Bästa läsare!
Det här inlägget lägger inga värderingar i statens tidigare förhållande med kyrkan, utan skall handla om någonting helt annat. Men jag tycker det kan vara värt att använda denna rubrik för att visa att det krävs två för att dansa tango. Och sedan kyrkan slutat vara en duglig danspartner har staten ingen nytta av att vara förknippad med detta historiska kontrollorgan – som åtminstone förr haft stort inflytande över vårt samhälle.
Men staten är smart. När ”tron” inte längre har så stor betydelse får man liera sig med ”vetandet”. Och vetandet står ju den kunskapsbringande vetenskapen för. Även här kan vi göra en historisk parallell [fan vad det ordet är jobbigt att stava till, förf.anm.] till reformationen då staten tog kontroll över kyrkan; man tillsatte biskopar och stiftade kyrkolagen, etc, etc. Detta gjorde man för att stärka statens ställning i samhället. Länk.
Nu ger sig politikerna på vetenskapen. I vår sekuläriserade moderna värld tillmäter vi vetenskapsmän och forskare större tilltro än präster och teologer. Åtminstone för stunden. Visserligen bygger en stor del av vetenskaperna på tro, i den meningen att den använder hypoteser. Men dessa hypoteser är nödvändiga för att man skall kunna nå reell kunskap. Sedan får man vara ödmjuk; i vissa tider kan tecknen på att jorden är platt vara starkare än de tecken som visar att den är rund, medan det 100 år senare senare kan vara precis tvärtom (as a matter of fact så är Jorden både rund och platt; rund runt ekvatorn och mer platt uppe/nere i polern). Vetenskapen lider ibland av samma brister som teologin; sanningen är inte evig. Den som är spädbarnsförälder funderar med oro vilket som är bäst; att låta bebyn sova på mage eller rygg. Jag kan säga att jag och min dotter inte sovit på samma sätt, och då har respektive föräldrapar gjort precis så som ”vetenskapen” sagt att de skall göra – just den generationen, enligt tillgängliga rön.
Så när det ibland inte finns en absolut sanning öppnas ett tillfälle att påverka. Politikernas DNA är uppbyggt på den eviga strävan att påverka. Ha inflytande. Lägga näsan i blöt. Tillgripa sig makt. Etc, etc. Den smarta politikern vet att kunskap är makt. Då måste man ta makt över kunskapen. I min hand har jag ett dokument som heter Potsdam Memorandum. Dokumentet är en sammanfattning av de slutsatser som man kom fram till under ett seminarium som avhölls i Potsdam 8-10 oktober 2007. Mötet handlade givetvis om hur mänskligheten och planeten Jorden skall räddas från en global klimatkatastrof. Låt mig citera ett stycke som i mina ögon är mycket oroväckande vad beträffar seminariedeltagarnas vilja att ta kontroll över vetenskapen:
A Global Contract between Science and Society
There is overwhelming evidence that we need to tap all sources of ingenuity and cooperation to meet the environment & development challenges of the 21st century and beyond. This implies, in particular, that the scientific community engages in a strategic alliance with the leaders, institutions and movements representing the worldwide civil society. In turn, governments, industries and private donors should commit to additional investments in the knowledge enterprise that is searching for sustainable solutions.
This new contract between science and society would embrace many elements, yet three of them are critically important:
1. A multi-national innovation program addressing the basic needs of human beings (energy, air, water, food, health etc.) that surpasses, in many respects, the national crash programs of the past (Manhattan, Sputnik, Apollo, Green Revolution etc.).
2. Removal of the persisting cognitive divides and barriers through a global communication system (ranging from international discourse fora to a truly worldwide web of digital information flow). Part of this would be the emerging “Global Earth Observation System of Systems (GEOSS)” that could especially provide early warning about imminent natural or social sustainability crises.
3. A global initiative for the advancement of sustainability science, education and training. The best young minds, especially those of women, need to be motivated to engage in interdisciplinary problem-solving, based on ever-enhanced disciplinary excellence. The ambition is to win over the next generation for laying the scientific foundations for the well-being of the generations further down the line.
Låt oss ta punkt 1 och frasen ”A multi-national innovation program addressing the basic needs of human beings”. Den är intressant. ”Multi-national” innebär att flera länder skall komma överens om ”the basic needs of human beings” som innebär att man definerar minsta standard utifrån ett slags globalt välståndsperspektiv. Vem bestämmer den normen? Den som gör det måste ju i rimlighetens namn då också ha ett instrument för att styra eller vidta sanktioner för att normen skall följas – förutom uppgiften att övervaka. Det korrupta FN – den globala mutcentralen? Eller en världsregering?
Med risk för att läsaren nu tror att jag växlar över till ett annat ämne skall jag börja tala om en organisation som heter
Club of Rome. Den som inte vill veta mycket om den organisationen skall göra ett besök på den
svenska 10-åringen Wikipedia, där man i det sista stycket (av totalt fyra) av artikeln avslutar i ett avfärdande tonfall att ”Klubben förekommer i flera konspirationsteorier”. Den som vill veta lite mera klickar istället på den
engelskspråkiga versionen.
Club of Rome (som numera har sin hemvist i Schweiz) är en tankesmedja som tagit på sig den icke anspråkslösa uppgiften att *harkel* rädda världen. Låt mig vara oförsiktig och här citera vad som står att Club of Rome gjort 1993:
In 1993, the Club published
The First Global Revolution.
[4] According to this book, divided nations require common enemies to unite them, ”either a real one or else one invented for the purpose.”
[5] Because of the sudden absence of traditional enemies, ”new enemies must be identified.”
[5] ”In searching for a new enemy to unite us, we came up with the idea that pollution, the threat of global warming, water shortages, famine and the like would fit the bill….All these dangers are caused by human intervention, and it is only through changed attitudes and behavior that they can be overcome. The real enemy then, is humanity itself.”
[6]
Nu har läsaren fått tillräckligt mycket information för att jag skall kunna komma till poängen av detta inlägg. Låt oss repetera en av fraserna ur
boken The First Global Revolution: ”
In searching for a new enemy to unite us, we came up with the idea that pollution, the threat of global warming,/…/” ger ju en fingervisning om att mänskligheten efter fruktan om ett 3:e Världskrig nu istället skall oroas över utsikten att själv ha vållat sin onda död och planetens utplåning genom att leva i ett civilserat samhälle. En konsekvens är att människan måste bekämpa… sig själv! Nej, inte att hon skall utplåna sin art, men däremot ge upp det liv hon lever. Så åter till ovan ställda fråga: vem skall avgöra vilken standard en människa skall få leva i? Våra folkvalda politiker kanske?
Svaret på den frågan ger faktiskt Club of Rome en hint om. Texten fortsätter nämligen på detta vis:
The old democracies have functioned reasonably well over the last 200 years, but they appear now to be in a phase of complacent stagnation with little evidence of real leadership and innovation
Democracy is not a panacea. It cannot organize everything and it is unaware of its own limits. These facts must be faced squarely. Sacrilegious though this may sound, democracy is no longer well suited for the tasks ahead. The complexity and the technical nature of many of today’s problems do not always allow elected representatives to make competent decisions at the right time.
Vad man alltså säger är att ”demokrati är inte längre lämpar sig väl för de uppgifter som väntar”. Det här är ett uttalande som kommer från en organsiation där bl.a. den svenska EU-parlamentarikern Anders Wijkman är medlem. Vilken inställning han har till klimatfrågan råder det inte minsta tvekan om: den följer blint den vision som Club of Rome stakat ut. Med en politikers nackstyvhet förkunnar han – trots massiv kritik – att hans vindkraft är landets och klimatets frälsning. Wijkman har offentligt luftat tankar om att demokratin är värd att åsidosättas för att ”rädda klimatet”.
Men vem skall rädda världen från politikerna?
Frågan är berättigad. Klimatfrågan har blivit ett politiskt verktyg, precis som skogs- och säldöden var på sin tid. Man vet att människan i grund och botten älskar sin jord och vill den väl. Då är det lätt att politiker frestas att utnyttja denna folkångest i sina egna syften och för sitt partis politiska agenda. Det obehagliga är att politikerna behöver inte ens tala sanning (det gjorde de ju inte när det talade om skogsdöd och säldöd, men lovade ändå att ”ta krafttag” för att få väljarnas röster). Låt mig rycka ut några intressanta citat:
Christine Stewart, f.d. miljöminister i Kanada:
”No matter if the science of global warming is all phony…
climate change provides the greatest opportunity to
bring about justice and equality in the world.”
Tomthy Wirth, ordförande i UN Foundation, f.d. senator och rådgivare till forne vicepresidenten Al Gore:
”We’ve got to ride this global warming issue.
Even if the theory of global warming is wrong,
we will be doing the right thing in terms of
economic and environmental policy.”
Dr Robert Muller, biträdande generalsekreterare i FN:
”In my view, after fifty years of service in the United Nations system,
I perceive the utmost urgency and absolute necessity for proper
Earth government. There is no shadow of a doubt that the present
political and economic systems are no longer appropriate
and will lead to the end of life evolution on this planet.
We must therefore absolutely and urgently look for new ways.”
Att ge sig i kast att försöka peka ut ett mönster där inflytelserika politiker ger utvalda forksare och vetenskapsmän pengar för att säga det politiker vill höra kallas för ”konspirationsteori”. Men om det finns en röd tråd – som t.ex. det alarmistiska budskapet om en hotande klimatkatastrof – från en tankesmedja med maktambitioner och vidare genom ett segment av politiskt korrekta forskare och tillbaka till politiker med påstått världssamvete som anser att de demokratiska spelreglerna gott kan förbigås… ja, jag bryr mig inte om att betrakta det som en konspiration. Tvärtom, som f.d. politiskt aktiv ser jag att denna utveckling ligger väl i linje med vad man kan vänta sig av en utvald skara människor (vissa inte ens utvalda av väljarna, men ändå…) som inget annat hellre vill än att styra över sina medmänniskor.
I kampen om miljön och världssvälten finns ett moraliskt ställningstagande som ingen sansad människa vågar ifrågasätta. Problemet är bara att vägen till en ren miljö och allas välstånd kan vara både kontraproduktiv och farlig för ett fritt och öppet samhälle. Den politiker som säger att han har helt rätt och att man inte skall ifrågasätta, är en politiker som äger stor potential att försätta sina medborgare i mycket stor fara. Det har historien redan lärt oss.
Till råga på allt är teorin om den mänskligt genererade klimatförändringen blott en teori som stöds mycket lite av verkligheten. Läs gärna den här intressanta artikeln om den tyske meteorologen Wolfgang Thüne – Der Wetterman - som är en av alla de lärda som på vetenskapliga grunder anser att bl.a. FN:s klimatpanel IPCC handskas vårdslöst med sanningen om det förändrade klimatet.
Även här i Sverige våldför sig politikerna på forskarvärlden genom riktade bidrag till klimatforskningen. Och än värre är att flera andra segment i samhället försöker sko sig på den meningslösa kampen mot koldioxidutsläpp. Än en gång dikterar politikerna hur Bibeln skall tolkas – om jag tillåts uttrycka mig symboliskt.
Hälsar eder Peter Harold
