Bästa läsare!
Har det någon gång hänt er att ni varit ute och cyklat och plötsligt hört ett däcktjut följt av en krasch och funnit ett lastbilssläp liggandes i diket – och dagen efter sett bilden i tidningen och tänkt ” – Ja, där var jag, mitt i händelsernas centrum…”? Kanske inte vid ett lastbilssläp, men måhända vid någon annan uppseendeväckande händelse som uppmärksammades i medierna efteråt, och som frammanade denna yra känsla? Så känner jag i alla fall ifråga om FRA-debatten.
Tack vare internet, och därmed tack vare en rad engagerade bloggskribenter, kom jag redan för ett par år sedan att bli uppmärksam om frågan kring FRA:s önskemål om att få ägna sig åt signalspaning i kabel. Det är ett gammalt förslag som härstammar från den förra regeringen, och som utretts och reviderats och förmörkats och förringats vart om vartannat under åren.
Jag har ända sedan jag började vara aktiv på webben sett hur makthavarna och deras myndigheter (och till viss del företag) steg för steg försökt att inskränka friheten på internet. Oftast har syftet varit välmenande, men konsekvensen har alltid blivit att man tar ett ogenerat kliv i rikting mot att reglera webben så att den passar maktens vilja.
Poängen med internet var under lång tid den att ingen hade makt över den. Jag trivdes med det. Man kunde säga precis vad man ville. Man kunde läsa vad man önskade. Endast tekniken satte en gräns för hur ett yttrande kunde ta sig i uttryck.
Detta tycker många människor inte om. Dels för att de tvangs konfronteras med åsikter och föreställningar som de inte gillar. Men dels också för att internet är ett verktyg med större vidd än den tidigare etablerade kommunikationsmöjligheten som bestod av radio, TV, press och vanlig brevkorrespondens. Idag begriper vi inte hur vi klarade oss utan internet för tio år sedan. Sanningen är den att vi inte gjorde det. Förr var det en maktbärande elit som visste mycket det mesta – nu har vi tillgång till deras kunskap, samt information denna elit (makthavarna). Clinton var inte den första presidenten som fick en avsugning i Vita huset av någon som inte var hans fru, men han hade oturen att klämma in dolmen mellan Monica Lewinskys varma läppar i en tid då Internet blivit allmänhetens egendom. Så innan hon hann gå till kemtvätten med sin nedkladdade klänning var storyn ute – vilket aldrig blivit fallet om de fega chefredaktörerna varit ensamma om det tvivelaktiga scoopet.
Många har efter detta önskat en reglering av medborgarjournalistiken. Och nu har det genom EU blivit aktuellt. Den frågan är inte riktigt het inom medierna ännu, men det blev dock FRA-frågan i somras. Till slut, skall tilläggas.
Ty jag var personligen väldigt orolig över tystnaden i ”gammelmedia” när dagarna gick och omröstningen i Riksdagen närmade sig. Jag ägnade mig personligen åt att skriva några inlägg om saken även i denna blogg. Men plötsligt var FRA ett löpsedelsstoff. Och medan folk i bekantskapskretsen yrvaket undrade vad detta var för något kunde jag berätta om saken utifrån mitt perspektiv på första parkett intill scenen.
Och när jag såg ”avslöjandena” om FRA dök upp i medierna hade jag den där känslan av att ha varit ”där” när lastbilssläpet sladdade ner i diket…
Det var dock inte första gången det hände. ”Hatbloggen mot prinsessan Lilian” som uppmärksammades i kvällspressen för några år sedan var också en sådan där händelse som gav mig känslan av att vara vid händelsens centrum, inte minst därför att jag var en flitig besökare av denna blogg. Och jag tror att alla mina kommentarer hos ”Bitterfittans skri” – även i inlägget om Lilian – var uppskattande. Och plötsligt var allt fokus där.
Jag skall för all del erkänna att jag haft tillfälle att personligen kunna sätta mig själv i händelsernas centrum. För två år sedan hade jag ett scoop i mina händer som varken medierna kände till, eller som jag lät er läsare ta del av. Känslan var berusande, men jag klarade testet och lyckades avhålla mig från att publicera ett brev som jag vet att jag kunnat få tusentals kronor för av kvällstidningsredaktionerna. Och nej, brevets avsändare behövde inte betala mer än vad pressen kunde ha erbjudit. Jag har karaktär!
För den som inte kan få nog av information om hur FRA-frågan växte till den sittande regeringens största kris rekommenderar jag denna summeriska artikel i tidskriften Fokus.
Hälsar eder Peter Harold
