Bästa läsare!
Integrationsminister Erik Ullenhag skriver på DN Debatt att han vill motverka islamofobi. ” – Det är oacceptabelt att en viss grupp tillmäts kollektiv skuld”, skriver han. Hm, mantrat om ”Mäns våld mot kvinnor” hörs så fort någon galning slagit ihjäl sin fru/älskarinna/svärmor/flickvän – är inte det oacceptabelt? För att inte tala om uttrycket ”Män är djur” som i mina öron är kränkande mot ett helt kön. Inte minst med tanke på att en man skulle inte ens på skämt kunna säga att ” – Kvinnor kör bättre än höns”. Jag vet, för jag har sett hur en bilägare fått en sådan dekal söndersliten.
Nå, nu skall det handla om islamofobi. Jag instämmer i att det vore tragiskt att alla muslimer skulle kollektivt tvingas svara för vad självmordsbombaren i Stockholms city gjorde en tid före jul. As a matter of fact; jag har inte ens tagit upp ämnet med mina muslimska arbetskollegor. Vad har det med dem att göra? Ingenting.
Jag har därför aldrig känt behov av att uttrycka något särskilt stöd för dessa vänner, helt enkelt därför att de äger ingen skuld i det inträffade. De är lika lite ansvariga för hans gärningar som jag är ansvarig för att militanta abortmotståndare (högerkristna) mördar läkare i Bibelns namn.
Så låt mig därför rikta uppmärksamheten på Ullenhags text. Jag väljer detta stycke:
Terrorhandlingar skapar rädsla och oro samt leder till ökad polarisering och intolerans. Varje utfört dåd är en kil som slås in för att skapa sprickor i samhället och öka konflikter mellan människor.
[...]
Vi behöver komma ihåg att terror och terrorister ser olika ut. Det kan vara höger- eller vänsterextrema grupper som mördar, misshandlar eller hotar med politiska motiv. Ett annat exempel är Malmö där en ensam galning satte staden i skräck genom att skjuta mot människor med utländsk bakgrund. Och i julhandelns Stockholm var det en islamistisk självmordsbombare som skapade en djup oro hos oss alla.
Jag personligen tycker att det är fel att jämföra päron med äpplen, även om botanikerna lyckats ta fram hybrider som är ”äppelpäron”. Malmöskytten och den svenske självmordsbombaren har sannolikt en gemensam nämnare: bägge är uppenbarligen rasister. Den ene hatar utlänningar, den andra hatar svenskar. Men därefter skiljer de sig åt.
I Sverige finns det en bred politisk majoritet som villigt bekämpar rasism (åtminstone verbalt), och polisen har (någorlunda) koll på de högerextrema organisationerna. Men man kommer inte ifrån att sjävmordsbombaren i Stockholm – liksom hans branschkollegor som hyrde bil för att åka till Köpenhamn för att verkställa en massaker på en tidningsredaktion – bekänner sig till en radikal yttring av islam. Detta får inte Erik Ullenhag glömma när han nu skall träffa företrädare för det muslimska Sverige:
I dag möter jag alltså en rad företrädare för det muslimska Sverige. Syftet med mötet är att diskutera hur regeringen ska fördjupa arbetet för att motverka diskriminering och en ökad islamofobi. Fördomar kan uppstå över en natt men att ändra attityder tar lång tid. Jag vill lyssna till erfarenheter från det muslimska Sverige och samtala om vad vi kan göra för att minska polarisering och förhindra att barriärer mellan grupper och människor får fäste.
Det finns ett recept mot detta problem, Ullenhag. Man måste se till att dylika terrordåd inte inträffar ö h t. Dock tror jag att den uppgiften är övermäktig Ullenhag och hans värdar. Problemet med islamism är mer eller mindre globalt. Och det handlar inte om att en liten unik grupp hjärntvättade araber, pakistanier, palestinier eller somalier reser till Afghanistan för att få en 8-veckorsutbildning i ”Befattning som kvalificerad självmordsbombare”. Nej, problemet är större än så. Mycket större.
I Saudarabien och på en rad många andra platser finns en dröm om ett ”fritt muslimskt samhälle”. Och med ”fritt” menar man i praktiken ett samhälle som återvänt till kalifatets glansdagar. Vi talar här om ett rike som sträcker sig från iberiska halvön (Portugal/Spanien) och bort mot Indien, kanske rent av i en sammanhängande sträcka ända till Indonesien.
Vi talar därmed också om ett rike där mer än en miljard människor kan tvingas underkasta sig ett rättssamhälle som förbjuder alkohol; som stenar kvinnor som antingen varit otrogna eller våldtagits; som utför det värsta övergreppet av alla i form av könsstympning (omskärelse); som förbjuder homosexualitet; som reglerar kosthållning; som tillåter mord på icketroende; där kulturminnen måste utplånas, und so weiter.
Minister Erik Ullenhag får inte vara naiv och möta de muslimska företrädarna genom att vända andra kinden till. Folkpartisten Ullenhag är – liksom det senaste seklets svenska politiker – en garant för att Sverige inte kommer falla tillbaka till ett samhälle som styrs av enväldiga präster vilka läste den gudomliga lagen – Bibeln – på latin för allmogen så att de inte skulle förstå annat än att vara rädda för sin Herre. Det svenska folket styrdes av Guds vilja, såsom den uttolkades av prästerna. Det var ett Sverige där 99% levde i torp, stugor och bondgårdar, och hade inget annat liv att se fram mot än det de födds till. Dårskapen tar sig många uttryck, och Ullenhag får i denna fråga inte vara enfaldig i ordets rätta bemärkelse.
Det är faktiskt ett rättvist exempel att påstå att den radikala yttringen av islam – den som propageras av islamister, wahhabister och salafiterna – motsvarar en tänkt sekt som vill återföra Sverige till hur det var på 1600- och 1700-talet, eller ännu längre tillbaka. Hur otroligt det än kan låta så existerar det sådana krafter i den islamska världen. Och den islamiska världen är närvarande även i Sverige. Ur deras perspektiv är polarisering ett verktyg; integrering ett hot; tolerans är blasfemi; våldet en lösning. Det räcker inte med att Ullenhag å det svenska folkets vägnar låter säga att vi inte tror det sämsta om svenska muslimer. Han skall säga att vi kräver det bästa av islams företrädare att de håller vårt land fritt från sympatisörer av terrorism och radikal islam.
Jag själv är en sådan människa som tänker gott om det iranska folket, för att ta ett exempel. Jag är övertygad om att de älskar att twittra, dricka någonting gott närhelst de vill, kanske ha sex med andra av sitt eget kön, kanske vara med i en swingersgrupp, klä sig i sköna kläder, se på TV-serier där man svär… ja, att leva med samma friheter som vi i väst har. Trots det VET jag att dessa människor är underkastade religionens lag, vara sig de vill det eller ej. Det finns inget som säger att Iran kommer vara ett ensamt exempel. Tvärtom; vi ser en oroande utveckling i många andra länder som styrs med sharialagar. Islam är en religion som kidnappats av despoter. Frågan är öppen om de skall jämföras med Djingis Khan, Adolf Hitler, Josef Stalin eller någon annan förtryckare. Men förtryck är vad det handlar om, och religionen är ett för dem tacksamt verktyg, inte minst därför att den inte får kritiseras.
Vad detta kommer leda till vet jag inte. Det är kanske möjligt att världen blir än mer polariserad, fastän vi försöker att köpa oss ur hotet och skaffa inflytande via riktat bistånd. Under alla omständigheter lär jag få dryfta den saken i ett annat blogginlägg istället.
Hälsar eder Peter Harold
DN.
SvD
