Bästa läsare!
Man kan givetvis ha åsikter om att statshemligheter stjäls och läggs ut på Internet, såsom är i fallet med Wikileaks nu igen. Utrikesminister Carl Bildt som är den huvudsakliga kommentatorn på svensk sida – från den berörda parten i målet sett – har helt rätt i att publiceringen är till skada för det internationella diplomatiska arbetet. Det som publicerats nu på Wikileaks var aldrig avsett för allmänhetens ögon.
Och däri ligger det stora felet – nämligen att vi medborgare inte har insyn i vad våra makthavare säger och tänker. Detta samtidigt som staten nu skaffar sig rätt att registrera medborgarnas kommunikation (jag syftar på den nyligen beslutade tele- och datalagringslagen som innebär att staten/polisen/säkerhetstjänsten t.ex. kan söka efter ”förrädare” som varit i kontakt med medierna när makthavarna begått fel och vill dölja det). Vi har nyss gått några nya kliv närmare polisstaten. Grattis, grattis.
Sett ur detta perspektiv är det välgörande att det finns organisationer som Wikileaks. Deras existens är en påminnelse till regeringar och företag att inte chansa och begå avsteg från de regler man annars tvingar vanligt folk att leva efter.
Den svenska pressen har i huvudsak intresserat sig för de nyligen publicerade dokumenten utifrån sin specialkompentens och affärsmodell som skvallerblaskor: man väljer att kommentera diplomaternas kommentarer om ett antal regeringschefer.
Jag kan inte se vad som är det sensationella i diplomaternas kommentarer. Silvio Berlusconi utpekas som ”fåfäng”. Ah, stoppa pressarna, det var ju en nyhet – inte!
Och man kan inte ha mer rätt när man kallar diktaturen Nordkoreas despot Kim Jong Il för ”en blekfet gubbe”. Om vi googlar ett tag i bloggosfären hittar vi nog säkert många skribenter som kommenterar Frankrikes uppblåsta president Niolas Sarkozy med benämningen ”kejsaren utan kläder”. Inte en vacker syn, men ändock ett faktum. Att Libyens omvände diktator och ex-terroristen Muhammar Khadaffi gillar blondiner känns inte ett dugg osannolikt, även om jag inte direkt ser någon anledning för en kvällstidning att ödsla trycksvärta och pappersmassa åt en sådan sak. Fast kvällspressen gör givetvis en annan bedömning.
The former PM of UK Gordon Brown anses vara ”instabil”, Tsar Putin är en ”alfahanne” medan hans medhjälpare på presidentposten Dimitrij Medvedev kallas ”Robin” (med anspelning på den homosexuelle Batmans pojkvän). Angela Markel sägs ha problem med kreativiteten och att Irans president Ahmadinejad utmålas som ”Hitler” är inte på något vis spekulativt, och ovan angivna omdömen faller alla inom ramen för sådant som kan beskrivas som 100% sant.
Hur Expressen fick ordet ”charmig” till ”USA:s hån” vad beträffar den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahhu är för mig obegripligt, såvida inte man möjligtvis tar hänsyn till att den Bonnierägda kvällstidningen inte vill drabbas av antisemit-/antisionistjägaren Jonathan Lemanns förbannelse. Skulle bli ganska pinsamt.
Uppriktigt sagt, publiceringen av USA-diplomaternas meddelanden bekräftar vad jag redan visste. Vår värld styrs av en stor samling idioter; de flesta opålitliga, vissa djävulska och några enbart inkompetenta och möjligtvis på grund av sin psykiska hälsa olämpliga att inneha körkort (fast styra hela nationer tycks vara ok). Vi kommer aldrig att få världsfred med den här samlingen. Det är omöjligt att tro att nationerna i Mellersta östern kommer att börja älska sin granne – i synnerhet som alla inblandade länder från början tycks ha rejäla problem med makthavarna i den egna staten.
Wikileaks behövs. Medborgarna i hela världen förtjänar att veta vad politikernas hantlangare – d.v.s. diplomaterna – säger och skriver. Jag ser gärna fram mot lite läckor från Ryssland, Kina, Iran och EU också. Och gärna från den sista sovjetstaten Sverige där politikerna är så rädda att medborgarna är terrorister att vår kommunikation måste kartläggas och övervakas.
Det är fan så man skulle vilja bli militant liberal. Fast det bör man kanske inte säga så här offentligt… 
Hälsar eder Peter Harold
