Visst, jag har inget emot att folk ligger och gökar i skyltfönstren. Faktiskt tycker jag att man ser det alltför sällan.
Men när det kommer till TV5:s ”Ballar av stål” så är det inte frågan om spontan sex, kättjans galenhet. Det handlar om att få TV-tittare. Det är cyniskt. Och det är smaklöst. Oförskämdheterna trycks upp i ansiktet på offren; i Fredrik Reinfeldts fall bokstavligt.
Jag skulle därför vilja passa på att uppmuntra de förbipasserande vid SOVA:s butik på Sveavägen i Stockhom att känna sig kränkta över vad de såg. Brottsrubriceringen är uppenbar; produktionsbolaget och skådespelarna har gjort sig skyldiga till sexuellt ofredande. Eftersom det gjordes uppsåtligen så finns det några tusenlappar i skadestånd att hämta för den som är kränkt och gör en polisanmälan. En bonus är att skådespelarna härefter aldrig kommer kunna arbeta inom barnomsorgen om jag förstått regelverket rätt. Jävlas de med oss så kan vi jävlas med dem.
Tack och lov att det finns riktiga produktionsbolag som gör filmer där det sexas på allmän plats – på riktigt. Och de gör det inte för att jävlas med folk, utan för att tillfredställa de som är intresserade av exhibitionism. Nästa fredag skall jag berätta mer om den saken… tills dess kan ni njuta av denna tecknade serie där George W Bush och hans blivande efterträdare John Mc Cain har sex utomhus. [Länktips från FAJAF]
Jodå, jag känner mig lite småsömning. Under den sista veckan har jag inte kommit i säng före halv tolv på kvällarna. Jag har haft fullt upp med senaste romanen. Nu är den färdigskriven.
Observera att jag inte säger ”nu är den klar”, för det är den inte. Nu skall första genomläsningen göras och grovputsningen påbörjas. Det är tur att jag är så halvdement som jag är, för jag kan läsa mina berättelser med ”nya” ögon ganska omedelbart efter att jag skrivit dem. Och ibland börjar jag undra vem tusan som kan ha skrivit det där…
Vid flera tillfällen under dessa sena kvällar har det slagit mig att mitt skrivande visar tecken som påminner om en missbrukares tvångsmässiga beteende. Skrivandet är min fix.
Jag försöker slå ifrån mig den tanken genom att snarare hävda att skrivandet är karaktärsdanande. Många gånger hör jag folk säga att de inte har diciplinen att hålla på med att skriva romaner. Men jag tror att de kan erövra den diciplinen just genom att skriva. Krävs bara att man kan nonchalera familjemedlemmarnas existens…
När jag gick i skolan blev jag ofta uttråkad. På matten (mitt sämsta ämne)satt jag och ritade staplar över valresultat till Riksdagen för perioden 1966-85, när jag istället skulle förkovra mig på algebra.
Algebra var inte bra. Det var tråkigt. Istället för att göra som några andra, vilka suckade djupt och slog med pannorna mot skrivbordet och bad om att få dö, satt jag där och ritade min politiska statistik i smyg. Jag vet inte vilken bokstavskombination den koncentrationsstörningen indikerade på, men jag kunde inte fokusera mig på det jag måste göra. Även på mitt nuvarande jobb känner jag ibland hur lätt jag kan bli distraherad. Vissa projekt/arbetsuppgifter får mig att känna mig som en trött skolpojke.
Därför är det viktigt för mig att kunna prestera längre texter. Fast den senaste romanen var en lätt sak att få ner på pränt. Det känns som att karaktärerna i berättelsen gjorde jobbet åt mig; jag behövde bara anteckna vad de gjorde.
Det smärtar mig dock att jag inte lyckades komprimera storyn till 50′000 tecken så att jag hade kunnat skicka in den till novelltävlingen. Noveller verkar inte vara min grej. Det kanske också beror på en störning med bokstavskombinationer. Vuxen-damp?
Nå, min hjärna tvingar mig i alla fall inte att skada folk. Hittills har jag inte hört några röster i huvudet som säger att kronprinsessan är ett troll som måste dödas med samurajsvärd… Däremot kurar magen lite vid tanken på grillad anka, ris, currysås och en stor klick röd vinbärsgele.
Härom veckan kunde vi i de svenska kvällstidningarna läsa om att skådespelaren Claes Malmberg suttit i arresten under 8 timmar sedan han anlänt till USA i sällskap med sina teaterkollegor.
De amerikanska migrationsmyndigheterna ville nämligen inte släppa in Classe i landet. Men enligt uppgift skall de ha ändrat sig när Malmberg påpekade att han minsann rest in USA tidigare. Detta väcker frågor.
1. Varför ville de amerikanska myndigheterna hindra hans inresa?
2. Varför gick det så bra att resa in några år tidigare?
3. Vad har hänt mellan dessa tillfällen?
Först några påståenden: Claes Malmberg (i rubriken kallad ”Lill-Snoppen” efter ett bejublat ”streak” i Globen under den direktsända Melodifestivalen) är eller har varit kommunist. Skulle han förneka detta replikerar jag snabbt med ”att jag har läst det på nätet”, och därmed krossat hans nekande. Claes Malmberg har även knarkat en del. Det har jag läst… i kvällspressen, så det måste ju också vara sant. Harkel.
Han har även framträtt med alter egot ”Ronny jönsson”, en ytterst vulgär figur som fick snobb-Sveriges kulturelit att bajsa på sig i ren förfäran, och som enbart applåderades av lokalpatriotiska Göteborgare efter sex glas storstark.
Fast tiderna förändras. Idag är Claes buddist. Det kommunistiska arvet förvaltar han så illa att han t.o.m. går i polemik med självaste Jan Myrdal. Därtill kan var och varannan högstadielärare bekräfta att det i deras skolklasser numera finns säkert mellan 1-7 stycken Ronny jönsson som de förgäves försöker undervisa. Slut på påståenden. Över till min kvalificerade gissning.
Har svenska myndigheter, t.ex. SÄPO eller det allseende brunögat FRA, lämnat register över registrerade kommunister till amerikanska myndigheter?
Det är en misstanke som är väl värd att begrunda. Vi har ju hört försvarsminister Talgfors svamla om att FRA hjälper svenska Hercules-plan från att bli nedskjutna i Afghanistan, medan det i själva verket handlar om att USA-aliansen varnar för talibanskt luftvärn mot att Sverige mejlar över till Pentagon en mapp med gott och blandat ryska affärshemligheter som signalspanarna på FRA Street plockat upp från ”radiobruset”. Harkel igen.
För vi vet numera – tack vare försvarsminister Talgfors obetänksamma uttalande – att svenska regeringar köper och säljer information. Svenska regeringar – oavsett kulör.
Jag är kanske ute och cyklar med mitt resonemang här ovan; det kan ju finnas andra själ till varför man inte vill ha Claes Malmberg som gäst. T.ex. att han överraskande klär av sig och är fet som en äkta buddah…
…så skall ni veta att någon på Försvarsdepartementet söker mig.
*orolig*
Jag avskyr när sådana typer inte vill prata in något meddelande i telefonsvararen utan bara lägger på. Men nummerpresentatören skvallrar.
Dags för mig att sluta kritisera FRA…?
Hälsar Eder Peter Harold
Uppdatering:
Pust, det var inget om FRA… utan rörde sig om ett annat ärende (de ringde mig igen). Tror att jag börjar bli paranoid – utöver min fiskmåsfobi!
Jodå, ni vill säkert påstå att jag med mina elaka utfall mot en viss kvinnlig partiledare har fobi mot alla oppositionsledare som heter Mona i förnamn. Ni tar fel; det är inte en fobi. Jag mötte henne häromveckan, och jag uppförde mig mycket balanserat. Med andra ord; aversion är icke en fobi.
Nej, jag har inte alls fobier mot människor (Däremot har jag fördomar, fast det är en annan sak). Dock är jag rädd för en annan slags varelse. Inte för att de är släkt i rakt nedstigande led från dinosaurierna, utan för att de med sina infantila läten till trots är ondskefullt intelligenta.
Jag talar om fiskmåsar.
Igår råkade jag avslöja mig. Jag sprang mellan annexen som om vi var beskjutna av krypskyttar som ruvade uppe på hustaken. Det fanns fog för dessa manövrar. Över oss cirklade fyra bajsbombande sjöfåglar. Jag såg deras deras blickar i de illmariga ögonen, och noterade hur de försökte sikta in sig på mig för att fälla guano-bomberna.
” – Vad gör du, Peter? Är du rädd för fåglar?” frågade Steve. ” – Nej, det är inte fåglarna i sig, även om jag är säker på att de gärna skulle vilja picka ut mina ögon och sticka in näbben i ögonhålorna för att komma åt hjärnsubstansen [jag talar nu om fåglar som är större än parkduvor]. Däremot hatar jag deras avföring, särskilt för att det alltid brukar ligga någonting i den som rör sig när man fått den på skallen.”
Jodå, jag pratar faktiskt så där konstigt…
Och den upplevelsen har jag varit med om – alltså ha fått fågelskit på huvudet eller på hatten. Usch!!!
Jag vet inte inte om det stämmer att dinosaurierna dog ut p.g.a. att en meteorit störtade ner på jorden, men jag beklagar i vilket fall som helst att den meteoriten inte gjorde jobbet ordentligt utan lämnade kvar alla dessa fjäderbärande bajs-Stukas.
Fast då hade jag ju förstås inte fått kyckling på fredag…
Satans SR! I morse sände de ett reportage från Thailand med anledning av de mycket omfattande demonstrationerna där tusentals thailändare kräver att den sittande Taksin-vänliga regeringen avgår.
Jag lyssnade på reportaget med stort intresse medan jag satt i bilen på väg till jobbet (jag försöker bistå Joshua Tree så att han skall slippa frysa arslet av sig mot skinnklädseln i bilen). Men SR försöker ju göra sina reportage hippa genom att lägga på ljudkulisser medan reportern talar. I det här fallet rörde det sig om det oväsen som de tusenhövdade demonstranterna åstadkom.
Ursäkta mig, SR, men enbart att sitta i en bil mitt i trafiken och försöka höra ett vanligt samtal på radion kan vara svårt nog när man passeras av vrålande MC-bud och har en holländsk långtradare fylld med tulpaner som brummar på andra sidan. Ni behöver inte dränka orden med ännu mer oväsen.
Nu har jag dock förhållandevis frisk hörsel, men jag undrar hur det är att lyssna på SR för personer med nedsatt hörsel. De kan inte ha det roligt.
Om nu SR vill delge oss atmosfären bland de thailändska ”revoltörerna” kan de väl spela upp ljudet under några sekunder, men de behöver väl inte försöka prata samtidigt.
Med risk att göra sig populär hos många; jag drar ändå en lättnadens suck över att de olympiska spelen är över.
Jag är också tillfreds med att vi inte plockade hem så värst många guldmedaljer. Blev det någon öht? Varför denna tacksamhet över uteblivna triumfer? Jo, jag tycker att guldsegrar utlöser en föga tilltalande hybris hos en stor del av svenska folket. När Stefan Holm eller Karolina Klyft (eller var det Klüft?) hoppar långt och högt och vinner, då uppstår en stolthet som jag inte riktigt begriper mig på. Plötsligt är det viiiiiiiiii som vunnit guld.
Vi, sa svinskiten.
Jag har inte gjort ett skvatt för att de skall vinna något. Det är deras jobb och ansträngningar, samt konkurrenternas tillkortakommanden, som är orsaken till deras medaljer. Blanda inte in mig; det är inte jag som rår över gravitationen på den här planeten.
Bisarrt nog skall vi påtvingas en ”vi-känsla” även i motgång. Jag hörde i radion under morgonen att belsebubs vänner (d.v.s. någon organsiation i idrottsbranschen) kräver X x miljoner kronor för att vi skall satsa på idrottarna för att kunna komma tillbaka på de olympiska prispallarna.
OS-medalj i guld. Fanns ej i bagaget hem till Sverige.
Ursäkta mig, men kan jag förmoda att några av alla dessa begärda miljoner skall hämtas via min skattsedel? I så fall betackar jag mig för alla OS-satsningar.
Det enda våra idrottsmän behöver göra är att springa fortare, hoppa längre och högre eller simma kvickare - helst fortare än alla andra. Gör de detta kommer de att tjäna storkovan på sina medaljer. Och gör de inte det förtjänar de inget. I bägge fallen skall de ge fan i mina skattepengar. Dessa surt inbetalade kronor skall gå till – hallelula – vård, skola, omsorg och ett stridsdugligt försvar. Amen.
”Kör försiktigt!” brukar mina föräldrar hojta när vi åker hemifrån dem. Hallå! Hur kan de tro att jag gör annat än är försiktig i trafiken?!!
Tyvärr är försiktighet inte en garanti att klara sig helskinnad. I lördags körde jag till Tyresö strand, och tio minuter senare åkte jag tillbaka samma väg och passerade korsningen mot centrum. Där stod brandkåren och ambulansen och ställde ut bårar och räddningsutrustning.
Precis några minuter innan hade en röd Volvo-kombi kommit i hög fart och missat att svänga i korsningen så att han istället körde över två refuger och in i en silverfärgad BMW som fick sidan intryckt. Bägge ekipagen hamnade uppe på gräsmattan framför Mc Donalds.
En bekant passerade förbi senare och gav mig vittnesmålet att föraren i den påkörda bilen kräktes blod. Inte ett särskilt gott tecken.
Så var detta en olycka? Nej, inte enligt min mening. Det var ett mordförsök. Föraren i den röda Volvon som orsakat kollisionen var enligt min bekante misstänkt alkohol- eller narkotikapåverkad. Föraren i fråga har absolut ingenting i trafiken att göra i sitt påverkade tillstånd.
Jag vet att vi aldrig kommer kunna lagstifta bort rattfyllerister. Ibland hjälper det inte ens med att ta deras körkort; de kan sno en bil och ge sig ut i trafiken i alla fall. Så det finns bara ett sätt att hantera dylika människor; lås in dem. Köp in en bit mark i någon australisk öken och upprätta en fångkoloni. Det finns ingen ursäkt att köra bil i fyllan. Man är en potentiell mördare.
Jag skulle vilja gå så långt att jag påstår att en vanlig mördare står högre i aktning än ett rattfyllo. Mördaren har ju oftast ett syfte med sitt brott, t.ex. tillförskansa sig pengar eller hämnas eller tysta någon han/hon allmänt ogillar. Rattfylleristen dödar däremot på måfå och utan urskilning. I morgon kan det vara just du som är offret. I lördags hade det kunnat vara jag om vi inte hoppat över mjölkinköpet.
I helgen kommer Polar Music Award delas ut, och den ena pristagaren blir den brittiska rockgruppen Pink Floyd. Det senaste livstecknet från dem var Live8-konserten 2005 då alla fyra medlemmar återförenades för denna spelning.
Någon information om huruvida hela bandet eller om ens någon av dem kommer finns inte. Vi ofrälset som inte kommer vara med under själva prisutdelningsceremonin får nöja oss med att under söndagen bevittna två spelningar med tributebandet P-Floyd, vilket musikaliskt sett inte är ett nedköp.
Evenemanget kommer äga rum i Kungsträdgården i Stockholm. Första giget äger rum kl 15 och då tänker jag och de andra flygande grisarna närvara. Självfallet hoppas vi – och håller tummarna så de nästan blånar – är att någon eller några från Pink Floyd kommer upp på scenen och lirar med P-Floyd.
En omöjlig förhoppning? Icke! I våras hoppade gitarristen David Gilmour in i ett italienskt tributeband som under kompositören Ron Geesin hade uppfört symfoniska ”Atom Heart Mother”. Så jag kommer gå till kungsan med stora förväntningar…
Okey, jag börjar med det elakaste: människor som jag tycker förtjänar en hård pik i baken… eh, en verbal pik, och inte en dansk pik… brukar jag döpa om under parodierande former och uttryck.
Förre näringsminister Björn Rosengren blev ”Björn Rosenblom”. FP-ledaren Bengt Westerberg förvanskade jag till ”Bengt Wettefan”. Vår nuvarande försvarsminister, Sten Tolgfors, har redan fått ett öknamn av sin företrädare. Men i min version blev han Sten Talgfors ända tills det spontant utvecklade sig till Sten Talgfett. Det är inte mitt påhitt, men jag har fnissat till när någon skrivit ”Mona Muslim”. Mest därför att jag ser cyniskt på hur illa hon skötte integrationspolitiken på sin tid, men skulle i alla fall ut till landets varenda moské och visa upp sig. Med Mona som fiende behöver Sverigedemokraterna inga vänner, för att travestera ett uttjatat uttryck.
Nu är det inte min normala natur att mobba folk. Eller i vart fall inte skryta om att jag gör det. Men när det kommer till politiker och andra makthavare känns det på något besynnerligt vis lite mera tillåtet…
För vad har vi att ge igen när vi är missnöjda med deras beslut? Skicka ett brev med ordet NEJ skrivet på ett papper med jättestora bokstäver? Grattis, du kommer vinna en alldeles egen aktmapp hos SÄPO, min vän.
Egentligen hade jag tänkt posta något om hur parodiskt det är att (s) nu efter Rysslands utflykt i Georgien kräver att regeringen stoppar nedrustningen av svenska försvaret. Jag har två saker att säga om det:
(s)-politiker är oförskämt historielösa och bryr sig aldrig om att ens titta en mandatperiod bakåt för att se vad de ställt till med. Den svenska tigern tappade nästan allt garnityr under deras regim.
Och borgerliga politiker borde skämmas över att man inbillar sig att Sverige bara behöver ett försvar för att åka ut på jamboree med FN. Det märks att 60-talisterna tagit makten; de minns inte krigsårens oro och plåga. Fan, minns de inte ens Kalla kriget?
Fast om detta tänker jag inte alls skriva om – inte den här gången i alla fall…
