Ursäkta att detta blir ett ohyggligt långt inlägg, men betrakta det som min nästan traditionsenliga Söndagskrönika….
Bästa läsare!
Medierna har under det senaste dygnet skrivit om Anders Behring Breiviks ”dagbok” inför de ohyggliga dåd han genomförde i fredags. I själva verket rör det sig om ett flera hundra sidor långt manifest med texter som inte enbart är författade av honom själv. Jag har roat mig med att läsa originaldokumentet såsom det skickades ut av gärningsmannen några timmar innan han lät utlösa bilbomben utanför den norska regeringens administrationsbyggnad.
Det är sant att Breivik skriver om att spränga byggnader. Jag citerar ur hans manifest:
“When we blow up a building full of category A and B traitors it is not only for the purpose of killing. An important part of the operation is to force awareness of our movement and our ideology. The ideology we represent is the product we want to sell to the European peoples.”
Sålunda kan man saga att bilbomben egentligen är en PR-kupp för att folk skall läsa det idag omtalade manifestet, som i svenska medier kallas för ”dagbok”. Det är möjligt att jag är obefogat misstänksam, men jag får en känsla av att medierna försöker reducera dokumentets betydelse genom att kalla det för en dagbok i hopp om att ingen skall tillmäta innehållet något större värde. Det är i så fall ett lömskt bedrägeri av medierna. ”2083 – A European Declaration of Independence” är kanske inte lika litterärt gestaltat som Hitlers ”Mein Kampf”, men är tveklöst av samma dignitet som argumentationsplattform – detta sagt utan att göra jämförelse i sakinnehåll. ”2083” är då att mer betrakta som en akademisk uppsats som resonerar sig fram genom författarens (författarnas) idéer. Den innehåller även tankar om radioaktiva smutsiga bomber. En handbok i anarki och revolution med andra ord.
Jag har därmed slagit fast varför Anders Behring Breivik sprängde sin bilbomb utanför den norska regeringsadministrationen; syftet var att väcka allmän uppmärksamhet kring hans meningsfränders ideologi. Nog har han blivit uppmärksammad, inte minst genom massakern på Utöja. Den delen får jag återkomma till senare.
Den första offentliga reaktionen på Breiviks attentat är att klassificera honom som högerextremist. I allmänhet är detta ett epitet för nynazister. Dessvärre fungerar inte den beskrivningen på Breivik, om vi skall tro hans manifest:
“It is a falsehood to claim that the cultural conservatives in Europe are imperialistic and violent by nature. We do NOT want to copy the failed aggressive totalitarian fascist dictatorships like Nazi Germany, far from it. We hate everything Nazi Germany stood for, in fact we view the current EUSSR/Multiculturalist regimes of Western Europe as totalitarian Nazi regimes. We condemn imperialistic thought and we condemn genocide and violence in general. Our current struggle is based on a pre-emptive struggle (self defence). We have no territorial claims that will violate any sovereign European or other civilised country, the exception being our Middle Eastern foreign policy plan. This involves a Crusade, or to use a more modern phrase; an anti-Jihad campaign, preventing the continuation of the genocides against the Maronite, Assyrian, Coptic and other Middle Eastern Christian peoples and restoring parts of Anatolia under Greek and Armenian rule once again. Launching crusades to counter ongoing Jihads (there are 20+ Jihad fronts around the world) is acceptable, but under no circumstances shall we attack or annex territory belonging to our fellow Christian brothers and sisters, or our Buddhist or Hindu allies. Hindus and Buddhists are considered brothers in our common fight against Jihadi imperialism, atrocities and genocides.” Ur paragraf 3.61
Däremot kan man I allmänna ordalag betrakta Breivik som en s.k. islamofob. Men det intressanta är ju att vare sig bomben eller massakern på Utöja riktade sig direkt mot muslimska människor eller institutioner. Offret var den norska arbetarpartiregeringen respektive dess ungdomsförbund. Det råder ingen tvekan om att Breivik avskyr islam, men han riktar inte vreden fysiskt mot muslimerna, utan mot de krafter som möjliggör muslimsk invandring och tillåter muslimska samfund att få privilegier i samhället. Nota benne; Breivik är på denna punkt inte fokuserad på norska förhållanden, utan talar om Europa i stort.
Varför tillgripa terrorhandlingar för att kunna skapa debatt om islams inflytande i Europa? Ja, enligt Breivik så är debattklimatet inskränkt. Han refererar bl.a. till Sverige där det funnits ett folkligt stöd för begränsad invandring år 2004, men att makthavarna flyttat fokus till feminism och jämställdhetsfrågor – i en debatt där samtliga aktörer betraktar sig som feminister och egentligen vill samma sak. Breivik betraktar detta som en medveten strategi från makthavarna för att skapa sken av öppen debatt. Därför citerar han i sitt manifest (2.18) den amerikanske teoretikern Noam Chomsky:
“ ‘The smart way to keep people passive and obedient is to strictly limit the spectrum of acceptable opinion, but allow very lively debate within that spectrum.’ This is undoubtedly true, which is why it’s strange that Chomsky thinks that the Internet, currently the freest medium of all, is ”a hideous time-waster’”.
Anders Behring Breivik har alltså valt att tillgripa våld därför att samhället (såväl hemma i Norge som i övriga Europa) inte medger en helt öppen debatt om islam och islamism. Motivet för både sprängattentatet och massakern på Utöja anges på olika ställen i manifestet ”2083”, och för att få en bild av hans tankegång citerar jag manifestets reflektioner över det förr så liberala Holland som idag har en lagstiftning som hindrar islamkritiker från att uttrycka sig fritt, medan det står islamister fritt att nedvärdera det holländska samhället.
Breivik illustrerar detta genom att i sin tur citera författaren Bruce Bawer som redovisar hur holländska politiker och de holländska medierna hanterat islamkritiska missnöjespolitiker som t.ex. Pim Fortuyn:
”Author Bruce Bawer describes how before the rise of maverick politician Pim Fortuyn[2], the Dutch political scene had to a great extent been a closed club whose members, regardless of party affiliation, shared similar views in the widest possible sense. Most of the journalists belonged to the same club. If the majority of the populace didn’t quite agree with this cozy elite regarding the most sensitive issues – and the most sensitive of them all was Muslim immigration – this hardly mattered much. Since all those who were in positions of power and influence were in basic agreement, the will of the people could safely be ignored.
According to Bawer, ”Fortuyn had been an active politician for only a few months but had already shaken things up dramatically. Before him, Dutch politics had been essentially a closed club whose members shared broadly similar views on major issues and abhorred open conflict.” Journalists and rival politicians alike – notice how they worked in lockstep – responded by smearing him ”as a right-wing extremist, a racist, a new Mussolini or Hitler.” Indirectly, this led to his murder by a left-wing activist who stated that he killed Fortuyn on behalf of Muslims because he was ”dangerous” to minorities.
Som frekventa besökare av Skrivarens Blogg (och min föregående Läsarnas Blogg) har jag under tiotals år varit en engagerad debattör av frågor som yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. Det är nog troligt att många uppfattat mig som extrem med min vurm för total yttrandefrihet eftersom jag försvarat även ”rasisters” rätt att uttrycka sig fritt på Internet. Som bekant är jag registrerad av Expo, och jag har sannolikt dragit på mig många fienden som anser att jag har en oförsvarlig inställning till det fria ordet, fastän mina motiv för total yttrandefrihet baseras på en humanistisk värdegrund.
Det råder ingen tvekan om att min kamp för yttrandefrihet aldrig burit mycket frukt. Det finns censur i Sverige. Det finns också en benägenhet att inom de etablerade medierna enbart släppa fram politiskt korrekta åsikter, och dit hör inte islamkritik, vilken isoleras och negligeras. I detta inskränkta debattklimat har till slut islamkritikerna funnit sin situation vara så trängd att de till nu tillgripit en extrem lösning för att uppmärksamma sitt budskap.
Med risk för att det låter som jag säger ”vad var det jag sa!” så vill jag hänvisa till mina tidigare krav på en öppen debatt där ingen fråga får vara tabu. Det är visserligen mediernas fullständiga frihet – vare sig det är Aftonbladet, DN, Expressen, Sveriges Radio – att strunta i att låta alla komma till tals. Men ett inskränkt debattklimat har ett pris. Och det priset har över 90 norrmän fått betala. Det är dyrt tycker jag. För dyrt.
Det är därför bekymmersamt att svenska politiker och debattörer talar om att ytterligare isolera ”de främlingsfientliga krafterna”. Dels är det en fara med att likställa islam- och immigrationskritker med rasister och främlingsfientliga eftersom det inte alltid stämmer i verkligheten, och dels skapar man ett intellektuellt utanförskap som gynnar extremism.
Dessvärre är jag rädd för att politikerna och journalisterna inte uppfattat problemet på samma sätt som jag och många med mig, utan nu istället önskar reglera Internet och möjligtvis ändra tryckfrihetsförordningen för att inskränka yttrandefriheten för medborgarna ytterligare (såsom vi sett i sviterna av tidigare ”krig mot terrorism”). Jag opponerar mig mot detta. Att göra motsatsen och utöka yttrandefriheten är inte att ge efter för attentatorns krav, utan att ge alla tänkande och fria människor rätten att framföra sin åsikt. Och vis av erfarenhet vaet jag alla åsikter inte bekväma. Men det är också min erfarenhet att mångfald i idéer och åsikter är nyttigt för varje utvecklingsbart samhälle. Massakrer och bilbomber är däremot inte bra, och vi skall inte ge avsändarna skäl till att hålla på med sådant.
Det var faktiskt lite upprörande att se journalisten Lena Sundström sitta i TV4 och prisa de norska medierna för att de inte spekulerat i gärningsmannens motiv. Att detta är Lenas åsikt förvånar mig inte det minsta, eftersom hon är lika intellektuell vass som den smörkniv min dotter gjorde i träslöjden. Personligen är jag av den meningen att spekulation kring en händelse leder fram till sanning förr eller senare, medan avsaknaden av spekulation är detsamma som avsaknaden av en frågeställning. Och saknas det en frågeställning, då saknas det även en debatt. Och saknas debatten – då slutar det kanske med att någon förr eller senare spränger en bomb eller mördar oskyldiga. När det händer spelar det ingen roll ifall avsändaren är fundamentalistisk islamist eller främlingsfientlig islamofob. Att Lenas tankebana inte går så långt lär nog inte förbluffa någon. Ge henne en receptionisttjänst istället.
Så upprepar jag återigen min medkänsla till de drabbade i Norge och landet som nation.
Hälsar eder Peter Harold
P.S. En språkfråga: Breiviks manifest heter ”2083 – A European…”. Borde det inte vara ”An European…”?
Snabbkoll hos gammelmedia:
SvD: ”Polisen kunde ej hålla koll på Norge-terroristen”.
DN: ”Likheter med Ku Kux Klan”.
DN: ”Så planerade gärningsmannen dåden”.
