Arkiv för augusti, 2010

En herrelös bil = kvinnlig bilförare

augusti 31, 2010 den 2:54 e m · Arkiverad under Bil & trafik

Bästa läsare!

Jag läser en TT-artikel i SvD (och DN)om att bilförare sitter fel bakom ratten. Föreningen Motormännen menar att nio av tio sitter fel. Själv kan jag inte låta bli att fundera på ifall bilarnas säkerhetssystem är felkonstruerade om så pass många bilförare gör fel. Är det inte bättre att anpassa tekniken efter människan istället för tvärtom?

Men artikeln har en genusrelaterad tvist. Berit Johansson, förbundsorförande för Sveriges Trafikskolors Riksförbund (STR) reflekterar: ” – Väldigt många karlar halvligger när de kör”, säger hon.

Jaha, där kom den…! Att vi män inte får ligga som vi vill visste jag redan. Men tydligen får vi inte halvligga heller.

Berit Johansson anser att körställningen har betydelse för skydd mot pisksnärtskador. Fast Berit säger ingenting om att de som drabbast hårdast av den sortens skador är kvinnor. Och i Berits lilla värld så halvligger aldrig kvinnor – eftersom de ju inte är män. Ändå lyder den sanningsenliga ekvationen så här:
Man + halvligga = mindre whiplash / Kvinna + näsa över ratt = whiplash.

Hm.

Berit Johansson anser trots allt att hon vet vad hon talar om. Av sin egen erfarenhet:
” – Jag själv pratade alltid om att när man ställer in nackstödet ska man få in högst två fingrar mellan stöd och nacke. Jag har blivit påkörd några gånger så jag vet hur viktigt det är”.

Häpp! Antingen är Berit en riktig attention-seeker, eller också en olycksmagnet. Jodå, det är många kvinnor som blivit påkörda. Ofast därför att de kan få för sig att sätta foten på bromsen vid de mest oväntade – och obefogade – tillfälle. Men artikeln i SvD handlade enbart om hur dåliga de manliga bilförarna är. Eftersom de halvligger.

Suck. Jag skulle verkligen inte vilja ha Berit Johansson framför mig i trafiken. Hon låter som en vandrande olycka. Eller rullande.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (3)

Mitt löfte: Skattefri svampplockning

augusti 30, 2010 den 10:07 f m · Arkiverad under Nyheter

Bästa läsare!

Nu har ni i och för sig inte någon chans att rösta på mig, men utifall att möjligheten existerade skulle jag locka er med följande vallöfte:

SKATTEFRI BÄR- OCH SVAMPPLOCKNING

Efter att under några år ha tagit del av den ena tragiska historien efter den andra om polska, thailändska och nu vietnamesiska bärplockare kan jag bara beklaga att vår nation har en arbetslöshet på 8% men måste ”importera” bärplockare för att få ihop de lingon och blåbär vi behöver till pannkakorna och köttbullarna.

Visserligen begriper jag själv att det är företagsekonomiskt lönsamt att flyga hit raska asiater som får betala för sitt uppehälle och bensinen till arbetsgivarens körförbudbelagda bil. Men jag tror faktiskt inte ens att det var tillåtet under Romarriket att ta betalt av slavarna för att de skulle få jobba; det kan vi fråga någon lärd professor om.

Kort sagt, jag skäms.

Vad är det som hindrar oss svenskar från att gå ut i skog och mark och bidraga med några ton bär och svampar till bruttonationalproduktens gagn? Bra fråga. Lättja är en faktor. Nu kan vi i o f s inte skicka statsminister Reinfeldt att piska latmaskarna ut i skogen, hur önskvärt det än månde vara. Men vi skulle i vart fall kunna göra det ekonomiskt motiverat att jobba inom den här näringen.

12’500 kronor är vad du får sälja svamp för utan att behöva betala skatt för det. För mig kan det tyckas vara många svampar, men nu talar vi om vad privatpersoner får tjäna. Visserligen kan man kanske klara sig på så här mycket pengar under en månad, men i mina ögon är det beklagligt att vi har en gräns för skatt på något som ändå bara står i naturen och väntar på att komma till nytta.

Jag föreställer mig vitala pensionärer som har all tid i världen att marschera genom skogen i jakt på naturens ätbara guld (om vi inte rent av kan få ut några arbetslösa också). Varför krångla till deras tillvaro med att hålla reda på hur mycket de svamp de får sälja innan det är dags att skicka överskottet till skattmasen? Nej, här skall staten hålla sina giriga tassar borta. Det kostar nog mer än det smakar för skatteverket att hålla reda på Sveriges svamp- och bärplockare. I det långa loppet tjänar ändå alla på att frukterna kommer till nytta; ute i handeln kommer de att säljas med moms; plockarna får pengar och motion, och vi får nyttiga produkter.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (2)

Tur att vi medelålders inte vill yttra oss…

augusti 29, 2010 den 11:28 f m · Arkiverad under Stadsliv

Bästa läsare!

Stockholms stad – ett begrepp som västeråsaren B-O Gavne säkert föga älskar – står i färd med att bebygga delar av Årstafältet med 4000 nya bostäder. Och som om inte det vore nog kommer man att avsätta 30 hektar till en ny park. I samband med detta inbjuds ”de unga” att via sociala medier (läs Facebook) att beskriva vilka sporter och aktiviteter som kan passa den nya anläggningen.

Personligen tycker jag att det är tragiskt med denna fobi – eller skall jag säga skräck? – för öppna ytor i en storstad. Vi har flera skogar inom Stockholms stad som är skyddade mot exploatering; Nackareservatet är ett av dem.  Men av någon anledning är ett öppet fält inte lika åtråvärt.

Nu är jag inte någon biolog, men jag passerade igår en skog vid Lill-Jans norr om city. Ekarna hade växt sig stora och ståtliga under hundratals år. Men marken var i det närmaste död, täckt av ett tjockt kvävande lager av torra löv. Det fanns inte ens gräs på marken. Sålunda drar jag slutsatsen att en öppen mark, som t.ex. Årstafältet med enstaka träddungar, fruktträd och några diken, borde tillföra en hel del till den biologiska mångfalden. Ty hur imponerande än de tjocka ekarna är, så verkar deras syften mest vara att utgöra en form av ett botaniskt fornminne.

Sedan kan man ju vara lite sorgsen över att våra kommunpampar inte tror att vi som är 35+ inte vet vad sociala medier är, och hur de fungerar, eftersom vi inte tillfrågas om stadens planer. För det är väl inte så illa att vi medelålders inte skall få tycka till om Årstafältet?

Jo, jag är rädd för det. Vi som inte vill åka skateboard eller flyga över guppiga banor med BMX-cyklar, vi uppskattar desto mera dessa pittoreska promenadvägar som går kors över och runt Årstafältet. Vi uppskattar den förhållandevisa tystnad som präglar fältet sedan Årstalänken stängdes ned. Det sista vi vill ha är 2000 skrikande kids in på knuten.

Jag förmodar att vi ”stofiler” – som till skillnad från de stackars sysslolösa ungdomarna betalar in den skatt som kommunpamparna sätter sprätt på – säkert skulle skicka kommunledningen den ödmjuka hälsningen att GE FAN I ÅRSTAFÄLTET! Så då kan man istället locka kidsen att uttala sig positivt till att beskära den ännu oexploaterade naturrest som provocerar byggherrarna med sin ödslighet.

Hälsar eder Peter Harold

SvD

Kommentera

Globen-parken är borta. Vart skall A-laget nu hålla hus?

augusti 28, 2010 den 9:32 e m · Arkiverad under Stadsliv

Globen gömmer sig i moln

Bästa läsare!

Det är nog ganska många svenskar som känner till Globenarenan, denna rikets största golfboll. Eller 08-ornas skrytbygge, beroende på vad man har för tankar om huvudstaden och dess invånare.

Hur många busslaster av finska turister har inte plockat fram sina radband och bett till gud att denna gigantiska sfär inte skall komma i rullning och krossa dem där de passerar förbi på väg söderut efter att ha anlänt från hamnen?!!

Ja, numera finns ju Södra Länken (Jag tror att versaler är ok i det här sammanhanget) så nu behöver finnländarna inte se eländet när de passerar genom… f’låt, jag menar, under Stockholm. Men förr så fick turistbussarna snällt åka förbi Slakthusområdet om de inte ville ta en försenande genväg genom city.

I vilket fall som helst stämmer inte mitt lilla ”vykort” här ovan längre. Den tallklädda skogen framför hotellet existerar inte längre. Allt hitom dammen (1) (som dock ej är den ursprungliga ödledammen som finns markerad på gamla kartor) framför hotellentrén är kalhugget och bortschaktat. Till och med bergskullen (4) mellan Systembolaget och kakelgrossisten är till största delen bortsprängd. Det skulle vara intressant att göra en analys på stenmaterialet och se hur impregnerad den är av urin…

Det stora komplexet (3) längs med Arenavägen som förr inrymde Saabs bilutställning samt en motorveteranmarknad och grossist för rörpulare är en stor fyrkantig grop numera. Så det vi ser på det här kosmiska flygfotot är kort och gott historia.

Jag sänder en tanke av medlidande till alla de A-lagare som berövats deras anspråkslösa paradis (2). Det är nästan så jag känner mig lite bekymrad och undrar vart de skall ta vägen…? Men det ordnar nog sig. Närmsta vattenhål för dem ligger vid Gullmarsplan. Där finns allt som behövs för en glad dag i vänners goda sällskap; ett systembolag, en park att sitta i och ett berg att kissa på.

Och så säger folk att livet i en storstad är så komplicerat…!

Hälsar eder Peter Harold

[Klicka på bilderna för högre upplösning]

Kommentarer (6)

Söt tjej i dåligt sällskap

augusti 27, 2010 den 10:39 e m · Arkiverad under Stadsliv

[Disclaimer: Detta är inte en bloggpostning i fyllan. Bara så ni vet det.]

Bästa läsare!

Så har man precis kommit hem från den larmande storstadens kvällsvimmel. Jag tog tunnelbanan från det eldhärjade Kungsholmen, och en station senare satte sig en ganska söt tjej i 20-årsåldern mitt emot mig; det omedelbara intrycket var att hon verkade mogen för sin ålder. Hon började plocka med sin mobiltelefon/MP3-spelare. Hon var klädd i en veckad svart kjol och hade en svart skinnjacka på sig. Jag ägnade henne en snabb blick, från de strumbyxlösa benen och upp till det sotsvarta håret. Ja, det på huvudet så klart, era snuskhumrar… 

Jodå, söt. Men hon såg lite reserverad ut. Nästan lite snorkig. Jag suckade tyst. Tänk om jag var hälften så gammal som jag är nu, och dubbelt så fysiskt attraktiv. Eller fyrdubbelt attraktiv, om jag ö h t vill uppnå en mätbar förändring. För då skulle jag kanske kunna få ett uppskattande leende från henne, kanske?

Strax därpå kom en färgad yngre man in i tåget, något förfriskad. Han blev avspisad av en annan medpassagerare, och med min vanliga otur sjönk han ner intill den söta men reserverade 20-åringen.

Tämligen omedelbart började den unge mannen konversera. ” – Buttle…” tyckte jag att han sa. Jag svarade med tre frågetecken i min pratbubbla. ” – Buttle…” upprepade han. Efter ett litet tag fick jag klart för mig att ordet var ” – Battle”. Men i vilket sammanhang? Det begrep jag aldrig. Istället började han fråga om vad jag skulle göra, om jag hade familj, samt avlossade påståendet att svenskar tycker om att festa på fredagar och lördagar.

Jag kunde endast bekräfta hans påstående. Svenskar gillar att festa. Men i samma andetag deklarerade jag att jag är ett av undantagen.”  - I am going home to read a good book”. Den unge mannen tittade på mig som om jag skojade.

” – Yo don’ drink beer? ” frågade han häpet.
” – Nope, beer taste like the smell you got in your kitchen sink if you don’t clean it up for a week”, replikerade jag – sanningsenligt. Jag är inte alls förtjust i öl. Eller gammalt jox i diskhon.

Jag avlossade samma kritiska attityd mot vin. Kanske är det mer rättvist att jämföra vin med diskhojox, men istället använde jag ett annat argument: ” – I don’t drink what other people have been walking into”.

Den unge mannen trodde att jag skämtade. Gör man vin på det viset? ” – Yes, if it is a proper classic wine, not a cheap machine-produced wine”, svarade jag.

Det är möjligt att jag var ute på tunn is, men nu började den unge mannen att prata så att jag inte förstod honom alls. Han knuffade den söta damen i sidan och frågade vad ”Presentera” heter på svenska. Varför han inte sa ordet direkt till mig – som ju talar svenska – förstod jag inte. Men så upprepade han med lite bättre artikulation:
” – I wann’ intro’use…”.
” – Oh, you want to introduce yourself?” frågade jag artigt.
” – No. You don’t understan. I wanna indtrodu’…e”.
” – You want to introduce who?” frågade jag på enklast möjliga engelska medan jag satt och funderade på vad rättstavningsprogrammet i min dator skulle ha föreslagit mig. Tro mig, mitt språkliga självförtroende har devalverats rejält sedan jag köpte min nya knätopp med besserwisser-automatik.

Samtalet gick inget vidare, trots att den söta tjejen gjorde sina punktvisa insatser och artigt plockade ut öronsnäckorna vid varje fråga. Till slut gav den färgade mannen upp och avlossade salvan: ” – Sweden is impossible. Swedish donn’ understann’” och klev av vagnen.

Jag suckade, och då tittade den söta tjejen upp och gav mig ett stort roat leende som var fyllt av medlidande. Som en blixt från klar himmel tänkte jag att Gud hör bön. Hennes leende var precis vad jag ville se denna för mig något dystra kväll.

Eftersom jag själv inte var det minsta berusad eller berövad vett och sans avstod jag från att ta vid där den färgade killen lämnat ifråga om att trakassera sina medpassagerare. Jag steg av vid min station och den söta svartklädda tjejen fortsatte vidare söderut på linje 18. Nu med en mindre snorkig uppsyn.

Godnatt, Stockholm. Godnatt, Sverige.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (6)

Mediaträning till trots: Mauds tunga slant

augusti 26, 2010 den 12:14 e m · Arkiverad under Brott & straff

Bästa läsare!

Jag fick ett gratisexemplar av kvällstidningen Expressen igår och läste en artikel där minister Maud Olofsson uttalade sig om att den socialdemokratiska riksdagledamoten Thomas ”Tusen järn i elden” Bodström bangade inför ett sjuksköterskeövervakat drogtest. Artikeln finns även digitalt på Expressen.se.

Det finns saker man bör undvika att göra inför en journalists närvaro: Att vara informell och att inte avsluta meningen i tid. Och det finns en sak man MÅSTE undvika: Att snacka utan att ha tänkt efter.

Vilket av de tre alternativen centerledaren gjort sig skyldig till får ni gissa själva. Men hennes uttalanden är i mina ögon häpnadsväckande. Maud enligt Expressen:

- Vi erbjöd honom [centerpartisten Fredrik Federly] ett drogtest mest för hans skull. Så han skulle kunna visa att han inte använder droger, förklarade Olofsson – och konstaterade att det cirkulerat rykten om att Fredrick Federley använt narkotika … och det är ju några andra som skulle behöva göra samma sak.

Är inte det här lite av  ”kvinnlig härskarteknik”? Nåväl, Expressen ställer följdfrågan: ” – Vilka då?”. Maud inser att hon måste säga B eftersom hon sagt A, och i det här fallet är B lika med Bodström:

- Ja, vi har ju ett aktuellt fall nu. Och det är klart att misstanken kring Thomas Bodström, den är ju inte bra. Jag tror att det är bra för varje en som blir misstänkt att också kunna visa att man är ren.

Expressen gör här det följdriktiga och frågar Maud Olofsson rent ut om hon vet något om Bodström som inte de vet (och tro mig, den svenska journalistkåren vet mycket om Bodström som inte vanligt folk vet). Maud inser att hon gick lite för långt, men det är val - och i krig, kärlek och politik är allt tillåtet.

- Jag har ingen anledning att tro att han använder droger, men det väcker misstankar. Och då är det ju bra om man kan ta bort de misstankarna.

Låt mig knyta ihop säcken. Det kan vara så att Maud i valhetsen gick för långt och sade mer än vad hon är bekväm med. Men hennes uttalande kan också vara ett bevis på en attityd hos våra politiker som är skrämmande, den att man kan misstänkliggöra sina medmänniskor och att den som framgent anklagas för något har skyldighet att bevisa sin oskuld, istället för som idag att den anklagande måste kunna bevisa skuld.

Har man ingen anledning att misstänka någon för något brott, då håller man käft, maud

Sedan är det ju lite konstigt att Thomas Bodström som gladeligen vill att medborgarnas privata korrespondens skall vara tillgänglig för Staten, och som gärna ser fler övervakningssystem, blir darrig när en journalist ber om ett simpelt urinprov.

Hade jag varit Bodström skulle jag rest mig upp, dragit ner gylfen och frågat: ” - Var vill du jag skall kissa nånstans?” Istället gick Bodström i reporterns fälla och föll i den integritetskränkande grop han själv varit med om att gräva.

Det är beklagligt att vi lever i en tid där politiker utan skam kan betrakta sina medborgare som brottslingar. Men som det heter: Man dömer andra som man känner sig själv…

Hälsar eder Peter Harold

På webben inom samma ämne:
Bjerke Betraktar
Medborgare X
HAX
SvD
L-E Forsgren

Kommentarer (4)

Kvinnor för yttrandefrihet – 1985

augusti 25, 2010 den 10:47 f m · Arkiverad under Demokrati, Okategoriserade, Stadsliv

 Bästa läsare!

Jag var då inte så förtvivlat gammal ännu, men redan ganska politiskt medveten. Vid den här tiden pågick ett temaarbete i min skola om s.k. ”skräpkultur”. Vi skulle analysera de tidningar som barn och ungdomar kom i beröring med som konsumenter, t.ex. tjejtidningar som ”Starlet” och ”Okey”.

Vi kom – med lärarnas vägledning – fram till att dessa tidningar inte var särskilt bra. Jo, flickorna ville läsa dem (och för all del en del killar), fastän skrifterna motsvarade knappast den kvalitet en riktig bok eller informationsbroschyr kan ge. Slutsats: För att hålla sig ifrån vilseledande idéer bör man låta bli att läsa ”Starlet” och ”Okay”, eller i vart fall förhålla sig kritiskt till innehållet i dem.

Jag kände mig ganska präktig; det var inga problem att hålla mig från flicktidningar – de intresserade mig föga.

Flicktidningar i all ära – det fanns skrifter som var ännu värre, och som vi ungdomar måste skyddas mot: Pornografin.

För att förstå hur förkastlig pornografin var fick vi träffa en tant som kom och berättade det för oss elever. Som om vi inte trodde på hennes ord (med beskrivningar om hur kvinnor kidnappades och drogades med knark innan de blev våldtagna och fotograferade) bestämdes det att alla (som vågade) fick ta med sig en herrtidning eller motsvarande hemifrån eller från någon äldre kamrat, och så skulle vi i grupper klippa ut bilder och texter som illustrerade hur fel pornografin var. Detta var förstås frivilligt, och jag avstod.

Det var förstås de busiga killarna i klassen som kastade sig över Fibban, Lektyr och vad de nu hette. De tjoade, ylade och fnissade. Jag satt i andra änden av klassrummet och önskade att jag haft teleskopsyn. Men till det yttre behöll jag min värdighet och fnyste föraktfullt åt fridstörarna. Vad jag själv arbetade med minns jag inte; kommentarerna om de enorma brösten, de rakade underliven och kaskaderna av sädesvätska har fått mitt minne att förtränga mitt bidrag till klassens studier av skräplitteratur. Jag satt väl och letade efter gramatiska fel i Kalle Anka & Co kan jag förmoda…

Vi kom till slutsatsen att porren borde förbjudas, men att det kunde bli svårt. Varför det skulle bli svårt förstod inte vi elever eftersom för en ung tonåring är allt lätt att bestämma. Fast jag är tveksam ifall vi alla verkligen velat förbjuda porren. Dock framförde ingen någon protest om den saken. Vi kom ju alltjämt ihåg berättelserna om kvinnorna som kidnappades och drogades innan de våldtogs och fotograferades. Så porren måste ju vara fel, även om våra genitalier hade en annan syn på saken.

Nu sitter jag och tittar på ett klipp från SVT:s Rapport som är någorlunda samtida med klassens temaarbete om skräpkultur. Nyhetsinslaget handlar om en demonstration utanför porrbutiken L I Hagen i Stockholm. Demonstranterna – från nätverket ”Kvinnor för yttrandefrihet” – bejakar Hagens rätt att sälja porr.

Häpnadsväckande modigt!

Jag undrar vad jag hade tänkt ifall jag sett detta nyhetsinslag. Det hade varit tankeväckande. Det hade kanske gett mig kurage att vara H C Andersens flicka som påpekade att kejsaren var naken, och gå mot de uttalade idealen om pornografins bekämpande – för just en så fundamental sak som YTTRANDEFRIHET.

Det är skada att våra lärare inte ville ta med denna aspekt i undervisningen. Istället åt vi oss mätta på moralkakor.

Jag hoppas att mitt engagemang för yttrandefrihet (eller snarare informationsfrihet eftersom jag inte bara vurmar för avsändarens rätt, utan även mottagarens frihet att se vad denne vill se) sedan slutet av 1990-talet kan kompensera min apatiska kamp under tonåren för rätten att titta på nakna människor. Vilket nog minst 90% av mina skolkamrater trots allt var intresserade av att göra eftersom de insamlade herrtidningarna aldrig hamnade i pappersinsamlingen nere i källaren som lärarna planerat…

Jag undrar vart Madeleine Cederström och hennes systrar tagit vägen i debatten? Skulle det inte behövas nya manifestationer för yttrande-, informations- och åsiktsfriheten? Enligt min mening behövs de.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (4)

Den bistertid nu kommer

augusti 23, 2010 den 2:24 e m · Arkiverad under Biologi, Hälsa

Bästa läsare!

Det är skolstart, och därmed kommer tusentals svenska skolbarns mardrömmar att besannas. Med en klump i magen stiger de in genom entrén, ramlar fram över utstickande ben, ragglar mellan hårda stötar av händer som slår snett mot skuldrorna så att man skall tappa balansen. Ropen av smälek ekar genom korridoren. Namnskylten under klädkroken ligger nersliten och söndertrampad på golvet.

Jag är en lycklig människa som slapp uppleva det här när jag gick i skolan. Men för en del barn är detta den dagliga rutinen. Vilken vuxen skulle klara detta ens om det hände en enda gång?

Det har diskuterats i åratal hur man skall bryta förekomsten av mobbning. Inte sällan tycks den man försöka lösa problemen genom att låta saken bero. I åratal kan en och samma få uppleva ovan beskrivna helvete utan att någonting görs.

Jag önskar att jag kunde komma med en lösning. Det enda jag kan föreställa mig är att skolpersonalen måste vara principfasta: de måste ryta i rejält mot mobbarna. Ett problem är att den metoden är snarlik det mentala våld som mobbarna själva utövar mot sitt offer. Fast ont måste kanske med ont förgås?

En ytterligare faktor gör det hela mer komplicerat: Jag tillhör inte dem som tycker synd om mobbarna för att de – som det heter – ger uttryck för sin egen osäkerhet genom att mobba. Jag vet att mekanismen finns där, men jag accepterar inte att den tar detta uttryck.

Man måste ha förmåga att avstå från mobbing, hur frestande det än kan vara att ge sig på…

Vad är det jag säger…? Frestande?!! Att mobba???

Jo, jag vet att det finns en drift att ge sig på andra människor. Jag är inte ett dugg bättre som skriver elaka krior om politiker och andra vedervärdiga kloakdjur i samhället. Jag kanske inte slår på en svag, eller en som ligger, men beteendet är detsamma. Låt mig förklara.

Jag vet – för jag har sett det med egna ögon – att vissa mobbningsoffer ”tigger” om att få stryk, verbalt eller fysiskt. De provocerar. De lever upp till det hån som kastas över dem. Vägrar lyssna på välmenande råd. Jag har haft en sådan person i min klass. Det är svårt att vara snäll som Bamse mot dem. (Jag är inte Bamse mot Sahlin & Reinfeldt; som ni kanske märker).

Jag var givetvis lika rädd som vem som helst över att bli nästa hackkyckling i klassen. Men jag behövde för den skull inte begära tillträde till mobbarnas gäng. Vad jag gjorde var att hålla mig ifrån mobbningsoffret och dennes plågoandar. Jag valde passivitet. Många vill nog kalla detta för feghet. Till mitt försvar vill jag säga att jag inte var den person som kunnat ge mig in i striden mot översittarna samtidigt som den drabbade knappast skulle uppskatta att ha mig vid sin sida.

Någon brist på vuxna som engagerade sig fanns det inte heller. Jag kan inte säga att skolan var passiv mot det som skedde. Det röts och det talades milt. Ändå förblev samma person hackkyckling genom hela mellan- och högstadiet och in i gymnasiet. Jag kan ge mig fan på att han numera är utnämnd till byfåne…

Det mänskliga psyket är obegripligt. Och skrämmande. Jag tror dock att man skulle få mest framgång genom att väjda till mobbarnas självinsikt. Få dem att fråga sig själva ifall de är stolta över att vara översittare. Få dem att förstå vad ordet innebär. Att få deras inre röst säga något klokt. 

Hälsar eder Peter Harold

SvD

Kommentarer (3)

Semester

augusti 19, 2010 den 3:37 e m · Arkiverad under Privat

Bästa läsare!

Äntligen semester! I alla fall i tre-fyra dagar. Eftersom Lilla Fröken Harold är hemma från Thailand lär jag nog inte få komma åt min dator förrän hon börjar skolan igen. Det första hon sa när jag hämtade henne på Arlanda var: ” – Pappa, jag vill använda datorn när jag kommer hem”. Inget problem med jet-lag där heller! Om det var någon som såg halvdöd ut så var det jag. Jag gillar inte att gå upp kl. 5 på morgonen. Snarare skulle jag vilja påstå att jag är den ideale nattvakten.

Avslutningsvis vill jag rikta ett stort tack till min chef som beviljar mig en ledig fredag. En ganska god kompensation efter beskedet att jag inte kan vara semesterledig på riktigt vare sig i september, oktober och november…*gnäll, gnäll* 

Och så undrar han varför jag har så många semesterdagar sparade…!

Hälsar eder Peter Harold

P.S.
Jag har inget mer att tillägga.
D.S.

Kommentarer (4)

Rösta fel och förlora jobbet

augusti 19, 2010 den 11:45 f m · Arkiverad under Politik

Bästa läsare!

Kanske ligger det något i skrämselpropagandan Mona Sahlin et Cie uttalar: – Röstar man på något av Allianspartierna så riskerar man att förlora jobbet.

Och det är sant. Sångerskan Linda Bengtzing vet. Hon har inte gjort någon hemlighet av att hon röstar på den borgerliga regeringsalliansen. Och därför sparkade LO henne från ett gig hos deras familjedag.

Det är hög tid att avpolitisera LO och den svenska fackföreningsrörelsen. Det är en skandal att man i ett demokratiskt land som Sverige kan utsättas för repressalier p.g.a. sin politiska åskådning. Har LO tänkt på vad de sänder för signaler till Sveriges kulturarbetare? Ja, måhända har de kanske en avsikt med sitt agerande. Då blir det här väldigt kusligt.

Hälsar eder Peter Harold

SvD

Kommentarer (5)

Older Posts »
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.