Peter Harold – Skrivarens blogg

Bästa läsare!

Fjolårets valborgsmässofirande fick mig att befara att det skapats en oöverstiglig klyfta mellan mig och dagens ungdom. ” – Herregud, jag har blivit gammal…” tänkte jag insiktsfullt efter att minuten innan förbannat arrangörerna som anlitat ett hip-hop-rap-band att stå för aftonens musikaliska underhållning under sista april.

Det har blivit en ofrivillig tradition att det haroldska hushållet traskar hela vägen till Nytorpsparken i Enskededalen utanför Stockholm. Det är också en tradition att Mrs Harold brukar vara på sitt vresigaste humör strax innan det är dags att ge sig iväg. Fast under de sista två-tre åren har jag slutat fråga efter vad orsaken till missmodet är. Hon brukar ändå alltid vara nöjd när vi går hem igen.

I fjol var det alltså ett uppträdande som var ljusår från klass, smak och stil. Inte för att jag är hängiven beundrare av pensionärskörer som sjunger ”Du sköna vår”, men det är mycket mer behagligare än anglofil neger-jojk på 100 dB.

Fast i år verkade arrangörerna be publiken om ursäkt för fjolårets musikfientliga tilltag. Ett sexmannaband hade hyrts in för att sprida ljuva funkiga jazztoner över nejden. Visserligen kunde jag utbrista i ett ” – Herregud, jag har blivit gammal…” ännu en gång till. Jag skulle faktiskt kunnat ha varit far till den äldsta bandmedlemmen! Ja, under förutsättning att jag hade förlorat min svendom vid samma tid som jag brukar offentligt påstå att den försvann. Nåväl, tillbaka till ämnet…

På scenen stod ett gäng ungdomar, sannolikt var de flesta av dem ännu studenter, och lirade som proffsmusiker. Sättningen var gitarr, bas, trummor, keyboard (hon hette Sara va?), trumpet och saxofon. Det inte bara svängde, det värmde minst lika bra som majbrasan bakom publikens rygg!

Den lågmälde kapellmästaren på trumpet introducerade stillsamt varje låt. Det var långt från fjolårets vulgära dunkadunk och hysteriska pladdersång. Och det märktes också på den blandade publiken att det gick att digga bandet, även om det är osannolikt att funkig jazz är allas kopp thé. Till och med några av kidsen gungade friskt.

Sexmannabandet var säkert i samma ålder som fjolårets hip-hopp-rap-band. Ändå är det en ofantligt stor skillnad i musikalisk kultur. Trots det var de fruktansvärt coola. Kompetenta människor som levererar utan att förhäva sig är värda att beundra. Och jag beundrade dessa ungdomar som levererade sitt bästa till publiken på Nytorpsfältet under årets valborg. Det är något speciellt med vissa av dem.

Hälsar Eder Peter Harold