Bästa läsare!
Jag vet inte om ni känner till att det finns en massa trevlig musik på www.archive.org, främst konsertupptagningar. Just nu sitter jag med Warren Zevon i mina hörlurar. Konserten är från år 2000, alltså några år innan han fick beskedet om den lungcancer som sedan tog livet av honom några år senare.
Warren Zevon var knarkare, alkoholist, allmänt slarvig under vissa perioder, hade djupa personliga problem (som om jag nu skulle behöva särredovisa det med tanke på att jag nyss nämnde att han var alkoholist och knarkade…). Trots det var han en väldigt skicklig musiker och kompositör. Och en underhållare.
Jag funderar på hur det hade varit att ha WZ som personlig vän. På många vis känns han mer som en konstnär än som en musikalisk artist. Konstnärer är oftast mer oberäknerliga som personligheter. Nej, inte sagt att det skulle vara något negativt. Jag själv är betydligt mer konstnärligt sinnad än musikaliskt sinnad…
Warren Zevon var egentligen en klassiskt skolad kompositör. Han skulle egentligen ha suttit bakom den gigantiska Steinway-flygeln iförd frack. Eller undervisat komposition på något universitet. Men istället for han världen runt och lirade gitarr eller satte sig bakom vilken saloon-klaviatur som helst.
Jag brukar säga att Warren Zevon är en av mina få idoler. Främst därför att jag tycker att han är underskattad och alltid hamnade i skuggan för såna som t.ex. Bruce Springsteen.
Till skillnad från de flesta andra i min umgängeskrets älskar jag liveskivor och konsertupptagningar. Det kan vara därför som jag inte känner mig attraherad av musiken på MTV. Den är så överproducerad. Den saknar nerv. Den saknar nervositet. Den saknar dödlighet. Det gör inte Warrens musik.
Jag antar att det eventuella umgänget med Warren hade gett samma intryck. Nerv och dödlighet, sammanfattad av en hes röst och en uppstämd gitarr. Jag kan för allt i världen inte komma på något att snacka med Britney Spears om. Med Warren är däremot är huvudet fullt med obesvarade frågor om livet. Vissa artister kan få en att ställa dessa frågor, utan att man för den skull alltid får dem besvarade.
Nu skall jag gå och sova. Till skillnad från Warren kommer jag inte följa tesen ”I’ll sleep when I’m dead”. Jag vill inte vänta till dess. Go’afton!
Hälsar eder Peter Harold
Ninacian sade
Visst är det väl på det viset att flera av de stora artisterna,
vare sig det gäller musik, poesi, måleri. författarskap etc. har haft eller har prblem med droger av olika slag eller har levt/lever ett självdestruktivt liv på olika sätt?
Det finns ganska många exempel fast jag nämner ingen just nu.
Kan det vara så att just detta gör dem till så stora artister?
Ibland undrar jag …
Men kanske de skulle varit/vara ännu duktigare utan de där probelmen?!
Tittar in en kort sekund
och
tackar för dina ord hos mig.
Kramar
Nina sade
Jag förstår precis vad du menar och jag tror den bekantskapen skulle varit givande på många sätt. Jag har ofta mycket utbyte med människor som de som Ninacian tar upp. Jag är ingen författare….ännu..
Men människor som mått dåligt, drogat eller supit….de har ofta ett djup som tilltalar mig och jag känner igen mig i dem. Inte i alla men i många.
MTV och Britney Spears? Den musiken har ingen själ och den ger mig absolut ingenting.
Peter Harold sade
-> Ninacian
Jag tror att den destruktiva sidan hos människan kan vara en katalysator. Betänk ändå att många människor är redo att offra sina liv för något de tror på eller brinner för. Munkar som eldar upp sig i protest mot tyranniska regimer, japanska kamikazepiloter som flyger sina bombplan rakt in i målet, fäder som kastar sig i forsar när något av deras barn ramlat i, mödrar som vandrar över öknar för att finna vatten åt sina barn…
Egentligen är ens liv väldigt billigt om man jämför det med något man vill uppnå. Vissa vill uppnå god konst – uppenbart på bekostnad av ens eget liv.
-> Nina
Håller med om djupet man kan finna hos en som HAR drogat eller supit. Däremot är det svårt att hitta beröringspunkter med en som håller på. Fast mina erfarenheter av sådana människor begränsas egentligen till arbetskollegor på firmafest. Och då jag brukar anlända och lämna dessa tillställningar i nyktert tillstånd så kan jag lugnt påstå att de känns som utomjordingar…!
En tanke slog mig: MTV-musiken är ju inte till för att beröras. Den skall man ju dansa till. Det är ok att kalla mig geni för denna otroliga upptäckt…!