Arkiv för maj, 2008

Jag var där…

maj 31, 2008 den 2:04 e m · Arkiverad under Ninetteiader, Nyheter, Politik ·Taggad , ,

Bästa läsare!

Jag var där. Medborgarplatsen, Stockholm, lördagen den 31 maj. Jag var där och hörde uppspelningen av ett samtal där FRA:s högste chef erkänner att FRA bedriver fullständigt olaglig avlyssning av tele- och webtrafik. Och han erkänner att detta pågått ända sedan 70-talet; inte i våra kablar, utan via kommunikationssatelliterna.

Kommer detta räcka för att politikerna skall inse att det är fel att låta FRA lagligt övervaka svenska folkets kommunikation? Jag är rädd för att detta avslöjande inte förändrar något; trots allt så är lagförslaget till för att göra den totala avlyssningen fullständigt legal.

I övrigt var det strålande väder. Och i natt satt jag och författade mitt kärleksbrev till Nina. Tror ni att sju A4-sidor räcker…?

Hälsar Eder Peter Harold

Kommentarer (3)

Kanske goda nyheter, Pink Floyd-fans!

maj 30, 2008 den 12:42 e m · Arkiverad under Musik ·Taggad

Bästa läsare!

Pink Floyds ledare och gitarrist David Gilmour har talat ur skägget i en intervju för BBC ganska nyligen (enligt en brittisk musik-sajt). På den provocerande frågan om det är sant att han verkligen lagt ner Pink Floyd svarade han att han aldrig sagt så.

” – Jag har sagt att jag mest är intresserad av att göra mina egna grejer numera, men jag har aldrig sagt nej till att spela med [Pink Floyd] igen. Det kommer inte bli frågan om långsiktiga projekt, men vi kan spela tillfälligtvis tillsammans igen. Nu när jag nått min höga ålder efter att ha sysslat med musik så länge som jag tycker jag att jag har rätt att sätta mig ner på mitt feta arsle och fundera ett tag på vad jag vill hitta på härnäst.”

Så Pink Floyd som band är inte helt över än. Hungern verkar fortfarande finnas. Ingen turné, troligtvis inte heller något nytt studioalbum. Men några enstaka gig, bara för skojs skull, tillsammans med Nick, Rick och Rog, det kan det tänkas bli. Jag håller tummarna. Mest för att nästa återföreningskonsert blir av här i Sverige i samband med mottagandet av Polarpriset. Och blir det inte av så är jag ändå tacksam för vad de åstadkom under sin verksamma tid.

Trevlig helg!

Hälsar Eder Peter Harold

Kommentarer (2)

Ska vi träffas?

maj 30, 2008 den 10:55 f m · Arkiverad under Demokrati, Politik, Privat ·Taggad , ,

Bästa läsare!

På lördag kommer jag att besöka Piratpartiets manifestation mot Riksdagens planer på att låta Försvarets Radioanstalt FRA fritt på spionera på vår kommunikation (över landsgränsen, vilket i praktiken blir det mesta av folkets internettrafik). Riksdagen kallar det reglering. Jag kallar det legitimering.

Tro inte att jag är någon Piratpartist. Jag avskyr enfrågepartier. De härbärgerar de mest politiskt trångsinnta människor man kan hitta. En gång blev jag inbjuden att vara med och grunda ett nytt parti. Medan de andra koncentrerade sig på den enda fråga som fått partiet att skapas plitade jag ensam ihop resten av det tio eller tolv sidor långa partiprogrammet. Vi fick visst tre röster i Riksdagsvalet 1994 om jag minns rätt.

Men jag är emot att tillåta MAKTEN att spionera på folket, så därför hörsammar jag Piratpartiets kallelse. Ja, jag vet. Sverige behöver underrättelseverksamhet. Vi har hot mot rikets säkerhet både inom och utanför våra gränser. Men övervakning skall enligt min mening bara ägnas åt de som är bad guys, inte mot vanligt folk, d.v.s. vi som låter laga bilen på svartverkstaden, får badrummet omkaklat utan kvitto, som ger f-n i att betala TV-licensen eftersom vi tycker att SVT till 95% bara har program som är lika ointressanta som reklamkanalernas. Eller surfar efter nakenbilder på dirty girls. Kort sagt; vi som lever med samma tvivelaktiga moral som många politiker…

Öppenhet är bra, men den skall vara frivillig. För att slippa hamna i situationer där den som äger information om mig kan ge mig bekymmer har jag valt att vara tämligen öppen om vad jag tycker och tänker, inte bara här på Internet utan också In Real Life. Enda skillnaden är väl att jag i den analoga världen inte är lika sexfixerad och har ett mindre vulgärt talspråk. Hrm.

Men alla är inte lika öppna. Alla vill inte vara det. Och alla har vi hemligheter. Ibland vill vi läcka dem…. Åh, vad jag saknar Nina som bor på…. men oftast vill vi det inte. Och det skall vi respektera. De som vill Sverige ont har många effektiva sätt att slippa få sina meddelanden uppsnappade av FRA, medan dina e-postmeddelande från chattvännen Mistress Spankelina utan tvekan kan utgöra ett roande inslag i FRA-medarbetarnas annars enformiga vardag. Och sen den dagen du står redo att ta partiledarjobbet kanske din konkurrent har kopior på vad du svarade per e-post till Mistress Spankelina.

Oss emellan; känner du inte att du själv kan ha sagt lite för mycket på din blogg, även om du kallar dig Anonym’s personliga blogg. Jo, vi snattrar nog lika mycket med tangentordet som med munnen. Och i mitt fall nästan ännu värre…

Ni som vill kan morsa på mig IRL på Medborgarplatsen på lördag. Och jag morsar tillbaka. Även om du kallar dig för Pete Parfalk eller heter det på riktigt…

Hälsar Eder Peter Harold

Kommentarer (3)

Irakkonferensen – bara för att synas en liten stund

maj 30, 2008 den 8:34 f m · Arkiverad under Demokrati, Medierna, Nyheter, Politik, Sex ·Taggad , , , , , , , ,

Bästa läsare!

Den internationella Irak-konferensen är nästan över. Mötet beskrivs som ett viktigt steg i arbetet med återuppbyggnaden av landet. Och för Sverige har uppgiften att vara värdland haft stor betydelse. Vi är med i det internationella samarbetet. På allvar…

Skriiiiik!!!!

Håller jag med? Nope!

Jag var kritisk redan när förre statsministern Göran Persson tog initiativet till den internationella konferensen om Förintelsen. I hopp om att få kunna räkna sig som en stor statsman (och inte bara som en fet statsman) bjöd han in kalottnissarna som för femtioelfte gången fick upprepa att de aldrig skulle kunna få sitt folks lidande helt kompenserat, även om X antal extra miljarder i skadestånd till deras internationella samfund skulle sitta fint.

Mycket energi på den konferensen ägnades åt att kräva information om judiskt tandguld som hamnat i Sverige som betalning för järn till den tyska krigsindustrin. Tyvärr var det ingen som påpekade att det inte är Sveriges fel att vi bytte järn mot guld (det var ju trots allt ett bara betalningsmedel). Moraliskt sett spelar det ingen roll om nassarna betalade med konfiskerade franska årsviner eller judiskt guld. Vi gör affärer med vem som helst som betalar. Har alltid gjort och kommer alltid fortsätta göra det. Jag lovar. Fast numera är vi så glada om någon öht vill ha svenska produkter.

Trots att Göran Persson avtvingades ett löfte om att tvätta den judiska tandguldsbyken (ursäkta förvanskningen av ditt bevingade citat, Sten Andersson, RIP) så utstötte han ett klämkäckt ” – Ja, det här måste vi göra om igen, grabbar”. Hybris! Han hade knappast den minsta tanke på byken, utan mer på att få vara med och glänsa bland andra tillresta statsmän.

Vad tjänade Sverige på Förintelsekonferensen? Nothing. Arkiven är måttligt öppnade, trots goda löften, och vi som satt i Stockholmstrafiken den gången minns än i dag vilket helvete det var att ta sig fram när varje huvudgata var avspärrad för ständiga korteger. Jag satt där. Och svor. Och önskade Persson inlåst i en gaskammare.

Så därför har jag inte höga tankar om internationella statskonferenser. Skall de älta om eländet på vår jord kan de väl göra det där eländet finns. Real impressions. Någon konferenslokal i Bagdad måste väl ha klarat sig från jänkarnas bombningar…

Trots det så har Sverige nu varit värd för ännu en internationell konferens. Det måste väl reta Göran Persson lite att Reinfeldts konferens är ännu större än Förintelsekonferensen. He, he, he. Och jag får allt hålla med om att den är hundra gånger angelägnare.

Trots det kvarstår min skepsism. Denna gång får min kritik mer kött på benen eftersom jag ju fick information från insidan. Visserligen slapp jag åka iväg på eländet, och skulle från min position i periferin bara bli involverad om något sket sig. Men trots det bekräftade personalen mina misstankar.

Högdjuren åker bara dit för att synas för pressfotograferna. Flertalet av dem åker inte ens dit med någon agenda, bortsett från de inplanerade. Många av de inbjudna parterna bryr sig inte ens om att tala med varandra. De till och med förbjuder (eller förhindrar) sina underhuggare från att träffa varandra.

Kostar det här pengar? Sure! Till vilken nytta? Ja, det ger publicitet. För FN:s, EU:s och Sveriges del bevisar konferensen att man är engagerade i Irak-frågan. Att sedan detta engagemang inte gör så stor nytta i kampen mot de Saddam Husseintrogna rebellerna som gör livet surt för irakierna. De persiska och arabiska delegaternas staber passar ju glatt på att besöka porrbutikerna i Stockholms city för att skaffa hem mer bevis på hur dekadent den västerländska kulturen är. Trots att alla i väst sitter och onanerar till porr tycks de alltid vinna krigen, vilket ju är retsamt för de rättrogna anhängarna till profeten.

Så räkna inte med att det blir fred och frihet i Irak bara för att konferensen har fullbordats. Det viktigaste var ju att delegaterna fick ”känna av varandra”, som en representant från UD uttryckte det på den förbön… eh, det förmöte jag deltog i.

Klimathotet. Irakkrisen. Suck. Kan inte Reinfeldt satsa på något nyttigare om han nödvändigtvis skall försöka ta sig in på den internationella arenan? Varför försöker han ens? Vi alla vet att det är Carl Bildt som sköter jordklotet åt oss.

Hälsar Eder Peter Harold

Kommentera

Road to heaven/hell? Del 11

maj 29, 2008 den 9:30 f m · Arkiverad under Ninetteiader ·Taggad , , , , , ,

Bästa läsare!

Nina har självfallet många vänner, men igår bestämde mig till slut för att vända mig till den som kändes mest naturligt att prata med för mig. Och när jag säger prata så menar jag givetvis SMS…

Det var inte en lätt uppgift. Min mobiltelefon hade gått sönder och medan den var på lagning hade jag en Sony Ericson. Missförstå mig rätt: Jag älskar Ericson-telefoner. Min första yuppienalle var en Ericson. Den var tjock nog att använda som stoppkloss till gammelbilen när handbromsen hade gått sönder. Min andra mobil var också en Ericson, men med Sony i förnamnet. Och sammanlagt så många telefoner har jag till dags dato ägt emedan jag numera måste ha tjänstemobil (och vara anträffbar 7/24). Mitt livs tredje telefon.

Dessvärre är min tjänstelur en Nokia. Jag har morrat, muttrat och gnällt över detta. Men chefen köper bara Nokia eftersom vår leverantör enbart för Nokia i sitt sortiment. Det är en sån där modern sak med färgskärm och datalogiska teknifikationer a la ”persondator” – men utan användbart tangentbord. Det tog en dag innan jag lärde mig hur man svarar och två (möjligtvis tre) dagar innan jag lärde mig att ringa ut. Men till slut har vanans makt segrat och mina fingrar hittar i Nokians menyer utan problem.

Dessvärre är Nokias moderna telefoner känsliga (de går inte att använda som stoppklossar till vare sig personbilar eller ICA:s kundvagnar) så jag blev tvungen att uppsöka telefonverkstaden. Som lånebil… jag menar lånemobil fick jag en vältummad men silvervit Sony Ericson. Nu blev jag påmind om vad det är som får alla Ericson-ägare att svära så det osar svavel, även om vederörande är frikyrkopredikant i Jönköpingstrakten:

Vill man skriva ”Hej” i SMS-meddelandet så väljer Sony Ericson automatiskt att skriva ”Hi” eller ”Hit”. Jag vågade mig inte längre än så för jag var rädd att telefonen skulle skriva ”Hitler” av sig själv, och det vore nog inte så bra för jag tror att Ninas kompis kan ha judiskt påbrå. Efter två dagars laborerande (nej, jag överdriver INTE!!!) lyckades jag dressera lånemobilen att skriva vad jag ville:

Hej Mia! Diskret fråga: Vet du om Nina [...] är singel? *nyfiken* Hälsningar Peter  Precis när jag matade in Mias mobilnummer ringde telefonverkstaden och sa att min trasiga Nokia var färdiglagad – det tog bara 2 veckor!

Jag raderade meddelandet snabbt; varför lämna sådana här intressanta minnesmärken till nästa snubbe som lånar denna lur…

Någon timma senare hade jag gott och lyckligt fått iväg mitt mess till Mia med min ordinarie telefon. Svaret kom drygt en halvtimma senare. Det meddelandet tänker jag inte redovisa här. Det Mia skrev till mig är i förtroende så jag behåller det här.

Igår kväll tog jag en lång promenad och hamnade i Bagarmossen innan jag gick hem igen. Jag tänkte givetvis på Nina hela tiden. Men även på Mia som visade all förståelse för min situation. En förståelse som jag inte kan på annat sätt betrakta som något naturligt från någon jag tänker räkna som vän även nu när Nina försvinner ur min radar. För jag är uppriktigt sagt rädd för att Nina kommer göra det. Möjligtvis kan jag kanske få ett ”ping” i mitt sonar när hon kommer och hälsar på vid sitt gamla jobb… men ett ping är mindre än vad jag längtar efter.

Nu får det vara färdigältat om Nina; tycker Ni inte det, kära läsare?!!

Hälsar Eder Peter Harold

Sorrow

(D. Gilmour 1987)

 The sweet smell of a great sorrow lies over the land
Plumes of smoke rise and merge into the leaden sky
A man lies and dreams of green fields and rivers
But awakes to a morning with no reason for waking

He’s haunted by the memory of a lost paradise
In his youth or in a dream, he can’t be precise
He’s chained forever to a world that’s departed
It’s not enough, it’s not enough

His blood has frozen and curdled with fright
His knees have trembled and given away in the night
His hand has weakened at the moment of thruth
His step has faltered

One world, one soul,
Time pass, the river roll

And he talks to the river of lost love and dedication
And silent replies that swirl invitation
Flow dark and troubled to an oily sea
A grim intimation of what is to be

There’s an unceasing wind that blows through this night
And there’s dust in my eyes, that blinds my sight
And a silence that speaks so much louder
Than words of promises broken

 

Japp, den här låten brukar jag sjunga till då jag spelar luftgitarr på jobbet ibland efter att alla kollegor gått hem. Jag kommer spela den ikväll också. Mycket högt. Förbannat högt… om och om igen.

 

Kommentarer (4)

Road to heaven/hell? Del 10

maj 28, 2008 den 3:57 e m · Arkiverad under Ninetteiader ·Taggad

Bästa läsare!

Våra drömmar talar om vad vi känner inför verkligheten. De bearbetar våra intryck av vardagen. Ibland har jag trott att jag drömmer om Nina mer eller mindre ”på beställning”. Så kan det självfallet inte vara, för min hjärna lever sitt eget liv. Eller i vart fall ställer den agendan efter eget tycke. Jag är bara ett stycke kropp som bär hjärnan – i vart fall så länge den vill hänga ihop med mig. På gott och ont.

Drömmarna speglar onekligen mina tankar – uttalade och outtalade – och i fallet med mina drömmar om Nina märker jag ett mönster. Det känns som att jag har varit på en lång resa genom mitt eget inre. Jag hoppas innerligt att den resan inte gått på avvägar alltför långt från verkligheten. Det skulle vara förrädiskt. Och som de sista drömmarna gestaltar sig börjar resan närma sig sitt slut.

Sedan jag lyckades tigga till mig en kram från Nina på personalfesten – hon var på intet sätt ovillig – har jag talat med två arbetskamrater i klartext vad jag känner för Nina, bägge kvinnliga och ganska närstående sedan flera år. Och därtill ett par andra kollegor för vilka jag kommit med antydningar, samtliga tre manliga.

Kanske har jag behövt tala ut med dessa för att vara riktigt säker på att jag kan stå för mina känslor. Jag har möjligtvis behövt övertyga mig själv. Eller också har jag bara behövt träna på att säga dessa svåruttalade känslor. Det känns som att jag skriver bättre än jag talar. I vart fall skriver jag MER än jag talar…

Natten till den 23 maj dök Nina upp i mina drömmar ännu en gång. Jag hade tagit mig mod…

”- Nina, det är en sak jag skulle vilja berätta för dig, även om jag inte riktigt vågar… Jag måste berätta att jag har varit hemligt förälskad i dig sedan flera år… Hoppas att du inte blir upprörd…”

Nina log och sade kort: ” – Jag vet…” innan våra läppar möttes i en kyss som kom som en överraskning för mig. Och då var det ändå MIN dröm.

Några sekunder senare var drömmen över. Det kändes som att jag stått och balanserat på ett broräcke, och slutligen kastat mig ut i tomrummet. Men jag föll inte. Det jag fruktade i form av en personlig katastrof blev aldrig av. Tyngdlagen, dimensionerna, tiden, energin, ljuset och mörkret… allt upphörde existera.

Jag såg varken mig själv eller Nina. Var det liv eller död? Jag vet inte. Det enda som kändes var kyssen. Två läppar som möts bildar inte många kvadratcentimeter till kontaktyta, men det var allt som återstod av oss två medan jag började vakna upp… min andedräkt var iskall.

När jag försökte konservera känslan och sätta ord på den fann jag att jag var utan språk. Men mer än ett halvt dygn senare skulle jag vilja påstå att jag kände mig pånyttfödd. Samma namn, samma plats, samma tid, samma position i världsrymden, med en oförändrad livssituation – men ändå pånyttfödd. Det kändes som att allt jag varit som människa hade passerat genom våra munnar och sedan lagts på exakt samma plats igen när jag vaknade.

Ungefär som att bli bortförd av utomjordingar och sedan tillbakaforslad till jorden, kan jag tro. Man vet att något hänt, att någon mixtrat i skallen, men man kan inte sätta fingret på vad det är…

Värre än så kan det nog inte bli om jag äntligen vågar mig på att berätta för Nina vad jag känner. Fast jag bör nog inte berätta om innehållet i mina drömmar för henne. Då tror hon väl att jag är galen…

Hälsar Eder Peter Harold

P.S.
Natten efteråt drömde jag om henne igen. Den drömmen lyckades jag inte tolka, mer än att jag fortfarande vill se henne.
D.S.

Kommentarer (4)

Road to heaven/hell? Del 9

maj 27, 2008 den 10:40 f m · Arkiverad under Ninetteiader, Udda sex ·Taggad , , , , ,

Bästa läsare!

Jodå, det stämmer. Jag har haft telefonsex med en idag mycket känd kvinnlig artist. Sålunda har jag gjort ”kinky” saker. Så tro inte att mitt liv saknat spännande lustkänslor. Även om det var mest hon som blev upphetsad under samla… samtalet.

Jag har också träffat en rad kända offentliga personer med vilka jag haft avslappnade konversationer; jag har inte känt det annorlunda att tala med dem än med någon annan människa i min omgivning. Ko-lugn. Totalt ko-lugn. Jag jämför mig då med publiken som nästan kissar på sig när de möter en kändis på trottoaren. Jag är inte sån.

Så därför borde det inte vara några problem för mig att stiga fram till Nina och berätta om den sanning som jag tills nu hemlighållit för alla utom de tre personer som läser denna och min förra blogg mer eller mindre regelbundet… *falsk blygsamhet*

Men tyvärr lider jag av en selektiv men grym blygsel. Vilket verkligen förvånar alla i min omgivning nu när jag bekänt att jag har råkat ut för en personlig kris. För jag kan inte kalla mitt tillstånd för annat än en kris.

Många tror att begreppet kris är en synonym till ”Nu är det slut” eller ”Likvärdigt med ond bråd död”. Så är det inte. De flesta kriser leder nästan alltid till något nytt. Till en förändring. Ibland blir förändringen positiv. Jag själv blev av med mitt jobb en gång när jag var 23 på grund av nedskärningar. Arbetslöshet är inte kul, och jag fick stå ut med besvärliga anspråk på a-kassa. God heaven att det inte var Försäkringskassan – de är ännu besvärligare att få pengar av. Så visst kändes det som en kris. Men i själva verket tog livet en ny kurs och jag slapp slita sönder min rygg, vilket annars skulle ha blivit konsekvensen av att ha fått stanna kvar på gamla jobbet.

Den kris jag har nu – och jag upplever att jag är mitt inne i den – har liksom andra kriser olika faser. Nu är jag inne i en reaktionsfas. Det är därför jag bestämde mig för att åka på personalfesten och…

Ja, jag hade inte en konkret plan. Men som jag redan berättat i ett tidigare inlägg så lyckades jag tigga till mig en kram av Nina efter att jag berättat att jag kommer sakna henne olidligt mycket nu när hon slutar.

Varför berättade jag inte resten för henne? Tja, alla tvivel finns ju kvar ändå. Jag är rädd för att bli nobbad, och har hon en pojkvän blir jag garanterat nobbad. Plus att jag gör mig själv till åtlöje.

Nyligen berättade jag om detta för en f.d. arbetskollega till mig och Nina, så hon känner oss båda. Tro mig, hon blev förvånad, men också oerhört fascinerad av mitt ”problem”. Och hon berättade också hur svårt det är att säga vad man känner. Munnen och hjärnan slutar att jobba tillsammans, även om man legat vaken i timmar på natten och memorerat sitt manus.

Så mitt problem är nog inte ovanligt. Men det är förbaskat irriterande ändå. Kanske jag skulle supit mig dyngrak inför festen (som de flesta andra arbetskollegorna) och talat rakt ut. Men Nina vet att fylla inte är min grej. Och det är ju dumt att säga något när man inte är sig själv.

Jag önskar att jag hade en nyckel som kunde släppa ut mina ord ur min gyllende bur…

Hälsar Eder Peter Harold

Kommentarer (6)

Därför ber inte Carl Bildt om ursäkt

maj 27, 2008 den 8:00 f m · Arkiverad under Nyheter, Politik ·Taggad , , , ,

Bästa läsare!

Jag vet, kära läsare! Ni är inte ett dugg intresserade av politik. Men jag kan inte låta bli att slå ett slag för en bloggkollegas rader.

I nyhetsmedierna har det talats mycket om att man konstaterar att ljudet av en misstänkt främmande (läs rysk) undervattenfarkost i själva verket är en taxibåt som gick i trafik i området där svenska marinen sökte efter inkräktare.

I detta har flera debattörer och politiskt aktiva krävt att utrikesminister Carl Bildt skall be om ursäkt för att han anklagade Ryssland för att bedriva undervattensspionage mot Sverige under 80-talet.

Man behöver inte vara bundis med Carl Bildt för att veta att han INTE tänker framföra någon ursäkt. Ett av skälen redovisar han i sin blogg Alla dessa dagar.

Jag är inte förvånad. Och samtidigt kan jag inte heller påstå att han gör fel som avstår från att be om ursäkt. Det har fortfarande inte framkommit några bevis för att Ryssland inte spionerade mot Sverige. Tvärtom; jag är gammal nog att komma ihåg de ryska långtradarna som körde fast på skogsvägarna på väg till mobiliseringsförråden i min gamla hembygd. Och då är jag inte på något vis en åldrad man…

I Ryssland däremot har man däremot börjat låtsas att man inte har ett mörkt förflutet under sovjetkommunismens era. Det är läge att vi börjar bli på vår vakt igen…

Hälsar Eder Peter Harold

Kommentera

Alexander Pushkin. I sina respektive andras ögon.

maj 26, 2008 den 3:10 e m · Arkiverad under Demokrati, Dumburk, Politik ·Taggad , , , , , ,

Bästa läsare!

I väntan på SVT:s utsändningar av Rally-VM råkade jag slå på dumburken mitt under en reprissändning av K Special som handlade om den vitryske performancekonstnären Alexander Pushkin. Det var ett fascinerande program.

Nej, jag sa inte att Alexander Pushkin var fascinerande. Snarare var han djupt tragisk. Det var kanske därför programmet fängslade mig.

För att göra en lång historia kort: Vitryssland är en diktatur och obestridligen den sista Sovjetstaten i den numera upplösta socialistiska unionen. Landet styrs av en enväldig president som har fått väljarnas mandat genom att utplåna oppositionen.

Alexander Pushkin är tveklöst oppositionell. Han vågar häckla despoten Luchashenkov, och plockas in och ur arresten vid varje s.k. ”performance”. Dessa gestaltar sig i form av filminspelningar vid minnesmärken, porträttvisningar av belaruska patrioter på trappan framför konstmuséet (dit målaren Pushkin inte har tillträde som konstnär), samt andra offentliga aktiviteter.

Alexander förklarar för sin hustru att han en dag kommer att försvinna, bortförd av polisens hemliga agenter, och nämner namnen på en rad oppositionella som dödats eller försvunnit i Vitryssland p.g.a. sitt politiska engagemang.

Men Alexander Pushkin blir snabbt satt på fri fot. Och han beklagar sig över detta. Grannarna vågar inte sätta ut den vit-röd-vita gamla belaruska fanan, men det gör han. Och polisen kommer inte hem för att arrestera honom för detta brott. Uppriktigt sagt; det farligaste han utsätter sig för genom att ha den förbjudna flaggan är att med livet som insats klättra på taknocken för att nå flagghållaren 6-7 meter över marken…

Det är helt klart att han ser sig som en martyr. Och han beklagar lite över att regimen inte tagit i tillräckligt hårt för att han verkligen skall få erövra det fullvärdiga martyrskapet. Därför fortsätter han att provocera. Mot regimen. Men regimen rör honom inte.

Istället är det hans familj som drabbas av hans utfall. I synnerhet hans syster beklagar sig över att han inte kan låta bli att leva i drömvärlden där allt skall användas till att protestera mot makthavarna. Alla ser snett på familjen. Systern och de flesta i hans omgivning är ganska likgiltigt inställda till att de lever i en diktatur. De klarar sig bättre genom att inte bråka.

I programmet visas inslag med gamla krigsveteraner som stiger fram till diktatorn och prisar honom i samand med de stora militärparaderna vid frihetsdagen. Stora plakat hyllar Luchashenkow. Alexander Pushkin framstår som ensam mot hela världen. Och han kämpar. Och han beklagar sig igen: ” – Jag är nog Luchaschenkows alibi. Att jag får gå ifred utan att kidnappas är diktatorns sätt att påskina att vi inte lever under förtryck”, vill jag minnas att Pushkin sade.

Att det sker förtryck i Vitryssland är dock uppenbart. Och utan att framstå som en total rättshaverist förklarar Pushkin att Vitryssland inte har en tradition av självstyre eftersom man lydit under andra nationer sedan en längre tid i historien. Man har aldrig lärt sig att klara sig utan en stark ledare – en diktator.

Att inte heller Alexander Pushkin är en felfri människa framkommer snart. Han förklarar att han för flera år sedan träffade en 39-årig ryska som han gjorde lycklig eftersom hon fick barn med honom. Alexander åker tillsammans med filmteamet till hans forna älskarinnas bostad där barnets mor fyller år.

En lite blyg och försynt 13-årig flicka visar upp sina alster. Redan som 6-åring hade hon ställt ut på konsthall. Hon hade bjudit in sin pappa Alexander, men den gången svarade han att han inte hade något med dem att göra. Av hennes bilder att döma så är hon möjligtvis en behagligare konstnär än sin fader, och tveklöst kommer hon att bli mycket lovande.

Modern skrattar och är ganska nöjd, men lättar snart sitt hjärta. Nej, hon är inte lycklig för att hon blev med barn med honom. ” – Du gjorde mig gravid därför att du ville straffa mig för att jag var ryska”, menar hon och Alexander säger inte emot. Han avskyr det ryska – och hennes teori verkar inte alls skjuta fel.

Efter att ha sett detta program började jag ställa mig själv en massa frågor. Kan jag också ha en skev självbild? Jag ser mig som god i både ande och handling, men är det bara något jag inillar mig? Kan det vara så att man enkelt kan göra en lista på tio saker som ger anledning att hata mig? Är min bild av världen verkligen den sanna? Är jag verkligen den jag tror mig vara? Är alla i min omgivning exakt det jag uppfattar dem som?

Man kan aldrig veta. Men uppenbarligen är det bra att ha en övertygelse. Det är med den man vill förändra världen. Det förenar både mig och den lätt galne Alexander Pushkin.

Hälsar Eder Peter Harold

Kommentarer (5)

Kan man förbjuda panik istället?

maj 26, 2008 den 9:40 f m · Arkiverad under Demokrati, Nyheter, Politik, Udda sex ·Taggad , , , , , ,

Bästa läsare!

En viss Dan Benchetrit, 40-årig musiker från Stockholm, kräver förbud mot att fotografera barn på offentliga platser. Detta då han blivit anklagad/anmäld för misshandel sedan han under handgemäng slet en kamera ur händerna på en man som fotograferat hans 7-åriga dotter. Kravet på förbudet framför han på Aftonbladets debattsida.

I debattartikeln räknar han upp flera exempel på barn som dödats i mord eller utsatts för kidnappningsförsök, utöver fotograferingen av dottern. Och Dan Benchetrits tankar går snabbt till det otäcka Internet…

Jag tvivlar inte att han uppriktigt drabbas av äckel och rädsla när han fått veta att en man i 40-45-årsåldern fotograferat dottern. Efter alla skrämmande reportage om Engla och de andra barnamorden som hänt under våren är svenska föräldrar triggade till den yttersta graden av paranoja. Och det leder till att en av dem, Dan Benchetritt, kräver att fotografering på allmän plats inte längre skall vara tillåtet.

”Fotografering på allmän plats är, till skillnad från andra länder, tillåtet i Sverige. En rätt som Dan Benchetrit anser borde ses över” står det i Aftonbladet (torsdag 22 maj).

Ja, i många andra länder saknas rättigheter som att fotografera på allmänna platser. Hur många års fängelse kunde man inte få om man hade en kamera på Himmelska fridens torg i Kina om man var där vid fel tillfälle?

Sverige har en tradition av att bejaka friheten. Sverige och några få länder är unika med något som heter allemansrätt. Sverige är ett ganska fritt land, ur många aspekter. Just därför tror Dan att det sitter en hel värld av pedofiler och runkar till bilder av hans svenska dotter.

Ponera att Dan lyckas driva våra svenska politiker att införa förbud mot fotografering av barn på allmän plats. Hur skall jag då få ta en bild på min dotter vid foten av Gustav III:s staty framför Kungliga slottet? Aha, egna barn är ok att plåta. Fast om jag plåtar hennes klasskompis som hänger med? Ha! Peddovarning, Peter…!

Jag tvivlar inte alls att det finns pedofiler och hebefiler som tar fram kameran och förevigar de synintryck de får under sin dagliga vandring genom staden och förbi badplatsen. Men skall vi inskränka resten av befolkningens rättigheter att fotografera som de vill bara för att vi misstänker att en 40-årig man runkar loss av ett foto på en påklädd 9-åring vid lekparken? HUR SKALL vi då hantera det faktum att nämnde 40-åring kan sitta och klämma på pungen medan han kollar på Bollibompa klockan sex på kvällen…?

De sämsta av lagar som stiftas är de som skapas i affekt under moralpanik. Ingen lag är en bättre lag i det fallet.

Att Dan Benchetrit tror att han kan använda envarsrätten till att slå ner misstänkta pedofiler bara för att ett barn säger sig blivit fotograferat säger mycket om hur försiktiga vi skall vara med att anpassa lagstiftningen efter hysteriska reaktioner.

Man skall i sammanhanget inte glömma att det finns många människor som uppriktigt älskar barns väsen utan att lägga några sexuella känslor i det. Jag vet det (de finns organiserade i forum som kallas för LGL- och LBL-forum) eftersom jag intervjuvat ett antal sådana personer för flera år sedan. Och jag fick en påminnelse om detta sistlidna lördagsafton. Det var en besynnerlig händelse.

Jag väntade på Mrs Harold och Lilla Fröken Harold utanför Grand Hotell och till slut kom de ut genom entrén. Jag hjälpte LFH att få på sig ytterjackan då det kom en äldre dam från gatan. Hon flämtade till två gånger och stod som förstummad i flera sekunder framför oss.

” – My good!” utbrast hon och knäppte ihop händerna. Hon var amerikanska och sade till min dotter: ” – I haven’t seen such a beautiful young girl for ages… Such a wonderful hair, your very pretty face, and these eyes… You have a such intellegent look in the eyes. Yes, I do know that you are going to make many men’s hearts broke…” (Med reservation för min dåliga engelska)

Jag simultanöversatte komplimangerna till min dotter, och även Mrs Harold log roat.

Ja, det var alltså en äldre kvinna som uttryckte dessa högaktande känslor för VÅR 9-åring. Kvinnan hade ingen kamera, men det skulle inte förvåna mig om hon gärna hade velat ta en bild på (den ganska blyga) LFH för att minnas mötet den slags flicka hon inte sett på åratal. Hade hon gjort det i smyg skulle jag inte bry mig, även om jag såg det.

Men ponera att jag varit någon i samma kaliber som Dan Benchetrit, och damen varit en halvfet man i 60-årsåldern med hårtofsar på fingerknogarna…

Smack, och gubben hade legat blodig på asfalten?

Det kryllar säkert av LGL och LBL-ers i varje större stad. Det finns massor av sajter med bilder på pojkar och flickor som leker i lekparker, hoppar i badbassänger, spelar boll på gräsplaner, klättrar i träd, bilder som samlats av dessa personer. Men tror vi att världen blir säkrare bara för att vi förbjuder denna typ av bilder på Internet? Varför inte gå steget längre och förbjuda fantasier också.

Det finns de som hävdar bilder på barn lockar fram pedofiler. Lustigt nog så finns det dokumenterat att många pedofiler håller sig borta från riktiga barn just därför att de kan sitta och titta på webben, eller i klädkataloger, eller i fotografierna till reportagen i Kamratposten, eller i böcker. Ja, varför inte ordna ett värmande bokbål till Dan Bencherits ära i hans kamp att skydda dottern mot ovälkomna blickar… Elda upp Rädda barnens medlemstiding på samma gång; det är troligt att pedofiler prenumererar på den för att få inspiration till fantasier om lidande barn.

Jag skall inte vara cynisk och påstå att Dan skrev sitt debattinlägg bara för att förekomma skvallret om att han eventuellt kommer åka dit för misshandel. Men jag är inte säker på att han tänker på konsekvenserna av det han kräver. Vore trevligt om någon vettig människa istället skulle vilja lägga ner energi på att bevara Sverige som ett öppet samhälle – som lite motvikt till tron på att hysteriska lagar skulle göra vår värld tryggare. För det blir den inte. Inte på det här viset.

Hälsar Eder Peter Harold

Kommentarer (3)

Older Posts »
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Join 25 other followers