Peter Harold – Skrivarens blogg

Bästa läsare!

Sedan slutet av förra århundradet har jag haft en brevkompis i Malaysia som heter Shi Yan och som är av kinesisk etnicitet. Hon har äntligen hittat en pojkvän som står ut med hennes sarkasmer, och han är fransman på jobb i hennes land. Det fungerade inte så bra med hennes förre inhemske pojkvän. Den nye står inte bara ut med Shi Yans sarkasmer; han kan leverera den varan själv också – vilket hon gillar.

Hon tycker dock att det finns ett aber; trots att han är fransman är han inte särskilt romantisk. ”Frankrike är ju romantikens land; borde inte han vara romantisk?”.

Nu har jag aldrig dejtat en fransman, och har inte heller för avsikt att göra det inom den närmaste 70-årsperioden. Däremot har jag sett fransk film. Och där lär man sig att fransmän är arroganta egoister och notoriskt otrogna. Eller var det en SVT-dokumentär om president Sarkozy jag såg…?

Shi Yan frågade mig häromsistens om jag gjort något romantiskt i mitt liv. Så jag tog bladet ur munnen och skrev några rader om hur jag efter stor vånda skrev ett sju sidor långt kärleksbrev till Nina innan hon slutade på sitt jobb. Och att jag fick ett svar som fick mig att inse att flera års drömmar icke varade längre.

I morse skickade hon en kopia på en (engelsk) text från Paolo Cohelo där han utifrån ordspråket ”I krig och kärlek är allt tillåtet” noterade att i krig så regleras handlingarna genom konventioner till skydd för de inblandade och drabbade. Ifråga om kärlek finns det inget skydd. Och så avslutar han med att de som aldrig drabbats av olycklig kärlek/krossat hjärta inte heller levat.

Och visst; därför känner jag mig därför väldigt levande numera. På något vis är det som att man lärt sig en erfarenhet som inte ens kan uppnås med att ha läst en bok om saken. För böcker ger bara kunskap; livet ger erfarenhet. Synd bara att man inte kan gå till biblioteket och låna ett nytt liv när man läst ut det gamla…

Hälsar Eder Peter Harold