Arkiv för september, 2010

Vackra kvinnor, bäva.

Bästa läsare!

Jag fick en papperstidning i min hand igår och läste om det tragiska mordet på 27-åriga studenten Elin som dödats i närheten av en spårvägshållplats i Göteborg där det tidigare inträffat ett antal våldsdåd, varav ett med dödlig utgång.

Min första tanke var att det måste vara ett synnerligen otryggt område att leva i. Sedan kastade jag en blick på det ansiktsporträtt som tidningen publicerat. Jag föll genast offer för pressens visuella dramaturgi i det att man publicerat ett synnerligen fördelaktigt fotografi. Jag kunde förnimma den ohyggliga smärta som hennes familj måste vara drabbad av nu. Jag blev delaktig i sorgen. Och jag är säker på att Elins behagfulla utseende gjort hennes öde till en angelägenhet för de flesta svenskar.

Därefter började jag fundera på om jag varit mer likgiltig ifall Elin varit vanskapt eller haft ett ansikte fullt av leverfläckar, sneda tänder, trötta ögonlock, finnar och rivsår. Och försedd med Ugly Bettys glasögon. Jag är rädd för att graden av sympati minskat, men inte hatet mot mördaren.

Nu under morgonen funderade jag lite över den typ av brott som drabbar kvinnor där offret och gärningsmannen inte är bekanta. Det mord Elin råkat ut för är inte alls vardagsmat; tvärtom är de sällsynta. Icke förty är varje mord – oavsett skäl och bakgrund – en onödig tragedi. Men finns det ett mönster att vackra flickor/kvinnor är mer utsatta vid denna typ av mord?

Vi får väl se hur mycket pressen kommer att spekulera i detta och vad den misstänkte gärningsmannen kan ha haft för skäl att döda Elin. Men det skulle vara intressant att se om det finns en estetisk koppling till dådet när man penetrerar gärningsmannens psyke, även om filosoferandet kring ämnet inte kommer ge Elin livet tillbaka.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (2)

Jag fick en kram av Padideh Jafari… :-)

Vi blir alla äldre och klokare… i bästa fall!

 

Bästa läsare!

Jag gjorde ett studiebesök i min gamla blogg (Läsarnas Blogg) på Passagen. Det är inte så ofta jag besöker den eftersom Skrivarens Blogg av naturliga skäl är mer aktuell för mig att pyssla med.

Hur som helst; jag fann att det kommit in en kommentar under juni månad, avsänd från en Padideh Jafari . Hon skickade en lite hälsning i kommentarsfältet till mitt blogginlägg ”Arg, argast, arg feminist”, som lyder så här:

Jag skrev ”mus”-krönikan för ca fem år sedan och kan inte annat än att le och fnissa för mig själv när jag tänker tillbaka på min text och reaktionerna på den. Idag hade jag aldrig skrivit något liknande. Jag antar att jag har vuxit upp och lämnat alla former av arga uppror bakom mig. Ha en fin sommmar allihop. Kram från Padideh :D

Sånt här gör mig rörd; inte bara för att jag fick en tillönskan om en fin sommar samt en kram (japp, sommaren var kanon, Padideh, och kram på dig också, var du än är!), utan därför att Internet och bloggandet ger tillfälle till kommunikation som annars aldrig skulle ha blivit av.

Lyckligtvis har jag dåligt minne så jag kan inte jämföra huruvida jag själv vuxit upp och lämnat min egen upprorslust bakom mig, eller om det fortfarande är lika roligt att gå till attack som när jag började blogga mitt i årtiondet.

Nä, jag tror inte jag blivit helt uppgiven inför alla tokerier och tokigheter jag ser och hör. Det är fortfarande kul att reta sig på feminister, socialister, borgarbrackor, miljömuppar, klåfingriga politiker oavsett kulör, moralister, besserwissrar och annat oknytt i medierna som Gud skapat för att hålla mitt blodtryck uppe.

Fast visst hoppas jag att ni alla - oavsett religion, livsfilosofi eller politisk åskådning – får en fin höst. Särskilt du, Padideh!  :-)

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (4)

Det enkla kan vara det godaste

Bästa läsare!

Lilla Fröken Harold och hennes mor passade på att ta en skogstur under den lediga dagen. När de kom hem bar de på en 10-literskorg fylld med trattkantareller [Faktaruta här] och en del rödgul trumpetsvamp [Faktaruta här]. Men bara för att lura de andra bussresenärerna täckte de korgen med ett lager gula kantareller [Faktaruta här] som LFH lyckats hitta flera nävar av.

Efter att ha suttit i en timma och rensat all denna matsvamp – jodå, jag är jättepjoskig och måste försäkra mig om att det inte finns ett enda minsta litet kryp kvar – blev jag inspirerad att göra en av alla dessa berömda svampmackor man hört talas om.

Receptet är ju barnsligt enkelt. Vilket inte kan förklara varför jag aldrig lagat denna rätt tidigare. Kanske kan ett av skälen vara att jag sällan hittat tillräckligt med svamp så att det ens räckt till en smörgås? Nå, nu var det inte brist på råvaror.

Kantarellerna stektes i smör. Först blir det soppa, men när väl vattnet är borta och den söta kantarellaromen förenar sig med doften av stekt smör är det dags att salta och dra generöst många varv med vitpepparkvarnen.

Därefter tar man brödskivor och kletar ut lite senap på ovansidan och brer ut ett generöst lager med kantarellerna som man först finhackat. För den som inte kan bita ihop med framtänderna (moi) är det olämpligt att mackorna har pålägg som liknar spaghetti. När svampen är på plats täcker man skapelsen med ett lager ost. I mitt fall blev det hushållsost; inte värt att mixtra med udda sorter och beröva svampen dess härliga smak.

Därefter in i ugnen på hög värme i några minuter. Det blir improvisation varje gång jag användes spis eller ugn, så jag avslöjar inga exakta gradtal och minuter. Jag har gasspis, så det här med att improvisera är sällan några problem.

När jag tog ut plåten såg mackorna synnerligen delikata ut. Lilla Fröken Harold som tio minuter tidigare sagt att hon var proppmätt började genast tigga. Tur att jag gjorde två extramackor.

Jag törs säga att jag inte ätit något så här gott på väldigt länge. Så enkelt, men ändå så otroligt osannolikt smaskigt! Perfekt konsistens på allt.

För en stund insåg jag vad som gör livet värt att leva. En varm kantarellmacka. That’s it! Vilket får mig att tänka på musikern Warren Zevon (1947-2003) som efter att ha diagnostiserats för lungcancer antog denna filosofi: ”Enjoy every sandwich”.

Det är konstigt att vi människor har så svårt att uppskatta det enkla i livet. Man måste nästan stå med en fot i graven för att komma till den insikten.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (4)

Helgens nöjen…

Bästa läsare!

Jag hade tjatat i ungefär en veckas tid att det skulle vara intressant att gå på Hobbymässan. Jag har sett de lockande annonserna inför tidigare evenemang, och en gång i tiden hade jag ju gubevars en egen modelljärnväg som barn. Inte Märklin eller Fleischman, utan Lima. Och så hade jag en flaska sprit. Ja, den var inte avsedd för mig, utan för rengöring av skenorna. Minsta lilla fettfläck bröt strömkretsen till mitt svenska RC-lok.

Min dotter gav med sig och följde med. Hon älskar att åka moped, och hade trots allt kunnat åka vart jag än ville.

På väg in mot stan körde vi ifatt en gammal Citroën av s.k. padd-typ. Det slog mig att modelljärnvägar kanske inte är min grej längre. Borde jag inte satsa på att skaffa mig en veteranbil istället?

Till slut hamnade vi vid mässhallen vid Frihamnen. Väl inne fann jag ett dagis för vuxna män. Medelåldern var förhållandevis hög. Och storleken på hobbyföremålen varierade från de pekfingerstora modelltågen till föreningen Flygande veteranernas DC-3:a ”Daisy”. Dock hade man inte lyckats klämma in detta flygplan i mässhallen, och den var faktiskt inte ens i luften (fast vi såg den dagen därpå istället).

På tågfronten tycks en hel del skett sedan jag var i 11-årsåldern. De flesta loken - om inte alla – var fjärrstyrda via radiokontroll. Eftersom jag var rädd för att framstå som otroligt okunnig (vilket jag är) vågade jag inte fråga om strömkällan i loket var inbyggt eller ifall man fortfarande matade likström via skenorna. Vissa av sektionerna hade de facto glapp i skenorna, så jag var undrande.

Man tycks dock inte ha kommit ifrån problemet med att få tåg att starta och stanna med den sävlighet som präglar riktiga lokomotiv. Eller också var det ”lokförarna” som var klumpiga.

På hobbymässorna kan man hitta de sanna entusiasterna. Jag talar om herrarna som är så uppslukade av sin hobby att de antingen aldrig har gift sig eller bara har en vag aning om när hustrun har sin födelsedag eller hur hon se rut, än mindre när den egna bröllopsdagen äger rum. Det enda som räknas är…

…den egenhändigt byggda ångmaskinen!

Ja, jag tyckte mig se en herre som tillhörde denna kategori av entusiastiska existenser. Det formligen lyste av kärlek till den puttrande maskinen. Hade en halvnaken Pamela Andersson kommit förbi – nej, säg att hon var helnaken – skulle nog denne herre blott ha lyft glasögonen, kliat sig på nästippen och sedan återvänt till sin vattenpump och oljekanna.

Jag förstod att det inte var särskilt klokt att inleda något samtal med denne utställare; det finns alltid en risk att man kan bli stående i timmar och få hjärnan fylld med så mycket fakta och idéer om ångmaskiner att man själv glömmer sin egen bröllops- eller födelsedag.

Det fanns ytterligare en faktor som modererade mina möjligheter att nörda ner mig bland utställningsföremålen på Hobbymässan: Lilla Fröken Harold var nämligen som fisken på torra land. Här fanns inga fantastiska kläder, inga glittrande smycken, inga blippande dataspel, och därtill rådde total avsaknad av japanska tecknade figurer (manga). Varje gång jag såg något (i mina ögon) intressant och kommenterade detta fick jag ett neutralt ” – Mmm-ummm” till svar.

Och skall jag vara helt ärlig så var jag inte heller riktigt nöjd. Hobby i mässhallar är som teater på parkeringsplatser. Modelljärnvägar identifierar jag som en hobby som är förpassad till en mörk källare där ljusen från lok, tågvagnar och modellhusen kommer till sin rätta. Och en puttrande ångmaskin skall stå på ett belamrat arbetsbord nere i ett garage där det mesta tar plats, utom garageinnehavarens bil som inte stått där på 10-15 år p.g.a. alla utrymmeskrävande hobbymaskiner.

Det var dock roligt att se en del bekanta ansikten på denna tillställning. Och då räknar jag inte in den robot som förevisades på utställningen. Fast den var dock den enda hobbypryl som fick Lilla Fröken Harold att lyfta blicken från sin MP3-spelares meny under hela besöket.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (5)

Moralpolisen. Och ECPATS dolda agenda.

Bästa läsare!

Jodå, jag vet hur rubrikerna kommer till. Reportern sitter och talar om allt mellan himmel och jord med artist A och sticker plötsligt in en fråga: ” – Vad tycker du om artist B?”. Och eftersom artist A inte anser sig ha mycket gemensamt med artist B så bli svaret: ” – Nä, det är ingen jag direkt gillar”. Rubriken är given:

ARTIST ”A” RASAR MOT ”B”
I EXKLUSIV INTERVJU!

Läs allt på sid. 4,5,6,7,8 och mittuppslaget.

Nu kanske SvD ställde lite mer djupgående frågor när de intervjuade polismyndigheten med anledning av att Berns Hotell utöver sin minibar även erbjuder sexleksaker, såsom stayups, olika vibratorer, kondomer i lyxförpackning.

Tom Eckeling, jourhavande moralist på insatsgruppen mot prostitution, reagerar:
”– Går man in på en del av sajterna där det säljs sex ser man bland annat sådana här sexleksaker.”

Vänta, vänta, vänta, Tom. Orsak och verkan. Hönan eller ägget. Är det sexleksakerna som gör att det finns prostitution? Tydligen, enligt Tom:

”–Hotellet försöker glorifiera något som vi jobbar för att avglorifiera,” säger Tom Eckerling i en av insatsgrupperna.”

Så en dildo glorifierar prostitution? Så svenska hemmafruar som har en extrakarl i en ask i sin byrålåda är… potentiella fnask?

Nu tror Tom iofs inte att sexleksakerna kommer locka till sig prostitution till hotellen (varför då uttala sig nedvärderande om hotellets sexleksaker, Tom?), och det tror inte heller Andreas L´Estrade som företräder Berns. Men hotellets receptionschef fortsätter med ett mycket märkligt uttalande:

– Det är inget fult med sex, det är bland annat det vi vill visa. Vi har till exempel slutat med vuxenfilmer eftersom vi samarbetar med Ecpat.

Stopp, stopp, stopp, för in i helvete tvärstopp, herr receptionschef. Stopp hela jäkla Sverige! Nu blir det riktigt intressant.

ECPAT är en lobbyingorganisation som utåt säger sig bekämpa sexhandel med barn, men som har en icke offentlig agenda där man med alla medel vill bekämpa all pornografi. Man drar sig inte heller för att ljuga och överdriva i sina rapporter. ECPAT är faktiskt till och med flera grader värre än hjälporgansiationen Rädda Barnen. Fast åter till Berns Hotell som erbjuder sexleksaker men inte vuxenfilmer.

För vi talar om vuxenfilmer!!!

Alla modeller som medverkar är 18 år och äldre står det i början av så gott som alla porrfilmer, i vart fall de som certifierats. Och ingen filmdistributör ställer några filmer till förfogande där det inte finns dokumenterat att modellerna är över 18 år. Men ECPAT har ändå lyckats; vuxna människor skall inte få se andra vuxna människor ha sex på film när de bor på hotell. Fast det går bra att använda dildos, stayups och lyxiga kondomer. HYCKLERI BERNS!

Om ECPAT finns mycket att säga, och bakom deras facade av välgörenhet döljer sig en agenda som icke är obesläktad med den kristna högern i USA driver. Organsiationen ECPAT är bland de medskyldiga till att det s.k. Bodströmsamhället förverkligas utan en tanke på personlig integritet. Och den utvecklingen är ju inte så underlig; ECPAT:s ordförande heter ju Thomas Bodström – kristdemokraten som av maktbegär satsade på socialdemokraterna.

Man kan spy för mindre.

Om Berns Hotell tagit bort sin vuxenporr p.g.a. ECPAT:s anmodan - då har vi svart på vitt att ECPAT inte är vad de utger sig för att vara. Jag efterlyser en kritisk debatt om detta. Det är trots allt en organsiation som beskyddas av Sveriges drottning och som har en kanal rakt in i den lagstiftande församlingen. Någon som anser att detta är en obetydlig banalitet? Nä, jag tänkte väl inte det.

Hälsar eder Peter Harold

  • Magnus Brahn ställer ett antal berättigade frågor i FAJAF kring samma ämne.
  • Bloggen Fria tider noterar att den dildofientliga SvD-artikeln är skriven av en radikalfeminist som vill att krogarna avskaffar pissoarerna.

Kommentera

Snuskhummer…

Bästa läsare!

SvD har satt rubriken ”Quick får resning”. Inte för att jag försöker vara lustig över denna tragiska människa, och de ännu mer tragiska mord som begåtts (antingen av honom eller andra), men så fort man talar om att en person får resning så… ja, mina tankar går inte direkt i riktning mot juridiken, om man säger som så.

Ja, jag vet. Jag är en snuskhummer.  ;-)

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (7)

Min åsikt om ”problemet” med (sd):s väljare

Bästa läsare!

I bakhuvudet har jag haft ett litet utkast till ett blogginlägg om hur vi borde förhålla oss till att Sverigedemokraterna fick över 5% av rösterna i riksdagsvalet. Och nu när valresultatet sjunkit in (och godkänts av valmyndigheten) kanske det går att resonera på ett balanserat vis.

Nu förhåller det sig på det viset att jag råkade läsa debattören Johan Norbergs kolumn i gratistidningen Metro igår, och han uttrycker precis det jag skulle vilja ha sagt i frågan (och som jag delvis gett uttryck för i ett tidigare blogginlägg på Skrivarens blogg):

En Facebook-uppdatering har märkts den sista tiden: ”Om någon vän här röstade på SD vill jag att du omgående avslutar vänskapen med mig”.

Jag funderade själv på att skriva så. Chocken över att ett parti med rötter i nynazismen kom in i riksdagen är stor. Men sen gjorde jag det rasister aldrig gör – försökte se det från andras håll.
Mer än 330 000 svenskar röstade på SD. Jag vägrar tro att mer än var 20:e väljare plötsligt har blivit rasister.

I boken Folkhemspopulismen visar Markus Uvell att den gemensamma nämnaren är att SD-väljare känner sig utanför, de upplever att deras vardagsproblem nonchaleras och deras åsikter föraktas.

Tror någon att den känslan blir mindre om vi kallar dem rasister och hänger ut dem på internet? Om vi ändrar spelreglerna för att isolera deras företrädare? Om partierna förvägrar dem utskottsplatser eller om S och M bildar storkoalition, som vissa drömmer om? Risken är tvärtom att eliten framstår som än mer arrogant, och allt fler drivs i händerna på främlingsfientliga politiker som skickligt spelar offerrollen.   

Läs gärna fortsättningen på Johans kolumn på Metro här. Han har även en egen blogg här.

Hälsar ederPeter Harold

Kommentera

Bokmässa – ett begränsande begrepp

Bästa läsare!

Bok- och biblioteksmässan har invigts i Göteborg och hundratals författare och förläggare trängs med tusentals bokkonsumenter. Jag har varit på mässan 1989 och fantiserade om hur det skulle att återvända dit igen i rollen som författare. Det har dock inte hänt ännu.

Sedan 1989 har det hänt en hel del med litteraturen. Då som nu har det publicerats romaner i bokform. Men utöver dessa alster som distribuerats med förlagens hjälp har det tillkommit en annan publiceringsform: Internet.

Jag tror att jag har haft minst tre romaner utlagda på webben – lästa av få om ens någon. Jag har dessutom haft en biografi om den franske författaren Jules Verne utlagd till allmän beskådan i samma format (läst av betydligt flera). Men dessa är inte publicerade i bokform. Trots det så existerar mina alster, precis som de romaner och novellsamlingar samt annan litteratur som saluförs på nämnda bokmässa. Så frågan är: kan en berättelse som existerar och gjorts åtkomlig för allmänheten representeras på en bokmässa? Svaret får vara öppet; någon läsare kanske vill ge sin syn på den saken.

En bok behöver inte heller vara en berättelse eller en faktaenlig sammanställning över ett avskilt ämne (t.ex. kokbok eller trädgårdsbok). En bok kan också vara ett medium för en tanke eller åsikt. Och här har den verkligen fått konkurens av Internet, i synnerhet av bloggen.

De flesta anser nog att bloggandet närmast kan liknas vid de krönikor som publiceras i dagspressen; karaktären av journalistisk verksamhet är inte alls långt borta i många bloggar. Åsikter och uttryck existerar, men de har inte trycks på papper och bundits in i bokpärmar. Så frågan är: kan en blogg som gjorts åtkomlig för allmänheten representeras på en bokmässa?

Som läsaren nu säkert förstår försöker jag alltså leda er in på den idén att en bokmässa – hur innehållsrik och heltäckande den än är avseende litteratur från hela världen - har sina begränsningar och speglar endast en utvald del av det skrivna ordet. Är det inte rent av så att det skulle behövas en bloggmässa; en mässa som fokuserar sig på innehållet på Internet och bloggosfären?

I grund och botten ser jag en potential i att utveckla bokmässan i Göteborg mot denna riktning. Och detta kan bli nödvändigt eftersom vi går mot en framtid där böcker kommer att distribueras som elektroniska exemplar. Böcker skrivna av andra än de kända och etablerade författarna. Och det vore väldigt kul att få representera sig på ett sådant evenemang.

Hälsar eder Peter Harold

SvD, DN

Kommentera

Långt, långt, långt före Internet…

 

Bästa läsare!

Min brevvän Shi Yan nämnde bakverket ”moon cake” och jag blev lite nyfiken på vad det är för någonting. Själv är jag lite inskränkt; jag bakar aldrig någonting annat än mjuk pepparkaka. Och även när det händer är det sällan, tyvärr.

Kineserna tar detta med ”moon cake” på stort allvar. I samband med midhöstfestivalen är det tradition att man ger varandra dessa kakor. Vissa kakor är mer värdefulla än andra eftersom de kommer från speciellt ansedda bagerier. Dessa bagerier har en motsvarighet till logotyp i sina kakformer för att särskilja sig från konkurenterna. Vilket får mig att fundera på om man också piratkopierar kakor och inte bara klockor…?

En aspekt kring ”moon cakes” som jag fann intressant var att bakverket haft en historisk betydelse som kommunikationsmedel. Sedan 1280-talet hade mongolerna varit herre över kineserna. Detta förtryck varade i över en mansålder. Men till slut fick kineserna nog; man ansåg att tiden var mogen för en resning. Men hur skulle det gå till att sprida budskapet över hela Kina till varje medborgare?

Redan vid den här tiden hade man en tradition att skicka ”moon cakes” till varandra. Eftersom mongolerna inte var vän av denna tradition, eller ens ville äta av denna kaka, fick man år 1368 idén att skicka uppropet om revolt till landets alla bagerier, som i sin tur lade ner ett meddelande i varje kaka där de kinesiska hushållen ålades att deltaga i dödandet av mongolerna direkt efter midhöstfestivalen. Eftersom kakan inte fick ätas före ett visst datum kom det aldrig någon förvarning till de mongoliska härskarna, och därmed tog den mongolkontrollerade Yuan-dynastin slut.

Det här är ju ganska intressant att reflektera över i dessa tider där politiker vill ha total kontroll över Internet för att stoppa terrorismen. Kanske de skulle behöva placera hemliga agenter på varje bageri också…?

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (7)

Flexibel demokrati?

Bästa läsare!

Jag vet inte om det är mer tragiskt än genant, men (sd):s inträde i Sveriges Riksdag har utlöst en nationell känslostorm utan dess like på väldigt lång tid. Folk postar på Facebok maningar som ”Röstade du på SD vill jag att du tar bort dig själv från min vänskapslista”. I lunchrummen råder lynchstämning: ” – Hur kan man vara så jävla dum att man röstar på de där rasisterna?”. Und so weiter.

Man har också genomfört en manifestation på Sergels torg mot (sd). 10’000 personer slöt upp. Man må demonstrera som man vill; vi har yttrandefrihet i Sverige. Men man skall också ha i åtanke att man inte är en bättre demokrat än Jimmie Åkesson ifall man eftersträvar ett förbud mot ett parti som valts av en tillräckligt stor andel väljare i ett allmänt val.

Jag är rädd för att protesterna mot (sd) framkallar minst lika mörka idéer hos oss ”goda” som vi anklagar (sd) för att bära. Vi är på gränsen att förfölja och fördöma människor för deras politiska åsikters skull. Och det är åsikter som redan prövats av svenskt rättsväsende. Kanske har vi rent av passerat den gränsen. Det är oanständigt anser jag.

Det finns ett antal val att göra. Första alternativet är att isolera (sd) i Sveriges Riksdag. Då visar de övriga politiska partierna att de demokratiska spelreglerna enbart gäller vissa. (sd) kommer ännu en gång att ikläda sig rollen som politiska martyrer.

Det andra alternativet är att göra (sd) fullt delaktiga i riksdagsarbetet precis som vilket annat parti med 5-6% av rösterna. Man låter (sd) delta i utskotten och ger dem rätt att deltaga i besluten – och får därmed en grund till att agitera mot deras förda politik om så behövs.

Det finns ett tredje alternativ. Det är att man kommer överens med (sd). Man förhandlar. Fördelen med detta alternativ är att man ökar chansen att vinna tillbaka väljare som man eventuellt förlorat till (sd). Nackdelen är att resten av väljarkåren kan se denna handling som ett svek - men svenska väljare har otroligt dåligt minne så det är knappast en stor risk. En bonus är också att en förhandling tvingar (sd)-ledningen att göra avkall på vissa av sina frågor, vilket i sin tur kommer leda till inre slitningar. Och när den bollen kommer i rullning, då kanske (sd) dör av egen kraft.

Hur som helst vill jag inte att Sveriges demokrati blir så flexibel att vissa partier tillåts ställa upp i val och deltaga i den politiska debatten och andra förbjuds. För det är inte demokrati.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (8)

Older Posts »
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Join 25 other followers