Arkiv för april, 2011

Lättframkallade konflikter som TV-nöje?

april 29, 2011 den 10:30 f m · Arkiverad under Dumburk, Okategoriserade

Bästa läsare!

Knepet är egentligen så enkelt att programmakarna borde ha smisk som straff för sin brist på kreativitet, men nu är det ju inte brottsligt att vara lat. För medge att det inte krävs mycket energi för att skapa en konflikt när du sätter samman två människor med diametralt olika läggning. Dramat kommer av sig själv, lika lätt som det blir drama ifall man ställer sig att tanka bensin till bilen, bolmandes på en glödande Havanna-cigarr Havanna-cigarr.

Nå, vad är det jag nu svamlar om, undrar kanske den gode läsaren?

Det här är enkelt att förklara. Vi människor älskar att se andra människor. Och detta trots att vi helst av allt vill slippa umgås med dem. Ett sätt att tillfredställa denna drift är att titta på  TV, t.ex. när människor åker på semester. Eftersom semesterresor brukar vara en grund till separationer/skilsmässor är förutsättningarna de bästa tänkbara för att även en sansad människa skall framstå som en idiot på bild. TV3 kallar programmet för ”Semesterduellen”.

Två par med olika intressen sänds iväg på resmål som respektive plan planerat (tillsammans med ett filmteam som noga registrerar nyanser av missnöje/glädje i de medverkandes ansikten). Eftersom kvinnan i det ena paret var cosplayaren Johanna Berglund (känd i cosplay-kretsar som ”Yami No Cosmos”) var det ingen tvekan om vem min dotter Lilla Mae sympatiserade med. För henne var detta inte en studie i beteendevetenskap utan snarare konsumentinformation om alla lolita-dräkter och rosafärgade tillbehör.

För min egen del satt jag och tänkte på hur intressant programmet kunde ha blivit om det inte handlade om det uppenbarligen omöjliga att få alla att gilla allt, utan istället lät macho-Max stanna hemma och gett resten av programmet till Johanna och hennes pojkvän Peter (Obs! Ej undertecknad!) för att beskriva vistelsen i det populärkulturella Tokyo. Då hade i alla fall min dotter blivit nöjd.

Att människor blir sura av att behöva se på sådant som de inte är intresserade av vet jag av egen erfarnhet – i synnerhet när jag sätter mig i TV-fåtöljen och zappar genom hela kanalutbudet utan att hitta ETT ENDA INTRESSANT program. Inte blir man gladare av att behöva se ‘sorgliga’ människor i rutan heller: Att vuxna människor anklagar varandra för att vara 5-åringar känns omoget. Men det blir ”bra” TV av det. Nåja.

Jag skulle hellre vilja se ett program där människor förenas, trots sina olikheter och väsenskilda bakgrunder. Det skulle i o f s krävas en hel del kreativitet från programmakarna, utöver de medverkandes samarbetsvilja. I TV-programmet ”Semesterduellen” tycks bägge faktorerna saknas. Gudskelov har jag lyckan att nästan dagligen möta fantastiska människor som oavsett social status och härkomst lyckas skapa en dräglig vardag i arbetet – tillsammans genom samarbete. Och därför är jag glad över att livet trots allt är bättre än TV. Trevlig helg på er, kära läsare!

Hälsar eder Peter Harold

P.S.
I morgon lördag är det Sakuradagen på Kungsträdgården i Stockholm. Lilla Mae lovar att komma iförd cosplay-dräkt. För min egen del kommer jag medverka i publiken som utklädd till Peter Harold…
D.S.

Kommentarer (2)

Sanningar behöver ”bäst före”-datum

april 26, 2011 den 2:26 e m · Arkiverad under Demokrati, Hälsa

Bästa läsare!

Dagens blogginlägg – sagt utan förpliktelse om att fler inlägg följer just i morgon – handlar om sanningen.

Den så kloke Voltaire sade någonting i stil med ”Det finns så mycket som var falskt som blir sanning alleftersom tiderna ändras”. Jag vet inte hur klok jag kan betraktas vara i det att jag vill vända på Voltaires resonemang, men i mina ögon finns det många sanningar som åldras utan värdighet. Det finns många gamla sanningar som blivit rejält mögliga idag.

Hur kom jag att tänka på detta?

Det började i morse när jag fann en länk på The Climate Scam till en artikel på Newsmill som Lars Bern skrivit. Han beskriver hur sanningar förändras, och tar två exempel: fettet i maten och tron på en mänsklig skuld till klimatförändringarna. Hans långa och intressanta artikel utgår från hur företag och politiska makthavare utnyttjar vetenskapens trovärdighet i syfte att marknadsföra sina produkter respektive stärka sitt politiska inflytande. Och han ger två exempel, bl.a. hur man genom en undermålig studie skrämde hela världen för fett i maten (med konsekvensen att folk började äta annat som ger övervikt och hjärt/kärlsjukdomar), och hur FN tagit klimatfrågan som intäkt för att skaffa sig överstatlig makt med det falsifierade påståendet att människan är på väg att skapa en klimatkatastrof.

Nu under sen-lunchen läser jag även en artikel på Svenska Dagbladet där man belyser en annan ”sanning”, nämligen den som säger att fibrer i maten är nyttigt. För de är det inte. Inte nu längre.

Är dessa ämnen triviala? Nej, inte alls. Dessa exempel på att sanningen inte är en sanning, utan i bästa fall en åsikt, borde ju vara synnerligen sedelärande. Vi medborgare måste bli mer medvetna om att det som påstås vara en sanning inte nödvändigtvis behöver vara det. Det heter att man ”inte skall lita på allt som står på Internet eftersom man inte vet vem avsändaren är”. Faktum är att det kan vara på sin plats att ha en sund skepsis mot även kända avsändare. Alla avsändare av information har ett intresse i eller av det de sänder. Alla referenser till den vetenskapliga världen är kort och gott en bearbetning av information i syfte att stärka ens egna argument (eller skjuta hål i motståndarens).

Det som är fascinerande är ju att utvecklingen ju öppnar för nya versioner av ”sanningen”.  Eller i alla fall borde utvecklingen vara öppen för detta. Tyvärr finns det politiker och andra makthavare som är emot det. Nu är det dessa som skriker att vi inte får rubba deras cirklar. Cirklar där de själva placerat sig i mitten.

Därmed inte sagt att jag tror att vi kommer att se någon vetenskaplig studie som säger att godis som barnmat och kedjerökande från 13 års ålder samt dagligt intag av snabbmat och alkoholhaltiga drycker kommer förlänga livslängden. Även om det kanske finns vissa som hoppas det…

Tills dess kan man glädja sig över att hög kolesterolhalt inte behöver vara så farligt. VIket nån av er kära läsare påpekade för mig efter en hälsoundersökning härom året.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (11)

Stressad? Jotack, det är förnamnet.

april 26, 2011 den 8:09 f m · Arkiverad under Privat

Bästa läsare!

Just nu är det en hektisk period i mitt liv. Så hektisk och stressad att jag i år inte sett en enda påskkärring. Jag trodde i o f s att jag såg en klunga om fem stycken på tunnelbaneperrongen i Odenplan i förra veckan (torsdags), men det visade sig – så fort de vände ansiktet mot tåget – att de tillhörde en etnisk minoritet och därför bar hucklen över huvudet. Nej, det är inte lätt att bo i en storstad som Stockholm – man kan se det mest otroliga saker som inte alls är det man tror. Och följdaktligen inte ens otroliga, även om det inte alls är ovanligt med huckleklädda 11-åringar här.

Nu skall jag inte orera om den moderna tidens juniorversioner av Krösa-Maja, vilken annars efter min barndom personifierat hucklet. Nej, jag vill slå an på ”tyck-synd-om-mig”-tonen eftersom jag varit – och är – så pass stressad att jag inte ens haft tid att hitta/titta några påskkärringar.

Och värre lär det bli. Det ena sammanträdet efter det andra är inbokat i mitt schema, och givetvis i lokaler som är långt från närmsta dator så att man kan gå on-line under avbrotten. Mycket frustrerande!

Därmed tvingas jag låta världen rusa vidare – utan min aktiva medverkan. Här kan den ena sensationen avlösa den andra, och jag tvingas ta del av dessa världshändelser med timtals fördröjning. För en som älskar omvärldsbevakning – d.v.s. undertecknad – är detta givetvis en katastrof. Å andra sidan kan man ju bli filosofisk och fundera på om världen verkligen försvinner bara för att man inte betraktar den, känslan till trots? Och så med ens – medan mötesdeltagarna maler på i ändlöa diskussioner under sammanträdena – blir man sittande tyst och funderar på jagets förhållande till universum, och andra spännande frågor. Ja, ända tills någon säger ” – Peter, du ser tankfull ut! ”…

Nu är klockan nio. Dags för första sammanträdet. Frid med er, kära läsare!

Hälsar eder Peter Harold

Kommentera

Därför slåss jag för ett fritt och ocensurerat Internet

april 23, 2011 den 8:17 e m · Arkiverad under Okategoriserade

Bästa läsare!

För några veckor sedan såg jag en panelldebatt på SVT som handlade om kvinnors möjligheter att påverka den demokratiska utvecklingen i det som skett i samband med den ”Arabiska våren”.

En av debattörerna från nordafrika - en kvinna vars namn jag inte minns nu men som var ganska snygg och som dessutom varit i Sverige en tid – påpekade att Internet innebär en större möjlighet för kvinnor att komma till tals eftersom de inte kan tystas av män som höjer sin röst eller avbryter som om det varit ett riktigt fysiskt samtal runt ett bord. [Uppdaterat: Fick just veta att kvinnan ifråga heter Jasmine Elnadeem]

Varför noterade jag att hon var ”ganska snygg”? Är inte det sexistiskt? Tja, det är en risk jag får ta. Men ni kan inte ana hur vackra jag tycker människor är när de säger kloka saker. Och jag tycker verkligen att det är klokt att prisa Internet för att vi kan ha en fruktsam debatt om vad som skall ske med de forna diktaturerna Tunisien och Egypten, och snart förhoppningsvis även Syrien och Libyen.

Uttalandet om att Internet tillåter kvinnor att komma till tals (i länder med demokratiskt underskott) stärker min vurm för avskaffandet av censur och regleringar. Visserligen kan man slå sig för bröstet och säga att vi i väst aldrig kommer begränsa Internet för att förhindra kvinnor från att debattera. Men vi är däremot inte främmande för att censurera andra politiska åsikter som inte är önskvärda.

Politiska? Tja, det behöver inte avgränsa sig till politik. Det finns många exempel på hur politiker, moralister och aktivister vill reglera webben: I USA har man cesurerat Internet för att stoppa fristående spelsajter. I Sverige skall visst en sajt av fotografen Sally Mann ha spärrats i polisens barnporrfilter därför att hon visar bilder på sina barn där de poserar utan kläder. I Tyskland hamnar du troligtvis i fängelse ifall du publicerar en text som anger att nazisterna med största sannolikhet inte gasade judar i Auchwizs koncentrationsläger 1 (och det hjälper inte att du skriver att fångarna sannolikt dödades i andra läger istället). I Litauen får man inte uttala sig positivt till samkönade relationer. I Kina är det visst lögn i helvete att läsa på Internet om staden Falun i Dalarna (filtreringsord vid sökning om Falun Gong-rörelsen).

Visst finns det mycket stolligheter på Internet. Men varje försök att reglera Internet så att innehållet är 100% sant, 100% barnvänligt eller för all del 100% lagligt innebär 100% förmynderi i det att varje stavelse, bild, handling skall kunna kopplas till en namngiven persons tankar. Då är vi inte långt från att ha ett folk som är rädda för att säga vad de tänker. Och det folket är icke fritt.

Därför slåss jag för att fritt och ocensurerat Internet.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (2)

Ingen påskhare i år för mig

april 21, 2011 den 9:56 f m · Arkiverad under Hälsa

Bästa läsare!

Det blir ingen påskhare för mig i år. Kanske inte av det skäl som man kan tro ifall man ser denna bild…

…utan helt enkelt därför att jag inte är sugen på godis. Och min kära lilla dotter Lilla Mae är inne på samma linje. För henne är det kalorierna; för mig är det rädslan att bita sönder tänderna. Tre gånger har jag bitit sönder en tand på jobbet när jag käkat bjudgodis. Det är inte en slump – det är en förbannelse! 

Nu säger jag ”nej tack” till snask och framstår som ett under av självdisciplin medan kollegorna – fyllda av dåligt samvete – tömmer det gigantiska påskägget.

Det finns en till anledning att undvika bjudgodiset. Den främsta anledningen av dem alla: I den svunna epoken fanns en gammal poplåt med titeln ”Fem smutsiga små fingrar” som framfördes av The Osmonds. Låt mig säga att numerären av smutsiga fingrar ifråga om hanteringen av påskgodiset – från fabrik till konsumentens mun – är betydligt fler än fem. Och för all del inte ens små.

Först har vi den förkylda expediten i butiken som under ett begynnande utbrott av svininfluensa hostar över de ”vita sockerbitarna”. Mums? Eller om det är Karamellkungens chaufför – han med obehandlad analklåda - som lastar i godislådorna näve efter näve, under stundom kliandes på ett onämnbart ställe.

Väl på plats i de luckförsedda exponeringsboxarna i butikens godishylla märker vi hur den ordningsamma charkuteristen Ulla från köttavdelningen passerar och svär tyst över de kulörta handspadarna som ramlat ner på det smutsiga butiskgolvet. Ulla – med lite intorkat grisblod på fingrarna – plockar upp spadarna och stoppar ner dem i lådan med gelehjärtan och salta bananer. Mums?

Om ni tycker att denna beskrivning är snuskig skall ni inte fundera på hur godiset behandlas härefter av dina medkonsumenter. Värsta exemplet jag hört talas om var den ganska gravt förståndshandikappade pojken som undrade hur plockgodiset smakade och lade tillbaka de bitar han inte gillade. Nu var det ju ganska gott godis, så det var bara några stycken som lätt tuggade returnerades tillbaka i glasboxen. Nu behöver man ju inte vara förståndshandikappad för att stoppa ner fingrarna och gräva efter lösgodis, för det gör även många andra som anses vara mentalt fullvärdiga. Hade vi inte en statsminister för några år sedan som provsmakade för hand?

Om du trots allt har mage att nonchalera dessa virologiska faktorer förmodar jag att du lever efter devisen ”Lite skit rensar magen”. Nu skall jag inte säga att det är skit du stoppar i dig, men om någon skulle ställa upp en skål med indiska sköldlöss, gamla grissvålar, en ask med kopparpulver, förkolnade växtdelar (aska), ett gäng flaskor med kemikalier som ”Patentblott – får ej säljas i Australien”, ”natriumbensoat” och ”ättikssyra” och ber dig att äta upp detta innehåll, misstänker jag att du kommer ställa dig lite skeptisk till denna meny.

Trots det äter svenska folket i snitt 15 kilogram av dessa ingredienser per år enligt Statistiska Centralbyrån. Och mina 15 kilogram äter någon annan i mitt ställe. Stackars jävel…

Glad påsk på er i alla fall, kära läsare!

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (10)

Mode på franska – av en japanska????

april 16, 2011 den 7:06 e m · Arkiverad under Okategoriserade

Bästa läsare!

Hemma igen, men bara några minuter vid datorn. Vackert väder, mycket som skall handlas in, och dottern som ockuperar burken varenda stund. Passar på att blogga lite medan hon duschar.

Men häpp, det här kommer ju så plötsligt. Vad blogga om på fem minuter? Tja, jag tager vad jag haver: vad rullar på TV:n? Det är alltid ett engagerande ämne. Någon som sett reklamfilmen för La Redoute med deras slogan ”Mode på franska”?

Jag lovar, jag skall inte förvandla SKRIVARENS BLOGG till en modeblogg. Promise! Men i det här underbara vårväder som råder är det svårt att låta bli att vakna till liv när man hör en hes sexig kvinnoröst sjunga hur svårt det är att säga adjö på franska. Vem presterar sådana känsloväckande toner…?

Tja, det ser så illa ut att det inte finns någon utgiven låt med ”soundtracket” från La Redoutes reklamfilm. Men däremot många inspelningar med Jane Barkin, Francoise Hardy och andra kända schlagerstjärnor från den grodlårsslukande nationen. Men ingen med den hesa förföriska stämman.

Dock har en användare på YouTube varit vänlig nog att påpeka att han/hon är övertygad om att det är sångerskan Kahimi Karie som sjungit in musiken till reklamfilmen.

Mode för franska… framförd av en japanska? Tja, det är nog inte omöjligt. Vi lever i en global värld. Inte minst sedan Internet hamnade i våra hushåll. Och sedan min dotter – som nu vill ha tillbaka datorn – blev ”on-line” har det inte gått en dag utan att hon upplyser mig vilka förtjusande kläder från Japan hon vill ha. Uppriktigt sagt, mitt liv skulle bli lättare om våra klädbutiker skulle intressera sig mer för japanskt mode. Fast då blir det väl för ”mainstream” i hennes smak. Och gud vet vad hon då byter till för stil…

Så, nu försvinner jag igen…

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (6)

Gnnnghhhh!

april 11, 2011 den 8:58 f m · Arkiverad under Privat

Ivägskickad för att lära mig chefens jobb. Skall jag få hans tjänst? NJET! Skall jag göra hans jobb? DA! Skall jag få chefens lön om jag gör hans jobb? NJEEEET!

Gnnnghhhh!

Hälsar eder Peter Harold som briljerar med sina ryska språkkunskaper…

Kommentarer (2)

See you in C-U-B-A. Eller ”horbocken Evert Taube”

april 8, 2011 den 7:31 e m · Arkiverad under Brott & straff, Demokrati, Hälsa, Musik, Okategoriserade, Sex

Bästa läsare!

Jag vet. Man skall inte använda alltför provokativa rubriker. Men notera att del två i rubriken är ett citat. Jag minns inte varifrån, men någonstans för ett par år sedan hörde jag någon beskriva Evert Taube som en alkoholiserad horbock. Eller var det Sven-Bertil man talade om…?        *grubblar*

Nå, min poäng kommer här: Den nyligen uppståndna debatten om trubaduren Taube och hans besjungna fnask i Havanna är i sig föga nytt.  Taube har ofta kritiserats för att hans visor återspeglar en tid och moralisk åskådning som är näst intill kriminaliserad idag. Det paradoxala är att ju starkare kritiken lyder, desto mer börjar jag gilla Evert Taube…

Bloggkollegan Carl som skriver på sin blogg MED ÖRAT MOR RÄLSEN reflekterade själv över radikalfeministen Emelie Dumbohm… eh, Bergbohms utspel häromdagen. (Sorry för min manliga härskarteknik med den frivilliga felsägningen!) Och jag skrev en kommentar där jag – om än naivt – ifrågasätter huruvida Flickan i Havanna verkligen förtjänar offerstatus i dagens pseudodebatt.

Jag citerar mig själv från Carls blogg:

[...][Sång-]texten lämnar en hel del att läsa mellan raderna, men i mina ögon framstår flickan i Havanna mer som en kvinnlig ”gold-digger” än ett ”fnask”. Notera att hon uppger att hon ”är vacker” och han ”är ung”, något som enligt henne bestyrker att hon och sjömannen bör göra sig en bekantskap, vilket i mina öron mer talar för att hon både vill ha kul och nytta av den unge mannen. Ungefär på motsvarande vis som unga kvinnor ler förföriskt till de män som besöker baren i hopp om att få gratisdrinkar (och ett möjligt one-night-stand).

Och hur är förutsättningarna för en kvinnlig gold-digger i Havanna anno 1922? Jo, väldigt goda. Staden frekventerades av åtskilliga amerikanska turister, både manliga och kvinnliga, som här hade möjlighet att svalka sina strupar med alkoholhaltiga drycker eftersom Förenta Staterna ju ”torrlagts” p.g.a. förbudspolitiken.

Så om ”flickan i Havanna” verkligen sålde sex borde hon ju inte vinkat till sig en ung sjöman, vilken – rubinringen till trots – ju knappast var lika kapitalstark som en turistande yankee.

Fast min slutsats att den besjungna unga damen inte är ett offer rimmar nog illa med dagens politiska korrekthet.

Nu skall jag ändå vara helt ärlig: Evert Taube är inte min grej. Men jag tar mig ändå friheten att bjuda er på en inspelning från Taubes samtid då han satte sin text till en stulen melodi och gjorde den till ”Flickan i Havanna”. Den här låten med sångaren Billy Murray bakom mikrofonen beskriver med all önskvärd tydlighet att Havanna var ett trevligt ställe att åka till om man ville ha kul i början av 1920-talet. Det var knappast Evert Taubes fel.

I’LL SEE YOU IN C-U-B-A

Not So Far From Here
There’s a very lively atmosphere
Everybody’s going there this year,
And there’s a reason, the season
Opened last July,
Ever Since the U.S.A. went dry,
Everybody’s going there and I’m going too.

REFRAIN:
I’m on my way to Cuba,
That’s where I’m going,
Cuba, that’s where I’ll stay.
Cuba, where wine is flowing,
And where dark-eyed Stellas
Light their feller’s panatellas,
Cuba, where all is happy,
Cuba, where all is gay,
Why don’t you plan a wonderful trip to Havana?
Hop on a ship and I’ll see you in C-U-B-A.

VERSE TWO:
Take a friend’s advice,
Drinking in a cellar isn’t nice,
Anybody who has got the price,
Should be a Cuban,
Have you been longing for the smile
That you haven’t had for quite a while,
If you have then follow me and I’ll show the way.

Det är egentligen lustigt hur moralen ändrar sig under tidens gång. För 90 år sedan kunde en svensk trubadur sjunga om en vacker flicka i Kuba som vill möta en ung man för att förbättra sin ekonomiska situation, samtidigt som man med lagens kraft kunde torrlägga en hel nation (USA) med ett rusdrycksförbud. Idag 2011 får man definitivt inte sjunga om prostituerade i dur, men betraktas däremot som galen om man hävdar att alkohol är ett ohälsosamt gift som borde förbjudas.

Herrejävlar, undrar vad folk kommer tro om mig när de läser denna blogg i något elektroniskt arkiv om 100 år… ? Det är kanske tur att jag inte är med då.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (6)

Vansinnig rubrik och mina ännu vansinnigare idéer.

april 7, 2011 den 12:29 e m · Arkiverad under Bil & trafik, Biologi

Bästa läsare!

De kan konsten att reta gallfeber på oss bilister, dessa miljönissar. Men det är inte alltid bara deras fel. Ibland gör tidningarnas rubrikmakare sitt också. Vad sägs om ett ”däckförbud”?

Ja, om man klickar på länken kommer man till en debattartikel med en lite vettigare rubrik, åtminstone språkligt sett. Nu är dock jag en av dem som inte är helt övertygad om att ett förbud mot dubbdäck är allena saliggörande för huvudstadens luftkvalitet. Inte minst eftersom jag hört en fågel viska i mitt öra att dubbfria däck, försedda med fler lameller för bättre grepp på is, har en tendens att mala sand till ännu finare damm – vilket egentligen är det som är farligt för våra lungor och luftgångar. Och sanda vägar måste man göra för att bilarna med dubbfria däck ö h t skall kunna köra på våra vintergator.

I korthet: dubbdäcksförbud innebär att man försöker lösa ett problem (bli av med dammpartiklar som är farliga för hälsan) och ersätter det med ett annat (får ännu finare dammpartiklar som är ännu farligare för hälsan).

Ja, det är kanske bäst att förbjuda däck över huvud taget som rubriken i länken antyder. Tillåt endast bandvagnar och bilar som kör med nakna fälgar….

I övrigt hoppas jag att vetenskapsmännen kan hitta på något organiskt material som skulle kunna appliceras på fälgarna, och som medelst en regelbunden behandling med näringsvätska får substansen att växa ut på slitbanan. Stamcellsforskningen har en potential här.

Vem vet, om 50 år kanske vi skapat en ny djurart som kan fungera som bildäck? Varför inte ta gener från en blåsfisk och applicera den i en organisk massa på motorhuven som skulle kunna fungera som utvändig krockkudde? Eller en artificiell mage som omvandlar matrester till motorbränsle? Tål att funderas på – gärna av vetenskapsmän, men helst inte av politiker (för de skulle nog bara förvandla matresterna till skit istället för bränsle, som de lyckas göra med mycket annat).

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (4)

Valet av sedelmotiv är ju givet – Sverige är fantastiskt

april 6, 2011 den 1:18 e m · Arkiverad under Nyheter

Bästa läsare!

Sitter här med plåster över stickhålen och lätt utmattad efter sjukhusbesöket. En medpatient tuppade av och landade på golvet, och diverse datorer fungerade inte. Med andra ord, det var som vanligt. Fick dock en komplimang av den kvinnliga läkaren. Hon undrade om jag tränar mycket, eftersom jag inte hade särskilt mycket fett. Tack för att du frågar, hade jag nästan lust att säga, men dessvärre gjorde jag sista besöket på motionsslingan någon gång under sommaren 1995. Eller året innan.

Det tråkiga med att få sådana där trevliga frågor är att det är först långt senare man kommer på de bra replikerna: ” – Med den lön som min chef ger mig vore det bra underligt om jag vore fet” dök upp i skallen på väg hem.

Så, här sitter jag. Halvdöd eller halvlevande, beroende på hur man vill se ett glas som innehåller 50% vätska och 50% luft. För min del är det nog halvdöd som gäller. Ändå kan jag inte låta bli att delge omvärlden att jag känner djup sympati med Herman Lindqvists reaktion i SvD på att Sveriges Riksbank nominerat presenterat ”kändisar” som Astrid Lindgren,  Evert Taube och Ingmar Bergman, m.fl. att ”pryda” våra nya sedlar.

Jag delar Hermans uppfattning om att valen av dessa och de övriga namnen i varierande grad är populistiska och historielösa (om än inte att de skulle vara oförtjänta äran), även om jag tycker att vi aldrig skall underskatta nutidshistoria eftersom det är ju denna som direkt påverkar vår egen tid. I dessa tider gör det sig ju extra lämpligt att minnas tillbaka till kärnkraftsomröstningen 1980 och hur man tänkte på den tiden. Och ”på den tiden” är trots allt bara 31 år sedan.

Nu vill jag dock inte fullfölja Hermans opposition genom att välja ut några andra hedervärda och beryktade svenskfödda potentater att trycka på Tumba Bruks bomullspapper. Eller om det är polska pappersrullar som brukas. Nej, jag tycker att det borde räcka med att trycka valörerna. 20, 50, 100, 500 och 1000. Svårare än så behöver det inte vara.

Fast skall man söka efter estetiska värden, och det borde vi ju kunna kosta på oss eftersom numismatikerna säkert uppskattar att ha något vackert att samla på, är jag inte utan idéer. Finns det något jag tycker är vackert så är det den svenska naturen. Låt oss trycka ett landskapsmotiv på ena sidan, och placera en illustration ur den svenska historien på den andra. Eller varför inte låta varje sedels baksida prydas av ett ordspråk som har med ekonomi att göra? Vad sägs om ”Den som spar han har” eller ”Pengar är som gödsel; de gör ingen nytta om de inte sprids”? Eller varför inte prägla in ”Allt är inte guld som glimmar” på vår guld-10:a?

Dessutom kan jag inte begripa hur man skall kunna rangordna Astrid Lindgren, Dag Hammarskjöld, Greta Garbo och de övriga? Det blir lite som TV-tävlingen ”Robinson”, fast det är Riksbanken som är jury och som väljer bland döingar. 

Vad jag däremot aldrig vill se på en svensk sedel är Herman Lindqvists nuna. Det går bort. Fetbort, för att citera ett uttryck från min dotters generation. Då kommer till och med jag föredra det kontantlösa samhället!

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (8)

Older Posts »
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.