbete respektive resa. Och Mrs Harolds mor har tydligen inte roligt när hon är ensam.

Svägerska nr 1 dök mycket riktigt upp hos svägerska nr 2 i hennes frånvaro. Men svägerska nr 1 var inte ensam. Med sig hade hon en handfull väninnor, varav ett flertal hade med sig sina tonåriga barn. Och i bagaget hade man både mat och sprit. Mest sprit.

Kl. 21 ringde Mrs Harold hem till svägerska nr 2 för att höra om mamman blivit hämtad. Men det hade hon följdaktligen inte blivit. Mrs Harolds mor svarade med sluddrande röst att de hade en liten fest…

Mrs Harold skyndade sig att avsluta telefonsamtalet och ringde upp svägerska 2. Nej, hon visste verkligen inte om att hennes storasyster skulle ha fest i lägenheten. Och inte heller hade hon möjlighet att lämna jobbet för att åka hem och avstyra alltsammans.

Mrs Harold ringde nu upp sin mamma och bad henne att få iväg de olovliga ”gästerna”. Jodå, de skulle strax ge sig iväg, lovade Mrs Harolds mor med skadedrucken tunga.

Ja, det gällde ju att sällskapet gjorde sorti innan svägerska nr 2 och hennes fästman kom hem. Ingen av dem hade ju gett sitt medgivande till evenemanget.

Med låtsat ointresse tjuvlyssnade jag på dessa telefonsamtal. Mrs Harold förklarade situationen eftersom jag är dålig på att låtsas. Jag log skadeglatt och påpekade att jag aldrig ångrat att jag sagt upp bekantskapen med svägerska nr 1. ” – Det tänker jag också göra”, muttrade Mrs Harold och tillade något otryckbart även om sin mor.

Eftersom det haroldska huset håller på sina bäddtider så borstades kvarvarande tänder och påtogs pyjamaser för de som önskade sådana. Knappt hade Mrs Harold hunnit gå i sin säng förrän telefonen ringer igen. Det är en av festdeltagarna. Hon har fått lite samvetskval, och vill ha mobilnumret till Svägerska nr 2 för att få ett retroaktivt tillstånd att hålla festen i lägenheten. Mrs Harold ger med behärskad röst telefonnumret och går och lägger sig.

Vid det här laget känner jag för att bli kvar i köket och sitta och hånskratta för mig själv åt stolligheterna. Och så glömmer jag bort tiden med en bok som fångar mitt intresse.

Kvart i tolv ringer telefonen ännu en gång. Det är svägerska nr 2. Trots att vi inte talats vid sedan en traumatisk familjemiddag för 100 år sedan (lätt överdrift) hör jag hur hon är glad över att jag svarade samtidigt som jag hör att hon har gråten i halsen. Utan att ställa några frågor väcker jag Mrs Harold och förklarar att det är akut.

Min misstanke är att Mrs Harolds mor dött av alkoholförgiftning. Men jag säger det inte…

Mrs Harold tar luren och ser strax ut som hon alltid brukar göra när hon talar med mig till vardags. Alltså får ett lömskt ilsket ansiktsuttryck. Tjugofem minuter senare får jag en kortfattad översättning (eftersom hon ändå måste avreagera sig).

Svägerska nr 2 och tillhörande bihang (fästman) dyker upp vid sin hemadress. Snyltgästerna har ännu inte hunnit avlägsna sig. Men det har maten i kylskåpet gjort. Bihanget frågar uppretat vad de gör i hans lägenhet. Svägerska nr 1 svarar surt ” – Men ursäkta oss då…”. Där vinet runnit in har hennes etikett gått ut för länge sen. Fast för henne är nog etikett bara en klisterlapp på vinflaskan…

Svägerska nr 2 frågar sin mor varför de supit som svin olovandes i lägenheten. En fullt berättigad fråga. Då börjar gammelsvägerskans väninnor skälla och säga att de yngsta barnen i en syskonskara inte får tala så till sin förälder. Och förvisso är det sant att det är en tradition i Thailand att den yngsta i syskonskaran är minst värd.

(Inom parantes har jag hört dem skälla på henne när hon var barn, och de sa att det var synd att inte hennes mamma gjorde abort. Hur kunde jag undgå att vilja ta henne under mina beskyddande vingar? Tja, det straffade ju sig, men det är en annan historia…)

Svägerska nr 2 blir förtvivlad. Hon är mer försvenskad än någon av sina syskon (jag får väl erkänna att det är lite min förtjänst också), och känner sig nertryckt bara för att hon är yngst. Men mest skam känner hon för att hennes äldsta storasyster och mor tagit för givet att de kan gå loss i hennes och hennes fästmans lägenhet. Och i motsvarande grad är fästmannen rasande, inte minst därför att han upptäcker att festdeltagarna startat hans dator och använt den!

Inte för att jag någonsin haft höga tankar om svägerska nr 1, men vissa människor tycks aldrig förbättra sig. Frågan är om hon inte satt ett nytt bottenrekord i dåligt uppträdande.

Jag är glad att jag inte behövde komma till skada den här gången, utan att det blev någon annan som fick se vad hon går för. Men så har jag ju lärt mig min läxa långt tidigare.

Eftersom jag inte vill bli stämd för förtal skall jag inte berätta att hon försökte ta livet av en liten pojke (medelst dränkning) när hon gick i skolan, även om det ju inte varit ovidkommande att nämna den saken i det här sammanhanget.

Åh, vad jag längtar efter att få umgås med normala människor *skjuter bazooka i glashus*

Hälsar Eder Peter Harold

Kommentarer (4)

Inre monolog: Fuck the world

april 28, 2008 den 7:05 f m · Arkiverad under Blogg, Demokrati, Dumburk, Medierna, Nyheter, Politik, Privat ·Taggad , ,

Bästa läsare!

Igår hade jag en underbar upplevelse i duschen. Jag har upplevt något liknande i min säng, vid de där säregna ögonblick som uppstår då sinnet vacklar mellan sömn och vakenhet. Det är då känslor – även de minsta – känns gigantiska.

Den känsla jag upplevde i duschen bestod av en behaglig likgiltighet. Det finns visst ett uttryck på anglosaxiska och lyder ”Nothing matters”. Egendomligt nog var det just detta uttryck som dök upp i min skalle.

Vad föranledde denna känsla? Jo, jag sökte efter något kreativt att skriva om i Skrivarens Blogg. Jag funderade på att utgå från hur klyven jag känner mig inför ämnet ”anarki”.

Missförstå mig rätt. Att jag avskyr kommunism och socialistiska avarter står jag för. Jag bemöter rödvinsvänster och radikalister med mitt uppresta långfinger; er syn på demokrati och frihet bygger på att jag inte skall kunna torka mig i arslet utan statens godkännande. Och kommunister och socialister har en benägenhet att betrakta sig själva som statens enda rättmätiga förvaltare.

Ändå kan jag inte låta bli att hysa en viss medkänsla för forntidens upprorsmakare. Eller i vart fall förståelse. Jag satt under söndagskvällen och bläddrade i första delen av furst Kropotkins memoarer. Han blev militär i ryska armén trots att han ansåg att den banan var orimlig. Utifrån detta blev han en anarkist.

I min romansvit ”Den hemlighetsfulla farkosten” och ”Navigos kamp” utgår jag från den polska resningen 1863, och låter min berättelse leda till att huvudpersonen, en rysk poliskommissarie, själv kommer att ställa sig på anarkisternas sida i sitt hemland. Han faller offer för en känsla av romantik som han inte får tillfredställd på annat sätt.

Jag inser hur lockande denna revolutionsromantik är. Viljan att förändra samhället manifesteras med några utplacerade bomber, några lönnmord, spridandet av falska rykten, uppvigling och lusten att höja näven för sin sak. Och ändamål som helgas av medlen.

Problemet är att jag inte kan begripa vad f-n dagens anarkister i Sverige kämpar för. Precis som undertecknad har de säkert ”Frihet” högt uppe på dagordningen, men vare sig det är anarkister i den autonoma vänstern eller ”nationsbefriare” bland de facistiska organisationerna så är det uppenbart att det råder en himmelsvidd skillnad i deras och min syn på ”frihet”.

Att släppa ut minkar (att bli rävmat), bränna mjölkbilar och hälla grisblod över entréerna på abortkliniker och rita hakkors på flyktingsförläggningarnas väggar är förvisso anarkistiskt, men vad är det som får dem att tro att världen blir bättre av det de gör? Det blir den inte. Oftast får kampen motsatt resultat: kravet på frigående höns (apropå djurrättsaktivism) ledde till att fjäderfäna måste få sina näbbar bortklippta för att de inte skall hacka ögonen ur varandra. Vore jag kyckling sitter jag nog hellre i en bur än tvingas leva mitt liv som lemlästad.

Det var just denna insikt jag kom till i duschen igår kväll. Jag känner verkligen inte för att lägga ner hela kvällen på att skriva ett blogginlägg som skall förändra världen.

Så resultatet blir därmed exakt motsatsen. Idag hoppas jag verkligen inte att världen skall förändras, i alla fall inte efter hur de s.k. ”världsförbättrarna” vill ha det. Inga tvivel om att de har ärligt uppsåt… eh, jo, jag har tvivel, annars skulle jag inte skriva det här… men jag undrar om inte världen kanske blir bättre av sig själv utan att vi försöker tvinga den att bli så som vi vill ha den?

Det är måndag. Detta blir mitt budskap: Låt bli att förändra världen. Åtminstone för idag. Ta ett djupt andetag och andas ut… och sen kan vi se i morgon om det var så illa att lämna planeten att snurra av sig själv.

Hälsar Eder Peter Harold

Kommentera

Vad jag talar om…

april 25, 2008 den 5:37 e m · Arkiverad under Okategoriserade

Bästa läsare!

I ett tidigare inlägg nämnde jag filmen ”Förtrollad” som är aktuell som DVD. Här är ett klipp där ekorren försöker varna prinsen för att tjänaren är den elaka styvmodersdrottningens hantlangare. Supercharmigt!
 
Jag beklagar att kvällens postning inte blir porrigare än så här. Önskar Er alla läsare en angenäm kväll.

Hälsar Eder Peter Harold

Kommentarer (5)

Minns du grupptrycket?

april 25, 2008 den 7:26 f m · Arkiverad under Demokrati, Energi, Medierna, Nyheter, Politik

Bästa läsare!

Kommer du ihåg hur Erik och Olle samt Göran fick dig att klättra upp på taket till cykelskjulet och hur grannen Johansson hann skälla på dig genom köksfönstret precis sekunderna innan du halkade på plåttaket och dråsade ner i grusplanen framför skjulet?

Eller minns du Anna, Hedvig och Maria som hånskrattade åt dig när du höll på att hosta upp lungorna när de lurade dig till ditt livs första halsbloss en vacker aprilförmiddag i klass 8?

Jodå, vi minns dessa genanta händelser med känslor på gränsen – eller bortanför – skam. Ja, såvida inte ni gjort som lag; lyckats förtränga dessa ungdomens pinsamheter.

Ändå är det sannolikt ett faktum att vi alla antingen varit offer för grupptrycket, eller rent av lett trycket i gruppen på den tiden innan vi hunnit bli vuxna.

Och sedan dess?

Jag är rädd för att grupptrycket lever vidare i hög ålder. Och gruppen domderar nu inte enbart över en enskild individ som dråsar ner från taket eller håller på att kvävas av cigarettrök. Nope, i vår livsålder är grupptrycket en maktbärande samhällsfaktor.

Jag tänker på klimatdebatten. Eller den s.k. klimatdebatten. Sveriges miljöminister tar till både näbbar och klor för att försvara den svenska linjen med att använda etanol som bilbränsle. Detta TROTS att E85 har en tveksam fördel ur miljö- och klimatperspektiv, samt bidrar till att fattiga människor får mindre spannmål att äta.

Minister Carlgren skyller i det senare fallet ifrån sig genom att anklaga tokiga politiker för att subventionera export av varor från Europa så att afrikanska producenter slås ut. Och han har säkert rätt i detta; vi har åt helvete för många politiker som fattar åt helvete för korkade beslut. Och värst av allt är att miljöminister Carlgren hamnar just på denna jumbolista över korkade politiker.

Carlgren är synnerligen hätsk mot de som ifrågasätter hans alkoholfyllda tankar. Han börjar faktiskt likna den amerikanske ex-vicepresidenten Al Gore som är handelsresande i klimathysteri. Al Gore är synnerligen hätsk mot de som ifrågasätter hans budskap. Carlgren och Gore försöker bägge med sina positioner i samhället förhindra en fri debatt om det globala klimatet.

Det krävs inte några djupare studier av svenska medier för att se hur klimatdebatten är arrangerad. Åsikten att jordklotet håller på att hetta över är sanktionerad av svenska staten. SLU är ett praktexempel på att den borgerliga regeringen följer socialdemokratisk tradition att låta myndigheter bli megafoner för politisk debatt.

Lägg därtill att vi har en slö och oroväckande inkompetent journalistkår i Sverige. Grävande jornalistik är inte längre särskilt grävande, och reportrarna föredrar att klippa och klistra från pressmeddelanden istället för att skriva egna artiklar.

Detta är på många sätt likt det grupptryck vi upplevde som barn. Gruppen har rätt. Du har fel. Du måste lyda. Fastän du vet att det är fel.

Det finns väldigt många seriösa forskare som ifrågasätter att det förändrade klimatet på jorden beror på människans påverkan. Det finns vetenskapliga mätningar som visar att klimatet på jordklotet blivit KALLARE de senaste åren, och att det inträffat ett trendbrott – om än att det är helt normalt att klimatet ibland blir varmare och sedan blir kallare.

Så för att finansiera flera av finansminister Borgs kommande reformer – vare sig det är välbehövliga välfärdsreformer eller skattesänkningar – måste svenska staten ta in på gungorna vad de förlorat på karusellerna. Sålunda tar man tillbaka genom ökade skatter på bensin, diesel, el och andra energislag. Ty att förbruka energi är fult, och då är det politiskt försvarbart att tvinga skattebetalarna att betala mer i sedelautomaten. Om detta säger inte medierna särskilt mycket. Likt förbannat är det ändå ditt och mitt problem.

Hälsar Eder Peter Harold (som rekommenderar diesel före etanol)

Kommentarer (4)

Rabarberpappa

april 25, 2008 den 1:51 f m · Arkiverad under Biologi, Film, Gör det med djur, Privat

Bästa läsare!

Jag är lite osäker på min dotters framtidsplaner. Men låt oss säga så här; om jag nekar henne nöjet att åka in till stan för att köpa en ny DVD-film, och istället säger att vi åker till Ulriksdals slott och tar en promenad till handelsträdgården… så gråter hon inte.

Det är märkligt. Trädgårdsmästare är väl ett sällsynt drömyrke för 9-åringar.

Jämte klädaffärer var trädgårdsbutiker det värsta jag visste när jag var i hennes ålder. Jo, att vaccinera sig hos skolsköterskan var ju inte heller så roligt.

Filmens roligaste karaktär
Filmens roligaste karaktär.

Ändå kan man inte påstå att ha-begäret avtagit hos min dotter. Istället för DVD:n ”Förtrollad” – som var en ganska bra familjefilm i mitt tycke – så vill Lilla Fröken Harold ha ett plommonträd istället. Jag svarade henne att det kan vi ta sen när min kista börjat becka igen. Hoppas det dröjer några år till.

Lyckligtvis är mitt botaniska intresse lite större nu som vuxen än tidigare. Men att man kan ta så bra betalt för lite buskar… det är chockerande. Med tanke på att det är större chans för en patient att överleva ett hjärt- och lungbyte än vad dessa plantor har att klara en omplantering så måste jag tillstå att man tar en oerhört stor ekonomisk risk om man inte är född med gröna fingrar. Och pengar växer som bekant inte på träd…

Hälsar Eder Peter Harold

PS
Lilla Fröken Harold jobbar f.n. med att skriva texter för sin egen blogg ”May-Daisy”; är dock ej ännu klart när hon kommer lägga upp den.
DS

Kommentarer (5)

När trafiken stannar

april 24, 2008 den 11:52 f m · Arkiverad under Okategoriserade

Bästa läsare!

Jag lyckades ju givetvis hamna på fel sida om stan när en långtradare brakade in i en bropelare vid Pampas före Essingeleden. Jag var hemma strax efter åtta på kvällen. Detta efter två timmars krypkörning längs överbefolkade smitvägar.

Liten tuva stjälper stort lass. Häromåret var det pontonkranen Lodbrok som hackade bort lite betong från Essingeleden. En alldeles unik händelse iofs, men lastbilar som krockar är det inte.

Däremot är det unikt att en storstad som Stockholm – snart en miljonstad – bara har tre vägar genom staden (jag räknar ihop Slussen och Centralbron som en väg).

Citroen Airplay

Visserligen finns det är ingrott hat mot bilismen i Stockholm från den tiden då all luft i Stockholm var grå och otjänlig, men nu lever vi i 2000-talet med allt energieffektivare fordon. Och på senare år har små- och kompaktklassmodellerna blivit allt fler på våra gator och vägar. dagens småbilar är ett vettigt alternativ för många bilister som bara transporterar sig själva.

Sett ur detta perspektivet är det skamligt att vi har en infrastruktur som rasar samman bara för att en lastbil går av vägen.

Hälsar Eder Peter Harold

Kommentera

Older Posts »
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.