Bästa läsare!
Ju mer jag studerar vad som sker inom ledningen för EU, desto dystrare blir jag. Inte för att jag haft höga tankar om svenska politiker, men de var ju i alla fall inom skotthåll för skjutjärnsjournalisterna medan de ännu var verksamma. I Bryssel och Strassbourg däremot… nä, jag blir gråtfärdig. Det senaste – men definitivt inte sista – är att man mot betalning kan köpa lagar av parlamentsledamöterna.
Det är ur det perspektivet alltmer uppenbart att EU-parlamentet blivit en verkstad för lobbyister och deras kunder, och inte en demokratisk instutition som är avsedd att representera det europeiska folket.
Som om det inte vore nog med att Eruropas Förenta Stater anammat samma demokratiambition som Stalins Sovjetunion så finns det vissa knäppskallar som till och med drömmer om globalt herravälde. Nej, jag talar inte om Adolf Hitler; han nöjde ju sig med att ockupera sina grannländer och annektera Ukraina som kornbod åt de germanska arierna. Den jag syftar på är representanten för Tällberg Foundation, Bo Ekman.
Med anledning av att klimatkonferensen i Köpenhamn blev genombrottet för den skepsis som kommit i uttryck sedan klimathotstroende forskare avslöjats med att ljuga om den globala temperaturutvecklingen, och därmed väcka ett allmänt och berättigat ifrågasättande av att mänskliga utsläpp av koldioxid styr klimatet på jordklotet, har nämnde Bo Ekman dragit slutsatsen att vad som nu behövs är en ny världsordning.
Jag väljer att rycka ut följande citat från hans debattartikel i DN:
Den nuvarande ordningen, formulerad efter andra världskriget, har visat sig ineffektiv när globaliseringen flyttat en del av lösningsbehoven också till överstatlig nivå.
På inget annat område är detta tydligare än på miljö- och klimatområdet.
[...]
Men om nu 192 nationer ändå skulle ha kommit överens om det ”perfekta avtalet”, så saknas i upplägget den tillsynsmyndighet som med ekonomisk, polisiär och militär makt skulle ha kunnat korrigera de nationer som av olika skäl inte skulle möta åtaganden och mål.
[min fetning] [...]
Det är också en absurditet att nationella ledare skulle ha sina alldeles egna vetenskapliga rådgivare. Ekosystemen är inte nationella, men väl en stor del av forskningsanslagen. IPCC var ett lovande initiativ. Men dess vetenskapliga trovärdighet ifrågasätts liksom dess politiska neutralitet. IPCC hukar under kritiken.
Trots att ”klimathotet” är en miljardinsdustri, både för företag, miljöorgansiationer och privatpersoner liksom politiker, har inte hela världen övertygats av FN:s Klimatpanel att människan är ensam ansvarig för att klimatet på jorden förändrats. Tvärtom, kritiken har växt i takt med att flera av Klimatpanelens rapporter avslöjats vara underbyggda av propagandamaterial från miljöorgansiationer som är beroende av statliga och privata bidrag för sin verksamhet.
Nu handlar inte klimatfrågan enbart om pengar till giriga människor som skor sig på medborgarnas oro för miljön, utan även om frågan om vem som skall ha makt i världen.
Min uppfostran förespråkar demokrati. Vi medborgare väljer våra representanter till de beslutande församlingarna, och det minsta man kan förvänta sig är att dessa representanter också följer den politik min röst gett dem bifall till. Detta gäller kommun, landsting och riskdag, lika väl som Europaparlamentet.
Nu anser Bo Ekman från Tällberg Foundation att min röst har underordnad betydelse hans önskan att världen skall styras mer ”effektivt”. Ett mönster på dylik ”demokratisk effektivitet” torde vara EU med minimal insyn utifrån, stor påverkan från lobbyingorganisationer, samt en beslutsstruktur som möjliggör det för EU-kommissionen att strunta i vad EU-parlamentets ledamöter tycker och röstar.
Bo Ekman förespråkar däremot en ny världsordning av rubriken i hans debattartikel att döma, och med de citat jag plockat ut råder det ingen tvekan om vad målet är: för att uppfylla påhittade klimatmål måste världens länder avlämna sin suveränitet. De länder som inte följer de mål som världspresidenten fastställt kommer att bestraffas.
Jag vet att detta låter som om det vore hämtat ur en billig science fiction-roman som handlar om en framtida världsdiktatur. Men i sjäva verket överträffar verkligheten dikten; detta är en debattartikel i Dagens Nyheter, där en av intressenterna nu börjar söka sin plats i morgondagens samhälle där nationell suveränitet är ett minne blott.
Det är beklagligt att Bo Ekman inte inser vad det är för ett samhälle han vill skapa. Fler måste vakna och stoppa denna utveckling: det är inte bara kommunismen och nazismen som hotar vår fria värld och demokratin - så gör även ekologister som medlemmarna i Tällberg Foundation som ”spinner” politiskt på det s.k. klimathotet.
Vart skall man begära politisk asyl den dagen hela planetens yta utgörs av den ekologistiska superpolisstaten Tellus som Bo Ekman vill ha?
Hälsar eder Peter Harold
