Bästa läsare!
Det finns de som anser att Sverige är en enda stor öppen mentalvårdsanstalt. I alla fall när ämnet ”hemlösas situation” utvidgas i resonemanget. Fast i en artikel i SvD nämns att det är allt vanligare att personer i gruppen 20-30-åringar söker hjälp för sin mentala hälsa.
Det ligger nära till hands att misstänka att vi har en generation som inte klarar av att anpassa sig till livsvillkoren i vardagen. Är det sant?
Eftersom jag själv lidit av utbrändhet och även haft en och annan depression vet jag hur det känns att vara nere. Jag har upplevt både stunden före smällen där jag rusat fram för att göra allt och mer därtill, följt av tiden efter med en ohygglig trötthet och apati.
Visst, jag var glad över att bli sjukskriven och att man sände mig några uppmuntrande ord från jobbet. Jag behövde vila ut, inte tu tal om den saken.
Men efter någon dag insåg jag att jag befann mig i ett sjukdomstillstånd. Jag kunde inte tänka klart; jag kunde inte minnas vad jag gjort på vägen mot utbrändheten, och jag kunde inte läsa av mina egna känslor. Däremot visste jag att jag befann mig på den väg som ledde mot galenskap.
Ju mer jag kände efter, desto mer rädd blev jag för att hamna alltför nära ett tillstånd där det inte skulle behövas mycket för att bli knäpp. Hur gammal var jag? 30.
Som löneslav blev jag tvingad upp på sadeln igen efter en 4-veckors sjukskrivningsperiod. Jag var under mycket lång tid en relik av mitt gamla jag. Egentligen har jag aldrig återvunnit min forna kvickhet och vitalitet, men samtidigt verkar det ha med min omgivning att göra. Rätt människor ger mig gott mod. Det har jag märkt särskilt mycket på senare år.
Att resa sig ur en svacka i livet är inte ett enmansjobb. Men man är alltid själv ansvarig. Just därför är det befogat av läkarna i SvD-reportaget att varna för att de unga patienterna inte skall ha övertro på psykvården. Den enklaste boten på ett svårt problem som tär på psyket är att gråta ut. Och sedan gå vidare.
Det tar kanske emot, men det är så människan fått hantera sin nedstämdhet och sorg innan psykvården existerade. Det var innan sorg blev något skamligt.
De i min ålder och yngre som hoppas att psykvården kan lösa våra vardagsproblem försätter sig i än värre fara än om han/hon inte hade tillgång till denna instutition.
Hälsar Eder Peter Harold
Klp sade
Skeva förväntningar på livet…det är många som lider av det. Inte bara de unga.
Bra inlägg , som vanligt
Nikks sade
Bästa PH! hmm.. gråt ut och gå vidare. Ja jag tror att det var så min mamma sade till mig när jag ringde henne för x antal år sedan o var riktigt riktigt ledsen. ”Mamma, jag känner mig så himlens nere”, ja du Nikks det finns det många som gör, det är bara att gå vidare. Ohh, tack då mamma nu känner jag mig ju redan bättre till mods av att veta att andra också mår dåligt, det hjälper ju mig ofantligt mycket mer. Efter det så har jag troligtvis aldrig mer pratat med henne. Eller, jo en gång kanske men inte för att beklaga mig. Hälsar Nikks
kettingtjejen sade
Halloj Peter
Så du har också packat ihop från Passagen nu och flyttat skrivandets blogg till någon annan portal, FÖRSTÅR varför !!!
Men nu är du här och det är jag glad för
lagt din blogg under favoriter på burken och SKÖNT att läsa att du inte skulle lägga ner skrivandet helt, du skriver underbart 
Kram från mig
Witch sade
Upp med hakan! Det känns säkert bättre idag!
Ibland är det inte så mörkt som man tror utan det finns alltid en ljusning!
En kram brukar kunna hjälpa!
Varma häxkramar
Peter Harold sade
-> Klp
Jag har själv varit där i drömmarnas ungdom. Tur att förnuftet hann ifatt mig…
-> Nikks
Egentligen ger doktorerna samma svar som din mamma (att det är normalt att vara ”nere” ibland för det är många människor), men de erbjuder olika alternativ för att gå vidare. Ett sätt är att hjälpa till med att strukturera upp ens tankar (det behöver man hjälp med när man är nere, och det är därför man söker sig till nån att prata ut med) eller piller.
Du hade nog mått bättre av att det kommit från din inre röst att du måste gråta ut och gå vidare. Styrkan kommer alltid från den som är drabbad. Det gäller bara att locka fram den.
Har själv insett att ens föräldrar är inte de bästa rådgivarna, vare sig gäller hälsa eller ekonomi…
-> kettingtjejen
Tjaba! Nä, jag är ju skrivberoende. Finns tyvärr ingen avgiftningsklinik för såna som mig. Eller ”avskrivningsklinik” kanske det borde heta…
-> Witch
Kramar är en av de bästa mediciner som finns. Mums!