Peter Harold – Skrivarens blogg

Ledsen för att jag tråkar ut er med den här patetiska smörjan, men jag har inte tillräckligt med energi att göra detta till ens en dålig novell, så därför kräks jag upp historien i bloggen istället…

Bästa läsare!

Det gick alldeles utmärkt att glömma de eventuella känslor jag hyste för Nina. För vem kan säga nej tack till en långbent smal asiatisk skönhet i 20-årsåldern med brunnsdjupa ögon?

Ja, i det här specifika fallet var det ett märkligt arrangemang. Två personer med stor sympati för varandra skulle ingå ett skenäktenskap. Och den ena parten var undertecknad. Om detta har jag aldrig berättat för någon utomstående tidigare, men det är min övertygelse att världen behöver ta del av ännu ett avskräckande exempel på där kärlek går före klokhet…

För min del var det inte frågan om att begå ett stort offer. Jag hade känt henne ända sedan hon var 13, och då var jag knappt 25. Vi hade varit ute på några åkturer på landet i Thailand på motorcykel, och hon hade lärt mig att spela “kinn” (schack med bara bönder) när vi återsågs något år senare. Vi hade bägge en gemensam åsikt om vissa personers dryckesvanor. Och vi var helt eniga om att det enda sättet för henne att klara sig bra i detta fattiga land var att utbilda sig. Under de kommande åren skickade jag regelbundet ner pengar till henne för att hon skulle kunna gå på vilken skola som hon ville. Och detta gjorde jag utan några baktankar.

En kris uppstod i hennes familj, och blott 17 år gammal flyttade hon hemifrån för att gifta sig med sin äldsta halvsysters f.d. älskare i grannbyn. Innan ett år förflutit hade hon fått en son. Krisen uppstod när hennes mamma, pappa och halvsystrar vägrade låta henne flytta till staden för att fullborda sin utbildning där. Inte ens mina pengar hade någon betydelse.

Vart ta vägen om man inte får plugga vidare? Ja, den enklaste vägen är ju att gifta in sig i byns rikaste familj i hopp om att därmed erövra ett gott anseende. Dessvärre brukar sådana äktenskap vara ett arrangemang för familjen att slippa anställa husor och betjänter. Detta fick hon snart erfara.

Något år senare, på Mrs Harolds anmodan, lämnade den arma flickan barn och make i Thailand och flydde hit till Sverige. Jag var rörd till tårar över att behöva höra vad hon gått genom. Och jag var sur över att ingen i hennes familj haft vett att uppskatta hennes längtan efter självständighet när hon ville plugga vidare.

Ända sedan mitt eget äktenskap upplevt alltför många nedgångar var det Mrs Harold som presenterade idén att jag skulle gifta mig med Mrs P. Mrs P skulle på det viset äntligen få ett bättre liv. Mrs Harold betraktade detta med samma känslighet som en affärsuppgörelse, fast hon var väl medveten om de mycket starka vänskapsand som fanns mellan Mrs P och mig.

Dessa vänskapsband var givetvis mycket starkare än de jag upprättat med Nina på mitt arbete just då. Att jag inte var främmande för att ge mig in i en ny relation var uppenbart, även om jag tålmodigt stod ut med den närvarande situationen. Valet stod mellan Nina – om vilken jag inte visste något om förutsättningarna för att det skulle bli något – och Mrs P, vilken jag redan visste allt om. Inklusive att sonen absolut inte var ett s.k. kärleksbarn. Snarare tvärt om…

Sakta men säkert började mitt mod växa, och i takt med att dagen då Mrs P skulle anlända till Sverige blev jag allt lyckligare. Äntligen skulle jag få reparera den skada som hennes familj åsamkat henne. Fortsättning följer… (vilket ni vid det här laget kan ana själva)

Hälsar Eder Peter Harold