Arkiv för november, 2011

Litar du på vad medierna säger?

november 29, 2011 den 11:22 f m · Arkiverad under Medierna

Bästa läsare!

Förtroende. Det är en egenskap man måste förtjäna. Man kan få ett förtroende genom det sätt man agerar eller talar. Eller genom marknadsföring. Medieakademin på Göteborgs universitet mäter varje år medborgarnas förtrende för olika samhällsinstitutioner genom en enkät där man besvarar frågan:

Hur stort förtroende har Du för det sätt på vilket följande institutioner och verksamheter sköter sitt arbete?

Svaren redovisas i denna rapport som uppmärksammats av bl.a. SvD, Medievärlden, Journalisten, Göteborgsposten, SVT, Skånskan, Kuriren, med många fler.

Bland de instutitioner och verksamheter som mäts märks (med utslag för ”mycket eller ganska stort förtroende” inom parantes) Sveriges riksdag (46%),radio/TV (47%), dagspressen (26%), storföretagen (24%), universitet/högskolor (62%), regeringen (51%), kungahuset (35%),svenska kyrkan (34%), facket (32%), de politiska partierna (17%).

Vad gäller medierna har Förtroendebarometern splittrat upp statistiken på de enskilda aktörerna SR (77%), SVT (74%), TV4 (36%), TV3 (14%), DN (50%), Aftonbladet (13%).

Siffror i all ära, men det som i mina ögon är intressant är trenderna. DN har fyra år i rad en nedåtgående trend. De statskontrollerade medierna (mitt ordval) vaggar stadigt mellan 79-77% (SR) och 72-74% (SVT). TV4 har på fyra år reducerat sitt förtroendekapital från 47% till 36%.

Över lag kan man se att svenska folket blivit mer skeptiska till både det ena och det andra. I tidningsrubrikerna väljer redaktionerna i samband med publiceringen av rapporten idag skriva ”Förtroenderas för regeringen” (från 62% till 51%), men det som är mest slående är att alla instutitioner som redovisas på sidan 7 i rapporten – utom facket – har fått sämre resultat i årets undersökning.

Vad beror detta på? Ja, den analysen finns inte i Förtroendebarometern. Däremot lägger man ner stor energi på att beskriva den breda majoritet av svarande som önskar att de statskontrollerade medierna (SR, SVT) skall finansieras via skattsedel. Så jag får försöka spåna lite på egen hand om varför förtroendet för kungahus, riksdag, politiska partier, pressen, med flera, sjunker.

I mediernas fall är förklaringen enkel. TV4 har förvandlats till en dyngkanal. Sorry uttrycket. Förtroenderaset är där logiskt. Att DN sjunker och Aftonbladet har och har haft låga förtroendesiffror kan vi nog förklara dels genom att Aftonbladet är en dyngtidning (sorry uttrycket) och att DN idag utmanas om den detaljerade och undersökande journalistiken via bloggosfären och alternativa medier. Nu när man i det utvecklade Internets tidsålder kan kontrollera de etablerade tidningarnas nyhetskällor finner man titt som tänt en filtrering som väcker misstankar om att aktörer som DN förmedlar och beskriver nyheter efter sin ideologiska agenda. I Aftonbladets fall är detta givet – kanske därav jumboplaceringen.

Sveriges radio och Sveriges televison är alltjämt inte utsatta för samma konkurens från medborgarjournalistiken på Internet, därav de stadiga siffrorna. Men denna situation kan förändras i takt med att nya organisationsformer uppstår och etableras. Det är tekniskt möjligt att starta sin egen radio- och TV-station och sända via Internet. När det slår genom, då kanske nyhetskonsumenternas syn på de statskontrollerade medierna förändras. Sedan kommer man aldrig ifrån att marknadsföring är A och O. Med mördande reklam kan man sälja konserverad gröt.

Ja, ni läsare kanske har en annan analys?

Hälsar eder Peter Harold

 

Kommentarer (5)

Inte riktigt som bantning. Men nästan.

november 28, 2011 den 6:50 e m · Arkiverad under Hälsa

Bästa läsare!

Folk i min omgivning har aldrig någonsin på allvar hävdat att jag har något behov av att banta. Och visst, jag ser inte alls tjock ut. Men…

Som man bäddar får man ligga, och just nu får jag inte ligga. Alltså sysslar jag bara med bäddning (Om jag talar bokstavligt eller bildligt får ni fundera på själva, kära läsare). D.v.s. titt som tätt slinker det med en 4-pack mazariner tillsammans med lunchlådan. Eller en påse kanelbullar till matkassen en eller två gånger i veckan.

Som jag ser det är detta inte något allvarligt missbruk så länge jag befinner mig på språng i jobbet eller tar regelbundna promenader. Kruxet är att under de senaste månaderna har det blivit mycket sammanträdande. Lägg därtill de mörka höstkvällarna som absolut inte lockar ut en på promenader. För övrigt är jag dödstrött på kvällarna.

Så all denna uteblivna motion – som jag annars älskar – tvingar mig att strunta i mazariner och kanelbullar.

Detta nya arrrangemang genomförde jag i förra veckan, dock utan att ta några referenser till vad vågen säger. Jag blev lite smått chockad över att kroppen reagerade med abstinens när mazarinerna uteblev. Samma sak när jag nekade mig själv en serie kanelbullar till mitt darjeeling-thé.

Men efter en vecka känns det inte lika tungt längre att vara utan fikabröd. Jag känner förvisso fortfarande att det vore gott med lite äppelpaj med marsan-sås (annan inställning vore att hyckla – det ÄR gott!!!) men det är en lätt sak att låta bli. Istället blir det en ostmacka när suget sätter in på kvällen. Huruvida det avgör points och kalorier vet jag inte. Men det jag vill komma åt är makten över min kropp.

Nu gäller det att utnyttja den makten klokt – i väntan på att mitt promenerande kommer igång.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (5)

När det är någon annans fel. Då kan det gå fel.

november 28, 2011 den 10:31 f m · Arkiverad under Brott & straff

Bästa läsare!

Minns ni affären med en övernitisk tågkonduktör som slängde av en biljettlös 11-åring i Kumla tidigare i år?
” – Men hur kan man bara göra så mot ett barn???” utbrast svenska folket i unison indignerad kör. Flickan var dessutom försvunnen i nästan ett dygn därefter, vilket medierna klandrade både konduktören och SJ för.

Ja, hur kan man göra så? Jag undrade det också, och försökte tänka mig in i konduktörens roll. Jag minns själv en episod när jag som 14 år skickades på en konferens till kungliga huvudstaden för Svenska Röda korset (mitt livs första tågresa på egen hand) och blev genom konduktörens påpekande varse att den talong jag hade i handen inte var en biljett utan en rekvisition. Jag borde alltså ha rest till residensstaden och hämtat ut min tågbiljett. Jag fick vända upp och ner på plånboken för att lösa min biljett. Jag hade därefter 15 kronor kvar.

Vid konferensen blev det till att tigga (låna) pengar för hemresan. Det gick ju inte för sig att hämta ut returbiljetten vid Centralstationen. Eftersom resan till Stockholm kostat mig 85 kronor behövde jag bara låna 70 kronor. Döm om min förvåning när jag möter konduktören och upplyses om att biljetten tillbaka västerut kostar mer. Och mer än 85 krona hade inte unge herr Harold, trots sitt flitiga sparande under Stockholmsvistelsen.

Hur löste vi det här? Jag fick en biljett Sth-Tillberga. Om Tillberga på 1980-talet  finns inte mycket att säga, och än mindre om dagens Tillberga. Jag var mer förtjust i Hökåsen och dess konstgjorda sjö. ” – Ska jag stiga av i Tillberga?” frågade jag konduktören. Han skakade på huvudet. Vi hade alltså en tyst överenskommelse att jag skulle få vara fripassagerare resten av resan till Bergslagen.

Med detta sagt: Nej, alla SJ-konduktörer är inte fascistoida idioter. Frågan är dock om ens Kumla-konduktören skall betraktas som en sådan. Trots alla krigsrubriker i Aftonbladet, Expressen och annorstädes så skall man inte förvåna sig att varje skandal har två sidor. Och den sida som medierna undanhåller kan man hitta via bloggosfären. Jag ber ödmjukt att få bidra med mitt strå till stacken.

Ifrågavarande tågmästare som pekas ut som skyldig lämnar via sin fackklubb följande redovisning om vad som hände under den kvart som varade mellan avgången från Örebro till Kumla (en förort till Örebro):

Tågmästaren ser en kvinna (22-åringen) som sitter och sover där det nyss hade suttit ett par som gick av vid Örebro Södra och väcker henne (somnade väldigt fort) och ber om biljett. Hon säger att hon ska köpa en biljett till Herrljunga vilket hon även gör.

På soffan direkt bakom denna kvinna sitter ännu en till nytillkommen resenär (”11-åringen”) som tågmästaren frågar efter biljetten hos. Denna resenär svarar först inte utan tittar bara på tågmästaren, trots flera försök till att får reda på vart hon tänkt resa och om hon är villig att köpa en biljett. Efter en stund svarar resenären att ”biljetten är borta” utan att tala om vart hon tänkt resa. Under tiden tågmästaren försöker lösa sina arbetsuppgifter sitter 22-åringen på sätet framför soffan. Varför hon inte talade om att 11-åringen var hennes syster och försökte hjälpa henne kan hon bara svara på själv.

Tågmästaren bedömer att flickan som fortsätter att vara tyst till att vara minst 15-16 år och ber henne lugnt ta med sig väskan och följa med ner till vestibulen på nedervåningen. Flickan följer med ner och tågmästaren fortsätter med att på nytt försöka prata med henne utan att få något svar. Frågar om hon har pengar så hon kan köpa biljett och ber henne ta fram plånboken Flickan tar fram plånboken. Där finns det inte pengar så att det räcker till en biljett. Tågmästaren förklarar att det inte är okej att åka tåg utan biljett och säger att det är lika allvarligt som att snatta i en affär. Frågar om hon brukade gå in i en affär och ta grejer utan att betala varpå flickan skakade på huvudet. Tåget närmar sig Kumla och tågmästaren gör ett nytt försök att få reda på vart flickan ska resa. Flickan svarar nu att hon ska till Göteborg. När tåget är framme i Kumla ombeds flickan att stiga av tåget vilket hon även gör.

Hm, det här förändrar ju bilden av det inträffade. Fortfarande är det kanske inte det bästa att ”slänga av” en 11-åring mitt ute i ödemarken (sorry för formuleringen, kära kumlingar) men å andra sidan är det inte heller så smart att låta sina småsyskon sitta en bit bort utan biljett.

Man kan också fundera på varför storasyster löser en biljett till Herrljunga om hon skall till Göteborg (vilket framgår av pressmeddelandet jag hänvisar till)? Någon mer än jag som anar ett uppsåt, eller var hon bara dålig på geografi?

Man kan också fundera på varför SJ agerade som man gjorde och riktade all skuld för det inträffade på den enskilde medarbetare?

Man kan också fundera på varför inte medierna var lite kritiska till nyhetens innehåll. Man hade dessutom kunnat ställa en del följdfrågor till den kvinna som tog hand om 11-åringen och lät henne bo hos sig utan att kontakta polisen. Hade det varit en karl som visat samma art av generositet lär han nog suttit i buren vid det här laget, thängd som pedofil på Flashback.

Nåväl, allt har fått ett lyckligt slut (utom för tågmästaren som stängdes av från sin tjänst). Tidningarna fick sina läsare på kroken. Storasystern och den avslängda lillasystern har bägge – enligt uppgifter på Internet – erhållit varsitt årskort på SJ så att de skall slippa behöva åka biljettlösa under ett helt år. Snällt av SJ. Inom kort kommer även Kriminalvården att dela ut nycklar till sina fångar så att de slipper skada sig när de rymmer…

Sensmoral: Fusk lönar sig. För medierna, för fuskarna, för arbetsgivaren.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentera

Serieläsning pågår

november 25, 2011 den 2:56 e m · Arkiverad under Litteratur

Bästa läsare!

Så har man blivit sänkt igen. En arbetskollega såg döfärdig ut när han kom till jobbet häromdagen, och inte mycket bättre när han gick hem. Nu kan vi konstatera att denna virusbärande femtekolonnare åtminstone lyckats smitta ner mig.

Så medan jag inte är alltför pigg för att sitta här vid datorn och blogga, eller så vissen att jag bara vill ligga i koma i sängen, har jag passat på att läsa lite av en serie som min dotter köpte i förra veckan. Det är en s.k. manga, men fullt läsbar och begriplig för en svensk läsare – om man läser den från höger till vänster. Och detta trots att det är den i medierna nuförtiden ganska kända översättaren Simon Lundström som förvandlat innehållet i pratbubblorna.

Vad menar jag med ”trots”? Tja, inget ont om Simon. Kruxet är bara det att när jag ser hans namn börjar jag tänka på de bisarra konsekvenser som uppstått nu i skenet av 1990-talets moralpanik. Och vi skall inte tro att vi nått den vägens ände. Nej, mer är att vänta. En vacker dag kommer även det skrivna ordet att censureras i moralens namn.

Den serie jag läser är inte alls lika vågad som de erotiska seriealbum Simon hade i sin samling. Berättelsen handlar om pigan Emma som lever och verkar i 1890-talets England. Jag blev genast stormförtjust när jag läste första volymen. Mitt hjärta började klappa extraslag. Ja, ungefär som när man är förälskad. Tro nu inte att jag kärat ner mig i en seriefigur; stackars pigan Emma älskar den rike William Jones och flyr eftersom hon vet att deras kärlek är omöjlig. Hon har fullt upp utan att mina fantasier jagar henne…

Nej, det är inte Emma som attraherar mig. Det är författaren. Medan jag läser serien känner jag att jag har mött en själsfrände. Författarens bildspråk, ämnesval, berättarstil, noggrannhet… När jag läst de första 20 sidorna hade jag blivit mer intresserad och fascinerad av författaren Kaoru Mori än av Emma. Jag vet inte vilka ord jag skall använda för att beskriva mina känslor? Beundran? Hänryckt? Förtrollad?

Äsch, jag tror jag kan göra en bättre liknelse: Har ni någon gång – bara på skoj givetvis - besökt nån sajt med kontaktannonser och plötsligt sett en signatur som skriver om sig själv så att man får ett nästan desperat behov av att vilja svara på annonsen? Exakt så kände jag det, och tvingade mig att googla på författarens namn.

Gud hör bön! Kaoru Mori är en kvinna! *pust*

Jag och Kaoru har bägge en förkärlek till den viktorianska eran. Ett par av mina romaner utspelar sig under andra halvan av 1800-talet, antingen i Frankrike eller Storbritannien. Jag kan se framför mig medan jag läser ”Emma” hur Kaoru Mori vandrat omkring på biblioteket och letat efter böcker som skall hjälpa oss att skapa rätt tidsanda. Och jag fylls av en längtan att författa en novell som skulle kunna bli till en mangaserie under hennes ritpenna. Vi har säkert något att berätta från historien. Den är nämligen en oändlig källa till inspiration.

Nej, nu verkar febern komma tillbaka. Godnatt på er, kära läsare…!

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (5)

Några ord om Lasse Brandeby från mig

november 23, 2011 den 9:29 e m · Arkiverad under Dumburk

Bästa läsare!

Man skall inte tala illa om de döda, men jag har ju en ovana att vara hyfsat ärlig när jag skriver. Nu när skådespelaren Lasse Brandeby är död så förmodar jag att man som bloggskribent ändå skall skriva några rader. I all hast.

För det första. Märkte ni att jag skrev skådespelaren Lasse Brandeby? För det var hans yrke. Efter alla hans framträdanden på TV under åren är det lätt att tro att Lasse Brandeby egentligen är Rolf Mjunstedt och Kurt Olsson. Självfallet inte. Inte ens när han medverkade i rollen som stelopererad zombie i TV4:s ”Let’s Dance” var han Lasse Brandeby.

Det var f.ö. under den tiden jag för första och sista gången mötte honom. Den stackars jäveln hade blivit folkkär p.g.a. sin taffliga dans, och offer för den sammansvärjning svenska folket utförde genom att vecka efter vecka rösta på honom som favorit. Det var en veritabel pungspark mot juryn som förgäves hoppades på att någon skulle ta danstävlingen som en seriös sport (trots de medverkande kändisarna). Tji fick de.

Den som led svårast av detta var faktiskt Lasse. På väg till träningslokalen satt han och stirrade tomt framåt som en dödsdömd fånge  på väg till skarprättaren. Eftersom jag inte betraktat Lasses rollfigurer som särskilt hysteriskt roliga var det lätt för mig att se det besvärade proffset i honom. Jag vet inte om hans cancer var bekräftad, men mitt under denna hysteri kring Let’s Dance befann sig karln i ett viktigt vägskäl i sitt liv, och därav frustrationen som han utstrålade privat. För första gången på länge (eller någonsin?) ville han göra sig ett namn som seriös skådespelare.

Jag har inte sett vad han presterade på vita duken, men jag är bombsäker på att han längtade bort från flamset hos TV4 för att få vara med på sin riktiga spelfilm. Som skådespelare. Inte som den där löjliga ”dansaren”. Eller den irriterande Kurt Olsson. Än mindre som den infantile Rolf Mjunstedt. Ingen av dem kommer jag att sakna särskilt mycket. Däremot kommer jag att sakna människan Lasse Brandeby.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (5)

Farväl du fria Internet

november 22, 2011 den 9:54 f m · Arkiverad under Blogg, Brott & straff, Demokrati, Politik

Bästa läsare!

Jag har väl skrivit om web-censur till leda på denna blogg, och för att inte upprepa mig alltför mycket lämnar stafettpinnen till bloggkollegan och frihetsbrodern Markus ”Lake” Berglund som i ett blogginlägg sammanställt länkar till flera läsvärda artiklar som handlar om det förslag till web-censur som man arbetar på i USA.

I förslaget ingår (som jag uppfattat det) att Internet-leverantörerna skall få immunitet ifall de stänger av hemsidor som egentligen inte är olagliga. Det innebär att yttrandefriheten avgörs i bolagsstyrelsernas sammanträdesrum. Otäckt! Tyvärr är detta inte den enda dumheten som är på gång.

Suck!

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (6)

[Carema] Sans och balans? Bli medborgarjournalist!

november 21, 2011 den 5:19 e m · Arkiverad under Biologi, Politik

Bästa läsare!

Man får lov att vara en dövblind långvårdspatient för att ha kunnat undgå den stora Carema-skandalen i svenska medier. Och det var väl på vippen att svenska folket grep tag i högafflarna och sina brinnande facklor när man hörde talas om att gamlingarnas blöjor skall vägas för att avgöra ifall de skall bytas eller ej.

Jag själv lider av åldersnoja, och om inte mina sjukdomar tar kål på mig i förtid så funderar jag på allvar att skaffa mig en pistol på ålderns höst. Innan Carema får tag på mig. Jag hade därför ingen lust att läsa om vårdskandalerna.

Med detta sagt har jag väl erkänt att jag gått på mediernas bluff. En bluff som också cyniskt nyttjats av många politiker för att torgföra sina ideologier. DEN delen har jag dock bemött i ett eget blogginlägg härom dagen. Nu laddar jag om och siktar på det mediedrev som knappast kan ha lättat på folkets oro över att bli gamla.

Som vanligt kommer den nyanserade informationen från privat håll. En manlig sköterska vid namn Kenneth Karlsson skriver bl.a. följande på Newsmill under rubriken ”Drevet mot Carema visar på mediernas okunnighet”:

Den så kallade Caremaskandalen är intressant på flera sätt. Dels stimulerar den sensationshungriga journalister, dels stimulerar den allmänhetens indignationsbehov och längtan efter det perfekta samhället, dels väcker den liv i vänsterns hat mot privatiseringar.

Japp, det är precis detta intryck jag också har efter den ”nyhets”-bevakning som varit. Det är fan inte alltid rosenskimmer i åldrandet. Men här är ett praktexempel på hur redaktionerna spelar på medborgarnas oro i syfte att sälja lösnunmmer – istället för att sakligt bidra till att förklara vad som sker. Kenneth riktar in sig på skandalen om blöjvägning:

Att man på Caremas äldreboende vid vissa tillfällen vägt blöjor handlar om att man till en början utprovar den typ av blöja som passar patienten bäst, allt enligt de regler som NIKOLA utarbetat.
[...]
Blöjbytesdebatten visar åtminstone mig hur låg standarden är inom media, och hur man odlar allmänhetens fördomar och oro. Anekdotiska berättelser dyker upp, som om de representerar en vidare sanning. Sanningen är emellertid att äldrevården i Sverige håller världsklass och upplevs av vårdtagarna som tillfredsställande och god – det visar en nyligen gjord undersökning av Socialstyrelsen. Den visar också att de 20 inrättningar som kommer längst ner på listan, och som alltså bedöms som ”sämst”, inte är i privat ägo.

Inget av detta förtar min ångest över att bli gammal och sjuk. Men jag får akut ångest över att jag inte kan lita på nyhetsbevakningen. Varför utge sig för att bedriva objektiv nyhetsjournalistik när det i verkligheten för Aftonbladet och Expressen handlar om att skrämma upp folk så att de köper lösnummer?

Det är faktiskt en jävla tur – ursäkta franskan – att vi har alternativa medier. Tillsammans blir det den balans och fördjupning man behöver som nyhetskonsument. Å andra sidan är jag rädd för att det inte skulle bli så livliga diskussioner i bloggar och diskussionsforum om inte vi hade gammelmedia att reta upp oss på.  Det är väl där vårt indignationsbehov dyker upp, som Kenneth Karlsson skriver om.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (6)

Att återvinna en lågenergilampa kräver mer energi av brukaren

november 21, 2011 den 2:46 e m · Arkiverad under Energi

Bästa läsare!

Jag har läxat upp Mrs Harold. Nej, det betyder inte alls att jag är kapabel stt stoppa in huvudet i lejonets gap eller åka i tunna utför Niagarafallen. Visst är det en jämförbar utmaning att våga livet, för det är det man gör när man talar om för Mrs Harold att hon gör fel…

Så. Vad är det hon gjort? Jo, hon har kastat en lågenergilampa i soppåsen. Ajabaja, sade jag och blev miljöpartist för några minuter. Eller egentligen inte. Lågenergilampor är bland det dummaste (nåja) som uppfunnits sedan kaffekoppar för vänsterhänta – i alla fall för oss som bor i norra Europa där vi hittills kunnat tillgodoräkna oss värmen från glödlamporna i bostadsuppvärmningen. Nu får elementen jobba lite mer för att ersätta de förlorade watten. Visst ökar en glödlampa energiförbrukningen om sommaren, men då är det ju ljusare längre tid av dygnet och man behöver inte ha tänt lika ofta. Nå, det där kan man ju diskutera hur mycket man vill. Det var miljösabotören Mrs Harold detta inlägg handlar om.

Ni har säkert sett polisfilmer där en nervös förhandlare tvingas fram för att be gisslantagaren att inte mörda sin gisslan. Med samma ödmjuka taktkänsla försökte jag upplysa Mrs Harold det förkastliga i att kasta de förkastliga lamporna. Med lugn och sansad röst berättade jag för henne att det finns kvicksilverhaltig gas i dessa. Hon tittade skeptiskt mot mig. Jag insåg att gärningsmannen mitt framför mig inte förstod allvaret i problemet.

” – Gasen är så giftig att Kemikalieinspektionen har en rekommendation om att ifall en varm lågenergilampa spricker sönder måste man evakuera rummet i minst en halvtimma…”
” – Den där lampan är iskall. Och framför allt lyser den inte längre. Det är därför jag kastat den!”

Nu är inte Mrs Harold den enda som sorterar lågenergilampor ihop med bananskal, fiskrens och snoriga näsdukar. Expressen kostade idag på sig en extremt kort artikel om problematiken under rubriken ”Lågenergilampor ett miljöproblem”. Givetvis presenteras detta miljöproblem utan min inledande harrang om kaffekoppar för vänsterhänta. Och inte ett ord om det demokratiska problem som dessa fördömda lågenergilampor är symptom på. Alla vackra ord till trots så infördes EU-förordningen genom en enskild tjänstemans engagemang. Att tjänstemannen hade goda kontakter med de europeiska tillverkarna av lågenergilampor är ju underförstått…

Expressens artikelrubrik är inte unik. I slutet av förra årtiondet publicerade finska svenska YLE en svensk artikel med rubriken ”Lågenergilampor inte miljövänliga”. I artikeln benämner man lågenergilamporna vid dess rätta namn: problemavfall. Lustifikt är ju att kvicksilver annars är förbjudet i EU.

Sålunda sade jag till Mrs Harold att hon inte kunde kasta lampan tillsammans med kökssoporna. Istället skall föremålet föras till den kommunala miljöåtervinningsstationen. Denna är tillgänglig medelst 35 minuters tunnelbane- och bussresa från hennes bostad. Eller 10 minuters resväg med taxi. Jag erbjöd mig att ta bilen till miljöstationen om hon gav mig lite bensinpengar. Den kommentaren fick gisslantagaren nästan att avrätta sin gisslan och jag flydde…

Själv har jag bunkrat upp med fyra flak konventionella glödlampor. De sprider både ljus och värme i min bostad. En bonus är att det inte längre känns som att jag lider av starr under de första tre minuterna jag går in i ett rum; jag har en lågenergilampa i vardagsrummet och det är omöjligt att hitta rätt bok i bokhyllan på flera minuter. Som att ha starr eller treva sig fram i ett rökfyllt rum. Minus kvävningen då. Där skall jag också sätta in en hederlig glödlampa i taket.

I övrigt skulle jag vilja se att man tar fram en EU-förordning som förbjuder EU.
Ja till lågenergilampor för den som vill – men utan tvång mot oss andra!!!

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (4)

När all tankeverksamhet på DN nästan utplånades

november 21, 2011 den 12:41 e m · Arkiverad under Naturvetenskap

Bästa läsare!

Karin Bojs DN-artikel ”När allt liv på jorden nästan utplånades” inleds med:

Höjda halter av koldioxid och metan i luften satte i gång ett händelseförlopp som dödade nästan allt liv på jorden. Det visar den hittills bästa studien av historiens största mass­utdöende.

Det är möjligt att Karin refererar till världens bästa studie om en av historiens största massutdödande. Men Karins slutsats om att koldioxid och metan i luften satte igång ett händelseförlopp som dödade allt liv på jorden är troligtvis bara kvalificerat struntprat. Eller i värsta fall en lögn.

Enligt artikeln skall en kedja av vulkaner i Sibirien vräkt ut en massa koldioxid. Det är f.ö. så en stor del av koldioxiden kommer ut i atmosfären. Det sker i ett kretslopp där vulkaner spyr ut koldiox som fångas upp av växtligheten, och växterna blir till mat för djur som sjunker ner i dyn och begravs i sedimentlager efter sedimentlager och miljoner år senare blir till olja som sedan fångas upp av magman som sen spyr ut oljan i form av koldioxid som… Ja, det är i alla fall min summariska bild av det hela.

Karins slutsats av studien är genuint politisk korrekt med tanke på att det skall hållas ett klimatmööööte i Durban där politikerna vill tillskansa sig ännu mer makt utan medborgarnas inflytande. Däremot är Karins slutsats sannolikt inte annat än en teori. Jag lämnar över ordet till Vetenskapsbloggen som skriver så här:

Fast själva slutsatsen att katastrofen orsakades av kraftigt stigande temperaturer verkar också vara fel. De hävdar ju att katastrofen började med gigantiska vulkanutbrott i vad som nu är Sibirien. Varenda stort vulkanutbrott i historisk tid har kylt världen, inte värmt den! Det finns ingen anledning att tro att vulkanerna för 252 miljoner år sedan var annorlunda.

Dessa gigantiska vulkanutbrott kastade ut stora mängder stoft, som skymde solljuset och kylde världen. Följden borde ha varit att stora mängder växter och djur dog. Med allt mindre gröna växter, borde det ha blivit mindre syre och mer koldioxid. Allt dessa ruttnande växter och djur borde ha höjt både koldioxid- och metanhalten. Förutom då att vulkanerna säkert spydde ut en massa koldioxid och metan.

Så nog finns det en rimlig förklaring till att koldioxid- och metanhalterna ökade till följd av stora vulkanutbrott vid den tiden. Däremot finns det ingen anledning alls att tro att utdöendet berodde på någon global uppvärmning, i alla fall inte inledningsvis. Snarare dukade ett stort antal arter under på grund av nedkylning. Först senare kanske den globala medeltemperaturen steg, när stoftet från vulkanerna hade regnat ned till ytan medan koldioxiden och metanet fanns kvar.

Hela inlägget på Lars Kaméls blogg kan du läsa här.

Jag är lite orolig över situationen på DN. Och i medievärlden över huvud taget. Varför skall just klimatfrågan vara kemiskt ren från kritiskt tänkande när journalisterna arbetar? Är det makthavarnas fel? Är det journalisternas fel? Och gäller det enbart klimatfrågan? Inom vilka ytterligare ämnen slarvar redaktionerna med faktagranskning?

Personligen ser jag inget fel i misstanken att ruttnande växter och djur blev till koldioxid. Men studien i Bojs är inte någonting annat än en hypotes om vad som var orsak och verkan i en naturlig process som tog 200’000 år på sig. Om det inte varit för Karins ökända engagemang i klimatfrågan skulle artikeln kanske inte lagts upp på DN. Det sensationella i studien är hypotesen att de enorma vulkanutbrotten inte orsakade global kyla, vilket annars är konsekvensen av stora vulkanutbrott. Kamél ställer den berättigade frågan om varför vulkanerna för 252 miljoner år sedan var annorlunda. Det gör däremot inte Karin Bojs, och det är i mina ögon väldigt talande.

Hälsar eder Peter Harold

LÄS ÄVEN:
TheClimateScam: ”Döden i Durban”.
Med örat mot rälsen: ”Vad menas med mild vinter? ”.
No Tricks Zone: ”Der Spiegel calls UN weather…”

 

Kommentarer (4)

Är gnällandet Juholts enda alternativ?

november 18, 2011 den 4:48 e m · Arkiverad under Okategoriserade, Politik

Bästa läsare!

Jag kan ju inte låta bli att fundera lite på Håkan Juholts självbild så här efter allt slingrande ifråga om Libyen-insatser, sambo-bidrag, hans metod att erövra partiledarposten, den kritiserade insatsen under Ekots partiledarintervju, und so weiter. Det är kanske inte så förvånande att han brer på för att styra bort uppmärksamheten. Till SvD säger han:

” – Många människor, långt utanför det socialdemokratiska partiet ställer stora förhoppningar på mig och partiet att vi ska rätta till det som händer i Sverige. Då vill man att vi ska göra bättre från oss och vara mer professionella.”

I verkligheten är det många människor som mer eller mindre slutat ha några förhoppningar om Juholt. Bl.a. en stor del av hans egna anhängare. På mindre än ett halvår har han gjort allt annat än visat professionalism, utöver att begära ett fallskärmsavtal…

Juholt ställer sitt hopp till att regeringen skall göra fel. Han refererar till vårdskandaler, vinterrelaterade tåg-problem, höga el-priser, etc etc. Han refererar till regeringens politik som ett ”experiment” i DN:

- Det är en socialdemokrati som ser att det borgerliga experimentet faller ihop, elpriserna skjuter i höjden och snart kommer vintern och då ska det bli intressant att se hur tågen går. Man väger kissblöjorna för att någon ska tjäna pengar, det kommer att vara mer bestående än andra ämnen den senaste veckan.

– Det här kommer att stärka socialdemokratin.

Det är korrekt att socialdemokratin är betraktare, men det är frågan om de ser rätt saker. Och det är en större fråga vad socialdemokraterna har för alternativ? Igår krävde partiets finanspolitiske talesvalp Tommy Waidelich att regeringen måste ändra en lag på mindre än 1½ månad som svar på Anders Borgs utspel om att utreda möjligheten att förhindra vårdföretag från att exportera sina vinster. Waidelich, liksom hans chef, och förmodligen en stor del av svenska folket missar här poängen med det beskyllda ”experimentet”, samt vikten av rättssäkert lagstiftande. (Observera att sossarna fegade genom att inte presentera ett eget lagförslag!)

Privatiseringen – som ju (s) kritiserar offentligt men i hemlighet accepterar – innebär att vårdtagare får makt över sin vård. Patienten eller den gamle skall ha friheten att själv vilja var och hur han skall bo. Ett vårdföretag som inte sköter sig skall enligt ”experimentet” förlora sina kunder. Det kan ske antingen genom att de boende flyttar (vilket inte alltid är så lätt) eller att uppdragsgivaren anser att vårdföretaget inte levererar vad man vill ha. Detta ”experiment” innebär mer valfrihet för alla parter jämfört med hur det var förr under det socialistiska maktmonopolets tid.

Som vi ser med all önskvärd tydlighet straffar sig girighet. Men att bedriva ett företag och ge god vård samtidigt som man får betalt för det är inte girighet. Lönsamheten är en morot. Det är möjligt att Juholt är nostalgisk och vill ha kommunala vårdinrättningar där den lokala partipampen är högsta chef över driften. Jag är inte säker på att den lösningen ökar personalens motivation, inte minst med tanke på att både patienter och de anställda berövats ett viktigt maktmedel. Har vi redan glömt de kommunala inrättningarnas vanvård?

Johan Norberg skriver ganska intelligent om detta ämne i sin Metro-krönika ”Svenskar allt mer nöjda med omsorgen”. Skall jag vara ärlig så tror jag att svenska folket numera har större förhoppningar och starkare krav på den borgerliga regeringen än på pajasen Juholt och hans politiska vuxendagi(s).

Det känns alltmer som att den socialdemokratiska politiken baseras på dagspressens rubriker. Något som till och med är ännu värre än den ideologiska tomgångskörning som mitt gamla parti drabbats av under Fredrik Reinfeldts ledning!

Sug på den du, Jinge!

Hälsar eder Peter Harold

För övrigt sympatiserar jag med den egyptiska nakenbloggerskan Alia som näckar för yttrandefriheten på sin blogg. Modigt! fast nånting säger mig att ni läsare inte vill att jag gör samma sak…  :-)

I PRASSELMEDIA:
DI: ”Så skall (s) starta om”.
DI: ”S-debattör: Avgå Juholt!”. På Palmes tid kallades det här för ”rosornas krig”. Partiet har vissnat betydligt sedan dess.

Kommentarer (15)

Older Posts »
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.