Bästa läsare!
Det är skolstart, och därmed kommer tusentals svenska skolbarns mardrömmar att besannas. Med en klump i magen stiger de in genom entrén, ramlar fram över utstickande ben, ragglar mellan hårda stötar av händer som slår snett mot skuldrorna så att man skall tappa balansen. Ropen av smälek ekar genom korridoren. Namnskylten under klädkroken ligger nersliten och söndertrampad på golvet.
Jag är en lycklig människa som slapp uppleva det här när jag gick i skolan. Men för en del barn är detta den dagliga rutinen. Vilken vuxen skulle klara detta ens om det hände en enda gång?
Det har diskuterats i åratal hur man skall bryta förekomsten av mobbning. Inte sällan tycks den man försöka lösa problemen genom att låta saken bero. I åratal kan en och samma få uppleva ovan beskrivna helvete utan att någonting görs.
Jag önskar att jag kunde komma med en lösning. Det enda jag kan föreställa mig är att skolpersonalen måste vara principfasta: de måste ryta i rejält mot mobbarna. Ett problem är att den metoden är snarlik det mentala våld som mobbarna själva utövar mot sitt offer. Fast ont måste kanske med ont förgås?
En ytterligare faktor gör det hela mer komplicerat: Jag tillhör inte dem som tycker synd om mobbarna för att de – som det heter – ger uttryck för sin egen osäkerhet genom att mobba. Jag vet att mekanismen finns där, men jag accepterar inte att den tar detta uttryck.
Man måste ha förmåga att avstå från mobbing, hur frestande det än kan vara att ge sig på…
Vad är det jag säger…? Frestande?!! Att mobba???
Jo, jag vet att det finns en drift att ge sig på andra människor. Jag är inte ett dugg bättre som skriver elaka krior om politiker och andra vedervärdiga kloakdjur i samhället. Jag kanske inte slår på en svag, eller en som ligger, men beteendet är detsamma. Låt mig förklara.
Jag vet – för jag har sett det med egna ögon – att vissa mobbningsoffer ”tigger” om att få stryk, verbalt eller fysiskt. De provocerar. De lever upp till det hån som kastas över dem. Vägrar lyssna på välmenande råd. Jag har haft en sådan person i min klass. Det är svårt att vara snäll som Bamse mot dem. (Jag är inte Bamse mot Sahlin & Reinfeldt; som ni kanske märker).
Jag var givetvis lika rädd som vem som helst över att bli nästa hackkyckling i klassen. Men jag behövde för den skull inte begära tillträde till mobbarnas gäng. Vad jag gjorde var att hålla mig ifrån mobbningsoffret och dennes plågoandar. Jag valde passivitet. Många vill nog kalla detta för feghet. Till mitt försvar vill jag säga att jag inte var den person som kunnat ge mig in i striden mot översittarna samtidigt som den drabbade knappast skulle uppskatta att ha mig vid sin sida.
Någon brist på vuxna som engagerade sig fanns det inte heller. Jag kan inte säga att skolan var passiv mot det som skedde. Det röts och det talades milt. Ändå förblev samma person hackkyckling genom hela mellan- och högstadiet och in i gymnasiet. Jag kan ge mig fan på att han numera är utnämnd till byfåne…
Det mänskliga psyket är obegripligt. Och skrämmande. Jag tror dock att man skulle få mest framgång genom att väjda till mobbarnas självinsikt. Få dem att fråga sig själva ifall de är stolta över att vara översittare. Få dem att förstå vad ordet innebär. Att få deras inre röst säga något klokt.
Hälsar eder Peter Harold
Bengt sade
Kolla i min bloggs högerkolumn om D & D, strax nedanför ”senaste kommentarerna”. Ordning & reda! Du kan förstås radera just denna kommentar sedan du läst den!
liberum-weto sade
Skall jag nu ha skäll för att jag mobbar politiker också. Personligen tycker jag efter att ha fått kommentarer på min blogg att man kan tåla rätt mycket. Redan vid mitt aldra första blogginlägg och den första kommentaren — som uppmande mig att sluta skriva — har jag mobbats. Det har uppenbart inte hjälpt – för jag skriver ännu.
Olika bloggare har önskat livet ur mig, och jag har till och med fått hela bloggar som avsåg nobba mig.
Om jag verkligen känt mig mobbad? Nej — så det där med att vi mobbar politiker känner jag inte.
Att barn mobbas i skolan – ja faktiskt redan på dagis måste motverkas – jag är realist och säger inte stoppas. När man säger stoppas, och menar allt mobbande – vet man att man kommer att misslyckas. Att motverka mobbing är ett ständigt arbete, och kommer nog alltid att få fortgå.
Peter Harold sade
-> Bengt
Jag bugar och bockar!
-> Liberum-Weto
Det är inte alltid lätt att veta var gränsen går mellan kritik och mobbning, det handlar ju om hur mottagaren uppfattar det. Och vissa mottagare är ju extremt känsliga. Det är ju som gränsdragningen mellan uppvaktning och sexuella trakasserier. Allt är avhängigt det mänskliga psyket.
Nu tror jag inte Mona Sahlin gråter sig till sömns över att jag är verbalt ärlig om vad jag anser om henne som blivande statsman, men man får också passa sig för att censurera sig av rädsla för att den kritiserade blir sårad.