Peter Harold – Skrivarens blogg

[Förpostat inlägg i händelse av att någon råkar ramla in på Skrivarens Blogg medan jag ligger ute och steker mig i Nationaldagssolen...]

Bästa läsare!

Eftersom jag varit smal – väldigt smal – under större delen av mitt liv, blev jag häromåret smått konfunderad över en viss viktökning som uppstod. Med hjärtat i halsgropen föreställde jag mig hur jag skulle svälla upp i klass med mina föräldrars rondör.

Jag började att ta mått över kistan med ett IKEA-måttband. Med kvartals- och halvårsintervaller noterade jag aktuellt datum på bandet dit magen förde markeringarna.

Till min fasa märktes en trend. Det kunde inte enbart förklaras med att jag hållit andan vid föregående mätning. Och det var om än inte bilringar så gott och väl cykelslangar där förr funnits spänd späd hud. Mardröm! Förfallet hade börjat!

I takt med att min Nina-kris utvecklat sig och blommat ut till en slags ofrivillig hungerstrejk, samt ett flitigt motionerande under den sista månaden, känns det som att jag blivit en lättare version av mig själv. Lutar jag framåt och klämmer ihop magen blir det förvisso cykelslangar, men med några sit-ups så skall väl designen på dem kunna göras mer estetisk inför solbadarsäsongen. Jag skall börja göra sit-ups i morgon…

Nu ville jag efter ett års uppehåll med mätandet kontrollera att omkretsen verkligen reducerats. ” – Tror du inte att jag gått ner i vikt…?” frågade jag Mrs Harold. ” – Varför skulle du ha gjort det?” sade hon skeptiskt. Jag råkade nämna att jag haft problem med aptiten under den sista tiden, och jag behövde inte påminna henne om varför. Man kan nästan säga att jag svultit vissa dagar; aptit och livslust har legat på samma delikat låga nivå som den amerikanska dollarn.

Jag tillade att jag måste ta och mäta mig för att se om jag blivit slank och fin igen.

Ja, det var den formuleringen jag använde mig av. Men när jag timman därpå skulle plocka fram mitt daterade IKEA-måttand fanns det inte längre på plats. Mrs Harold förnekade all kännedom om vart bandet tagit vägen. Än mindre ville hon hävda att 84 cm är mindre än min “rekordnotering”.

” – Jag är smalare!” utropade jag som ett förnärmat småbarn.

” – Inte där!” replikerade Mrs Harold och pekade på min mage. ” – Du har nog bara blivit tunnare på ryggen, och det är för att du ligger vaken hela natten och klämmer fettet åt sidorna…”.

Jag som trodde att Anna Skipper var mästare på att trakasera allt folk som har kroppsfett. Nu vet jag att det finns ytterligare en sadist som kan sänka ens självförtroende till soptunnans höjd…

Kan man verkligen klämma fettet åt sidorna…? *grubblar*

Hälsar Eder Peter Harold