Bästa läsare!
Jag noterar någonting synnerligen märkligt. Med anledning av helgens senaste filminköp fick jag en anledning att sortera filmhyllan. Det är egentligen ett helt skåp, men jag hänvisas till att lämna min samling på de två översta hyllorna – resten utgörs av den bortskämda Lilla Fröken Harolds gigantiska kollektion av tecknad film och fantasy-historier.
Att Lilla Fröken Harold är bortskämd – och felet helt och hållet mitt eget – är inte det märkliga i sammanhanget. Nej, det som var så slående var upptäckten av att jag har fler filmer från Kina/Asien än jag har filmer från Hollywood.
Här finns de historiska actiondramerna ”Chrouching Tiger, Hidden Dragon”, ”Hero”, ”The Emperor and The Assassin”, ”Curse of the Golden Flower”, ”Flying daggers”, ”The Empress” och ”Musa the warrior and the Princess of the Dessert”. Samt nyinköpet “The Battle of Red Cliff”. Men jag har även mindre blodbemängda filmer som t.ex. ”Maskernas Kung”, ”En geishas memoarer” och den begåvade Sylvia Changs ”20-30-40” – bara för att nämna några exempel.
Hollywood är däremot mindre representerad i min samling. Det kan bero på att jag förr hyrde film och numera nöjer mig med att se dem på TV. Där är sällan asiatisk film förevisad. Men en av mina ”västliga” filmer är värd att uppmärksammas trots sin höga nördfaktor: ”Librarian – Quest for the spear”. Det är en film med Indiana Jones-komplex fast med en slags ovillig antihjälte i huvudrollen. I likhet med alla actionfilmer innehåller den åtskilligt av s.k. ”visual effects”, d.v.s. man låter datorn göra scener som man inte kan skapa med vanlig rekvisita.
Tyvärr måste jag säga att mitt senaste inköp, ”The Battle of Red Cliff” lider av samma sjukdom. Visst är det svårt att gestalta en flotta som tar 800’000 man nerför en flod, men i sin iver att göra effekterna så imponerande som möjligt låter man alltid kameran göra svepningar som tar bort känslan av realism. En och samma scen förvandlas från närbild till TV-spel, och det är inte skönt.
Och det är med sorg i hjärtat jag konstaterar att även Kina alltmer lämnar det fina hantverket med linor som lyfter skådespelarna för att ersätta de fysiska tricksen med digitala dito i t.ex. stridsscener. Man tycks också ha gjort sig av med koreograferna på köpet. Om ni vill veta hur jag egentligen vill ha det skall ni kolla filmen ”Chrouching Tiger, Hidden Dragon”, företrädesvis scenen där man springer på taken.
Nu är det inte en slump att jag har fler asiatiska filmer än amerikanska. Visserligen är språket obegripligt, men ur textremsorna kan man skönja en helt och hållet annan inställning till livet och tillvaron än vad som kommer till uttryck i en Hollywoodrulle (med undantag för ”Forrest Gump” då). Det finns en ödmjukhet i de kinesiska karaktärerna, vare sig de består av den onde kejsaren som med våld skall ena nationen, eller den bräckliga ungmön som fäller en och annan insiktsfull betraktelse under utförandet av sin thé-ceremoni och därmed ger svar på livets gåtor.
Det är kanske av denna anledning det inte finns en enda svensk film i min samling. Svensk filmindustri är oförmögen att skapa en dram utan att det sups, svärs och exponeras svettiga stjärtar som guppar i sängen, om jag tillåts generalisera lite. Och helst skall huvudpersonen ha problem med sitt ego till stor harm för sin omgivning. Kinesisk film är så långt från svensk det går att komma, samt vice versa, vilket jag är tacksam för.
Dock skall jag erkänna att det finns en film jag skulle vilja se. Tyvärr är den inte inspelad. Vad den heter? ”Hem till Midgård – the movie”. Eller är jag ensam om att sakna Lill-Snorre, Runar, Tyke och Halvdan?
Hälsar eder Peter Harold
Lite vacker musik med filmen Red Cliff som tema, som belöning till läsaren efter detta långa inlägg:
Musikvideon sammanfattar i stort sett allt som hände i filmen…
