Arkiv för november, 2008

Harmoni genom Gröndal

november 28, 2008 vid 10:00 f m · Arkiverad under Okategoriserade ·Taggad , , ,

Bästa läsare!

Det var mopedväder i dag så jag tog scootern till jobbet. Känner mig oerhört harmonisk. Varför?

Jag tror att jag har svaret: Eftersom jag inte tog bilen har jag inte hört på radionyheterna. Inga blodtryckshöjare i form av Mona ”jag-talar-som-om-du-vore-förståndshandikappad” Sahlin, inga dagens rapporter från Vetenskapsradion om att nu tror 75% att klimatet påverkas av människan (att fler har fel gör inte ett förmodande mer korrekt), inga cancerlarm om dricksvatten och köttbullar… och bäst av allt; jag har inte behövt höra FRA-minister Tolgfors.

Det finns en välsignelse i att inte bry sig, inte veta. Åtminstone för någon timma.

Sen kommer Sahlin, Tolgfors, Bombay och Bangkok upphoppande ur sina transylvaniska likkistor. Världen springer ifatt en. Tur att det är fredag. Då är det ok att sitta på kontoret och slå sig för öronen och ropa ”ga-ga-ga-ga-ga…” Det är liksom helt normalt efter en jobbig arbetsvecka. Alla gör så. Eller också fikar de och berättar snuskiga vitsar. Jag kommer dra skämt nr 1 för mina kollegor. Får se hur det går.

Trevlig helg kära – för att citera Tigerkaxman – bloglovers!

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (12)

Rycker ett citat från HAX

november 27, 2008 vid 12:40 e m · Arkiverad under Politik ·Taggad

Bästa läsare!

Om jag någon gång förbjuds att blogga om politik så kommer jag rycka citat från andra bloggar. T.ex. från Henrik Alexandersson som är ganska uppgiven…

Sverige är som att se en trafikolycka i extrem slow motion. Man ser vad som går åt helvete. Man kan inte göra något åt det. Och man kan inte låta bli att titta.

Nej. Henrik är inte ”vänster”. Inte jag heller. Vi är nog snarare betrakta oss som libertarianer. En i sanning stor politisk minoritet i vårt kära fosterland.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (4)

En andra tanke om flygplatsockupationen i Thailand

november 27, 2008 vid 9:16 f m · Arkiverad under Demokrati, Nyheter, Politik ·Taggad , ,

Bästa läsare!

 

Det gäller flygplatsockupationen i Thailand. Jag har blivit tvungen att tänka till två gånger. Hoppas att ni, kära läsare, står ut med att jag tänker högt i några minuter.

 

Först av allt: Jag är glad för att den förre premiärministern Taksin i Thailand blev avsatt. Han bedrev något som skulle påminna om jänkarnas ”krig mot terrorismen”, fast riktat mot den utbredda narkotikahandeln i ”det leende landet”. Tyvärr liknande Taksins krig mer den rättslösa nationella våldtäkt Putin begick mot det tjetchenska folket när det begav sig. Taksins polis såg nämligen till att urskiljningslöst skjuta ihjäl knarklangarna på gatan innan de togs till förhör, bara för att de kriminella högdjuren skulle kunna gå fria.

 

För det andra är det ganska upprörande att Taksin, ledare för ett trots allt ganska fattigt land, lyckades se till att han och hans familj bl.a. slapp betala skatt vid en försäljning av ett av sina företag. Istället har han använt sin ofantliga förmögenhet till att köpa röster hos fattiga väljare ute i landsbygden. Varje röst var förhållandevis billig och närmast att betrakta som en investering – som genom egen lag blev ”avdragsgill”…

 

MEN!

 

Taksin och hans regerande parti står samtidigt för det nya Thailand. Han vänder sig till de som vill utveckla landet. Thailand är idag en betydelsefull industrination; man exporterar inte bara ris och kvinnor, om ni nu trodde det. Jag har själv sett Thailand förvandlas; för tio år sedan bodde min svåger i en eländig kåkstad. Nu, två flyttar senare, bor han i en fin villa. Och har ny bil. Utvecklingen har gått snabbt, snabbare än här i Sverige (jag har kvar samma adress sen arton år tillbaka).

 

Det ”nya Thailand” är mindre nationalistiskt. Det betyder t.ex. att Taksins anhängare inte är lika genuint rojalistiska som motståndarna – de som nu ockuperar en av Bangkoks flygplatser. Taksin har utmanat kung Bhumibul – om än mycket subtilt. Men det är inte den gamle siamesiske kungen saken berör; nej, vilket år som helst kan Thailand stå inför ett tronskifte. Och då kommer kronprinsen, en mycket nyckfull och mindre ärbar herre att ta över.

 

Den bildade medelklassen i Thailand vet vem kronprinsen är. Men ingen vet med säkerhet vad han kommer erbjuda som ny kung i Thailand.

 

Och här kommer flygplatsockupanterna in i leken. De har gått från att få den korrumperade Taksin avsatt till att numera kräva reformer som går tvärt emot alla ansträngningar om folkvälde. Flygplatsockupanterna är nationalistiska och extremt lojala mot kung Bhumibul. Denna lojalitet kan utnyttjas av kronprinsen, den blivande kungen, som kan göra sig till envåldshärskare över landet med militärens stöd.

 

Jag känner att jag inte kan dela de gulklädda flygplatsockupanternas värderingar och mål. Nu må min analys här ovan inte vara den bästa, men just nu ser det ut som att Thailand står inför valet att leva med pest eller kolera. ”Demokratirörelsen” verkar ha tappat bort sig själva. Jag hoppas att de kommer hitta till den rätta vägen, till modern demokrati och fullvärdig parlamentarism.

 

Hälsar eder Peter Harold

Lästips: SvD

Kommentarer (8)

Om jag inte ville bli busschaufför…

november 25, 2008 vid 10:03 f m · Arkiverad under Dumburk, Film, Privat ·Taggad , , ,

Bästa läsare!

Ibland brukar jag fundera på vad jag skulle svara om jag fick frågan ”Om du inte jobbade med det du gör idag, vad skulle du vilja göra istället?”. De gånger jag fått frågan tidigare har jag i regel sagt ”busschaufför”. Men det finns ett litet alternativ:

Jag skulle kunna tänka mig att vara skådespelare.

Att jag inte ÄR skådespelare idag beror på en rad omständigheter. Jag har inte det utseendet. Jag saknar mimiken, såvida inte jag skall spela antingen trött, förvånad eller apatisk; de ansiktsuttryck jag behärskar redan nu.

Vidare så har min inlärningsförmåga och minneskapacitet reducerats i samband med att att jag råkade ut för depressivt utmattningssyndrom i början av detta årtionde. Något hände med psyket och jag har inte återhämtat mig helt; läsa in manus går inte. Och som nykterist kan jag inte heller bota scenskräcken och rampfebern med den obligatoriska supen i logen innan ridån går upp… Skål, Sune M!

Annars måste jag säga att jag beundrar många skådespelare ur ett yrkesmässigt perspektiv. En aktuell favorit är Martin Clunes i serien ”Doc Martin” i Kanal9. Ni känner igen honom som den genomsympatiske begravningsentreprenören i ”William & Mary”. Som ”Doc Martin” är han allt annat än genomsympatisk.

Skådespelare skall kunna gestalta olika karaktärer. Det betyder att de kan vara någon helt annan person privat. Just detta blev så påtagligt häromveckan när jag var förbi en (halvkänd?) svensk skådespelare och hämtade fotoutrustning som jag kunde överta. I TV-rutan var han rapp och slängd i käften. Privat måste varje ord nästan mjölkas fram. Vissa människor tycks behöva manus oavsett var de än befinner sig.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (24)

El-gigklanten

november 24, 2008 vid 12:58 e m · Arkiverad under Privat ·Taggad

Bästa läsare!

Så har jag äntligen bytt dator. Alltså privatdator. Det sägs att man måste göra det med viss regelbundenhet. Min regelbundenhet sträcker sig i så fall i cykler om 11 år. Jag går från 850 Mb till +300 Gb. Och noterar att dagens datorer drivs av program som inte skulle få plats i min gamla burk. Skrämmande. Inte att jag haft liten burk, utan därför att dagens program är så utrymmeskrävande.

Nya datorer är inte gratis. Det har de inte varit tidigare heller, men levnadsomkostnaderna har ju stigit under åren, så jag föll för tanken att ha en medinvesterare. Det är där Lilla Fröken Harold kommer in i bilden.

Jodå, det skall i ärlighetens namn erkännas att LFH gräver i sin mors plånbok för att få sin endel av datorn – vilket jag inte ser som ett problem. Däremot är det ett problem att man inte hinner plocka upp datorn ur kartongen förrän den ivriga ungen börjar tjattra ” – Har du kopplat upp dig mot Internet nu, pappa?”

Det hjälper inte hur pedagogisk man än försöker vara. En ny dator är inte som en brödrost; den är inte klar för användning direkt efter att man plockat upp den ur förpackningen. Jag förklarade detta för LFH, varpå hon sade ” – Jaha…”, gick ut i hallen, kom tillbaka och frågade: ” – Är du uppkopplad NU då?”

Suck!

Jag skall erkänna att jag också tyckte att det kändes tråkigt att sitta och titta på de långsträckta tidsaxlarna som fylldes med färg medan Windows gjorde vad det skulle (Ja, jag vet jag är en fegis som inte har modet att bygga en dator enligt MacGywer-metoden och köra den på Linux), och Lilla Fröken Harolds otålighet smittade väl av sig lite på mig.

Men jag fann ändå lite tröst i situationen: El-giganten (se min variattion på firmanamnet i rubriken) lyckades med konststycket att sälja en dator till mig som utgått ur sortimentet veckan innan mitt köp (vilket säljaren tydligen inte visste). Jag betalade till och med för datorn. Det var ett villkor eftersom El-giganten annars inte skulle kunna installera alla program och göra datorn ”körklar” (även det en tjänst jag betalade på förhand).

Efter tre veckor och fyra telefonsamtal fick jag veta vad som var orsaken till att min dator aldrig kom. Den fanns inte. Dess existens var noll och intet. Jag lyckades häva köpet (fast jagas nu desto ivrigare i hemtelefonen av en säljare som vill erbjuda mig en annan dator istället – too late).

Jag har alltså p.g.a. detta via annan leverantör (Nätpånät) hittat en starkare dator med bättre arbetsminne och lagringskapacitet till ett pris som understiger vad El-giganten ville ha för sin dator. Jag har visserligen ”tvingats” att installera Office-paketet själv men därigenom sparat åtskilliga hundralappar. Själv är ibland verkligen bästa dräng.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (8)

Kunskap är ett bedövningsmedel

november 21, 2008 vid 11:17 f m · Arkiverad under Privat ·Taggad

Bästa läsare!

 

Jag tillbringade en heldag med att vara på kurs med Kurt. Nej, det var inte den Kurt som var så förtjust i den saluförda runda nöjesbåten att han försökte finansiera köpet med att anordna privata kurser för en stackare som fick hus och hem förstört av Kurts ständiga misslyckade lektioner.

 

Den Kurt som skolade mig och diverse kollegor (vilka jag i åratal talat med per telefon men inte träffat förrän nu) undervisade oss i juridikens snåriga värld. Det blev tack och lov muntlig tentamen på det hela. Vilket var ganska logiskt eftersom de flesta examensfrågor kunde besvaras med ”ja” och ”nej” samtidigt. Vårt samhälle är ljusår från legenderna om kung Salomos visa domar…

 

På kvällen åkte jag förbi City-Gross för att handla (nej, jag har fortfarande inte gjort om den här bloggen till en dito sponsrad, så jag är alltjämt en obetald bloggare). Det slog mig att den 6½ timme långa korvstoppningen framkallat en viss trötthet. Tecknen var tydliga:

 

GRAVID LAX

 

Jag ryckte till. Vad i h-e, flämtade jag tyst för mig själv. Fixerade min blick och såg att det stod Gravad Lax på skylten.

 

Jag vandrade vidare mellan hyllorna. Det var ganska lugnt i butikshallen, och osökt gled mina tankar över till att det hade varit roligt om man haft sällskap. Jag tycker det är obehagligt att handla ensam. Shopping är för par. I synnerhet när man är vid kassan och betalar. Det är alltid skönt att ha någon som packar. Eller att ha någon som betalar medan man packar – vilket kanske är ännu bättre…

 

Medan jag vandrade med korgen i armen och hemsöktes i fantasin av romanser som aldrig blivit av (ni kanske själva haft inre samtal, typ samtal med någon låtsasvän som bryr sig) råkade jag ut för nästa chockannons:

 

PEPPARKAKSMUS

 

Vid det här laget trodde jag mig inte kunna bli förvånad över någonting. Men det blev jag. Frågan om detta var en ny art eller ett nytt bakverk besvarades när jag tog en extra titt på den handmålade skylten. Jag behöver väl knappast säga vad det egentligen stod på skylten.

 

Undrar f.ö. hur länge min Nalle Puh-hjärna kommer kunna lagra kunskapsintaget från igår? Ja, om det förmodan var något som fastnade i skallen efter Kurts kunniga föreläsning. Men handen på hjärtat: Varför måste allt som är viktigt vara extremt tråkigt? Och varför får man inte vara 12 år hela livet? Så gammal var jag sista gången jag demolerade ett pepparkakshus med tänderna…   ;-)

 

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (11)

Var är du, Peter Pan?

november 19, 2008 vid 10:07 f m · Arkiverad under Brott & straff ·Taggad , ,

Bästa läsare!

Nej, det finns ingen koppling mellan Piratpartiet och den piratvåg som drabbat Indiska oceanen. Men mitt stöd till de förstnämnda gör mig till en i dagligt tal ”pirat”.

Att det skett fartygsövertaganden på våra hav av och till efter 2:a Världskriget har jag varit medveten om. Men jag trodde att det mest handlade om småskepp som föll offer för motorbåtsburna sjörövare. Jag hade fel. Man ger sig på stora oljetankers. Mycket… ursäkta uttrycket… imponerande.

Vad som dock förvånar mig är den nästan totala avsaknaden av säkerhetsåtgärder. Allt man gör för att skydda sig mot de moderna fartygskaparna är att köra (segla) i sick-sack och ropa på hjälp i radion. Vilket bevisligen ger väldigt lite skydd.

Och jag är också förvånad över att man inte lyckas sätta dit gärningsmännen. Jag menar, de försvinner ju inte spårlöst med sitt byte…

Kan det vara så att dessa brott sker på en internationell scen där tjugotalet drabbade nationer inte kan komma överens om hur problematiken med fartygskapningarna skall lösas, och överlåter åt försäkringsbolagen och den lokala polismyndigheten i vederbörande afrikanskt land ta fast skurkarna? I så fall kan jag förstå att Jolly Roger lever och mår bra. Den gissslantagna besättningen kunde lika gärna hoppas att Peter Pan och Tingeling dök upp och knuffade den återuppståndne Kapten krok till krokodilerna.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentera

Farbror orgelmakaren

november 18, 2008 vid 4:13 e m · Arkiverad under Privat ·Taggad

Bästa läsare!

Jag hade en underlig skolkamrat. Vi matchade säkert varandra perfekt. En gång bjöd han mig att följa med hem till en gammal farbror.

Stopp, stopp, stopp. Det här är ingen snuskpostning, så ni kan lugnt fortsätta läsa. ;-)

Den här farbrorn hade en gång i tiden arbetat som orgelreparatör. Och hans fru tyckte att besökande barn måste få hur mycket saft och kaka de vill. Hit vill jag gå fler gånger, tänkte jag.

Våra besök var uppskattade. Både jag och min kamrat var ganska mogna för vår ålder, och vi lyssnade intresserat när farbror orgelmakaren berättade om hur han och frun upplevde t.ex. 2:a Världskriget. Och det var lite annorlunda än Hollywood-versionen.

Visst, det kom inga bombplan och inga inmarscherande trupper över gränsen. Ingen obärmhärtig ockupationsmakt. Men kriget gjorde det hårt att leva ändå. Misstänksamheten. Ransoneringen.

Det där med ransonering var främmande för oss 11-åringar. Att baka bröd av bark. Ha gömda burar för kaniner som man sålde eller bytte mot andra varor. Hur man gjorde nya snören av stumpar som man knöt ihop. Alltså ett fattigliv där man med trixande och fixande lyckades hålla näsan över vattenytan.

Den gamle orgelmakaren hade bara upplevt det första kriget som liten pilt, och det andra som nybliven far och inkallad. Jag och min kamrat drog en suck av lättnad. Vad skönt att vi aldrig skulle behöva råka ut för några krig.

” - Nej, nej. En dag kommer  ni också få vara med om orostider”, sade han milt men med allvar i blicken. Jag vet inte om han sa det för att vi inte skulel glömma bort vad han och hans hustru varit med om under krigsåren.

Därför har jag skaffat mig den läggningen som vuxen att lära mig av andras misstag. Och krig är det yttersta av misstag. Känslan av ett krig kan aldrig med rätta återskapas med dramaturgi. Man måste nästan tala med någon som varit med för att riktigt förstå hur det känns.

Må den gamle orgelmakaren ha fel. Må det räcka med att jag minns vad han berättade. För upplevelsen av orostider är inget jag längre längtar efter. Min ambition att flyga stridsplan är sedan länge begraven. I den ofödde soldatens grav.

Kanske kan egenskapen misstänksamhet hållas oss från att utse de makthavare som störtar vår världsdel i våldets fördärv.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (7)

Ordet är tidelag

november 18, 2008 vid 12:10 e m · Arkiverad under Politik, Udda sex ·Taggad ,

Bästa läsare!

Nä, nu f-n är det länge sedan jag provocerade er, kära läsare. Dags att skrapa bort lite av min klibbiga Mr Nice Guy-fernissa. Här är ett ämne som skall få er att tappa aptiten, även om det inte är mitt riktiga syfte…

Jag ser i en lista på WordPress att ett antal besök på Skrivarens blogg genererats utifrån en sökning på ordet ”tidelag”. Numera i vårt sexuellt allmänbildade tidevarv vet nog de flesta att tidelag handlar om sexuella förbindelser mellan djur och människa.

Tidelagsfrågan aktualitserades tack vare ett osedvanligt intressant svar från jordbruksministern när han i en interpellation tillfrågades om regeringen ämnade kriminalisera djursex. Hans teoretiserande svar gick ut på att det var oklart var gränsdragningen skulle göras. Skulle det räknas som tidelag om man smorde in könsorganet med någonting som smakar gott för att få djuret att slicka, frågade sig Erlandsson.

Till saken hör att jag tycker att jordbruksministern ställde exakt den motfråga som är berättigad när man talar om att instifta en ny lag. Eller snarare återinföra en gammal; tidelag avkriminaliserades 1945 1944.

Man måste stifta lagar med eftertanke. Syftet att förbjuda djursex är att förhindra djur från att skadas. Men en sådan lag finns redan; det är förbjudet att utsätta djur för djurplågeri. Eftersom man straffrättsligt skyddar djuren med djurplågerilagen har många varit tveksamma till att återinföra tidelagsförbudet. Och det hänger samman med att man inte kan påvisa att djur lider generellt av sex med människor.

Därför är kravet på kriminalisering av tidelag en moralisk fråga. Och under en kort men intensiv storm i svenska medier har jordbruksministern ändrat sig och gett efter för den uppjagade stämning som råder.

Eftersom jag är den jag är kan jag inte låta bli att känna tvivel över tingens ordning i den här frågan. Är det djuren vi vill skydda, eller är det moralen? Om det är det första alternativet som gäller; är i så fall argumenten korrekta?

Varför jag över huvud taget funderar på detta är min aversion mot lagar som gör skötsamma människor kriminella. Jag har en frispråkig väninna som medgett att hon haft bl.a. djursex. Hon har aldrig uppfattat att hennes relation med djuret är ett övergrepp. Hon ser inte de sexuella handlingarna som ett våldsutövande. Tvång, ja, kanske. Men är inte alla husdjur ustatta för tvång i en eller annan form? Vad är det som gör sexualitet värre än att klä en labrador i sjömansuniform och tvinga honom/henne att paradera på bakbenen? Är inte ridsport också ett tvång över djuren? Och djuravel där djurindivider tvingas att para sig för att ge ägarna en utvald avkomma…?

Jag personligen är lite tveksam för att en lag skall skrivas utifrån ett moraliskt perspektiv bara för att det råder en (enligt Expressen) 95%-ig majoritet för förbudet. Jag vet inte vilka skäl resterande 5% som är emot förbudet har, men jag är faktiskt – som den typiska motvallskärring jag alltid är – benägen att liera mig med minoriteten.

Inte oväntat, eller hur, kära läsare?!! ;-)

Hälsar eder Peter Harold,
som känner att det var ett tag sedan med en postning under kategorin ”Udda sex” och rekommenderar denna intressanta länk om mänsklighetens forntida försyndelser med andra arter.

Kommentarer (47)

Anstruken av mörk ideologi

november 17, 2008 vid 12:17 e m · Arkiverad under Musik, Politik ·Taggad

Bästa läsare!

Jag är glad över att jag aldrig varit i primadonnan Zarah Leanders klänningar. Det går nästan inte att läsa en enda artikel om henne utan att hon utmålas som alternativt a) nazistisk medlöpare b) kommunistisk spion c) politiskt naiv.

Zarah Leander lämnade Tyskland 1943. Vid det laget var väl den moraliska skadan redan skedd, och det tog – som det står i artiklarna – många år innan hon blev ”förlåten”. Hennes brott bestod i att hon på vita duken och på scen gav de tyska soldaterna mod att kämpa på fronten/fronterna. Vi vill helst tro att detta berodde på att hon var naiv och inte en ond nazist.

Men var Zarah Leander den enda naiva artisten? Är alla artister av idag klarsynta och allvetande? Eller kan vi befara att det finns några artister som inte fått stå till svars för sina sympatier med förtryckarregimer?

Jag noterar att varken Mikael Wiehe, Björn Afzelius eller Cornelius Wresjwik behövt löpa gatlopp för att de uttryckligen sympatiserade med kommunismen – en utan tvekan i praktiken lika ond ideologi som nationalsocialismen. Inte för att jag tycker att det är önskvärt med gatlopp, men det kan vara bra att ha i minnet att det är först när man har facit i hand som man verkligen vet ifall man hade rätt eller fel.

Hur goda är vi själva? Eller är vi bara självgoda?

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (8)

Äldre inlägg »