Arkiv för juli, 2010

Historia som sömnmedel

juli 30, 2010 den 7:59 f m · Arkiverad under Litteratur

Bästa läsare!

Som vanligt kom jag på att det var sista dagen att lägga in räkningarna för betalning igår, så jag hade en given kvällssyssla. Eftersom kvällen därmed var förstörd blev det varken TV eller romanskrivande, utan jag satsade på sänggång vid elva.

Jag skakade ur den obäddade sängen och hörde en duns på golvet. Aha, där är boken jag köpte på loppmarknaden häromdagen. ”Historiska hemligheter” löd titeln. Ett bra val, berömde jag mig själv.

Boken handlar om historiska skeden som inte är till 100% klarlagda och utforskade. Jag bläddrade framåt i boken och började läsa om den galliske motståndsledaren  Vercingetorix (förmodligen terroriststämplad av den romerska kejsaren Julius Ceasar kan man förmoda). Författaren Ian Wilson påpekade att det är denne person som blivit förebild till seriehjältarna Asterix och Obelix. Avsnittet i boken handlade om platsen Alesia där Vercingetorix och hans trupp gav upp. Fast de lärde tvista om var platsen låg.

Aha! tänkte jag och studsade upp ur sängen. Var har jag lagt den, var har jag lagt den?

Jag började riva i pappers- och kuverttraven på köksbordet (jag hade som sagt ägnat mig åt min ekonomiska menstruation; att blöda pengar en gång i månaden) och fann där seriealbumet ”Asterix och Obelix – Romarnas skräck” som jag hämtat ner från vinden dagen innan. Albumet handlar om jakten på Vercingetorix hövdingasköld, och faktiskt fylld av historiska referenser (bl.a. finns det ingen galler som vill nämna platsen Alesia, vilket förklarar varför dess exakta läge glömdes bort, he, he).

Det slutade med att jag låg till kvart över tolv och läste Asterix istället. Egendomligt nog är jag sprudlande pigg trots att jag bara sovit i nästan sju timmar. Man kanske alltid borde använda Asterix som nattlektyr…?

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (2)

Dagens ord är ”terroristnoja”

juli 29, 2010 den 8:51 f m · Arkiverad under Brott & straff, Demokrati

Bästa läsare!

Det finns en till ångestfaktor i samband med dotterns resa till Bangkok. Någon dag före avresan exploderade en hemmabyggd bomb på en bussplats utanför köpcentret Big C i den thailändska huvudstaden. Det fick hennes hypernervösa far att instruera Lilla Mae om att inte gå i närheten av övergivna väskor. ” – Ser du en väska eller en påse, gå därifrån! ” tjatade jag. Jag varnade också för tsunamis, kanyler, otvättad sallat, etc etc.

Eftersom min dotter har mindre fördomar än jag, och därtill är känslig för vissa antydningar… om man får säga så… lät jag bli att säga något om palestinasjalar och ryggsäckar. Dottern skall ju bara till Bangkok, inte Tel Aviv gubevars.

Jodå, jag är rädd för terrorism. Skiträdd. Jag vet hur det känns när det smäller till när man inte är beredd. Hjärnan börjar arbeta automatiskt. Ta skydd. Observera. Vem har klarat sig och vem föll. Man blir kall och rädd på samma gång, och allt känns som på en film. Och sen kommer stora darren. Hade det inte varit en övning kanske jag måst dras med posttraumatisk stress också.

Trots min rädsla för terrorism kan jag aldrig tänka mig att ge avkall på min personliga frihet och integritet. Dessa två egenskaper är oftast de som terrorister avundas. Därför är det obegripligt att våra makthavare gör allt de kan för att inskränka just vår personliga frihet och integritet. Och de gör det i en slags terroristnoja. Vilket också bli dagens ord. Jag överlämnar ordet till Göran Hulthén. som formulerar ganska bra varför kampen mot terrorismen är ett hot mot alla medborgare (i den fria världen).

Själv tror jag inte alls att det är terrorism som de folkvalda makthavarna och myndigheterna är rädda för. Att registera människors handel, vandel, vanor och åsikter är att veta vilka dessa är.

Fast här kommer vi till en återvändsgränd: Skall informationsinsamlingen göra nytta i kampen mot terrorism måste man utgå från att det finns en terrorist i vardande i databasen. Varje människa som finns registrerad är därmed misstänkt. Det låter obehagligt eftersom det inte alls rimmar med vårt rättstänkande om att ingen kan dömas utan att ha begått en gärning. Men det är så systemet måste fungera om man skall FÖRHINDRA terrorbrott.

Om man skall använda databaserna i EFTERHAND för att kartlägga hur en terrorist gått tillväga för att utföra sitt dåd har man ju inte förhindrat den tragiska gärningen. Så vad var då nyttan med att offra alla andra medborgares personliga integritet när oskyldiga redan fått sätta livet till?

Alltså måste informationsinsamlingen om våra resor, kommunikationer, köpvanor, affärer, samliv, åsikter, etc, vara av intresse för annat syfte än bekämpande av terrorism. Vågar vi gissa på vad? Och varför? Jag själv gissar på ett automatiserat rätts- och ordningsväsen. Precis som jag beskrev i romanen ”Moraldepartementet” för tio år sedan. Detta är inte noja, utan en logisk följd av nuvarande utveckling.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (5)

Trallskrål på Skansen

juli 28, 2010 den 2:21 e m · Arkiverad under Dumburk

Bästa läsare!

Först så ursäktades vi med att vi ville sitta och titta på svettiga killar som springer efter en läderboll på en grön gräsmatta, och sedan ursäktade man oss därför att det var dåligt väder. Men därefter tog tålamodet slut: nu skjuter man en rejäl bredsida mot det svenska folket som SVIKER televisionsprogrammet ”Allsång på Skansen”.

[...]Men när det femte avsnittet av ”Allsång på Skansen” visades på tisdagskvällen fortsatte tittarna att svika – trots att fotbolls-VM är slut och sommarvärmen tagit paus. 1 231 000 tittare är en ny bottennotering för årets säsong.[...]

Jag avskyr att bli anklagad för saker som jag inte har med att göra. Jag är en av alla de lyckliga människor som inte ens VISSTE om att Trallskrål på Skansen hade börjat sändas. Jo, jag hade en liten aning om det eftersom programmet är säsongsbetonat till sin karaktär. Men så vitt jag vet har jag aldrig lovat Anders Lundin att jag skall sitta och titta på programmet.

När jag hör formuleringar som ”tittarna sviker” börjar jag fundera på vad TV-makarna har för bild av medborgarna. Tror SVT att vi finns till för DERAS skull? Är det någon som sviker så är det väl de som sänder smörjan.

Några konkreta tips från min sida ang. detta trallskrålande:

1. Skall man ge publiken förtroendet att sjunga i en mikrofon kan man väl för guds skull se till att ha en publik som också kan sjunga. Caroline af Ugglas borde spankas blodig för sin eviga lögn om att ”alla kan sjunga”. För det är inte sant.

2. Val av programledare är viktigt. Att placera en speedad ordekvilibrist utan syre som lekledare för en föreställning som kräver takt och trivsel är en kul idé för den som är ironiskt lagd.  När nämnde lekledare sjunger måttligt bättre än de värsta exemplaren i sin publik, då är det inte ens kul längre.

3. Försök inte vara varje musiköra till lags. Visserligen var Bingolotto under Leif Loket Olsson (som jag mötte häromveckan) dödligt tråkig med sina dansbandskavalkader (som om inte lottospelet i sig var illa nog). Men man lyckades verkligen skjuta programmet i sank i hopp om att locka till sig en ändå ointresserad yngre publik. Inte ens jag står ut med en timma bingo (eller allsång) i hopp om att se en favoritartist i 3½ minut. Den trofasta publiken med en fot i graven gillar Snoddas och Kalle Jularbo. De tondöva kidsen med fostervattnet kvar i hörgångarna gillar det översta på topplistan. Försök inte mixa vanilj med ättika.

Det är raljant att beskydda svenska folket (utom 1,2 miljoner som inte har ett liv) för att svika Allsång på Skansen. Sedan när blev dumburken ett obligatorium? Aha – det är den nya varianten av bröd och skådespel till folket?!

För övrigt köpte jag en begagnad fåtölj för 140 på loppis igår, och jag hade en underbar lässtund i vardagsrummet hela kvällen. Och i stereon spelade jag David Gilmours ”On an island”. Till och med bättre än Snoddas och Britney Spears tillsammans.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (3)

Olidliga nyheter

juli 28, 2010 den 10:36 f m · Arkiverad under Privat

Bästa läsare!

Häromdagen åkte min dotter tillsammans med sin mor till Thailand på några veckors semester. Jag sov inte en blund under natten och hoppades att deras flygresa dit skulle gå bra. Vilket den också gjorde, trots mina ångestfyllda tankar. Och varför skulle det inte gå bra? Flyg är ju ett av de säkraste sätten att resa på, heter det ju.

Knappt hade jag fått bekräftat att Lilla Fröken Harold och Mrs Harold anlänt välbehållna till Bangkok förrän underrättelserna om första flygolyckan kom in; ett fraktflygplan från Lufthansa störtade i Saudarabien. Nu är vi inne i dag tre, och nu har ett passagerarplan tillhörande Air Blue störtat i Pakistan.

Såna här nyheter tycker jag verkligen inte om att läsa när man har sitt eget kött och blod som skall flyga tvärs över jordklotet. Det tär på ens nerver.

Någonstans borde jag ju ha empati för de anhöriga som förlorade släkt och vänner i flygkraschen utanför Islamabad. Men min hjärna har fullt upp med att hantera den fjärdedelspanik jag känner inför dotterns och hennes moders hemresa om några veckor.

Det är inte kul att inte ha fullständig kontroll på tillvaron…

Hälsar Eder Peter Harold

Kommentera

Gorby är inte bara en pirog

juli 28, 2010 den 9:19 f m · Arkiverad under Demokrati, Politik

Bästa läsare!

Jag vet inte hur ung man bör vara för att inte veta vem Michail Gorbatjov är. Eller snarare vem han var – karln betraktas som en föredetting. För den lyckliga läsare som befinner sig i början av livets blomning kan jag upplysa om att nämnde person var den siste ledaren för det kommunistiska Sovjetunionen. Han var också en av dem som införde s.k. perestrojka (förändring) i det landet, liksom en reform som kallas glasnost (öppenhet).

Gorbatjov beklagar att han blev den siste ledaren för Sovjetunionen. Hans avsikt var att reformera Sovjetunionen, och frånta Kommunistpartiet sitt maktmonopol. Själva unionen skulle leva vidare, var hans avsikt. Ideologiskt sett kan man säga att Gorbatjov var mer socialdemokrat än kommunist, vilket får mig att nyfiket fundera på hur det kom sig att han ö h t släpptes fram och inte hamnade i ett sibiriskt arbetsläger långt tidigare.

Nu hamnade han inte i ett arbetsläger, men däremot i en datja på Krim om jag inte missminner mig. Där satt han i sin lilla stuga och såg hur militären misslyckades med sin statskupp, och rivalen Boris Jeltsin tog över och upplöste Sovjetunionen. Självklart kan jag förstå att mannen med det stora födelsemärket på huvudet är bitter. Inte nog med att han blev av med jobbet; han blev också av med sitt land. Häpp!

Idag skriver Gorbatjov i SvD om sin syn på ex-Sovjet efter 1991, och adresserar till världens makthavare en from förhoppning om att Ryssland och andra forna Sovjetrepubliker skall utvecklas i demokratisk riktning:

Den övergripande uppgiften i ert arbete ser jag som att stimulera utvecklingen hos regionens länder i riktning mot demokrati, och i att det i vart och ett av den utvecklas en stabil ekonomi, ett starkt civilsamhälle och en effektiv stat. Det är realistiska mål och jag är övertygad att utvecklingen i denna riktning fortsätter.

Jag vet inte hur realistiskt det är att förvänta sig demokrati, stabil ekonomi och starkt civilsamhälle i länder som har uråldriga traditioner av att vara förtryckta, eller föredrar att förtrycka andra. Gorbatjov borde faktiskt just nu uttrycka skepsis mot hur demokratin fungerar i hans eget land, Ryssland, som initiativtagare för ”Rysslands socialdemokratiska parti”. Det partiet har nämligen ogiltigförklarats av den inhemska valmyndigheten!

Men det är onekligen intressant att ta del av Gorbatjovs historiska beskrivning. Den påminner oss om inte annat att demokrati och öppenhet är något som man måste kämpa för – oavbrutet. Även i här i väst har vi en inbyggd slutenhetsgenerator i form av terroristlagar, övervakningsmentalitet (FRA) och hemlighetsmakeri (EU). Det parti inom den svenska politiska sfären som tar strid emot denna utveckling heter Piratpartiet. Beklagligtvis är det just det partiet det enda jag kan rösta på i höstens val till Riksdagen.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (5)

Min nobelpriskandidat är klar

juli 27, 2010 den 1:12 e m · Arkiverad under Brott & straff, Politik

Bästa läsare!

Vi lever i 2000-talet. Sålunda borde det vara möjligt att nominera en hemsida på Internet till Nobels fredspris. Därför borde priset gå till sajten Wikileaks.

Det har nog inte undgått många att det är via Wikileaks som medborgare runt om i världen fick se den ohyggliga filminspelningen där en pilot i en attackhelikopter fick för sig att en fotograf i Irak bar på ett raketgevär (det var en kamera), varvid denne och alla i hans närhet mejades ner med kulspruteeld – ungefär som om allt var ett TV-spel. Officellt angavs att man slog ut lokala terrorister, och misstaget mörkades av de allierade.

Nu kan man via Wikileaks ta del av dokument som anger att NATO-medel som sänts till Pakistan för att bekämpa terrorism i själva verket kan ha hamnat i terroristernas händer. Jag skall inte spekulera i ifall det sker med västregimernas goda vilja för att förlänga sin närvaro i regionen; war on terror är nödvändigt nu när vi inte hotats av Sovjetkommunismen på ett bra tag. Någon fiende måste vårt fria samhälle ha. Annars kanske vi får för oss att fundera på hur fria vi EGENTLIGEN är… *harkel*

Nu hyllar jag inte Wikileaks därför att jag är emot hur kriget i Irak och Afghanistan utvecklat sig. Nej, jag hyllar Wikileaks därför att de möjliggör en bild av kriget som är nyttig för alla medborgare, vilka genom fria val väljer de regeringar som fattar beslut om att skicka trupp till främmande land. Vi medborgare behöver veta sanningen om vad som sker i krigszonen. Vi SKALL HA RÄTTEN att ta del av våra truppers misstag. Det är genom mandat från oss väljare som soldaterna finns där/inte finns där.

Wikileaks ger en mindre PR-polerad bild av det krig som är verklighet för hundratusentals/miljoner människor i Irak och Afghanistan.

Självklart är jag medveten om att motståndet till kriget per automatik växer när sådana här skandalösa avslöjanden kommer ut i dagsljuset. Men jag är medveten om vad krig är; jag är medveten om att krig alltid innebär oskyldiga människors lidande. För att vara lite okänslig: det kan rent av finnas en acceptans för det lidandet om det innebär en förutsättning för att kunna att skapa fred och demokrati. Läsaren får själv avgöra om det skall stå ett frågetecken eller utropstecken efter den meningen. Däremot kan vi inte accptera att vår krigsmakt medvetet för sina egna medborgare bakom ljuset.

Jag tror att det är just denna vurm för sanning och transparens som driver människorna bakom Wikileaks. Av en ren händelse kom det aktuella materialet att handla om kriget i Irak/Afghanistan. Trots det anser jag att Wikileaks som företeelse är berättigat till ett fredspris i Alfred Nobels minne – även när det handlar om ”pipblåsare” som avslöjar att deras arbetsgivare dumpar gifter i badsjöar eller politiker tar mutor.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (7)

Konsten att bränna pengar i regnbågens färger

juli 27, 2010 den 9:07 f m · Arkiverad under Sex, Stadsliv

Bästa läsare!

Det är möjligt att jag kastar sten i glashus, men jag har som föreningsordförande i alla fall klarat det senaste årsmötet med beviljad ansvarsfrihet utan att revisorerna anfört något klander. Nu var det i o f s inte Föreningen Stockholm Pride jag basade över…

När jag tittade på TV-nyheterna igår kunde jag inte låta bli att dra på smilbandet vid rapporteringen att Pridefestivalen gjort en brakförlust ifjol. Inte av skadeglädje, utan därför att jag föreställde mig hur det gått till: För min inre syn såg jag hur ett gäng fjolliga Fab5-liknande kommittéledamöter uschade över den ett år gamla tältduken med grått fågelbajs: ” – Vi beställer en ny”. Och att det inte tillåts att trycka broschyrer i matt papper, utan det måste vara blankt. Och gärna rosa. ” – Vad, blir det dubbelt så dyrt? Äh, det spelar ingen roll, då blir det dubbelt så rosa…”. ” – Vad, vi kan inte låta besökarna sitta på ihopfällbara parkbänkar; köp skinnsoffa på Mio…”. Und so weiter.

Vaddå, har jag fördomar mot homosexuella…?  ;-)

Men skall vi tala allvar om det inträffade så får jag medge att det hela är väldigt sorgligt. Beskedet till medierna (och svenska folket) är att det saknas pengar, och att man inte vet vart de tagit vägen. Fast revisorn som framträder i TV säger sig inte sett tecken på några ogentligheter; alla kostnader finns verifierade i bokföringen…

Stopp, stopp, stopp…, skriker jag.

Om alla utgifter finns med i bokföringen, och kvitton är redovisade, då är det inte alls problem att se vart stålarna tagit vägen. Såvida inte styrelsen godkänt luftfakturor. Men det borde då inte revisiorerna göra, vilka har till uppgift att granska bokföringen med ett kritiskt öga.

Nu har visserligen en helt ny styrelse tillträtt, men den tycks vara lika ointresserad som den gamla att ta reda på vad som skett med föreningens pengar. Med den attityden skall man inte ha ett styrelseuppdrag.

För övrigt undrar jag varför en pridefestival skall kosta pengar. Bestäm tid och plats, och låt deltagarna komma dit själva i sina skinndräkter eller karnevalskostymer med medhavd massäck och bergssprängare. Allt som behövs är en öppen gräsplan, några buskar att kissa bakom och en polis som hämtar de värsta fyllona…

Så fort det sitter styrelsefolk och bestämmer hur man skall festa blir det dyrt. Och är det en inkompetent styrelse som bestämmer blir det dessutom dubbelt så dyrt.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentera

Jag förstår inte min dotter…

juli 15, 2010 den 10:11 f m · Arkiverad under Dumburk, Privat

Bästa läsare!

Jag försöker uppfostra min dotter. Frågan är om jag gör någon nytta.

Något jag lärt henne är att inte kalla ovännerna/killarna i klassen för ”CP” eller annat epitet som egentligen har medicinsk betydelse. Detta inkluderar att inte göra sig lustig på sådana människors bekostnad.

Nu har det ändå hänt. Trodde jag. Lilla Fröken Harold (aka Lilla Mae i bloggsammanhang) går omkring och talar med släpig långsam röst, och snackar på ett vis som låter… eh, utvecklingsstört.

” – Utan läppstift känner jag mig bar, naken, exposed, rädd, nervös…”

Jag förklarade för Lilla Fröken Harold att detta inte är särskilt snällt mot sådana människor, samtidigt som jag undrade hur vanligt det är med att utvecklingsstörda tvångsmässigt måste ha läppstift på sig.

” – Pappa, det är Maria Montazami!”, utropar min dotter och upprepar sin imitation. Jag tycker att det är gräsligt. Är det en skolkamrat hon mobbar?

Nix. Jag blir upplyst om att Maria Montazami (jag måste läsa innantill för att skriva efternamnet rätt) är en s.k. Hollywoodfru. En till?!! Räcker det inte med Annika Anka, eller vad hon hette. Inte undra på att vi svenska män måste importera våra fruar från Thailand eftersom alla svenska tjejer skall gifta bort sig ”over there”…

Nu har jag sett nämnda Maria Montazami på TV. Jag ber min dotter om ursäkt – och även alla utvecklingsstörda. Hur jag än vill försöka förklara bort mitt misstag kommer jag inte kunna säga något som är tillräckligt överslätande. Det går inte att göra en pudel efter detta misstag. Sorry. Men å andra sidan grundade jag mitt intryck på en imitation – och om den var klockren. Jag blev sittande vid TV:n och sade för mig själv: ” – Nej, nej, nej, hon kan inte finnas. Det måste vara en skådespelerska…”

Hoppas innerligt att Lilla Fröken Harold inte blir en Hollywoodfru. Jag ber.

*

Nu åker jag på semester i ett par dagar. Sköt om er, kära läsare!

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (9)

Hur tänkte Expressen?

juli 15, 2010 den 9:18 f m · Arkiverad under Musik

Bästa läsare!

Jag fick ett gratisexemplar av Expressen i pappersform igår kväll. Den fick utgöra förströelse under den kvart jag satt ute i trädgården och samlade mej efter hemresan.

Det stod inte något matnyttigt, i synnerhet inte om den s.k. Littorinaffären. Men man hade en helsida om popbandet Roxette och deras inställda/flyttade konsert. Artikeln handlade om gruppens strul med biljettförmedlaren Biljettnu. Expressen beskrev att Biljettnu har en tvivelaktig historik. Det framgick också att Biljettnu inte hade rätt att sälja biljetter till Roxettes konsert.

Och så vänder jag på bladet, och vad finner jag då där? Jo, en annons från Biljettnu, för just den konsert som Expressen två sidor innan sagt att firman inte har rätt att sälja.

Undrar om Expressen läser Expressen, eller om de liksom jag föredrar att läsa bloggar och diskussionsforum för att få information om intressanta ämnen?

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (2)

Kanske dags för en Pryd-festival…?

juli 15, 2010 den 8:07 f m · Arkiverad under Sex

Bästa läsare!

Det drar ihop sig till årets största händelse, åtminstone för vissa. Jag talar om Pride-festivalen. Och givetvis blir det diskussion om för eller mot, och diskussion om VEM som är för eller emot.

Nu utkristalliserar sig herr partiordförande Göran Hägglund som en MOT-person. Han tänker inte deltaga i den politiska debatt som skall hållas under festivalen. Och Kristdemokraterna kommer som enda riksdagsparti inte medverka alls med något bokbord/tält i paraden. Gissa om Hägglund och hans parti får kritik?!!

Själv börjar jag bli lite mörkrädd. Den ton som präglar debatten känns inte trevlig. Kan man tvinga ett parti att deltaga i en debatt om HBT-frågor? Ja, om man som parti anser sig att ha något att tillföra/vinna, då lyder man RFSL. I (kd):s fall tror jag mer på att man hellre vill ”dra ifrån”. Det är som en homvänd homofobi när man pekar ut (kd) som avvikare. Kan det kallas heterofobi?

Dessutom tycker jag att det känns lite besvärande att det bara finns EN ENDA tongivande organisation som säger sig företräda Sveriges homo-, bi- och transsexuella. Tänk dig att det bara skulle finnas ETT ENDA politiskt parti? Och tänk dig att du inte skulle ha din rätt att göra din röst hörd ifall du inte var med i det partiet? Eller att den i vart fall inte skulle räknas?

I allmänhetens och de flesta politikers ögon är ett utspel från RFSL detsamma som en meningsyttring från Sveriges alla homosexuella. RFSL har som tradition att vara lite provocerande (vilket inte är fel ifall man är intresserad av att väcka debatt för sina frågor), men motreaktionerna slår faktiskt mot de homosexuella som inte alls är sexualradikala.

Det är faktiskt RFSL:s fel – och nu skulle jag kunna låna Emile Zolas rubrik ”J’accuse” – att svenska folkets bild av homosexuella grundar sig på stereotyper: promiskuösa schlagerälskare, klär sig i rosa, pratar med fjollig röst, lider av anorexia (män), är tjocka och kortklippta (lesbianer). 

Jag kan förstå att det stör Kristdemokraterna att Pride-festivalen präglas av sexuella undertoner. (kd) kanske borde grunda en Pryd-festival hellre?

För min egen del skulle jag helst vilja se en allmän erotikfestival där alla sexuella läggningar skulle kunna samsas och känna pride, vare sig man är vaniljsexare, swinger, transa eller sado-masochist. Och den som vill slippa detta är givetvis ursäktad att stanna hemma och klappa katten/läsa Bibeln.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (16)

Older Posts »
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.