Bästa läsare!
Svenskt Näringsliv anser att staten skall ”sponsra” studenter mindre som pluggar humaniora än studenter som pluggar till riktiga jobb.
Åh, ursäkta! Det var min tolkning! He, he!
Biträdande utbildningsminister Nyamko Sabuni (Bara att stava hennes namn rätt kräver att man tagit en del universitetspoäng…) tycker att förslaget är dåligt. Ack, den tiden är förbi då borgerliga regeringar och arbetsgivarsidan gick arm i arm. *nostalgisk tår* Enligt den bitr. utb. min. Ny:ko S:buni (för att låta lite skriftspråk från Grönköpings Veckoblad) så är inte politikerna rätt beskaffade att avgöra vilka utbildningar som behövs.
Det har Sabubni rätt i. Det är en massa saker som politiker inte är rätt beskaffade i. Men nu handlar det om att samhället utbildar folk rakt ut i arbetslöshet. Det är alltså frågan om utbildningar som är bortkastade pengar. Och pengarna i detta fall är – som de flesta förstår – våra skattepengar.
Bloggaren Anders S Lindbäck beskriver vad som faktiskt sker idag genom detta systematiska resursslöseri. Om jag får flika in så noterar jag att de utbildningsinsatser som görs för att sätta arbetslösa människor i riktiga jobb har en tendens att vara utformade på så vis att man systematiskt kan utbilda sig långt bort från arbetsmarknaden. Jag har sett det med egna ögon. Det är tragiskt, både för den arbetslöse och för samhället i stort.
Jag vet att det är kul med humaniora. Jag studerar humaniora på hobbybasis. Och så har jag ett annat jobb som försörjer mig. Lösningen är tillfredställande, även om jag ibland önskar att jag kunde leva min vardag iförd morgonrock, sittandes i läsfåtöljen med en god bok och en rykande thékanna vid sidan av mig och göra en och annan anteckning i skrivblocket. När jag vinner på Lotto så… då ni!
Om jag får vara fräck – vilket jag inte blygs över att vara – så tror jag att vi skulle fostra många goda tänkare i vårt land om vi kunde lära dem att leva ett dubbelliv med ett trist försörjningsjobb vid sidan av en intressant och passionerad hobby ärad humanismen under den andra delen av dygnets vakna tid. Nej, arbete är i sig ingen välsignelse – den myten tror inte jag alls på. Men man har inte förlorat något ifall ens tankar aldrig blir uppskattade, vilket ju är fallet för den humaniorastuderande som skall genomleva sitt yrkesverksamma liv medelst A-kassa.
I grund och botten vittnar det hela om ett förakt mot oss som har trista och produktiva arbeten och som förmodas aldrig grubbla över tingens ordning i såväl stort som smått. Tror mig! Det finns stora tankar även i den minsta människa, långt från de akademiska välpolerade studiesalarna.
Några av dessa små obetydliga människor hamnar här i bloggosfären…! Och dem bespottar ni, ni fina akademiker utan egen lön och som beklagar över att man ifrågasätter samhällets skyldighet att utbilda folk för arbeten som ingen vill betala lön för.
Kunskap blir inte makt förrän den kommer till nytta. Och egen lön är mycket makt.
Hälsar eder Peter Harold
