Bästa läsare!
En av mina arbetskollegor på jobbet skryter om att hans dotter – yngsta barnet med två storebröder – inte är mycket för det här med dockor och klänningar. Och inte heller särskilt förtjust i att sitta still. Och om tillfälle finns så går hon gärna in och slåss med bägge brorsorna samtidigt ifall de stjäl hennes leksaksbilar.
Jag vet inte om den flickan är en feministisk dröm eller vad…
I vart fall kan jag säga att min dotter – som snart blir tolv år – inte rört de leksaksbilar hon fick så fort hon blev stor nog att sluta svälja lösa delar (ett och ett halvt år gammal vill jag minnas). Vilket är ganska positivt, för då kommer hon som gammal tant kunna sälja dem till en korkad samlare (ungefär en sådan som jag) för dyra pengar eftersom de är i s.k. mint-skick.
Jodå, jag samlar på bilar. Kanske inte i definitionen ”leksaksbilar” utan mer som ”samlarbilar”. Faktum är att jag har en gedigen samling Majorettebilar. Fast det här blogginlägget handlar om min dotter…
Hon kan stå i timmar framför spegeln i hallen och plocka och pilla och greja. Jag blir faktiskt inte klok på vad hon gör. Ibland hoppar hon fram i dörren och säger: ” – Vad tycks , pappa?”. Och tyvärr är hon begåvad med en pappa som önskar att människor hade registreringsskyltar så att man känner igen dem. Det fotografiska minnet är urusel. Och jag är inte den falkögde observatör som märker ifall någon kammat mittbena eller lagt eyeliner runt ögonen, såvida inte vederbörande berättar det. Det är så illa att jag inte ens märker ifall när folk färgar håret, såvida inte det är kycklinggult.
Det kan ha att göra med intresset. Eller snarare bristen på detsamma. Min dotter har sannerligen intresse för utseendet. Ordet fixering är inte långt borta, enligt mig. På sätt och vis är jag tacksam över det; det skulle vara en förargelse ifall hon gick lika länge med trasiga byxor som jag.
Det här med flickor och utseendet sägs vara åldersrelaterat. Det tror jag på. Intresset blir i vart fall inte mindre med tiden. Vilket i sig får mig att reflektera över mitt eget… kan man säga ”åldrande”?
Den lilla flickan som jag för bara några år sedan lämnade på dagis vrider och vänder på sin behå. Ett normalt stadium i en flickas liv. Men vilket stadium befinner jag mig själv i? Är det ett stadium att känna lycka över (såsom man var lycklig över att äntligen ha fått pubishår)? Eller är det ett stadium att känna oro och ångest över p.g.a de ohejdbara förändringar som sker med ens kropp (såsom man fick ångest över att ha fått pubishår)?
För det är ju som så att om min dotter blir äldre så måste ju även jag åldras.
Fast frågan är om man verkligen skall använda ens barn som indikator på var man befinner sig på livslinjen. Det vore kanske bättre att försöka behålla kontakten med det barn som finns eller funnits inuti en själv. Det barn som lekte i evighet framför spegeln, eller slogs med storebrorsorna om småbilarna som om det vore en kamp om liv och död. Det är kanske den kontakten som är värre att förlora, än insikten om att man för varje år kommit döden närmare med 365 dagar.
Jag borde kanske ta mina samlarbilar ur kartongerna och leka med dem i en liten stund…?
Hälsar eder Peter Harold
