Arkiv för januari, 2009

Rakasta minua – lite partymusik

Bästa läsare!

Det kanske finns en och annan kvinnlig läsare här som är gammal nog att vara min mor (vilket jag nu vågar hoppas på eftersom Läsarnas Blogg igår slog nytt rekord i antal besök per dag, tack för det kära läsare!), och i så fall kan nog hon intyga om att den tonårige Steve Winwood i The Spencer Davis Group var det gulligaste de sett på scen någonsin. Ja, ungefär så stod det nämligen i en artikel jag läste om honom härom året.

Nu kan inte jag påstå att jag vill döma Mr. Winwood efter utseendet. Nej, för tillfället är jag insnöad på feta orgelsolon. Och när jag hör ”Gimme Some Lovin” kan jag inte låta bli att vrida upp volymen. En härligt suggestiv låt med pumpande basgång och en Hammond(?) som skär genom nerv och märg. Fast på ett behagligt sätt.

Är det någon av er läsare som har tips på fler låtar (rock, jazz eller blues) med ”feta” orgelsolon på så mottager jag dem med stor tacksamhet.

Hälsar eder Peter Harold

P.S. Rubriken till detta inlägg förstår ni om ni tittar på musikklippet. D.S.

Kommentarer (8)

Dödens vackra ansikte på Alviksbron

Bästa läsare!

Härom veckan återupptog jag mitt tvåhjulspendlande till och från jobbet, så nu passerar jag ånyo Alviksbron.

Till min stora förfäran såg jag en massa blommor uppställda vid staketet, hundratalet meter från landfästet mot Alvik. Jag förstod direkt att det var fråga om självmord. Backen uppför bron är för flack för en hjärtattack, även med min urusla kondition.

Jag saktade ner farten och såg alla hälsningar och ett foto som visade den avlidna. Det var en ung kvinna, ganska söt, och uppenbart i början av livets blomning. Varför i h-e har hon hoppat? började jag fundera. Vilka skäl har en ung människa, uppenbart attraktiv och med en stor krets av människor som älskade henne, fått tanken att klättra över staketet?

emilie

Jag tänkte faktiskt ställa den frågan i den här bloggen. Inte minst därför att jag skulle vilja ha ett svar. Men idag fick jag veta vad som hänt. Den dödas mor är en bekant till min blivande ex-svägerska. Svägerskan var själv med på minnesceremonin över Emilie.

Förklaringen till dödsfallet får min frustration att växla till förtvivlan. Före nyåret hade den 23-åriga tjejen och hennes pojkvän gjort slut. Någon gång före nyåret hade hon varit på fest med sina kompisar. Senare på kvällen försvann hon iväg och man visste inte vart hon tog vägen. Några dagar senare kunde man konstatera att en jacka som hittats vid Alviksbron var hennes. Man började leta i vattnet och återfann kroppen under bron till föräldrarnas förskräckelse.

Jag har alltså fått svar på mina funderingar. Jag känner nu två saker: 1) Jag borde inte ha varit nyfiken. 2) Det här var så in åt h-e onödigt.

Tro mig, jag är faktiskt vän till idén med aktiv dödshjälp. Fast den här tjejen behövde inte dödshjälp. Hon behövde hjälp med livet. Om jag kunde skulle jag reversera jordklotet 30 dagar bakåt och ändra på det här. Men det går inte. Och det beklagar jag.

Det skulle behövas ett högre staket på Alviksbron. Det är inte många år sedan en 24-årig moder tappade sin 3-årige son ner i vattnet från 25 meters höjd. Fast han flöt lyckligtvis i sin bylsiga overall och kunde plockas upp av räddningstjänsten. Kanske hade Emilie hunnit få en nyktrare syn på livet om hon haft ett högre staket att klättra på. Kanske. Det vore i alla fall värt att beakta för Stockholms stad.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (12)

Nu ska vi snacka sperma…

Bästa läsare!

Jag vet – det vore synnerligen olämpligt att illustrera detta blogginlägg med videoklipp från porrens motsvarighet till YouTube (d.v.s YouPorn) med tanke på alla överåriga moralister som kan tänkas råka ta del av denna bloggs innehåll och bli mentalt misshandlade av bilder som visualiserar den vätskeutsöndring som uppstår genom mannens penis vid samlagets slutskede.

Så inga filmer med s.k. bukkake, den japanska sängkammarsporten där begreppet hudvård får en mindre angenäm innebörd. Inga ”facials”. Inga GGG. Inga ”Mastodont cumshot”. Få se, har jag lyckats få med de viktigaste besöksgenererande orden nu…? ;-)

Nej, jag ämnar betrakta ämnet helt och hållet ur ett medicinskt perspektiv. Torrt och tråkigt, stelt och korrekt. Jag har nämligen nåtts av beskedet om att män som har sex mer än 7 gånger i månaden (definitionen för ”rikt sexliv”) i 20- och 30-årsåldern löper ökad risk att drabbas av prostatacancer. Allt enligt den sanningssägande rapportören Vetenskapsradion på P1 häromdagen.

Samma program hade dock i fjol nyheten att ett rikt sexliv var skydd mot prostatacancer. Men det krävdes upp emot 28 ejakulationer per månad för att det skulle bli en signifikant skillnad. Och gärna en tomat om dagen i kosten.

Är det fler än jag som får intrycket av att Vetenskapsradion på SR bara sitter och läser telegram?

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (7)

Ett rikskänt arsle

Bästa läsare!

Mrs Harold hade en vanföreställning om att man kan laga mat utan att spilla en enda droppe på spisen. Jag vet inte hur många gräl som startat p.g.a. att jag är lite darrhänt när jag skall smaka av såsen. Jag är nämligen en såsmänniska. Det är svårt att äta mat utan sås. Svårt att laga sås utan att smaka av.

Numera skulle jag ju kunna försvara mig med att till och med proffsen spiller när de lagar mat. T.ex. den otrolige Floyd (undrar om han lever eller om hans lever skrumpnat?) som t.o.m. lyckades sätta eld på sina kök. Eller ”Mat-Niklas” som körde en sked ner i mixern så det stänkte stålflisor och matgegga över studion. Vi skall inte tala om Per Moberg i kladdsammanhang – där lirar han i en egen division, denne köksfridens ödeläggare. Stackars fru Moberg som måste röja upp röran han skapar (för oss TV-tittares fromma).

Men nu har matkladdarnas konung krönts. Eller drottning. På mindre än ett dygn har svenskt storkök fått ett ansikte. Eller snarare ett arsle. För det är den kroppsdelen man ser (om än påklätt) medan dess ägare böjer sig fram över golvet för att sleva upp de utspillda makaronerna till kantinerna som skall köras ut till skolor och vårdhem.

Nu skall det i ärlighetens namn sägas att hygienen i dylika inrättningar är så hög att man hittar mer bakterier i en vanlig sjuksal hos Landstinget. Golven skrubbas varje dag – eller ska det.

Men handen på hjärtat: Jag skulle inte vilja äta makaroner som legat på ett golv. Kalla mig bortskämd, men mat skall hanteras med värdighet. Det är möjligt att jag är vidskeplig, men jag är övertygad om att mat smakar bäst om den lágats med kärlek. Och jag skulle inte servera mat från golvet till folk jag tycker om.

Makaronerna skulle ha lagts i soptunnan – inte på fatet. Men något gick fel.

Köttfärs som är två dagar gammalt skall inte packas om och få ny etikett. Men något gick fel och ett antal ICA-butiker ertappades.

Konstigt att man i ett så rikt land som Sverige känner sig tvingad att ge konsumenterna… avfall. Sjukt. Man kan bli kallad för arsle för mindre än så.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (8)

Att vara kompis med en idol?

Bästa läsare!

Jag vet inte om ni känner till att det finns en massa trevlig musik på www.archive.org, främst konsertupptagningar. Just nu sitter jag med Warren Zevon i mina hörlurar. Konserten är från år 2000, alltså några år innan han fick beskedet om den lungcancer som sedan tog livet av honom några år senare.

Warren Zevon var knarkare, alkoholist, allmänt slarvig under vissa perioder, hade djupa personliga problem (som om jag nu skulle behöva särredovisa det med tanke på att jag nyss nämnde att han var alkoholist och knarkade…). Trots det var han en väldigt skicklig musiker och kompositör. Och en underhållare.

Jag funderar på hur det hade varit att ha WZ som personlig vän. På många vis känns han mer som en konstnär än som en musikalisk artist. Konstnärer är oftast mer oberäknerliga som personligheter. Nej, inte sagt att det skulle vara något negativt. Jag själv är betydligt mer konstnärligt sinnad än musikaliskt sinnad…

Warren Zevon var egentligen en klassiskt skolad kompositör. Han skulle egentligen ha suttit bakom den gigantiska Steinway-flygeln iförd frack. Eller undervisat komposition på något universitet. Men istället for han världen runt och lirade gitarr eller satte sig bakom vilken saloon-klaviatur som helst.

Jag brukar säga att Warren Zevon är en av mina få idoler. Främst därför att jag tycker att han är underskattad och alltid hamnade i skuggan för såna som t.ex. Bruce Springsteen.

Till skillnad från de flesta andra i min umgängeskrets älskar jag liveskivor och konsertupptagningar. Det kan vara därför som jag inte känner mig attraherad av musiken på MTV. Den är så överproducerad. Den saknar nerv. Den saknar nervositet. Den saknar dödlighet. Det gör inte Warrens musik.

Jag antar att det eventuella umgänget med Warren hade gett samma intryck. Nerv och dödlighet, sammanfattad av en hes röst och en uppstämd gitarr. Jag kan för allt i världen inte komma på något att snacka med Britney Spears om. Med Warren är däremot är huvudet fullt med obesvarade frågor om livet. Vissa artister kan få en att ställa dessa frågor, utan att man för den skull alltid får dem besvarade.

Nu skall jag gå och sova. Till skillnad från Warren kommer jag inte följa tesen ”I’ll sleep when I’m dead”. Jag vill inte vänta till dess. Go’afton!

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (3)

Krisen som psykologiskt fenomen

Bästa läsare!

Det var väl i Bibeln det stod ”sju gullene år följt av sju år i armod”. Nu är ju inte jag den som tar Bibeln till hjälp i första taget för att finna argument till mina hypoteser, inte minst därför att jag fortfarande inte äger någon sådan bok (fast konstigt nog har jag tre olika versioner av psalmboken…).

Men tydligen har det här med lågkonjunktur och högkonjunktur anor ända tillbaka till forntiden. Någon vill säkert här inflika att på den tiden berodde skillnaden mellan ”skitår” (en Borgsk term) och ”guldår” nog på hur skörden föll ut. Fast studerar vi de gamla urkunderna finner vi faktiskt att det idkades handel redan under familjen Flintas tid.

Handel med guld, silver, metaller och ädelstenar har pågått i tusentals år. As a matter of fact är den s.k. globaliseringen inte en nyhet; Columbus sökte den nya vägen till Kina just för att Europa handlade med det landet (medelst långsamma karavaner eller konvojer som seglade runt Afrika).

Så mänskligheten borde alltså vid det här laget vara vana vid både global kommers och kriser. Samtidigt borde ju denna vana resultera i någon form av önskan att utjämna konjunkturcyklerna. Trots det ser vi med några års mellanrum att man i ena stunden kör på med full ånga, för att månaden därpå tappa luften. Då uppstår märkliga saker, som t.ex. att högt uppsatta direktörer skall få ut miljonbonusar för ett framgångsrikt 2008, samtidigt som de fockar några tusen jobbare för att 2009 går dåligt.

Det känns som att det ligger oerhört mycket psykologi bakom varje kris. Eller kanske rent av brist på psykologi. Igår presneterades en ”ljusglimt” i USA: bostadspriserna har börjat öka. Och samtidigt ökar arbetslösheten is amma land. Det känns ologiskt. Och när något inte är logiskt, då kan man ge sig katten på att psykologin är inblandad…

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (6)

”I natt jag drömde…”

Bästa läsare!

Dröm under natten till söndag:
Jag cyklar i en park utanför Eskilstuna. Jag passerar ett gänge äldre ungdomar som står vid en äppelplantering. Plötsligt hoppar en tjej upp på pakethållaren på min cykel medan grabbarna står och garvar. Jag trampar vidare och tjejen vågar inte hoppa av i farten. Till slut ber hon mig att vända tillbaka vilket jag gör. Jag stannar en bit ifrån grabbarna. Hon stiger av och tittar på mig med något skamsna ögon. Det verkar vara som att hon tänkt göra sig lustig genom att hoppa på min cykel, men skämtet kommit på skam eftersom jag varit likgiltig. ” – Jag skäms”, sa hon. ” – Det behöver du inte göra”, svarade jag lugnt. Hon ställde sig mitt framför mig: ” – Du får göra vad du vill med mig”, sa hon och gav en menande blick mot gänget där det bildats par som var upptagna med varandra. Jag lutade mig fram mot henne och gav en varm omfamning som hon besvarade. Det var en underbar känsla.

Dröm i morse:
Jag sitter i en stor soffa, och på ena armstödet sitter en gråspräcklig katt. Jag hör någon som talar. Jag uppfattade ljudet komma från TV:n, och tittade mot katten. ”Vad lustigt, den rör ju på munnen till ljudet från TV:n”, noterade jag.

Jag bytte kanal, men ljudet fortsatte. Jag tittade mot katten. ” – Men du pratar ju!” utbrast jag häpet. Katten log intensivt. Jag funderade på om jag skulle hämta digitalkameran och filma djuret, men slogs av en tanke. Katten kanske skulle känna att den personliga integritetet skulle hotas om jag i min sensationslystnad ville förvandla denna bisarra händelse till ett YouTube-klipp.

Men är det här på riktigt? funderade jag. Katten hade suttit och pratat om något jag inte lyssnat till, och jag bestämde mig för att få mitt intryck bekräftat. ” – Så du kan tala? ” frågade jag katten fastän det var uppenbart. Den nickade. ” – Är det bara ljud du gör, eller kan du tala medvetet? ” fortsatte jag att fråga. Katten gjorde en överlägsen grimas och sade: ” – Din andedräkt luktar inget vidare…”

Ni kan säkert ana vilken dröm jag hade föredragit i verkligheten. Märkligt att mina ”våta drömmar” numera bara handlar om att tigga till sig en kram. Fast drömmar är ju reflektioner av tidigare händelser. Och jag har ju trots allt blivit lycklig tack vare en kram. Även om det var det enda jag fick från Henne.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (6)

Liv Lundgren

Innan Liv Lundgren dog skrev hon i denna blogg om sitt liv. Då visste hon inte att hon inom ett par månader skulle bli mördad.  Hennes berättelse är lång och mörk, och det slut hon inte själv kunde skriva ger mig en känsla av förtvivlan.

/Peter Harold

Kommentarer (11)

Vad vill du betala för en isbjörn?

Bästa läsare!

Du har säkert sett Världsnaturfondens annons om de utrotningshotade isbjörnarna. Denna version av annonsen är dock mer sanningsenlig.

Jag kan inte kategoriskt påstå att ditt inbetalda bidrag (eller genom köp av WWF:s pandadocka) är bortkastade pengar. Men jag vet att du blivit lurad att tro att det finns ett samband mellan annonsen och att isbjörnarna är utrotningshotade p.g.a. klimatförändring. För det är precis det Världsnaturfonden påstår.

De pengar du skickar in går till något som kallas för ”forskning”. Bl.a. till resor till platser där isbjörnarna lever, men oftast till resor för WWF:s lobbyister som vill förbjuda industri och privatresor med bilar och flyg (även om det är precis så de själva reser). Ja, i vart fall industri och resor som generererar koldioxidutsläpp. Världsnaturfonden betraktar koldioxid som en mycket farlig gas. Det tycker däremot inte växtligheten på denna planet…

För att folk skall förstå att Världsnaturfondens arbete är angeläget bjuder de in journalister och mindre begåvade politiker på resor till de arktiska miljöerna för att de med egna ögon skall se att isen håller på att smälta bort p.g.a. klimatförändringarna. Dessa resor äger rum under sommarhalvåret. Alltså den tid på året då isar brukar smälta.

” – Se, snart har isbjörnen ingenstans att gå. Snart kommer de att dö ut”, påstår WWF.

WWF berättar dock inte att isbjörnsstammen ökat och att detta faktum är vetenskapligt belagt. WWF berättar inte heller att isbjörnsstammen har överlevt tidigare värmeperioder på jorden. WWF berättar inte heller att isbjörnen egentligen är en landvarelse som anpassat sig till ett liv på polarisarna. Om nu isarna mot all förmodan skulle utplånas är det fullt möjligt för isbjörnarna att återanpassa sig till ett liv på fastlandet där arten har sitt ursprung.

Att isbjörnar är på ropet beror nog på Al Gores film ”En obekväm sanning” där en dataanimerad björn simmar över ett öde hav och söker räddning på små isflak som spricker under dess tassar. Den var ju så gullig. Inga blodiga käftar som sliter sönder sälkutar.

Det största hotet mot isbjörnsstammen är inte klimatförändringarna. Istället är det tjuvjakt samt miljöutsläpp av PCB som hamnar i deras föda. Och med tanke på att det som är farligt för isbjörnar sannolikt är farligt för människor borde WWF byta fokus på sin kampanj och sluta lura av folk pengar av fel anledning.

Klimatalarmismen har blivit en kommersiell handelsvara. Det vet t.ex. Al Gore. Han äger en firma som säljer ”utsläppsrätter” till folk och företag som fått dåligt samvete p.g.a. att de släpper ut koldioxid. Och just försäljningen av utsläppsrätter har gjort Al Gore mycket, mycket rik. Klimatalarmismen är så pass lukrativ att även andra politiker hänger på, men de väljer att stjäla våra pengar i form av s.k. miljöskatter och koldioxidavgifter. Miljön blir inte bättre, men statsfinanserna blir det.

Världen ÄR cynisk, i synnerhet dess makthavare…

Nu i dagarna presenterades en ny larmrapport om att det blivit varmare på Antarktis under de sista 50 åren. Mellan 0,55-0,85 grader. Dagens Nyheter menar i sin artikel att detta måste ha med människan koldioxidustläpp. Fascinerande nog så har koldioxihalten ökat oavbrutet, men det har däremot inte temperaturhöjningen på Antarktis enligt detta diagram. Alltså kan debatten om CO2 fortsätta. För debatt behövs – vilket tyvärr DN inte tycker.

Min tes är att vi inte kan förändra klimatet. Alltså måste mänskligheten anpassa sig om klimatet fortsätter att förändras – vilket det sannolikt kommer göra även av naturliga orsaker.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (5)

Ochi-taschi-gono-taschi

Bästa läsare!

Jag får ursäkta mig med att jag har varit utbränd och lider av obefintlig djupsömn samt slarvar med kaffedrickandet(*1). Därtill är jag neurotisk och oroar mig för allt. Så det är inte underligt att jag behöver en kom-ihåg-lapp när jag skall gå till ICA för att köpa 3-4 saker. (*2)

Därför blir jag lite smått avundsjuk på hur lätt barn och ungdomar kan komma ihåg saker. I alla fall saker som de VILL komma ihåg. När det gäller kommenderingar i samband med städning i lägenheten har Lilla Fröken Harold sämre minne än en guldfisk.

Döm om min förvåning när jag under helgen hör en underlig sång från datahörnet.

Oschi-taschi-gono-taschi… [ungefärligen]

” – Vad tusan är det där?” frågar jag förvånat. Lilla Fröken Harold ler generat.
” – Det är en sång i Sugar Sugar Rune”, förklarar hon. ” – Få höra”, ber jag.

Så sätter ungjäkeln igång och sjunger med i signaturmelodin till den japanska tecknade serien (kallas för ”anime”). På japanska! Hur i h-e kan man komma ihåg texten till en låt på ett helt och hållet främmande språk? Jag kan ju inte ens 2:a versen i Du Gamla Du Fria. ” – Är du imponerad?” frågar Lilla Fröken Harold och ser på mig med överlägsen min.

Imponerad? Jag är ta mig fan chockad!

Fast så inser jag ju att det ju är i den åldern man har lättast att lära sig. Och nästa tanke blir ju: ”Varför passade inte jag på att lära mig en massa språk när jag själv var liten och hjärnan fortfarande kunde absobera kunskap?”.

Kanske var det ointresse. Filmerna var ju alltid textade på TV. Vi reste ju inte heller utomlands lika mycket på den tiden, i vart fall inte min familj. Jo, vi var till Norge en gång när jag var 11. Motivationen att lära mig språk var liten. Till och med i högstadiet undrade jag på fullt allvar om jag någonsin skulle ha nytta av  tyskalektionerna (utöver att jag fick sitta bredvis en snygg puma).

Idag är det annorlunda. Victor Borge sade att den kortaste vägen mellan två människor är genom ett leende. När jag dör och kommer till himlen skall jag berätta för honom om Internet. Internet har inte enbart förkortat avstånden mellan människor. Det har förkortat avståndet mellan jordens folk. Det måste vara förklaringen till att min dotter sitter och sjunger på japanska. Eller italienska. För något geni är hon då verkligen inte: När hon reste sig upp från datorn fick jag påpeka att byxan var fram och bak och strumporna olikfärgade. Ungar, ungar…

Hälsar eder Peter Harold

(*1: 2-3 koppar kaffe om dagen skall visst skydda mot dåligt minne)
(*2: Oroliga människor drabbas oftare av dåligt minne enligt… eh, det har jag glömt…)

Kommentera

Older Posts »
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Join 25 other followers