För er som gillar mina längre texter…
Bästa läsare!
Jag vet inte vad som lockar mina tankar till Afghanistan. Jag har bara besökt landet en enda gång – i tanken – och det var när jag skrev min roman ”Aeriopolis” och lät mina hjältars svävande luftstad mellanlanda i en dimhöljd dalgång under hemresan till Europa från Indien.
Trots det har denna blogg tagit upp Afghanistan flera gånger, men av en helt annan anledning. För det första är jag fascinerad av att en stormakt som USA (med hjälp av allierade nationer) inte lyckats fånga al-Qaidaledaren Osama Bin Laden, trots att det gått 8 år sedan tvillingtornen i New York raserades genom ett blodigt flygattentat.
För det andra är historien om Afghanistan som ”terrorns hemvist” också fascinerande – helt enkelt därför att i dagens nyhetsrapportering är föga nyanserad.
Låt oss backa bandet lite, närmare bestämt ända tillbaka till början av 1980-talet då Sovjetunionen genomförde en invasion i Afghanistan. Målet för den ryskledda diktaturen var att slå en kil genom kustnationerna och nå Indiska Oceanen, vilken vid denna tid behärskades av USA och Storbritanniens flottstyrkor. (Avsikten var att bygga en marinbas för den ryska flottan vid detta hav).
Självfallet gillades denna invasion inte av USA och Nato. Men istället för att visa Afghanistan samma sympati som man visat Polen 1939 under nazisternas invasion valde USA-regeringen att förse de lokala motståndarna med nödvändiga resurser. Det var på det viset de offervilliga talibanerna fick vapen i hand. I hemlighet – nåja – flög USA in instruktörer som utbildade talibankrigarna. Och det gick bra; efter några år fick ryssarna vända hem. Eller ryssar? Nä, faktum är att Sovjetarmén föredrog att skicka ester, letter och litauer som tvingats göra värnplikt i rysk regi.
Låt oss nu hoppa framåt till september och oktober 2001. Vi vet alla den officiella versionen: WTC och Pentagon attackerades av kapade flygplan. Gärningsmännen tillhörde al-Qaida och deras ledare hette Usama bin Laden. Denne fanns vid tillfället vid al-Qaidas träningsbas i Afghanistan (en anläggning som USA var med om att skapa, enligt uppgift).
De åtgärder som USA med allierade vidtog är vid ett första ögonkast följdriktiga: man skickar iväg ett gäng bombplan och spränger terroristerna tillbaka till förra århundradet.
Det är bara ett aber. Eller en hel knippe aber:
1. 11:e-septemberoperationen planerades inte i Afghanistan, utan i Tyskland och Spanien.
2. Gärningsmännen kom från Saudarabien och levde i USA.
3. Usama bin Laden var inte verksam vid träningslägren utan en av talibanernas gäst i egenskap av krigshjälte från kampen mot kommunisterna (både ryska och inhemska).
4. Usama bin Laden var dessutom en allierad till USA före 11:e-september. CIA avsåg att låta bin Ladens al-Qaidagrupp göra en insats bland uighur-folket i Kina för att skapa en resning mot det kommunistiska styret.
Den erfarne krigskorrespondenten Eric Margolis (New York Times, CNN, BBC) har ifrågasatt varför USA startade sitt krig i Afghanistan och varför nuvarande president Barack Obama förlänger det:
In 2001, Al-Qaida only numbered 300 members. Most have since been killed. A handful escaped to Pakistan. Only a few remain in Afghanistan. Yet President Obama insists 68,000 or more US troops must stay in Afghanistan to fight al-Qaida and prevent extremists from re-acquiring `terrorist training camps.’
This claim, like Saddam’s non-existent weapons of mass destruction, is a handy slogan to market war to the public. Today, half of Afghanistan is under Taliban control. Anti-American militants could more easily use Somalia, Indonesia, Bangladesh, North and West Africa, or Sudan. They don’t need remote Afghanistan. The 9/11 attacks were planned in apartments, not camps.
However backwards and oafish its Pashtun tribesmen, they have no desire or interest in attacking America. Taliban are the sons of the US-backed mujahidin who defeated the Soviets in the 1980’s. Taliban never was America’s enemy. Instead of invading Afghanistan in 2001, the US should have paid Taliban to uproot al-Qaida – as I wrote in the Los Angeles Times in 2001.
I denna kontext kommer jag till en enda slutsats: En ohyggligt massa människor – både amerikanska och allierade soldater samt lokalbefolkning i Afghanistan och Irak – har fått sätta livet till p.g.a. två krig som var möjliga att undvika utifrån de premisser som angavs av Bush-administrationen.
Om det stämmer att det inte fanns anti-amerikanska stämningar i Afghanistan anno 2001 är det rent tragiskt att agerandet därefter resulterat i just detta.
Idag är Sverige med i kampen mot talibanväldet. Lustigt nog har vi talibanernas motstånd under Afghanistankriget att tacka för att Sovjetunionen aldrig fick förmåga att gå över Östersjön eller till fel sida om det karelska näset för att ”tillvarata sina intressen” såsom man gjorde i Tjeckien, Ungern och Polen. Allt vi drabbades av var ett gäng ryska miniu-båtar. Som kanske var kylskåp eller bara kåta minkar…
Sverige medverkar i Afghanistan som en fredsbevarande styrka. Detta låter kanske lite konstigt eftersom det finns allt mindre av fred att bevara i det landet. Nu när president Obama skickar ännu fler soldater till landet finns det faktiskt risk för att Pakistan exploderar. Och om Pakistan exploderar, då finns det fog för att USA menar att iran är orsak till detta. Och då…
Mmmm. Fortsättning följer. Tyvärr. Ocvh jag beklagar att jag inte tvinnat ihop alla lösa ändar i min text. Ni får gärna dra era slutsatser själva. Redovisa dem gärna i kommentarsfältet om ni har lust.
Hälsar eder Peter Harold
