Arkiv för maj, 2011

Rubriken var kanske inte den smartaste. Eller också var den det.

maj 31, 2011 den 10:43 f m · Arkiverad under Demokrati

Bästa läsare!

Jag satt igår kväll och läste pappersutgåvan av Expressen. (Ursäkta min frånvaro som bloggskribent, men ”det är mycket nu”…). Där fann jag på kultursidan en artikel med rubriken ”Eurovisioner” och var så här nära *håller pekfingret och tummen från varandra på ett avstånd av 2 mm* att bläddra förbi professor emeritus Lars Gustafssons alldeles eminenta återberättelse om Magnus Enzensbergers bok som handlar om hur den Europeiska Unionen utvecklas genom att frångå det öppna demokratiska styrelsesättet. För mig är ordet ”eurovision” förknippat med schlagerfjolleri. Fast det var ju roligt att professor Gustafssons fann ett nytt användningsområde för ordet eurovision.

Lars Gustafsson skriver antingen själv eller lånar Enzensbergers ord när han säger:

Är EU det första genomförda försöket med ett postdemokratiskt styrelsesätt? Är det ett slags mandarinvälde som erövrar det ena verksamhetsområdet efter det andra – jordbruk, fiske, datahantering – utan att egentligen ha någons mandat? Det hela kan se ut som en epidemi i allt snabbare utbredning.

Ja, det är allt mer uppenbart att Sverige behöver sina gamla knarriga professorsstofiler till att sprida dylika sanningar. Även om det är formulerat som fråga kan man lika gärna sätta utropstecken efter påståendet att Europieska Unionen blivit en maktapparat utan medborgarinsyn, och där inget är för litet eller för stort för att regleras och styras för de betalande lobbyingorganisationernas räkning genom oåtkomliga politikers försorg.

Nu är det som Enzensberger skriver om förvisso ingen nyhet; den som är intresserad av att få en inblick i hur illa ställt det är med EU:s demokratiska kapital bör/måste besöka Henrik Alexanderssons blogg. Min oro är att han kanske inte får stanna kvar i Bryssel/Strasbourg efter nästa EU-val ifall Piratpartiet dör sotdöden, och det vore fruktansvärt tråkigt. Någon måste i detta fall tänka ut en plan B. Kanske Henrik själv.

Henrik beskriver i alla fall mycket träffande vad det handlar om , det som professor Gustafsson refererar till efter genomläsningen av Enzensbergers essä:

 [...]den ”post-representativa demokratin” som vi ibland brukar säga här på kontoret när vi talar om hur byråkrati, särintressen och hemliga möten i slutna rum i allt större utsträckning håller på att ersätta öppna, begripliga och demokratiska beslutsprocesser här på firman.

Det är fascinerande att min dotters generation kanske blir den sista som kommer ha fått vara med om något de frisinnade vill påminna om kallades för demokrati. I alla fall om vi inte sätter stopp för den farliga utveckling som pågår i både EU och runt om i världen.

Hälsar eder Peter Harold

P.S. Professor Gustafsson och jag har haft samma lekplats när vi var barn och uppenbarligen gjort samma hyss, såg jag på TV för en tid sedan. Måste vara något i skorstenssotet som fått oss att se så svart på EU… ;-)  D.S.

Kommentarer (3)

Min dotter bestämmer själv. Och hon är kapabel till det.

maj 27, 2011 den 3:06 e m · Arkiverad under Hälsa

Bästa läsare!

Det har brutit ut ännu en folkstorm, denna gång riktad mot rakhyveltillverkaren Gilette. Aftonbladet skriver att på bloggar och Twitter rasar man mot Gilettes ”skönhetshets” eftersom råden om rakning även vänder sig mot flickor i mellanstadeiåldern. Man citerar bland annat signaturen Tilda F:

” – Snacka om att problematisera och göra naturlig hårväxt till en stor grej och ett problem.”

Ja, hårväxt är naturligt. Brist på hårväxt är också naturligt, åtminstone uppe på huvudet och efter en viss ålder. Men är det onaturligt att raka sig – på olika valda delar av kroppen?

Nej, svarar jag. Ni som följt med på Skrivarens Blogg vet att undertecknad inte skulle ge samma svar som Bengt Westerberg ifall man frågar mig om jag har ”porrpung”. Han sa nej. Och jag tycker inte det känns mer onaturligt att raka sig där nere än uppe i ansiktet. Faktum är att hur jäkla naturligt det än är så kan hårväxt vara ruskigt obekvämt. Den som liksom jag har strån av stålborst i näsan vet exakt vad jag talar om.

Men så fort det handlar om att barn i puberteten uppmuntras att överväga rakning, då blir det ramaskri. Men vänta nu; är inte 11-12-åringar också tänkande människor? Och kan de inte få ha rätt att hyvla bort tofsarna under armarna om de trivs utan dem? Om svaret är ja (ett ”nej” betraktar jag som rent av förtryck) så är det faktiskt vår plikt att som föräldrar hjälpa kidsen att välja de verktyg och attiraljer som ger bäst resultat för veckopengarna. Det är inte skönhetshets. Det är omsorg.

Om det hetsats om något så är det väl snarare om vad som skall betraktas som naturligt eller ej. Jag hade som 16-åring varit mycket tacksam om någon sagt att det är ok att raka pungen utan att bli utpekad som pervers.

Sluta tjata om vad som är naturligt eller normalt. Låt alla få välja själva. Och med alla menar jag givetvis också kidsen i mellanstadiet också. De är inte sällan faktiskt klokare än många vuxna. Visst är de känsliga för modenycker, men det är ingen ursäkt för att fostra dem till en värld som hyllar intolerans mot människor som uppskattar komfort och vårdat utseende.

Jag kommer fortsätta att använda Gilette. Och jag ser också fram mot att de utvecklar en specialhyvel för rövhår också. Eller skall signaturen Tilda F bli till sig för det också…?

Hälsar eder Peter Harold (för stunden bärandes på skägg)

Kommentarer (4)

Kungakritiken kommer försent

maj 26, 2011 den 8:45 f m · Arkiverad under Demokrati

Bästa läsare!

Den nu pågående ”stormen” mot hans majestät Kalle Bernadotte har inte engagerat mig särskilt mycket. Det mesta som presenterats som sensationella scoop (som t.ex. ett starkt intresse för det andra könet) är egentligen skåpmat. Och uppriktigt sagt kan jag inte se att det har någon betydelse ifall herr Knug gillar att titta på flickor som tuggar varandras gräsmattor, eller att han är dyngrak och hånglar med Camilla Henemark eller vad 17 hon heter. Uppenbarligen har han fungerat som kung till stor belåtenhet för svenska folket ända fram tills skriverierna började. Därför är reaktionerna lite märkliga, i mina ögon.

För uppriktigt sagt; skulle du vägra åka buss ifall du visste om att chauffören på sin fritid hånglar med La Camilla och älskar att flukta på lesbisk älskog? Nä, precis. Du skulle visa upp månadskortet, le lite snett och leta efter en sittplats längre bak i bussen. Tro mig, det är svårare att köra buss än att vara kung. Jag har provat.

Sådär. Det var mitt försvarstal till kungen. Men mer än så tänker jag inte anstränga mig för hans majestäts skull.

Det finns all anledning till att ifrågasätta ärvda ämbeten. Jag har aldrig dragit mig för att anklaga politikerskrået för nepotism. Vi har en rad exempel på kända politikers barn som själva blivit ministrar eller fått andra högt uppsatta poster; Anna-Greta Leijon -> Britta Lejon; Lennart Bodström -> Thomas Bodström; Bertil Ohlin -> Anne Wibble. Skillnaden mellan dessa exempel och vårt kungahus är att svenska folket har haft möjligheten att välja politikerna, medan uppdraget som nationens statschef är någonting som avgörs genom att komma ut i rätt ordning ur rätt vagina.

Det är ganska tragiskt att vanligt folk inte börjat ifrågasätta det nuvarande statsskicket förrän nu när vissa skribenter publicerat snaskigt skvaller om HMK. Är vi så bedövade av vardagspusslet och tramsig TV-underhållning att vi inte har energi att reagera över stora saker förrän kvällsblaskorna börjar vifta med snaskiga rubriker?

Jag personligen behöver inte exempel på strippklubbsbesök, fyllemiddagar och otrohetsaffärer för att tycka att monarki är ett föråldrad system. Tvärtom, jag unnar  dessa synder för dem som vill, kung som tiggare. Problemet ligger i det ickedemokratiska förhållandet att landets statsschef inte kan väljas av folket. Det är – emd tanke på att vi lever på 2000-talet – en smula bisarrt om man tänker efter…

Hälsar eder Peter Harold

I bruset:
Rep.för skriver i SvD

Kommentarer (10)

Inte Talang. Thailang! ;-)

maj 25, 2011 den 6:38 e m · Arkiverad under Musik

Jag är imponerad! Tack för länktipset, Lilla MaE! Och trevlig kväll, kära läsare!

Hälsar eder Peter Harold

Kommentera

Farväl, du fria värld!

maj 25, 2011 den 11:51 f m · Arkiverad under Demokrati, Okategoriserade

Bästa läsare!

Det är bara att konstatera att det finns inget som stör världens politiker så mycket som ett fritt och oreglerat Internet. Så fort chansen finns försöker de föra lagstiftningen i den riktningen att de kan styra allt mer av innehållet. Under förevändning att bekämpa barnpornografi, terrorism, grov kriminell verksamhet, illegala spelsajter, und so weiter, skaffar man sig de verktyg som skall göra det möjligt att inskränka yttrande- och informationsfriheten.

Nej, det handlar inte om en konspirationsteori. Det handlar om maktens syn på informationen. Barnpornografi och spelsajter är egentligen sekunda problem, förutom för eventuella barn som utsätts för övergrepp (och hit räknas 16-åringar som skickar nakenbilder på varandra) och stater med spelmonopol (som t.ex. Sverige). Däremot är det ett större ”problem” att bilden av samhället ”störs” av oönskade yttringar. Låt mig ta ett lysande exempel på information som regeringar önskat tysta: Wikileaks publicering av krigsdagböcker från Afghanistan samt diplomatkorrespondens. Eller var demonstranter befinner sig.

Wikileaks är f.n. i ena änden av yttrandefrihetsskalan. I andra änden återfinner vi t.ex. en sjuksköterska som skäms för hur patienterna på hennes arbetsplats vanvårdas, och som bestämmer sig för att berätta detta anonymt för pressen.

Med den politik som förs idag – som bygger på mer reglering och ökad kontroll över både publicister och brukare av Internet – begränsas möjligheterna till anonymitet. Och vad blir konsekvensen? Jo, folk blir rädda. Och denna rädsla uppfyller kriterierna för att anses vara ett förtryck.

Frankrikes president och regering har nu i dagarna gått till frontalangrepp mot det fria Internet. Bortsett från att de infört lag om statliga spionprogram i privatdatorer så vill de ha globala regler om Internet. För att förverkliga en global lagstiftning krävs ett kontrollorgan på internationell nivå. Det som är mest tragiskt är att dylika organ ovanställs de demokratiskt valda nationella regeringarna, vilket innebär att vi medborgare – och våra demokratiskt valda företrädare i riksdag/parlament – kommer att sakna både insyn och inflytande.

När dessa internationella organ etablerats är risken stor att man av bara farten utvidgar sitt maktutövande. Vi ser det inte enbart ifråga om Internet, utan också inom klimatpolitiken där politiska företrädare uttalat anser att demokrati är ett hinder.

Jag är bekymrad. Allvarligt bekymrad. Det behövs en debatt. Och det behövs ett stopp för denna farliga utveckling. Vill vi ge våra barn och deras barn en global diktatur där oliktänkande fråntagits sin röst? Nej, för fan.

Hälsar eder Peter Harold
I bruset:
SvD, HAX, DN,

Kommentarer (4)

Strumpgåtan – ge mig en miljon i forskningsanslag, tack!

maj 23, 2011 den 8:49 e m · Arkiverad under Privat

Bästa läsare!

Har du lagt märket till att vid var och varannan tvätt står man där med en eller flera udda sockor/strumpor som blivit singel efter en blöt kväll i Miele? Bortsett från att det är förargligt att strumporna försvinner en och en, så är det dessutom förbryllande. Vart tar de vägen?

Jag tror mig ha kommit på en teori. Den är i dagsläget enbart applicerbar i flerfamiljsbostäder med delad tvättstuga. Efter sistlidna bykrengöring står jag med en grå strumpa i barnstorlek i tvättkorgen. Det intressanta är att den enda barnstrumpa jag äger är rosa. Nej, det är inte färgen som är intressant; jag använder en strumpa av barnstorlek för att förvara mina nycklar i. Finns inget som irriterar mig så mycket som hål i byxfickorna.

Åter till den ensamma barnstrumpan. Vad gör den där? Hur kom den dit? Var är dess maka?

Min slutsats, efter att ha finkammat tvättstugan från golv till tak med förstoringsglas…  nä, jag överdriver… Min slutsats är den att jag blivit barnstrumpans nye ägare. Sålunda måste den som tvättade här före mig stå med en singelstrumpa. Sannolikt en barnfamilj, för jag har aldrig hört talas om andra som lägger sina husnycklar i barnstrumpor.

När jag kommit på denna briljanta slutledning slog det mig att jag under alla år själv ömsom förlorat eller vunnit strumpor till och från mina grannar. Det är så det MÅSTE gå till; inte f-n kan väl en försvunnen strumpa fara in i tvättmaskinens inre? Vart tar den vägen sen i så fall? Åker ut med sköljvattnet?

Nåväl. Vad som ovan sagts är ju inte till hjälp för hushåll med egen tvättmaskin där strump-paren tar ut skilsmässa. Min mor hade samma teori som jag, och sparade på de ensamma strumporna i hopp om att efter några tvättningar para ihop de strumpor som såg ut att passa. Det lustiga med min mor är att hon kan hitta kantareller som om hon vore en svampsugen örn, sån blick har hon för skogens guld. Men när det gällde att matcha strumpor… tja, just det blev lite si och så. Fast vad gjorde det när vi barn ändå alla använde långbyxor!

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (6)

Jag nominerar Marisol Valles Garcia till Nobels fredspris

maj 23, 2011 den 3:59 e m · Arkiverad under Brott & straff

Bästa läsare!

De flesta har nog hört solskenshistorien om den unga juridikstudentskan Marisol Valles Garcia som var den enda som frivilligt åtog sig uppdraget som polischef i Chihuahua där knarkkartellerna bedriver ett veritabelt inbördeskrig. Ingen annan vågade ta detta uppdrag efter en serie mord och hot.

När Marisol accepterade utnämningen skedde detta inte med avsikten att göra sig rik på feta mutor eller att att låta ämbetet utgöra ett sofistikerat sätt att ta livet av sig. Nej, hennes strategi var genomtänkt: hon lät anställa ett femtontal obeväpnade  kvinnliga poliser som inte lyfte en hand mot drogkartellerna, utan istället koncentrerade sig på att informera barn och ungdomar om den grova brottsligheten, och vad det skulle få för konsekvenser om de själva blev en del av denna. På så vis hoppades Marisol att de kriminella nätverken skulle skona henne och deras lokala polis, samtidigt som detta väckte hopp hos medborgarna.

Tyvärr har solskenshistorien gått i moln. Plötsligt en dag försvann Marisol och hennes familj utan ett spår. Man trodde först att de fallit offer för knarksyndikaten och likviderats. I vilket fall som helst innebar hennes försvinnande att staden är tillbaka på ruta ett i den hopplösa kampen mot knarkkartellerna.

Nu har det kommit ljus över Marisols försvinnande. Familjen skall enligt uppgift sökt asyl i Texas. Alldeles utmärkt, för det betyder att hon är i livet och kan ta emot Nobels fredspris om det norska Stortinget har vett att belöna henne för sin symboliskt viktiga handling att ställa upp för sin stad med fara för sitt eget liv.

Jag vet: ligorna härjar som förr i norra Mexico. Marisol Valles Garcia lyckades inte knäcka dem. Å andra sidan; det finns en massa fredspristagare som mottagit sina medaljer utan att varken innan eller efter uträttat det de har belönats för.

I övrigt misstänker jag att kriget mot narkotika behöver en ny approach. Lämpligast är att svälta ut ligorna. Det gör man genom att beröva dem deras marknad.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (3)

Mikrofonrädslan är berättigad

maj 23, 2011 den 11:00 f m · Arkiverad under Okategoriserade

Bästa läsare!

Om den utrikespolitiska talesmannen för (s), Urban Ahlin, tycker jag inte. Visserligen är det en mycket kompetent och bildad man, men som politiker blir han snabbt burdus så snart medierna eller meningsmotståndarna sätter press på honom.

Krönikören Johan Hakelius noterar liksom jag att det finns en charm i dylika situationer där en förhållandevis klok och skolad person tvingas att framställa sig själv som en komplett idiot. Så här beskriver Hakelius vad som hände nämnde Urban Ahlin:

I onsdags hölls presskonferens om resultatet. Juholt berättade på sin mest förtroendeingivande Oskarshamnska att partiet stod fast. Det stod fast vid att inte stå fast vid vad Juholt hade sagt förut.

Sedan skickades Urban Ahlin till P1.

Ni kan ju tänka er själva. Ahlin vet att han ska presentera en helomvändning. Han vet att alla som lyssnar begriper att det är en helomvändning. Han vet att alla vet att han vet att det är en helomvändning. Ändå ska han sitta där och låtsas att partiet håller fast vid att det håller fast vid det som det höll fast vid, innan det höll fast vid motsatsen. Hu.

Personligen skulle jag vilja sätta likhetstecken mellan Urban Ahlins pinsamma öde och vad som är vardag för tusentals svenskar ute i arbetslivet: de är offer dåliga chefer. För det är just detta stackars Ubbe råkat ut för. En riktigt dålig chef. 

Håkan Juholt lyckas i sin iver att gräva en grop för regeringen istället låta partiet falla i: Först klaga på att regeringen inte hjälper till i Libyen, sedan hindra regeringen från att använda JAS Gripen till (J-)akt och (A-)ttack utan bara (S-)paning, och slutligen(?) kräva att marinen skall skickas till Medelhavet. Här sker helomvändningarna lika kvickt som när en pluton med beväringar exercerar på kaserngården.

Jag, liksom Hakelius, vill gärna se på den mänskliga sidan av dylika intellektuella självmordsuppdrag en politiker kan skickas på i form av intervjuer. För många år sedan när jag var politiskt aktiv och medverkade i valrörelser lade jag märket till att många politiker som utan fruktan kunde tala utan manus på torget för 100-tals åskådare valde att fly fältet så snart lokalradions reporter dök upp med en mikrofon.

Som politiker är man nog van vid att argument bollas fram och tillbaka mellan sig och motståndaren. Inte sällan vet man vad motståndarna skall säga. Har man varit med ett tag vet man att ”den andre” är ganska förutsägbar. Det känns tryggt.

Men när en reporter dyker upp, då försvinner alla vägmärken. Hjärnan tvingas upp i högvarv. Utöver att ens budskap skall säljas, så gäller det att inte ge reportern möjlighet att redigera sönder ens uttalande. Lägg därtill också risken att reportern när som helst kan dra upp något annat ämne, för vilket man kan vara känslig (porrklubbsbesök) eller illa förbredd på (mask i skolmaten). Inte undra på att hjärnan då kan råka ut för en sladd, och allt havererar ner i diket även om reportern nöjer sig med att humma och nicka under hela intervjun.

Urban Ahlin var väl förberedd på vad som komma skulle när han åkte till radiostudion; kanske förberedd i samma mån som Ludvig XIV XVI då denne fördes till avrättningsplatsen på det som idag kallas för Place de la Concorde.  Och mycket riktigt fick Ahlin de frågor som var just så känsliga att han var bortom all räddning. Nu kan man inte likna intervjuen vid en kvick avrättning medelst giljotin, med ett snabbt ”schwopp” som gör slut på offrets lidande. Nej, snarare påminde det om en långdragen hängning där knuten stramades åt bit för bit…

Jag förmodar att Urban Ahlins bidrag föga lugnat någon lokalpolitiker med mikrofonfobi. Definitivt inte. Jag förstår de kommunpolitiker som rusar på toaletten så fort lokalradions reporterbil rullar in på parkeringen. Mikrofoner är som tysta pistoler. Eller chockgranater, om man skall använda Johan Hakelius terminologi.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (2)

Livet före döden – en kostnadsfråga

maj 23, 2011 den 9:38 f m · Arkiverad under Demokrati, Hälsa

Bästa läsare!

Det var väl beklagligt att inte den förvirrade domedagsprofeten fick rätt när han förutspådde Jordens undergång till sistlidna lördag. För i så fall skulle förbundet Svenska Kommuner och Landsting slippa bekymra sig om de framtida vårdkostnaderna som man beräknar skall öka med 270% fram till år 2040. Orsaken till dessa – till synes skenande kostnader – är att vårdtekniken är dyrare i frift och dessutom lever svenska folket allt längre.

I denna situation tänks det högt. Bl.a. talas det om höjd skatt, ökade egenavgifter och till och med skatter i andra sektorer än sjukvårdern. Ett ”kreativt” förslag är ”[...]att prioritera om i välfärdssystemet och införa avgifter på andra ställen, till exempel för högre utbildning.”

Eftersom Jorden nu inte gick under har vi istället det svenska välfärdssamhällets undergång att se fram mot, alternativt ruin för svenska folkets privatekonomi. Oaktat alla andra faktorer, och att vi låter SKL:s problemformulering ha ensamt företräde, tager jag mitt tidtagarur och mäter tiden för hur länge det skall dröja innan Miljöpartiet kräver höjd bensinskatt och Sverigedemokraterna kräver utvisning av invandrarna för att finansiera landstingens förväntat kärva framtid på det ekonomiska planet.

Att rationalisera bort annat slöseri av skattemedel är väl inte att tänka på för våra politiker. Som t.ex. vår försörjningsbörda till maktkolossen EU.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (2)

Fru Prostata sade något klokt

maj 20, 2011 den 9:50 e m · Arkiverad under Hälsa

Bästa läsare!

Lite allvarsord, så här på fredagskvällen.

Jag skulle kontrollera ifall en nyinköpt DVD-film var spelbar, och satte på TV-apparaten. Av en ren händelse låg ”Öppna kanalen” i sändning. En vithårig dam höll en föreläsning i en enkel TV-studio (hemma i källaren?) och såg mycket indignerad ut. Jag kunde inte låta bli att reflektera över att miljön påminde väldigt mycket om programmet ”Prostatabröderna”, där allvaret sällan är brutet. Och mycket riktigt; detta var Fru Prostata.

Motvilligt fastnade jag i programmet i nästan mer än fem minuter. Prostatacancer är inget trevligt ämne, och fastän vi män har ganska god chans att trilla dit vill man stöta ifrån sig tanken på denna sjukdom. Vad som gjorde denna sändning intressant var just Fru Prostatas medverkan. Hennes synpunkt kändes faktiskt väldigt relevant. Vem bryr sig om makarna till de män som drabbas av prostatacancer?

Ja, det var inte lätt för Fru Prostata att få gehör hos politikerna. För det första är ju hennes utgångspunkt 100% heteronormativ, och det kan ju förklara varför V-ledaren Gudrun Schyman svarade Fru Prostata så avmätt. Nu skall man ju ha i åtanke att även ”bögar” kan få prostatacancer, och det är ju naturligtvis ett trauma för den friska partnern när den sjuka drabbas. I gengäld har ju ”gay-världen” tagit AIDS-problemet som sitt skötebarn, vilket jag personligen tycker är lite väl anspråksfullt, eftersom den sjukdomen sprids av många andra än ”bögar”. Nå, jag tänker då inte tala illa om folk som engagerar sig för en god sak. Kampen mot AIDS gynnar inte bara homosexuella, utan även heterosexuella. Och framförallt gynnas barnen – födda som ofödda. Men nu gällde saken prostatacancer, en sjukdom som till 100% bara drabbar män. Och som Fru Prostata anförde; sjukdomen drabbar indirekt också männens anhöriga.

Nu tror jag inte bristen på makthavarnas omtanke enbart beror på att prostatacancer drabbar just män. Nej, jag tror även att den uppenbara åldersrasism som finns i Sverige också har sitt kort med i leken.

Jag satt nyss och bläddrade i en turistbroschyr för Gästrikland. Omslagsbilden pryds av två blonda barn i 3-4-årsåldern. Inuti broschyren, som innehåller ett tjogtal bilder på barn som klappar älgar, leker tåg, åker skidor, tonåringar som musicerar, finner vi de äldre representerade av en herre i lokförarkläder som sniffar under buken på ett ånglok, samt en målning av två kvinnor som dricker ur ett krus med texten ”Dryckenskap har alltid varit en vanlig orsak till brott”.

Det sägs att de gamla tar plats. Ja, det stämmer ifråga om i kön på banken kl. 12 vid lunch. Mycket irriterande för oss yrkesverksamma. Men skämt åsido. Titta på det offentliga rummet. Ser det ut som att nationen Sverige är GLAD över sina gamla människor? Det är möjligt att jag har dålig syn, men jag märker inga tecken på att vårt samhälle förhärligar ålderdomen i samma omfattning som vi avgudar ungdomen.

Ålderdom har blivit någonting fult, fastän det är både naturligt och oundvikligt. För några veckor sedan såg jag mig själv i spegeln och noterade att jag såg ganska sliten ut. Men jag är fortfarande samma Peter Harold som för tio år sedan. Även om nu skägget fått mer gråa strån än svarta så har jag kvar min identitet. Ja, även om jag skulle raka mig – vilket händer någon gång i månaden – så har jag kvar samma identitet, fastän jag ser annorlunda ut. Samma sak är det med åldrandet.

Prostatacancer är inte synonymt med åldrande, men risken är större att få det ju äldre man blir. Kanske är det därför sjukdomen upplevs som skamlig?

Jag hoppas innerligt att vetenskapen skall lyckas lösa cancergåtan. Det finns så många andra roliga sätt att leva och dö på.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (4)

Older Posts »
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.