Arkiv för maj, 2010

Ett läsarbrev betyder så mycket…

maj 30, 2010 den 8:13 e m · Arkiverad under Bil & trafik

Bäste herr Harold!

Jag känner mig nödgad att tillfråga ER om NI händelsevis skulle kunna offra en stunds uppmärksamhet åt bifogat fotografi. Det skulle inte förvåna mig om NI med ER berömda skarpögdhet skulle kunna svara beskrivande å de detaljer som synes i bakgrunden. Vad själva fotografiet är avsett att visa primärt önskar jag att NI bortser från, utan jag vill enbart bli upplyst om vilka fordon (i enlighet med min numrering) som syns på bilden. Jag skulle bli enormt tacksam om NI kan hjälpa mig med detta.

ER tillgivne vän,
NN

Bäste NN!

Jag skall göra ett försök att identifera de fordon som efterfrågas.
1. Citroën Saxo. Troligtvis sportiga VTS.
2. Detta skulle kunna vara en Opel Kadett, men jag känner inte riktigt igen strålkastarna och stötfångarna, så jag vill flagga för att det kan vara en Daewoo som tillverkats i Usbekistan (baserad på gamla Opel Kadett).
3. Ford Fiesta, generation IV (har även tillverkats som Mazda 121, men detta exemplar är en Ford).
4-5 och 7. Sannolikt Skoda med svansmotor.
6. Min gissning är att detta är en Skoda Favorit Kombi.
8. Volkswagen Golf generation II
9. Volkswagen Golf, generation III
10. Peugeot 207

Tyvärr är bilden inte den bästa, så jag ber Er läsare ödmjukt om förslag på vilka bilar som finns på bilden.

I övrigt fann jag en mycket intressant detalj som är väl värd all uppmärksamhet: Observera att man har stålstaket längs trottoarerna! Sådana försiktighetsåtgärder har man inte ens här i Sverige, trots att Trafiksäkerhetsverket fick oss att använda bälten både fram och bak samt köra med tänt ljus på dagen. Hur kunde man missa att öststaterna var mer på framkant än Sverige på det här området? Häpp!

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (6)

En PR-kupp som går förbi med måttlig bemärkelse?

maj 28, 2010 den 12:40 e m · Arkiverad under Demokrati

Bästa läsare!

Statistiskt sett torde 2/3-delar av denna bloggs läsare (under förutsättning att jag har fler än tre läsare, alltså…) anse att Kungen gör ett bra jobb och att monarkin är bra för Sverige, och att det förestående bröllopet mellan Hennes Majestät Kronprinsessan och hennes f.d. personlige tränare är det bästa som hänt i kungahuset sedan det ”sa klick” förra gången.

För min egen del har jag inte så mycket emot vare sig Karl Bernadotte eller Victoria Bernadotte (soon to be Mrs Westling?) som personer. I vart fall inte Victoria, eftersom hon även privat har en någorlunda kommunikativ förmåga som inte regleras beroende på om kameran är på/av. Men det stör mig lite att vi har ett ämbete – rikets högsta – som ärvs. Man blir regent utifrån sin börd, inte sin kompetens. Det känns… så medeltida, i vart fall så 1800-tal.

Visserligen har jag gjort ett omtänk i saken med anledning av att jag själv fått veta om mina kungliga rötter. Men jag kommer till exakt samma slutsats som tidigare: monarki är föråldrat. Och den svenska monarkin fyller i praktiken ingen funktion, mer än som PR-lok för Sverige. Och nu när landets egna medborgare sviker med uppmärksamhet (bl.a. cancellerar många researrangörer sina ”bröllops-resor” till Stockholm) tycker jag mig ana ett tecken på att vi svenskar nu börjar reflektera över sakernas ordning.

Kan det rent av vara så att prinsessbröllopet väcker medborgarnas funderingar på monarkins vara eller icke vara? Visst har det varit en glädje att läsa om kronprinsessans uppväxt och utveckling genom Svensk damtidnings försorg – men det är 2010 nu. Kungahuset är inte en saga. Kungahuset är en instutition för en utvald familj i Sverige. En familj där konstitutionen inte vågar ge dem kontrollerad makt, men där inflytandet över samhälle och näringsliv är desto större i det fördolda.

Jag hoppas att kronprinsessan får ett trevligt bröllop. Och jag hoppas att det blir det sista i Sverige. I vart fall med svenska skattebetalares pengar.

Hälsar eder Peter Harold – ättling till kejsaren Karl den store (742-814)

Kommentarer (9)

En… expert… som… …

maj 28, 2010 den 9:43 f m · Arkiverad under Okategoriserade, Stadsliv

Bästa läsare!

Jag har att gära med en expert inom det byggtekniska området. Men han är ovanlig; jag begriper nämligen vad han säger.

Men å andra sidan fattas bara annat. Herr Byggexpert talar väldigt långsamt.

” – Här… har du… kablaget… som vi ska… dra…. … här.”

Jag själv lider av ovanan att läsa av vad folk säger innan de hunnit tala till punkt. Och det ÄR en ovana. För mig är därför herr Byggexperten som en tidig Fiat 127 (ni vet den med lilla bakluckan som inte öppnar bakrutan och med gräsklipparmotor till kraftkälla) i vänsterfilen på en motorväg med brant uppförsbacke när man själv kommer med en Ferrari 456. Det… går… …trögt, och man vill bara förbi.

Å andra sidan har han en kollega med sig – den mer praktiskt sinnade av de två – som saknar all förmåga att uttrycka sig verbalt. Inte minst därför att han tuggar tuggummi samtidigt som han utstöter sina oartikulerade ord. Och så avslutar han aldrig sina meningar. Det skulle iofs inte vara något problem för mig eftersom jag ju redan gissar i förväg vad de skall säga. Men mina gissningar får liksom inget kvitto.

För övrigt noterar jag att arbetsveckan varit hård. Min kollega lade sig ner på golvet och grät. Hon hade visserligen huvudvärk innan, men sådant botas ju inte när chefens instruktioner är lika klartydliga som egyptiska hieroglyfer.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentera

Lars Vilks – one more time

maj 27, 2010 den 5:50 f m · Arkiverad under Demokrati

Bästa läsare!

Den uppmärksammade – men i konstsammanhäng klart övervärderade – konstnären Lars Vilks skall få göra ett nytt försök att hålla sitt föredrag om yttrandefrihet i Uppsala universitet.

Man får inte glömma att Lars Vilks också talar om yttrandefrihet ur fler perspektiv än homosexuella muslimer och Muhammedrondellhundar; han tar också bl.a. upp Sally Manns fotokonst som kallas för barnpornografisk (hon skall ha fotograferat sina och andras barn med lite kläder och publicerat fotografierna i bokform). Den dimensionen är ju också intressant att diskutera, inte minst med tanke på att vi snart kan riskera fängelse för att titta på ”fel” sorts bilder. Känns som att vi är tillbaka till 50- och 60-talet där man debatterade var gränsen gick mellan pornografi och konst. Fast den här gången sker gränsförflyttningen åt andra hållet.

Av någon anledning handlar debatten om Lars Vilks mer om hans rätt att provocera än själva sakinnehållet. Att inte alla medborgare får tala fritt utan repressalier visste vi redan. Vi får vara glada över att det inte är staten som står för dem. Men det kanske bara är en tidsfråga?

Nu får vi se om Vilks får tala till punkt, eller om det skall bli tredje gången gillt.

Hälsar eder Peter Harold

Mer hos:

Henrik Alexandersson, SvD och Newsmill (kritisk till Vilks)

Kommentera

”Hon vilar mot min arm”

maj 26, 2010 den 9:29 f m · Arkiverad under Litteratur, Okategoriserade

Bästa läsare!

Det råder ingen tvekan om att Louise Linton är vacker, intelligent och väldigt självständig. Och ung. Hur ung? Tydligen 22 år. Dessutom är hon mycket rik. Så rik att hon utan besvär köpte tre lastfartyg av sin bulgariske arbetsgivare sedan dessa skepp fastnat hos den turkiska tullen – under förspelet till det Första Balkankriget. Tanken är att hon skall kunna segla vidare med dessa skepp under brittiskt flagg. Låt oss lägga till att hon alltså är ovanligt företagsam.

Hennes mindre goda sidor lyser tyvärr lika starkt som de uppskattade för de som hamnar nära henne. Visserligen talar man inte om social kompetens vid denna tid, hösten 1912. Men hon har ingen sådan. Hon har en mani som handlar om att alltid vara ärlig och uppriktig. Hon går rakt på sak, vilket blir ganska besvärande då det sker utan takt och känslighet.

Trots det har hon friat till den något äldre reportern Archibald Bodkin (han är 35+). Det väntar honom en större förmögenhet eftersom han skall få ta emot ett arv i miss Lintons ställe (efter hennes moster). Villkoret för att inte arvet skall gå till den avlidne mosterns otrogne make är att miss Linton själv är gift den 12 april 1913 (alltså inom ett halvår).

Med utsikten att bli förmögen tackar ju Mr Bodkin ja till detta resonemangsäktenskap. Men han drabbas av dåligt samvete. Han ser i miss Linton en synnerligen attraktiv ung kvinna – både fysiskt och intellektuellt sett – och inser att han under andra omständigheter skulle kunna förälska sig i henne på riktigt. Men det stör honom att miss Linton inte vill bygga deras förhållande på känslor. Det blir till och med en sorg för honom.

Med detta blir det en gåta för honom varför denna oromantiska kvinna önskar att han följer med i hennes sällskap från England till Indien. Han inser att ”sällskap” är fel ord; under större delen av resan med Orient-Express är hon försjunken i sina böcker. Miss Linton vill bara ha Mr Bodkins närvaro – inte sällskap. Denna insikt sårar.

Men eftersom Orient-Express inte kan följa routen till Konstantinopel genom Bulgarien p.g.a. krigsutbrottet tvingas man bege sig till den rumänska hamnstaden Constanta och därifrån åka båt till det Ottomanska rikets huvudstad vid Bosporussundet. Av rädsla för fartygsminor sitter paret uppe på däck under hela natten, och miss Linton vilar mot Mr Bodkins arm under sömnen. Under denna stund känns deras förhållande rätt, tycker han. Han hoppas innerligt att beröringen skall leda till en starkare förtrolighet mellan dem.

Tills dess grubblar han på vad denna kvinna vill ha av honom.

Som författare har jag i stort sett bara ”hängt med”. Miss Linton lever sitt eget liv i berättelsen. Hon överraskar både mig och Mr Bodkin medan jag sitter och skriver om dem. Till skillnad från honom vet jag vart de skall, och vad som kommer att hända. Men jag är rädd för att jag är lika frågande som Mr Bodkin om vad kvinnor vill av oss män. Och fastän de inte är unga, rika, intelligenta som Sherlock Holmes så har de ändå makten att få oss män att känna som att vi är vilse i oceanen. Jag har frågor om hur man skall tolka tillgivenhet och vänskap. Jag har frågor om hur man vet när det finns ömsesidiga känslor. Jag har frågor om hur de framkallas. Jag har frågor om hur man skall undslippa faran att navigera rakt in i minfält.

Som människa och man har jag också försökt att ”hänga med”. Men utan någon miss Linton. Det finns inte ens någon ”Ninette” längre.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (2)

Så uppmuntrande då…

maj 25, 2010 den 4:13 e m · Arkiverad under Biologi, Privat

Bästa läsare!

En arbetskollega har roat sig med att fotografera medarbetarna här på kontoret och skicka bilderna till någon tjänst som omvandlar porträtten så att de liknar samma människa – 30 år senare. Han fotograferade även undertecknad.

” – Så här kommer du att se ut när du blir gammal”, sa han och höll upp sin telefon.
” – Jag ser ingen skillnad”, sa jag uppriktigt.
” – Jo, men ansiktet har ju fler fläckar och sånt…”, svarade kollegan.

Skall jag vara ärlig så känner jag inte igen mig när jag ser mig själv i spegeln. Jag föreställer mig en grå och trött medelålders man. Till min förvåning ser jag inte några riktiga rynkor. Skinnet hänger inte. Skägget har grånat, liksom tinningarna, men spegelbilden säger inte att jag är åldrad. Fast trots dessa glädjande besked får jag ändå panik.

Åldrandet kommer. Allt hår kommer bli grått, ifall jag inte hinner tappa det innan dess. Garnityret kommer – ifall det blir några tänder kvar – påminna om Picassos studier i skev kubism. Pannan och kinderna kommer att vara skrynkliga som min gamla lädermatta jag hade i bagageutrymmet på bilen. Ja, jag kommer troligtvis inte kunna köra bil när åldrandet slagit till.

Men så försöker jag använda lite förnuft för att besvärja mig från paniken. I första omgången vinner paniken; till och med förnuftet erkänner att NU GÅR DET BARA UTFÖR.

Fast i andra omgången säger förnuftet att jag är mer än mitt skal. Ja, alltså samma argument som jag använder när jag försöker döma/bedöma andra människor utifrån deras gärningar – och inte deras utseende.

Detta för mina tankar vidare till den snuskgubbe i medelåldern som raggar på 20-25-åriga tjejer. Det är lätt att fördöma honom. Vi kallar hans beteende för patetiskt. Men så slår det mig att just raggandet efter yngre partners (och i kvinnornas fall är det helt ok, och så socialt accepterat att de kallas för ”cougars”) kanske återspeglar ”jägarens” syn på sig själv: En ung själ fångad i en äldre kropp.

Idag, anno 2010, talar vi med självklarhet att det finns kvinnor som är fångade i mäns kropp, och vice versa, och att de skall ha rätt att leva sina liv efter vilka de känner sig vara. Ni vet, HBT-rörelsen.

Så… borde inte den toleransen gälla även mot de ”unga” som är fångade i en ”gammal” kropp?

Nå, dessa tankar behöver jag ju inte avsluta. Men jag noterar att mitt ”åldrade” fotografi inte väckte någon större uppmärksamhet, medan de andra kollegornas manipulerade bilder blev källa till skratt och spe. Skall jag tolka det som att jag kommer se hyfsat schyst ut när jag blir gammal? Eller att det redan gått så illa att ingen dator i världen skall göra mig värre…? ;-)

Hälsar eder Peter Harold med total åldersnoja.

Kommentera

Den kungliga republikanen…

maj 24, 2010 den 8:15 e m · Arkiverad under Privat

Bästa läsare!

Jag hoppar över de rader jag kunnat skriva om min hälsa, för det finns roligare saker att skriva om. Men det roligaste törs jag inte skriva om. Fast jag kan ge några antydningar…

Jag förärades att sitta på ett mycket viktigt möte idag. Jag skulle vara bisittare till min chef. Förmiddagen gick alldeles utmärkt. Av det 56 sidor långa dokument som vi skulle gå genom idag kom vi till sidan sju före lunchen.  Och då får vi räkna bort dokumentets framsida, insidan av pärmen, försättsblad och två sidor med en mycket detaljerad innehållsföretckning.

Då insåg chefen att han hade ett annat möte i grannkommunen vid 13-tiden. Såååå lägligt, inte sant.

” – Nu får du ta och berätta några roliga anektoder om din chef”, sade plötsligt en av mötesdeltagarna. Och jag berättade. Givetvis kommer jag inte återge hela historien här, men den handlar om en motorbåt, ett spritkök, en brand och en Papphammar som försöker släcka densamma. Egendomligt nog brann inte båten upp.

Eftersom jag under de senaste dagarna arbetat trots sjukdom har mina energireserver tagit slut. Idag var jag nära att svimma flera gånger, och huvudet värkte som om jag fått syrebrist. I gengäld har jag fått ta del av nytt material som mina släktforskande mormorsfars-ättlingar tagit fram. Och resultaten är häpnadsväckande – åtminstone för mig.


Med tanke på hur min anfader ser ut i profil börjar jag
bli rädd för att jag också är släkt med skådespelaren/TV-
kocken Per Morberg.

Av hänsyn till att jag inte hunnit dubbelkolla materialet så betraktar jag uppgifterna som spekulation. Men om de stämmer så är jag av mycket gammal kunglig börd (700-talet). Ja, jag skulle faktiskt vilja påstå att jag är av mer kunglig börd än familjen Bernadotte i Drottningholm (Sveriges dyraste men mest omtyckta socialbidragstagare). Vilket är ganska ironiskt med tanke på att jag har varit med i Republikanska föreningen.

Men oss emellan; är inte livet fullt av ironi?

Mitt släktskap med Carl-Mikael Bellman är i alla fall bekräftat. Vilket också är ganska ironiskt eftersom jag inte alls är en särskilt bra historieberättare och är en ännu sämre sångare. För roliga Bellmanhistorier finns det ju gott om.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentera

Tillfälligt avbrott

maj 18, 2010 den 9:06 f m · Arkiverad under Blogg, Okategoriserade

Sjukdom.

Kommentarer (5)

Thailand står inför ett vägval

maj 17, 2010 den 8:30 f m · Arkiverad under Demokrati, Okategoriserade, Politik

Bästa läsare!

Eder alternative utrikesminister ber att få framföra följande reflektion med anledning av oroligheterna i Thailands huvudstad Bangkok (samt i en del av landets provinser)

Det har inte undgått någon att det pågår en maktkamp mellan de rojalistiska ”gulskjortorna”, och de oppositionella ”rödskjortorna” vilka agerar i sympati med den avsatte och numera landsflyktige premiärministern Thaksin Shinawatra. Och det har nog inte heller passerat obemärkt att våldet mellan den regimtrogna militären och de demonstrerande ökat med dramatiska följder.

I detta läge efterlyser man nationell samling. En möjlighet att skapa sådan är att den i alla läger populära monarken agerar. Men han har inte hört av sig sedan i april månad, då han i svepande ordalag talade om fred i landet. Det utspelet hjälpte föga, och är kanske ett tecken på den åldrande kungens tilltagande kraftlöshet (även om han har rutin på den krishantering som följer av landets många militärkupper).

Thailand står inför ett vägval. Detta vägval sker i en omvälvande tid. Det är inte en fråga om det blir ett tronskifte i kungariket, utan när. I det skiftet följer risken att regentens politiska makt ökar. I så fall finns det en risk att landets parlament får mindre att säga till om. Och därmed sjunker nationens demokratiska kapital.

Ur den synvinkeln har Thaksin Shinawatra försökt att framstå som ett alternativ. Med de brister och förtjänster han har är det uppenbart att han lyckats utmana det gamla sättet att sköta landet på. Eftersom Thailands kungahus är en del av landets religion framstår den förmögne Shinawatra som alltför progressiv i många thailändares ögon. Och besynnerligt nog är det de välsituerade medborgarna i storstäderna som hyser störst motvilja till Thaksin och hans rödskjortor, fastän man kunde förvänta sig det motsatta.

Om jag får ställa en prognos så gissar jag (för prognoser är gissningar) att vi kommer att se en uppluckring av vilka kategorier som håller på respektive part. Givetvis kommer våldsanvändandet påverka folkopinionen, men på lång sikt måste thailändarna komma till insikt om att den nuvarande formen av demokrati bara kommer leda till en kamp mellan korrupta politiker i kostym och makthungrika militärer i uniform. De politiker och intellektuella som kan göra verklig nytta för landets utveckling hamnar i bakvattnet, utan reelt inflytande.

Intill dess får vi leva med risken att oroligheterna stävjas med våld för att inte landet skall drabbas av ett formellt inbördeskrig. Och det är en obehaglig risk, i synnerhet för oss svenskar som faktiskt har ett väldigt intimt band med Thailand som ett av våra främsta turistmål.

Hälsar eder Peter Harold (och gnuggar sina morgontrötta ögon)

Kommentarer (3)

Vad sägs om stuvad schäfer?

maj 16, 2010 den 2:20 e m · Arkiverad under Gör det med djur, Humor, Okategoriserade

Bästa läsare!

Under stundom känner jag mig oerhört trist och rälig. Men så kan det dyka upp en nypa komik i vardagen. Oftast är den humorn i högsta grad ofrivillig. Eller vad sägs om ”Hundkokboken” som jag fann i ICA BEA i vintras…

Ok, jag vet att det finns hussar och mattar som avgudar sina små telingar, för vilka mat på hund säkert är en otänkbar tanke, men jag kunde ändå inte låta bli att småle åt den möjlighet till missförstånd som boktiteln erbjuder.

I övrigt har jag firat valborg.. opps, kristihimmelflygarhelgen utan närhet till dator. Lilla Fröken Harold har haft den i stort sett hela tiden. Därför har det blivit obloggat från min sida. Ber ödmjukast om ursäkt för den saken.

Hälsar eder Peter Harold

P.S.
Har köpt två DVD-boxar med Charles Dickens-filmer (BBC) på rea. Sålunda har jag fortfarande efter alla år vakern köpt eller sett en ”Matrix”-film. Ändå fattar jag vad som är roligt med det här klippet från en japansk TV-show. De är då för roliga, de där japanerna…

D.S.

Kommentera

Older Posts »
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Join 25 other followers