Bästa läsare!
Jag fick en komplimang igår. Eller flera stycken. Fast alla var nog inte avsiktliga.
Jag tittade in på mitt gamla kontor för att morsa på mina forna kollegor. Just då tittade en f.d. avdelningschef in på besök. Vi hade inte sett honom på nästan ett år.
” – Så du jobbar kvar här?” frågade han mig, men fick svar från min skämtsamme kollega:
” – Nä, Peter är den nya chefen nu. Ser du inte vilka flotta kläder han går omkring med nuförtiden. Man känner inte igen honom, eller hur…!”
Den forne chefen tittade med ett leende på mig och frågade: ” – Är det sant?”. Jag tittade upp med ett sammanbitet uttryck: ” – Jag brukar inte kommentera skitsnack, i synnerhet inte om det är till gagn för mig…”, svarade jag och lät mitt ansikte spricka upp i ett behärskat leende.
Det var komplimang nummer ett. Nummer två levererades av en annan arbetskollega som påpekade hur omtyckt jag är på jobbet (i förhoppning att göra mig gladare efter min månadslånga depression). Eftersom jag har svårt att ta emot beröm lät jag skådespelaren i mig agera. Jag grimaserade och försökte se riktigt plågad ut: ” – Ja, jag har märkt det. Men jag hoppas att jag klarar mig ändå…”
Givetvis var det snällt sagt att berätta detta för mig. Men samtidigt vet jag ju att vara omtyckt och befinna sig i min position är två svårförenliga saker. Det ligger i mitt jobb att finna andras fel och påpeka dem, samtidigt som jag har alla möjligheter att dölja mina egna brister. Något som är lite svårt för den som annars lever efter deviserna ”Den som är fri från skuld må kasta första stenen” och ”Sköt dig själv och skit i andra skall du städset troget vandra”. Fast samtidigt kanske det är just detta som hittills varit till hjälp för mig i mitt jobb.
Det finns olika sätt att berätta för en person eller en grupp att han/hon/de gör fel. Det första sättet har jag sett praktiseras av överordnade kollegor. De går fram och börjar mer eller mindre skälla. Responsen blir att den utskällde försvarar sig – ibland med en plågsam desperation. Resultatet blir att den utskällde får svårt att ta till sig kritiken, och det uppstår en ansträngd stämning på arbetsplatsen.
Min egen metod, som för all del får erkännas vara både mjukare och mer strategisk, är att informera om vad som inträffat, även när det är helt uppenbart för personen. Jag brukar därefter antyda vad konsekvenserna blir; så gott som alltid är personalen så smarta att de på egen hand kan resonera sig fram till den poäng jag vill nå innan min verbala svada slingrat sig dit.
Sedan skall ju denna insikt stanna kvar i deras medvetande; då tar jag till den humoristiska överdriften: ” – Eftersom ritningarna över ventilationstrummorna har mitt namn och telefonnummer är det stor risk att rånarna kommer skicka ett blommogram till mig som tack för hjälpen, och då vet ni hur sur och avundsjuk min chef kommer att bli. Så för min skull kan ni väl se till att bygghandlingarna ligger inlåsta istället för att ha dem upptejpade på skyltfönstret”.
De berörda vet att jag menar allvar om säkerheten, och de vet härefter vilket ansvar de har. Och de har aldrig behövt förlora ansiktet.
När det kommer till att framföra riktigt grav kritik mot någon föredrar jag att först framställa situationen, och i nästa andetag fråga efter hur jag kan hjälpa honom/henne/dem att lösa problemet. Om det är så att personen verkligen skitit i det blå skåpet är det bättre att jag frågar vederbörande efter vad som hände och hur det gick till. Eftersom jag redan vet svaret kan jag inflika ledande frågor, och till slut stämmer dennes redogörelse överens med vad jag fått inrapporterat till mig.
Jag personligen vinner inte mycket på detta, men den som sket i det blå skåpet fick tillfälle att berätta sanningen, och därigenom kunnat konfrontera sitt misstag. Genom att få en människa att berätta om sitt misstag kommer denna att förhoppningsvis känna sig förpliktigad att inte göra om det. Jag har alltför många gånger sett folk få en utskällning eller en skriftlig anmärkning varpå de sedan har enbart ryckt på axlarna och svurit tyst.
Sådana personer riskerar att bli oförbätterliga. Förvisso stannar de sällan tills de får guldklocka på firman, utan får troligen snart antingen sparken eller säger upp sig själva. Men innan dess kan de hinna ställa till med mycket skada. De som fått tala ut har däremot – i alla fall under de ärenden jag haft att göra med – blivit bättre och mer ansvarsfulla som medarbetare.
Fast det är ett problem med att vara omtyckt på jobbet. Om jag inte varit det hade jag definitivt vetat i god tid att Nina inte var intresserad av mig.
Hälsar eder Peter Harold
