Peter Harold – Skrivarens blogg

Bästa läsare!

Är lite småsömning p.g.a. nattsuddande. Anledningen är att jag köpte en svenskspråkig biografi om nazi-Tysklands diktator Adolf Hitler som gallrats ut ur Stockholms stadsbiblioteks boksamling, och som jag köpte för 1 krona. Eftersom jag haft fömånen att leva under en epok där världspolitiken formats av namn som George W Bush, Wladimir Putin, Tony Blair och Saddam Hussein tänkte jag att det kunde vara kul att jämföra dessa med den ondaste av onda människor som sägs ha gått på denna jord.

Sålunda hann jag  läsa lite om Hitlers uppväxt och antydan till kärleksliv, dock utan att hinna fram till den politiska delen av biografin, då det slog mig att det skulle vara intressant att jämföra bilden av Hitler på 2000-talet (ja, biografin är såpass nyskriven) med hur han själv såg på saker och ting innan han hunnit bli diktator. Just den vinkeln kanske kan ge en förklaring till hur det gick som det gick?

Trots att jag inte trodde det var möjligt lyckades faktiskt ladda ner en digital kopia av ”Mein Kampf” från kongressbiblioteket i Washington. Hm, var inte boken förbjuden och allmänt beskriven som nazipropaganda? Vill minnas att någon i Sverige t.o.m. åkte i buren för att han sålt boken på postorder. Vi får väl se om SÄPO gör en raid hos mig i morgon före gryningen… tystnar Skrivarens blogg så vet ni! 

Jag satt uppe till kl 23.15 och fann att första kapitlet mest handlade om hur hans nationalistiska intresse väckts (han var född och uppvuxen i Österrike, men hade tysk identitet) utifrån att Österrike inte hjälpte Preussen under kriget mot fransmännen 1871; och hur han blev osams med sin far eftersom denne inte ville acceptera sonens önskan att bli konstnär. Hm, dumma pappa Hitler! Här har vi ett praktexempel på att föräldrar skall låta barnens leva ut sina drömmar. Och nog har jag allt sett många barn som jag har lust att betrakta som framtidens Hitler…

Det har väl inte undgått någon att Hitler tyckte illa om judar. Man kan fråga sig HUR MYCKET och VARFÖR. Men ”Mein Kampf” är lite förvånande. Vid den här tiden rådde det en allmän antisemitisk stämning i Europa; i grund och botten betraktade man judefrågan som ett religiöst spörsmål. Vi får inte glömma att kyrkans makt var stark vid denna tid, och Gud nåde den som inte trodde på Jesus. Typ. Och nu till det som fick mig att tappa hackan.

I ett par sidor berättar Hitler hur han tog del av den antisemitiska retoriken under sin ungdom. Han sade att han till och med störde sig på den, att klagan på judarna rent av var stötande. Budskapet att judarna var ett problem väckte sorgfyllda associationer hos Hitler om hur dessa behandlades under medeltiden, och något sådan ville han verkligen inte att de skulle behöva drabbas av.

Ok, jag ser nu att du läser det här stycket två gånger. Och den som är någorlunda hemma i historien kanske minns att judarna förföljdes hårt under medeltiden; de tvingades bort från hem och sina näringsverksamheter, om de inte rent av fängslades för kätteri eller dödades.

Fast på de följande sidorna i ”Mein kampf” börjar vi ana den Hitler som vi känner till bättre, åtminstone den galning som Hollywood gestaltar. Det börjar med att Hitler upptäcker de fysiska attributen på de judiska människorna i Wien (dit han flyttat för högre studier), därefter att de luktar lite… eh, illa. Och Hitler gör sig riktigt i brallorna när han ser att 8 av 10 producenter och skådespelare på teatrarna har judiska namn, och att det råder nästan samma förhållande i dagstidningarna som han tills nu avgudat.

Ja, här ansåg jag att det var dags att stänga ner datorn och gå på dass och borsta tänderna. Det är ju inte så att jag känt mig så fångad av ”Mein Kampf” att jag vill sträckläsa alstret; jag vet ju hur det kommer att sluta några årtionden efter bokens publicering… krig, död och förintelse.

Någonting säger mig dock att man aldrig på förhand kan veta vem som skall bli en ondskefull diktator när denne växer upp. Det är väl det som gör ämnet så fascinerande om man vill titta bortom all fruktansvärd blodspillan. Sedan kan man ju alltid darra till – som av en kall kår över ryggen – när man tänker på att boken nu kunnat vara obligatorisk läsning på högstadiet ifall inte de allierade lyckats hejda nazi-Tyskland.

Hälsar eder Peter Harold (dock utan att lyfta armen)