Bästa läsare!
En fördel med min ständigt pågående flytt från lägenhet A till lägenhet B (vägg i vägg) är att jag hittar en och annan undangömd skatt bland boktravarna som legat inlåsta bakom skivbackarna (tro’t eller ej, men i natt drömde jag att LP-skivan var i färd att ersätta CD:n!). Jag hittade bland annat den kvadratiska konservativa stridsskriften ”Onkel H:s hädelser” av den forne SvD-skribenten Gunnar Unger.
Konservativ? Nämen, usch! utropar nu mina något rödkolorerade läsare (av någon besynnerlig anledning har jag mest sådana – jag vet inte varför). Fast ”Onkel H:s hädelser” är skriven så att även en socialist - ja, kanske till och med en äkta kommunist – kan läsa boken med ett milt leende, eller under stundom med ett garv.
Onkel H är en gammal man, en tvättäkta stofil och mer borgerlig än de samtida borgarna Ohlin, Hjalmarsson och Hedlund. Mm, läsaren förstår nu att jag här har ett gammlat verk som daterar sig tillbaka till begynnelsen av 60-talet. Onkel H fnyser åt att mänskligheten som inte lärt sig att leva i fred på jorden nu ”pretenderar på världsrymden”. Dessutom drar han sig inte för att jämföra rebellerna i Kongo (vilka bekämpas på FN:s uppmaning av svenska soldater) med vår egen Gustav Vasa. Givetvis till stor indignation för berättarjaget i boken, som försöker ge Onkel H en anständig opposition. Dock utan att lyckas särskilt bra, och får avslutar mötena med den gamle stofilen genom att anklaga honom för att vara en kverulant och lida av senilitet.
Jag blev sittande med denna bok i badkaret igår, och fann att varje sida var en ren njutning. Jag förvånades också över hur aktuell texten kändes, trots att det förflutit 50 år sedan bokens utgivning. Visserligen har vi en borgerlig regering till skillnad från 1961, men kritiken mot splittrad opposition lever vidare – om än ur ett motsatt perspektiv på den politiska skalan. Och den interna kritiken inom borgerligheten… ja, den behövdes då, och den behövs också nu.
Onkel H är givetvis den gycklande Gunnar Ungers personliga åsikter i mångt och mycket. Mer om honom kan man läsa här i Carl Johan Ljungrens blogginlägg på Tradition & fason (han har även skrivit en bok om denne publicist). Även om man inte alltid delar den gamle stofilens åsikter så är det ett rent nöje att läsa boken för språkets skull. Gunnar Unger beskrivs som högtravande, men stofilen Onkel H är klar som korvspad i sina formuleringar, och det är uppenbart att de författats av en sann ordekvilibrist som ändå vill att läsarens polett skall trilla ner.
I en tid av kraftiga vänstervindar ansåg Gunnar Unger att borgerligheten kunde vara ett välbehövligt avant-garde. Jag förmodar att han faktiskt skulle ha trivts väldigt bra i de frihetliga kretsar jag själv rör mig i, bland alla piratpartister (de få som finns kvar), liberaldemokrater (de ännu färre, men en finns här) och klassiskt liberala (nästan lika sällsynta som en Alfa Romeo Arna utan rost). För att det blåser vänstervindar måste väl vara uppenbart då det gamla högerpartiet (m) placerat sig i Mittens politiska rike, och under stundom låter mer socialdemokratiskt än socialdemokraterna själva.
Hälsar eder Peter Harold
