Peter Harold – Skrivarens blogg

Bästa läsare!

Jag har begått ett fruktansvärt misstag. I fredags eftermiddag anlände jag till jobbet i en ovanligt flott utstyrsel för att önska mina kollegor plus annan lös personal angenäm helg, samt tillönska de flesta en trevlig semester.

När jag stegade fram mot huvudentrén och passerade busshållplatsen mötte jag en yngre kvinna (ok, vi kan kalla henne för tjej) som jag trodde var en av fastighetens vakter som bytt om till civila kläder och var på väg hem. Hon såg nämligen så himla bekant ut. Ja, saken är den att jag bara såg henne i ögonvrån, men eftersom all vaktpersonal brukar heja på mig så utbrast jag i ett instinktivt “hejsan” till henne.

I samma ögonblick riktade jag hela blicken mot henne. Det var inte vakttjejen! Men det var försent för min hjärna att säga åt munnen att vara tyst; skottet hade redan avlossats.

Den unga kvinnan, iförd synnerligen tjusiga kläder av tilldragande snitt, behagligt uppsminkad och solbränd och med latinska anletsdrag (vilket kan förklara solbrännan som något naturligt på henne), och med en figur som kunnat få vilken porrfilmsregissör som helst att utbrista i ett ” – Henne skall vi ha!”, sken upp som en sol och gav mig ett varmt leende och ett vänligt hej tillbaka till mig.

Opps, det var inte min avsikt, tänkte jag generat. Och nu kände jag igen henne. Det var den supersnygga expediten som jobbar i en butik i närheten av mitt jobb. Hon är omtalad och omdiskuterad, i synnerhet av de manliga vakterna i vår fastighet. De tycker dock att det finns ett aber med henne: Hon verkar vara väldigt reserverad, säger de. ” – Hö, hö, hon spelar säkert ‘hard-to-get’“, brukar vakterna brumma när vi talar om henne. De borde veta för de brukar gärna titta förbi i hennes butik. Ofta.

Även kvinnsen i vårt hus har synpunkter om henne: Sval och smal kan man sammanfatta deras vänligaste kommentarer.

Och så kommer jag där med mitt förbaskade “hejsan”. Visserligen besvarade hon det väldigt vänligt, men nu kanske hon inbillar sig att jag också är ute efter henne? Jag tycker jag har nog med bekymmer på kärleksfronten efter historien om Nina. Så vad skall jag göra nästa gång jag möter den där expediten? Låtsas som om det regnar? Eller fortsätta vara så charmerande trevlig som jag råkade vara i fredags (av en olyckshändelse) och se om det kan leda till nya besvikelser för mig?

Det paradoxala är att jag inte tycker om stilen med att springa och limma på tjejer kors och tvärs, även om det sägs att en bra flört förlänger livet. Eller var det bara ett gott skratt som gör det? Men efter mina långpromenader genom Stockholm i helgen känner jag mig villig att offra min värdighet som gentleman för att hitta en promenadpartner. Jag kanske borde lära mig att limma?

Hälsar Eder Peter Harold