Vassaste kniven i lådan…

januari 23, 2012 den 10:13 f m · Arkiverad under Politik, Privat

Bästa läsare!

Ja, jag skall hålla mig till rubrikämnet idag. Men jag vet att den gode läsaren förutsätter att jag här skall resonera om potentiella partiledare för socialdemokraterna. Ty begreppet ”vassaste kniven i lådan”, tillika ”inte den vassaste kniven i lådan” har säkert kommit över mången debatttörs tunga de senaste dagarna, månaderna, åren när man talat om svensk socialdemokrati.

Två saker.

Det ena är att (s) varit utanför Rosenbad i över sex år. Det är lika länge som Olof Palme tvangs vara i opposition. Men 1982 vann han valet och återinstallerades som statsminister. Är det inte intressant att (s) klarade av sex års opposition trots att man varit regeringsbärande parti i över 40 år dessförinnan, utan att partistyrelsefolket slet varandra i bitar? Detta tål att tänka på.

Min teori är att Olof Palme varit slut som politiker 1977 om vi haft Internet med dess uppsjö av politiska sajter, bloggosfären och andra sociala medier. Under de socialistiska oppositionsåren hade partiet fortfarande fullt grepp över sina tidningar och de två enda TV-kanalerna. Dagens kris inom (s) är ett tecken på att Sverige blivit mer demokratiskt (och därmed mindre socialdemokratiskt). Bra för Sverige.

Den andra saken är den aktuella begåvningsreserven i (s). De som regerar partiet idag är de som i bästa fall fick en klapp på huvudet eller dunk i ryggen av Palme när han besökte deras SSU-läger. Fast troligare är dagens (s)-elit akademiska karriärister som skaffade sig partibok i hopp om att 40 års maktdominans skulle fortsätta minst lika länge till. Dessa har givetvis inte trivts bra i opposition och fladdrar iväg till den privata marknaden som konsulter och direktörer (ganska ironiskt, faktiskt!). Kvar blir B-laget.

Men jag ämnar inte diskutera (s)-politik och (s)-politiker i detta inlägg. Tvärtom, jag skall inte ens nämna namnet på den avgående partiledaren. Men bara för att inte lämna läsaren okunnig om vilken oskarshamnsbo som avgått från sitt uppdrag ber jag er att föreställa er avkomman mellan Josef Stalin och en bergsuv. Då vet ni vem jag talar om.

Nej, den skarpa kniven i lådan är en privat Haroldsk angelägenhet (som jag blott delar med mig till er, kära läsare). Sistlidna helg firade jag med en pizza i min lägenhetsdel. Eftersom min kinesiska film redan satt igång i DVD-spelaren och jag inte hittade fjärrkontrollen (Den låg under pizzakartongen…) fick jag rusa ut i mitt ödsliga kök och snabbt slita åt mig ett av de tre enda bestick som finns där, nämligen min dopgåva (Resten av mina bestick som används till vardags ligger i andra lägenheten). För första gången på över 40 år kom dessa bestick till användning! Åtminstone kniven.

Är det inte underligt att man kan äga någonting så länge utan att få användning för det? Ja, det har ju inte gott någon nöd på mig under tiden, och med tanke på att jag var ett oönskat barn… eller hur man nu skall tolka det faktum att min far inte alls var så försiktig som han lovade min mor… är det ju ganska generöst att jag redan som 0-åring fick kniv, gaffel och sked av silver. Sedan kan ju halten av den metallen diskuteras.

När jag nu tog min obegagnade dopsked… eh, dopkniv… och började attackera min härligt salta och flottiga Vesuvio skedde det med stor förvåning. Inte bara brödet delade på sig. Så gjorde även pizzakartongen!

Jag kunde inte låta bli att reflektera över detta. Vassaste kniven i min låda är alltså den jag aldrig använt. Det kan nog vara samma förhållande för socialdemokraterna…

Hälsar eder Peter Harold

Direktlänk