februari | 2010 | Peter Harold

Arkiv för februari, 2010

Är det inte Martin Ljung? Nä, han ä dö’…

februari 28, 2010 den 10:46 f m · Arkiverad under Humor

Bästa läsare!

Jag har kommit på ett sätt att hålla kidsen till korta. Det finns inget som utestänger dem så effektivt som när vi ”lite äldre” börjar tala om humor av det gamla slaget. Som t.ex. Martin Ljungs ”Fingal Olsson” och Carl-Gustaf Lindstedts ”Körskoleläraren”. De som är 20-30 år gamla har aldrig hört talas om dessa. Vilket bara sporrar oss 40-å-uppåt att recitera ännu fler ”ålderdomliga” sketcher.

Häromdagen hamnade jag på ett möte där vi började tala om Martin Ljung. Alla hävdade att han var död. Jag var av motsatt uppfattning, vilket inte är en ovanlig inställning när jag är på möten. Min kollega hävdade att han sett en artikel för två-tre år sedan med anledning av Martin Ljungs bortgång. Kollegorna nickade instämmande: ” – Om Martin Ljung levde skulle han ju vara hundra år nu…” var deras argument.

Mina kollegor vädrade blod: Äntligen talade Mr Harold om något han inte visste. Man kopplade upp datorn mot webben och gick in på wikipedia. ” – Född 1917, men de har inte skrivit in hans dödsdag…” konstaterade en av kollegorna med en min som förrådde en irritation över att Wikipedia inte uppdaterar sådan viktig information.

” – Ok, gå in på Ratsit.se och slå upp Martin Ljung”, krävde jag.

Och där fanns en Martin Wilhelm Ljung, född 15 augusti 1817 1917, boendes på Sibyllegatan 28, 4tr. Samma namn och födelsdata som angavs på Wikipedia.

” -Shit, han är över 92 år”, räknade en av kollegorna ut. ” – Jag trodde på allvar att han var död”, tillade någon annan.
” – Nä, det är ju Fingal Olsson du tänker på”, replikerade jag.
Alla utom de två yngsta i gruppen fnissade. Fast å andra sidan tror jag inte ens att de vet vem kapten Klänning är…

Någon säger att humor förenar. No way! Humorn segregerar. By age! Gränsdragningen går väl huruvida det ingår ett analskämt eller ej. Utan analskämt = ålderdomlig humor. Länge leve Martin Ljung! Må han leva i det hundrade år. Vilket är ganska snart…

Hälsar eder Peter Harold

Direktlänk Kommentarer (10)

För bra för att vara sant?

februari 25, 2010 den 10:26 f m · Arkiverad under Stadsliv

Bästa läsare!

Eftersom jag p.g.a. trafikinfarkt lämnade kvar bilen på jobbet igår kväll (det gick inte ens att komma ut från parkeringsplatsen) var jag tvungen att åka kollektivt till jobbet idag. Tre mirakel inträffade:

1. Jag gick till tunnelbanan efter en närande frukost. Så fort jag stämplat min biljett kom tåget.
2. Vid Gullmarsplan steg jag av för att byta till spårvagnen. Denna anlände precis när jag satte foten på perrongen.
3. Vid Alvik steg jag av för att byta till buss. Jag gick fram till till tidtabellen och letade efter rätt linje. Precis i samma ögonblick anlände bussen och jag steg ombord. Någon kvart senare befann jag mig på jobbet, helskinnad.

Normalt sett brukar tågen fastna i tunneln, eller växellådan på bussen skära ihop.

Så…

Någonting borde verkligen gå åt helvete idag när dagen började så pass osannolikt bra…!

Hälsar eder Peter Harold, legitimerad pessimist.

Direktlänk Kommentarer (5)

Tonfallet i SR:s Vetenskapsradion

februari 24, 2010 den 3:34 e m · Arkiverad under Dumburk, Energi, Naturvetenskap, Politik

Bästa läsare!

Till slut blev det för mycket, och inte ens Statens Radio kunde hålla emot. Man har blivit tvungen att erkänna att FN:s Klimatpanel plockar in skoluppsatser och spekulativa tidningsnotiser och presenterar detta som forskningsmaterial av absoluta sanning. (Hm. Skall vi i den svenska bloggosfären ta äran åt oss, he, he?)

Givetvis är det pinsamt för FN:s Klimatpanel.

Men SR:s Vetenskapsradion ligger inte långt efter. Man använder inte orden ”bluff” eller ”korruption”. Istället talar man om att FN:s Klimatpanel skall ändra sina interna rutiner för att inte ogranskat material skall hamna i rapporterna. Ungefär som att man bara blivit ertappad med att peta sig i näsan; fult men absolut inte brottsligt. Sådan är den överslätande tonen i Vetenskapsradion.

Att FN:s Klimatpanel drar fel slutsatser (baserade på sitt politiska mandat att söka efter teorier om hur människan alena påverkar klimatet) utan heltäckande vetenskap finns inte i Vetenskapsradions tankevärld.

Fortfarande blundar Vetenskapsradion för de kritiska frågorna kring den s.k. ”forskningen” som Klimatpanelen basunerar ut som den enda sanningen som världens politiker måste ansluta sig till. Man berör inte ens grundproblemet att IPPC bara får komma till en enda slutsats, nämligen att det bara är människan som påverkar klimatet på jorden. Absurt!

Vetenskapsradion blundar alltså för att forskarvärlden inte alls står enig bakom Klimatpanelens rapporter. I förbifarten menade Vetenskapsradion att det enda problemet med lögnen om ett isfritt Himalaya var att två grupper inte talat med varandra om vems version som skulle stå i rapporten. Men det om något måste väl vara att konspirera?

Att svenska politiker fortfarande anser att vi skall offra vår välfärd i onödan för att nå ett s.k. 2-gradersmål p.g.a. det korrupta FN:s maktambitioner säger en hel del om att dogmer går före fakta inom svensk miljöpolitik. Man – i synnerhet miljöminister Andreas Carlgren – lägger ner 100% energi på ett nonsensmål, men när nationen står utan tillräcklig mängd elektricitet sänder man ut Maud Olofsson som säger sig vara indignerad över el-priserna (ett verkligt problem som finns här och nu, och inte en profetia).

Maud borde försöka föreställa sig vilka elpriser vi konsumenter måste betala på våra räkningar när det varken får finnas kärnkraftverk, kolkraftverk eller fler utbyggda vattenkraftverk… och den enda politiskt korrekta energi vi får använda i miljöfascismens namn är vindsnurror (vilka är obrukbara under större delen av året p.g.a. för mycket respektive för lite vind).

Fan, man kan bli sur för mindre.

Hälsar eder Peter Harold

Direktlänk Kommentarer (6)

I väntans tider…

februari 22, 2010 den 7:08 e m · Arkiverad under Hälsa

Bästa läsare!

Jag går i väntans tider. I förra veckan var jag på styrelsemöte. Vad jag inte visste förrän igår var att en av deltagarna blev rejält magsjuk under den följande natten. Oroligt har jag väntat på huruvida han lyckades smitta mig eller inte.

Idag rusade Högsta Hönset (eller snarare Högsta Tuppen) på jobbet iväg på dass och ropade på Urban i Gustavsbergstelefonen. Tack och lov fick jag veta detta innan jag själv fick anledning att göra en visit dit. Men det är ändå oroväckande eftersom kräksjukeviruset ju sägs vara luftburet.

Peppar, peppar, så har jag sluppit undan de senaste 7-8 åren. Men även om jag sluppit bli sjuk så är blotta ångesten illa nog. Ett överdrivet kurr i magen, ett magknip, en molande värk i magsäcken… det krävs inte mycket förrän att jag skall tänka att ”nu är det kört”. Kruxet är att min mage alltid gör mig besvär, på ett eller annat sätt.

Som sagt, jag går i väntans tider. Smittad eller ej? Det lär ju visa sig. Hoppas att motion hjälper till att förebygga. För det har jag fått mycket av idag.

Hälsar eder Peter Harold

Direktlänk Kommentarer (4)

Vinterbluffen i 08.

februari 22, 2010 den 11:22 f m · Arkiverad under Stadsliv

Bästa läsare!

Jag vet. SMHI kastar ut såväl klass 1-larm som klass 2-larm till höger och vänster. Dessa larm har inget med vädret att göra, utan handlar mer om hur många idioter som drabbas när det kommer snö och blåser kallt.

Med idioter talar jag inte så mycket om den koketta 20-åringen som gått till busshållsplatsen iförd nätstrumpbyxor och kort-kort fastän det är -18 grader. Visst är hennes klädsel idiotisk, i vart fall just nu. Men det är inte henne denna historia handlar om. Skall jag ha ett politiskt korrekt genusperspektiv på saken kan jag till och med tillstå att den 20-åriga damen är offret i denna härva.

Nej, idioterna som jag pekar ut är de klimatoptimister som gått på miljöflummarnas statsfinansierade reklamkampanjer om att vita vintrar är snart ett minne blott eftersom Sverige går mot ett medelhavsklimat p.g.a. ”klimatförstörningen”, bl, bla, bla. Up yours, Världsnaturfonden. Hoppas att ni fryser arslet av er nu!

Klimatoptimisterna/idioterna består i bl.a. upphandlare hos den svenska kollektivtrafiken och ansvariga för trafikverksamheten på svenska gator och vägar. Sverige ligger nästgård till Arktis. Det kan inte vara så svårt att föreställa sig att vintern består av snö, is och ännu mera snö.

Men några mildvintrar i Stockholmsområdet har raderat denna medvetenhet hos de beslutsfattare som delar ut ekonomiska medel till snöröjning. Och lika illa tycks det vara hos de som sammanställer kravspecifikationerna för inköp av tunnelbanevagnar, tågväxlar och annan apparatur som skall stå utomhus dygnet runt – året runt.

Jag säger bara ett ord: SIBIRIEN.

Där kan vi snacka om kyla. Visserligen är 20-åringar i kort-kort ganska sällsynta i de trakterna, i vart fall under innevarande säsong. Men såväl människor som myndigheter i Sibirien vet hur de skall hantera både snö, is och kyla. Och de ser till att ha rätt utrustning. Det fungerar.

Sverige är ett norm-land. Vi har normer för allt. En dyr elstyrd grind har en funktionsgaranti mellan ett visst temperaturintervall. En billigare elgrind har en funktionsgaranti mellan ett något snävare temperaturintervall. Gissa vilken man köper in? Ja, den billigaste. Dessvärre följer inte vädret några jäkla normer. Så när det blir -24 grader går den sönder.

Nu gnäller jag om en specifik grind, men den är symptomatisk för hela samhället just nu. I vart fall om vi med samhälle avgränsar oss till vad som ryms inom riktnummer 08. Vilket i sig är en annan tvivelaktig norm.

Tunnelbanan står till stor del stilla. Busslinjer kör med lågtrafik, om de inte rent av är inställda. Trafiken på gator och trafikleder kryper eller står stilla. Varför? Jo, därför att vi byggt en infrastruktur för idioter (1) av idioter (2).

Hur tog jag då mig själv fram medan stockholmarna antingen satt i fixerade bilköer eller frös muttan av sig vid hållplatserna? Jo, jag tog på mig min skooter-overall och promenerade i solskenet till jobbet. Det tog två timmar och jag var genomsvettig. Men det var skönt. Jag fick en betydligt angenämare morgon än vad de flesta andra hade. Fast oss emellan tycker jag att jag förtjänar det. Och därför är jag så pass munter att jag vill ge en eloge till snöröjarna som skapat helt acceptabla gångvägar runt stan i natt. Bra jobbat!

Hälsar eder Peter Harold

P.S. Stockholms Lokaltrafik hälsar via gratistidningen Metro att vi skall stanna hemma idag. Betalar SL lönen då? D.S.

(1) Exempel: Det finns fortfarande folk som tror att det bästa sättet att starta på is är att trycka gaspedalen i botten.
(2) Exempel: Det är idioti att bygga en påfart i uppförsbacke.

Direktlänk Kommentarer (11)

Sjuk…

februari 21, 2010 den 1:29 f m · Arkiverad under Ninetteiader, Privat

Bästa läsare!

Under den sista veckan har mitt hälsotillstånd försämrats några grader. Jag har under flera veckor lidit av sömnlöshet, och tillsammans med den för stunden ganska höga arbetsbelastningen på mitt jobb har jag inte haft tid och ork att skriva på Skrivarens Blogg. Jag har inte ens haft sinnesfrid att göra mentala anteckningar i huvudet att skriva om vid senare tillfälle.

Som en bonus på bördan dök ”Ninette” upp på mitt jobb för att arbeta ett extrapass på sin gamla avdelning. Jag fick syn på henne och skyndade mig att passera utan att bli sedd.

Pulsen var uppe i 120; händerna skakade; hela kroppen skälvde. Jag kunde inte fokusera mina tankar. Vad skulle jag göra? Gå fram till henne och hälsa som om ingenting har hänt (vilket också är det faktiska förhållandet; INGENTING har hänt mellan oss)? Eller vaka försiktigt och försöka undvika henne? Jag valde det senare alternativet.

Jag har uppenbarligen inte kommit över henne (i dubbel bemärkelse). Jag drömmer fortfarande om henne. Mardrömmar, kanske man kan kalla dem eftersom de alla går ut på att jag inte kan bli kvitt min längtan efter henne. Och värst av allt är att det nu inte är någon skillnad mellan mardrömmarna och verkligheten. Jag står helt enkelt inte ut.

Som en konsekvens av detta bestämde jag mig för att gå till en av mina chefer och berätta hur jag mår. Hon vet sedan tidigare om min förälskelse, och har för några år sedan arbetat tillsammans med ”Ninette”. Med andra ord kan hon förstå varför jag blivit kär.

Min avsikt var att deklarera för min chef att jag nu är i så pass dåligt skick att jag måste göra något åt min situation. Jag håller ju på att skada mig själv.

Allra enklast är ju att jag intalar mig själv att undvika bära dessa känslor för ”Ninette”. Men det krävdes bara en kort blick eller en rekapitulation av något minne kring henne, och så var jag förlorad igen. Så är det varje gång. Och efteråt är all livslust borta; i praktiken är jag levande död i flera dagar.

Dessvärre kom snöovädret ivägen i fredags, varför jag blev ensam på kontoret. Telefonen ringde oavbrutet och jag fick täcka upp för de chefer som inte vågade sig ut i trafiken.

Mitt problem är väldigt komplext. Som den amatörpsykolog jag är förmodar jag att jag skulle må bättre ifall jag talade med ”Ninette” och förklarade hur jag mår. Å andra sidan har jag ingen som helst rätt att göra det. När jag skickade mitt 7 sidor långa kärleksbrev för 1½ år sedan fick jag ett vänligt svar av henne att hon inte har samma slags känslor för mig, annat än som en omtykt arbetskamrat. That’s it. Jag har inte den minsta rätt att lägga på henne den börda som min sjukdom utgör – inte minst därför att det finns en möjlighet att hon glömt bort min existens sedan vi sågs sist.

Sjukdom? Ja, jag kan inte kalla den här olyckliga förälskelsen för annat än en sjukdom…! Och det är kanske just den här aspekten på mitt problem som fyller mig med skuld. Hon har sitt liv, och jag ingår inte i det.

Samtidigt finns det en del av mig som innerligt hoppas att ”Ninette” av en eller annan anledning skall få de känslor för mig som skulle behövas för att få henne att välja mig. Den delen av mig kallar jag för Idioten. Jag önskar att jag kunde döda Idioten i mig. Men för närvarande känns det som att den dödar mig…

Hälsar eder Peter Harold

Direktlänk Kommentarer (5)

Out of office

februari 16, 2010 den 9:03 f m · Arkiverad under Blogg, Privat

Bästa läsare!

Kastar in en kort rad för att meddela att jag i stort sett är out-of-office vad gäller bloggskrivande för stunden. Jag är begravd i jobb mellan 7-18, och resten av tiden kommer jag ägna åt familjeangelägenheter eftersom halv-svägerskan nedkommit med ett stycke flicka för en liten stund sedan. Och nej, jag är inte fadern.

Jag återkommer senare för att läsa och besvara era kommentarer från helgen.

Hälsar eder Peter Harold

Direktlänk Kommentarer (4)

[Musik] Jag bara vet det…

februari 13, 2010 den 5:17 e m · Arkiverad under Musik

Bästa läsare!

Fråga mig inte varför; jag bara vet det: ni har i år och dar önskat höra den här låten igen:

Det här var under många år signalen för mig att jag borde ha gått och lagt mig…

Hälsar eder Peter Harold

Direktlänk Kommentarer (8)

Söndagskrönika: Ursula och Fredrik.

februari 13, 2010 den 4:22 e m · Arkiverad under Stadsliv, Udda sex

Bästa läsare!

Jag har två saker att bekänna för er, kära läsare. Det ena är att jag aldrig snattat. Det andra är att jag aldrig klätt mig i kvinnokläder. Ja, med undantag för att jag lånat Mrs Harolds t-skjortor när mina ”tagit slut”…

Trots det skall jag erkänna att jag inte alls är obekant med fenomenet cross-dresser. Alltså när karlar klär sig som kärri… kvinnor. Jag får allt påstå att 2009 var året då de blev så vanliga att man kunde råka ut för en trevlig pratstund med dem ute på stan i väntan på buss/tunnelbana/bankomatkö. Att konversera med en transvestit avviker faktiskt inte så mycket från att att konversera med en vänlig dam. I vart fall inte i nyktert tillstånd.

Just därför känner jag att jag är så befriad från fördomar om dessa människor med dubbla könstillhörigheter att jag vågar mig på att kritisera en av dem. Ja, kritisera, men blott i all välmening.

Fredrik Federley.

Eller Ursula som han föredrar att kalla sig när klänningen och stoppningen i BH:n sitter på plats. Jag hoppas innerligt att hon inte tar illa upp, men Ursula får mansklädde Fredrik att se ut som en skönhet i jämförelse.

Nu är det i o f s en vanföreställning att en man som klär ut sig till kvinna måste imitera det könets väsen till fullo. De flesta transor jag sett/hört under 2009 (en handfull) ägnade inte mycket energi åt att förställa rösten (men desto mer åt att förställa brösten). Sålunda är tanken på att föreställa en åldrad kvinna – byggd på en ung mans kropp - helt ok, inte minst därför att hög ålder genererar androgynitet. Det är därför vi älskar Dame Edna.

Men Ursula ser bara ut som en… transvestit! Studera bilden här ovan. Halsen tillhör en ung man, ansiktet en gammal nucka. I Hollywood är det tvärtom (ansiktet en föryngrad kvinna, halsen en gammal nucka).

Jag vet inte om Fredrik låtit sin Ursula inspireras av Disneys Ursula (ni vet sjöhäxan i Den Lilla Sjöjungfrun, som ju inte är jungfru längre eftersom hon fått barn i film nr 2). Risken finns. Men jag kan blott vädja till Fredrik att – utifrån min estetiska uppfattning på saken – döda sin Ursula och ersätta henne med en Madame Fed, en levnadsglad änka med flor, charleston-chick, och aptit på starka drycker och unga män i dyrare klasserna. Madame Fed skulle tveklöst kunna bli en dokusåpa. På Kanal 5. Men det är inte så illa det heller. I synnerhet inte under ett valår.

För er som ställer högre krav på en transas utseende klistrar jag in denna filmsnutt: