Bästa läsare!
Igår hade jag en underbar upplevelse i duschen. Jag har upplevt något liknande i min säng, vid de där säregna ögonblick som uppstår då sinnet vacklar mellan sömn och vakenhet. Det är då känslor – även de minsta – känns gigantiska.
Den känsla jag upplevde i duschen bestod av en behaglig likgiltighet. Det finns visst ett uttryck på anglosaxiska och lyder “Nothing matters”. Egendomligt nog var det just detta uttryck som dök upp i min skalle.
Vad föranledde denna känsla? Jo, jag sökte efter något kreativt att skriva om i Skrivarens Blogg. Jag funderade på att utgå från hur klyven jag känner mig inför ämnet “anarki”.
Missförstå mig rätt. Att jag avskyr kommunism och socialistiska avarter står jag för. Jag bemöter rödvinsvänster och radikalister med mitt uppresta långfinger; er syn på demokrati och frihet bygger på att jag inte skall kunna torka mig i arslet utan statens godkännande. Och kommunister och socialister har en benägenhet att betrakta sig själva som statens enda rättmätiga förvaltare.
Ändå kan jag inte låta bli att hysa en viss medkänsla för forntidens upprorsmakare. Eller i vart fall förståelse. Jag satt under söndagskvällen och bläddrade i första delen av furst Kropotkins memoarer. Han blev militär i ryska armén trots att han ansåg att den banan var orimlig. Utifrån detta blev han en anarkist.
I min romansvit “Den hemlighetsfulla farkosten” och “Navigos kamp” utgår jag från den polska resningen 1863, och låter min berättelse leda till att huvudpersonen, en rysk poliskommissarie, själv kommer att ställa sig på anarkisternas sida i sitt hemland. Han faller offer för en känsla av romantik som han inte får tillfredställd på annat sätt.
Jag inser hur lockande denna revolutionsromantik är. Viljan att förändra samhället manifesteras med några utplacerade bomber, några lönnmord, spridandet av falska rykten, uppvigling och lusten att höja näven för sin sak. Och ändamål som helgas av medlen.
Problemet är att jag inte kan begripa vad f-n dagens anarkister i Sverige kämpar för. Precis som undertecknad har de säkert “Frihet” högt uppe på dagordningen, men vare sig det är anarkister i den autonoma vänstern eller “nationsbefriare” bland de facistiska organisationerna så är det uppenbart att det råder en himmelsvidd skillnad i deras och min syn på “frihet”.
Att släppa ut minkar (att bli rävmat), bränna mjölkbilar och hälla grisblod över entréerna på abortkliniker och rita hakkors på flyktingsförläggningarnas väggar är förvisso anarkistiskt, men vad är det som får dem att tro att världen blir bättre av det de gör? Det blir den inte. Oftast får kampen motsatt resultat: kravet på frigående höns (apropå djurrättsaktivism) ledde till att fjäderfäna måste få sina näbbar bortklippta för att de inte skall hacka ögonen ur varandra. Vore jag kyckling sitter jag nog hellre i en bur än tvingas leva mitt liv som lemlästad.
Det var just denna insikt jag kom till i duschen igår kväll. Jag känner verkligen inte för att lägga ner hela kvällen på att skriva ett blogginlägg som skall förändra världen.
Så resultatet blir därmed exakt motsatsen. Idag hoppas jag verkligen inte att världen skall förändras, i alla fall inte efter hur de s.k. “världsförbättrarna” vill ha det. Inga tvivel om att de har ärligt uppsåt… eh, jo, jag har tvivel, annars skulle jag inte skriva det här… men jag undrar om inte världen kanske blir bättre av sig själv utan att vi försöker tvinga den att bli så som vi vill ha den?
Det är måndag. Detta blir mitt budskap: Låt bli att förändra världen. Åtminstone för idag. Ta ett djupt andetag och andas ut… och sen kan vi se i morgon om det var så illa att lämna planeten att snurra av sig själv.
Hälsar Eder Peter Harold
