Jag har sagt det förr och jag säger det igen: politikerna är den nya överklassen. Och vi väljare är de ofrälse och livegna. Om jag överdriver? Njae, jag kanske har mer rätt i mina harmfyllda ord än jag själv kunnat ana.
I måndags antog USA:s representanthus en proposition som gör det olagligt att demonstrera utan föregoende godkännande i närheten av landets president eller annan person i makthavande position som har personskydd i Secret Services regi. Och till den kategorin räknas de republikanska presidentaspiranterna Newt Gingrich och Rick Santorum.
Ur RT:
In the text of the act, the law is allowed to be used against anyone who knowingly enters or remains in a restricted building or grounds without lawful authority to do so, but those grounds are considered any area where someone — rather it’s President Obama, Senator Santorum or Governor Romney — will be temporarily visiting, whether or not the public is even made aware. Entering such a facility is thus outlawed, as is disrupting the orderly conduct of “official functions,” engaging in disorderly conduct “within such proximity to” the event or acting violent to anyone, anywhere near the premises. Under that verbiage, that means a peaceful protest outside a candidate’s concession speech would be a federal offense, [...].
Vissa ledande politiker älskar att omge sig med JA-sägare. Men de nöjer sig inte med det, utan vill nu få bort alla NEJ-sägare från sin scen.
Man kan väl förmoda att lagen tillkommit som reaktion på de omfattande demonstrationer som ägt rum när G20 haft sina sammankomster, bl.a. den kravall som bröt ut i Toronto. Men i mina ögon ser jag detta som ännu ett steg mot det oppositionslösa samhället som makthavarna strävar efter.
Läs gärna hela artikeln i RT. Det står bl.a. att man i delstaten Illonois inte får filma polisen när de agerar. Påminner lite om det tjänstefel som två poliser i Stockholm City begick när de under hot tvingade en man att radera en inspelning som han gjort medan polismännen omhändertog en person.
Yttrandefrihet börjar allt mer handla om skyldigheten att hålla käft och stå stilla i ledet. Man kan fan bli anarkist för mindre…
Hälsar eder Peter Harold
P.S. Ber att få uppdatera med den informationen att av de tre kongressledamöter som röstade nej till H.R. 347 återfinns en viss TX-14 Paul, Ronald [R], d.v.s. allas vår Dr. Ron Paul – mannen som hans eget parti helst vill slippa se som presidentkandidat. Jag behöver nog inte tillägga vad jag tycker om just den saken…
D.S.
Ordet är ”kontroll”. Den som har kontroll har också makt. Den som har makten kan bestämma över de som saknar den. I flimret mellan alla nyhetsinslag om gravida Big Brother-deltagare, Charlotte Pirellis miljonklänningar och prinsessbilder är det svårt att uppfatta relevanta nyheter som har med fred, frihet och demokrati att göra. Men de nyheterna finns där, och som bloggaktivist är det min plikt att föra fram dem till debatt och nagelfarande.
Förenta nationerna vill skapa ett organ som ger det kontroll och makt över Internet!
Internet och den fria kommunikationen är nu så utbredd och viktig att den inte längre kan betraktas som en kuriositet bland joltdrickande tonåringar med blemmor. Internet är ett verktyg som kan användas till att störta regimer. Internet är ett verktyg för information och desinformation. Borta är den tid då Internet endast användes för porrsurfande och kvalificerad inbördes beundran mellan små människokretsar. Internet är verktyget för förändring.
Men alla vill inte ha förändring – för att tillfredställa egna syften.
Vi vet sedan tidigare att nöjesindustrin – med dess skiv- och filmbolag i fronten – har en tämligen konservativ syn på informationsförmedling, och det av ekonomiska skäl. De har allt att vinna på att nöjesindustrins distributionsformer ligger kvar som de alltid gjort.
Detsamma gäller regimer som inte tar krav på yttrandefrihet och mänskliga rättigheter på särskilt stort allvar. Exemplen är bl.a. kommunistdiktaturerna Nordkorea och Kina, den förra värre än den andra, men även (tvivelaktiga) demokratier som Ryssland där mediekoncentrationen kring det regeringsbärande partiet är hög. Sedan finns det problem med att aktörer i formella demokratier förvaltar sitt pund illa, och här kan man kritisera Sverige vars regering gör slarvsylta av den personliga integriteten med fulspel kring FRA och tele/datalagringsdirektiv. Lägg därtill en ägarbild av svenska medier med få stora aktörer som har överlägsen kontroll på vad som publiceras i press och eter.
Andra vill ha förändring – också för att tillfredställa egna syften.
Förenta nationerna vill ha mer makt. Man använder olika verktyg som gemensamt har i botten att de spelar på allmänhetens oro. Det skarpaste exemplet är FN:s klimatpanel som trots vetenskapliga tvivel om orsaken till tidigare upplevda klimatförändringar, och till och med ovetenskapliga bilder om klimatförädnringar i framtiden, försöker skrämma folk med ett domedagsscenario för att FN och dess allierande intressenter skall kunna skapa ett centralistiskt samhällssystem.
Det är därför icke att förvåna nu när FN drar igång sin kampanj att erövra kontrollen över Internet. Jag har klippt ut följande ur en mycket intressant och angelägen artikel på Wall Street Journal:
On Feb. 27, a diplomatic process will begin in Geneva that could result in a new treaty giving the United Nations unprecedented powers over the Internet. Dozens of countries, including Russia and China, are pushing hard to reach this goal by year’s end. As Russian Prime Minister Vladimir Putin said last June, his goal and that of his allies is to establish ”international control over the Internet” through the International Telecommunication Union (ITU), a treaty-based organization under U.N. auspices.
Kontroll över Internet innebär kontroll över dess innehåll och flöden. Ett överstatligt kontrollerat Internet som skapar begränsningar i flöden är också till gagn för de som vill profitera på den fria kommunikationen, t.ex. telebolag. För att ge ett analogt exempel som alla kan förstå är DVD-världen indelad i regioner som filmbolagen gjort upp i syfte att slippa global konkurens. Detsamma kan även göras med Internet. Är detta någonting du är sugen på, kära läsare?
Ett av FN kontrollerat Internet kan också få politiska följder. Ponera att krafter inom FN vill agera mot en medlemsstat, och för att vinna propagandakriget avskärmar det landet från omvärlden. Detta scenario är en våt dröm för morgondagens Adolf Hitler och Josef Stalin. Det är en vision som till och med övertrumfar George Orwells dystopier.
Alla goda intentioner till trots är FN på väg att bli ett seriöst hot mot demokratin. FN i sitt inre väsen vill bli världsstaten. FN kommer nå en punkt där det inte längre är villigt att ge medborgarna egna val. FN vill diktera vad du får och inte får läsa på Internet (censur). FN vill diktera vad du får och inte får äta (köttkonsumtion). FN vill diktera vart du får resa och inte resa. FN är också på god väg att tala om vad du får tänka och inte tänka. Värst av allt är att denna globala diktatur saknar ett ansikte. Det är inte en liten löjlig gubbe som med yviga gester och sprutande saliv som förkunnar den ondska han vill implementera; allt sker istället i det fördolda bakom slutna dörrar utan att vi reagerar.
Det är hög tid för medborgarna att ta tillbaka makten. Jag vädjar till er läsare att själva sprida frihetsbudskapet vidare. Blogga, skriv insändare, gå på möten, demonstrera. GÖR DIN RÖST HÖRD – innan det är försent. Och glöm inte: Hur undfallande än censurivrarna än månne vara mot vår kritik så är ingen reaktion från vår sida överflödig. Demokrati och frihet är inte givet; demokrati och frihet är något man hela tiden måste kämpa för.
Hälsar eder Peter Harold
FÖRLÅT ATT JAG BLOGGAR OM POLITIK. JAG VET ATT JAG BLIVIT VÄRLDENS TRÅKIGASTE BLOGGARE. SORRY! SORRY!!!
februari 28, 2012 den 11:08 f m · Arkiverad under Stadsliv
Bästa läsare!
Under stundom är jag ganska kritisk till polisen. Dock är jag en ärlig människa och törs erkänna att mycket av det polisen kritiseras för beror egentligen på det övriga rättssystemets tillkortakommanden. T.ex. att mördare springer ut och slår ihjäl ytterligare oskyldiga offer bara för att en gubbe i vit rock skrivit ”Jag kan inte se att risken för återfall är särskilt stor” . Risken att få åtta rätt på Lotto är inte heller stor, men det händer i alla fall att vissa människor lyckas med det.
Nu lär polisen hamna i stormväder igen eftersom de vill slippa en lång rad arbetsuppgifter. Bl.a. vill de inte längre behöva förvara berusade människor, helst slippa klättra i träd efter katter, överlämna istappsbevakningen till gatuskötarna, avsluta ”taxiverksamhet” av civil karaktär och en rad andra uppgifter som tar resurser ifråga om både personal och utrustning.
Jag kan höra de notoriska kritikerna brumma: ” – Jaha, så de enda Kling och Klang skall göra är att sitta och käka do’nuts…”.
Men i det här fallet är jag villig att hålla med rikspolischef Bengt Svenson. Passexpeditionen kan mycket väl bedrivas av annan myndighet. Passmyndigheten – som ingår i polismyndigheten – skulle faktiskt kunna vara självständig. Nej, jag är inte vän av tanken att myndigheterna skall få föröka sig som amöbor, men det är skillnad på myndigheter som bedriver myndighetsutövning i medborgarnas tjänst och myndigheter som bedriver statlig propagandaverksamhet.
Att plocka ner katter från trän… tja, det är ett jobb som skapar omväxling under en långtråkig dag. Men polisen skall ju även jaga tjuvar, plocka upp olycksoffer samt utföra förebyggande arbete. Och alla poliser kan inte hur djur fungerar; ibland . Fyllon kräver precis som Svenson säger medicinsk uppmärksamhet. Sheriffen skulle kunna fortsätta att plocka in A-lagarna och lämna dem till lämplig mottagare. Förvisso har ordinära fylleceller sina fördelar, men man skulle ju kunna bemanna dessa med skötare istället för poliser. Viss del måste polisen ha med saken att göra eftersom det ju rör sig om ett frihetsberövande.
Fast samtidigt ser jag en fördel i att polismyndigheten är en single point of contact med medborgare som behöver hjälp. En förbipasserande cyklist skall inte bhöva fundera på på om det är veterinär A eller B som ansvarar för uppklättrade katter i häradet. En flanör skall inte behöva leta i telefonkatalogen efter jourhavande plåtslagare med ansvar för Erikbergsvägens eventuella istappar på udda nummer. Alla större företag med god struktur brukar tillse att de har ett och samma nummer för felanmälan. Samhället skulle kunna fungera på samma vis. Man kan använda både telefonister och talrobotar. Hur detta skall bekostas? Tja, samhällsvinsten blir ju större om informationen kan kanaliseras rätt från början, istället för att medborgarna skall behöva treva sig fram i myndighetsdjungeln. Lägg pengarna där de gör nytta.
Om medborgarna kan få bättre service av myndigheterna och fler synliga poliser på gator och torg så ställer jag mig positiv till att de polisiära arbetsuppgifterna renodlas. Polisen skall förebygga och lösa brott, inte köra taxi till flygplatser åt politiker och bovar.
För övrigt anser jag att Svensson skall stavas med tre ”s”, utom i de fall förnamnet är Ture och vederbörande är detektiv och har mani på semlor. Då är det ok att stava namnet med s-v-e-n-t-o-n.
februari 27, 2012 den 12:54 e m · Arkiverad under Demokrati
Bästa läsare!
Jag har ju under åren via denna blogg antytt att Nobelkommittén i norska Stortinget handskas lite vårdslöst med de vackra medaljerna; bl.a. delas det ut till tvivelaktiga mottagare som inte har särskilt mycket med fred att göra, utan snarare behöver Nobelpriset i sitt CV för att kunna göra ännu fler lukrativa (politiska och ekonomiska) affärer. Som t.ex. den forne vicepresidenten Al Gore som är handelsresande i klimatångest och säljer syndaförlåtelse via sitt företag i form av ”utsläppsrättigheter”. Ett annat exempel är Barack ”Change” Obama som fick sitt fredspris som belöning för att hans företrädare George W Bush var en krigsivrande hök. Ja, det kan ju förmodas att hans munväder var en bidragande orsak. Få såg att kejsaren var näck.
Henri Dunant (Röda korsets grundare), Bertha von Suttner (krigsskildrare, fredsaktivist), Martin Luther King (människorättsaktivist) och andra förtjänta prismottagare roterar nog i sina gravar efter Stortingets hånfulla utnämningar under senare tid. Men vad göra? Nobels fredpris är inte längre avhängigt faktiska prestationer, utan handlar mera om… fromma förhoppningar…?
Sålunda ser jag att 2012 års fredspristagare är given. Nordkoreas nya diktator Kim Jong-un är närmast självskriven i sammanhanget. I Dagens Nyheter presenterar man hans senaste utspel under rubriken ”Vi är redo för kärnvapenkrig”. DN slarvar lite med länkarna, så utifrån deras artikel är det svårt att veta vad den fete valpen egentligen har sagt.
Däremot skriver The Independent att Kim Jong-un bett sina trupper vara redo att ”slå tillbaka med kraftfulla motåtgärder” ifall ”fienden kommer så mycket som 0,0001 mm in på vårt territorialvatten”. Kan i så fall inte tänka mig en bättre fredspristagare än Kim, vid sidan av terrorledaren Yassir Arafat, tvångssteriliseringens förfäktare Alva Myrdal, krisghökarna Henry Kissinger och Le Duc To, samt Moder Teresa som tvingade svårt sjuka att döpa sig för att få vård. Fnys!
Min egen fromma förhoppning för fredens skull är att västvärldens ledare inte lär sig av Nordkorea hur man hjärntvättar folk. För min egen del försöker jag förhindra den utvecklingen genom att även läsa andra nyhetskällor än DN. Just in case…
[Återupptar min insomnade tradition att skriva om något aktuellt ämne under rubriken Söndagskrönikan]
Bästa läsare!
Lilla Fröken Harold tvingade ut mig på en stadsvandring idag. Det såg dystert ut, inte minst därför att de plusgrader som termometern utlovade i köksfönstret var lika heta som ett sprutluder med vinterkräksjuka. Ja, jag har inte riktigt förstått det där med ”sprut-”. Är det för att vederbörande injicerar narkotiska preparat, eller för att denne tar emot satsen på/i valfri kroppsdel? Detta är ett spörsmål som jag aldrig vågat dra upp under lunchen på jobbet. Och ändå vill jag veta…
Nåväl, vi hamnade i Södermalm och kvällstidningsrubrikerna utanför kioskerna var lika svarta och stora som när Tyskland invaderade Polen 1939. Den hemske/den stackars Herman Lindqvist var inblandad i ett namnbråk, meddelade redaktionerna. Det behövdes inte inköpas någon tidning för att förstå vad saken handlade om. Hovfjäskaren Lindqvist (som en gång i tiden var en hyfsat hedervärd journalist) hade sagt vad större delen av svenska folket tänkt. Man skall inte välja barnets namn medan man är hög på lustgas.
Estelle.
Nä, du har fel Herman. Jag tänker på chips, inte bakelser. Inte för att det är ett fult namn, Estelle. Men det känns inte heller riktigt kungligt. Inte svenskt heller. Kanske i nån Star Wars-film skulle ”prinsessan Estelle” eller ”drottning Estelle” passa. Hm, det är ju möjligt att Sverige fortfarande finns kvar som nation 2040 då det är dags för henne att ta över efter Vickan som regent, och då kanske vi fått ett fullbordat Star Wars och världsregeringen sitter i en underjordisk månbas och styr undersåtarna på moderplaneten med laserstrålar…
Nä, jag är för trött för att få ihop en trovärdig profetia i natt. Sorry.
Men jag hade allt annat än George Lucas sjudelade(?) filmepos i mitt huvud när jag såg tidningsrubrikerna. Estelle Silvia Ewa Mary. Vem bryr sig? Tja, tydligen är det ganska många som gör det. Själv har jag hört föräldrar som gett sina ungar de mest groteska namn man kan tänka sig (jag är väl inte helt oskyldig på den fronten jag heller) men det är till syvende och sist en angelägenhet för dem själva. Visst lever familjen Bernadotte på min bekostnad, men jag ser mig inte äga rätten att göra namnvalet till en angelägenhet för skattebetalarna.
Nå, var kommer namnet Estelle ifrån? Min gissning är att Vickan och Boxer-Robert-kopian valt namnet på sin unge för att knyta an till en av få produktiva Bernadöttrar (Vad f-n heter ”Bernadotte” i plural? Bernadottes?). Jag tänker på diplomaten Folke Bernadotte som mördades i Jerusalem 1948; det var hans hustru som hette Estelle. Hon i sin tur var sedan hängiven välgörenhetsarbete, vilket är ett tacksamt alibi för dessa grundlagsskyddade parasiter. (Ja, jag försöker provocera… och jag blir inte nöjd förrän jag ser en rödbrusig Herman Lindqvist på andra sidan nyckelhålet med yxan i högsta hugg utanför ytterdörren!)
Det här med Folke Bernadotte är en känslig historia i Sveriges relation med länderna i Mellersta östern – eller åtminstone ett av dem. Nåja, man tar ju inte upp mordet till diskussion särskilt ofta. Det är lite känsligt. Min egen bild av det hela var faktiskt ända fram tills häromåret att han satt i en yatch på Medelhavet med några militärkollegor, och plötsligt exploderade en bomb ombord.
Ja, jag skäms. Jag vet inte var jag plockat upp den historien; troligtvis i högstadiet. Och det man lär sig i den svenska skolan måste ju vara sant, och därför har jag aldrig under dessa år som vuxen bemödat mig att kolla upp vad som verkligen hände Folke Bernadotte. Han nämndes i samband med att vi läste om 2:a Världskriget, så det var nog säkert nazister som dödade honom som hämnd därför att han ledde operationen med Röda korsets Vita bussar…
Nä, sluta skratta åt mig!
Jag var 15 och varken Google eller Wikipedia var uppfunnet. Skolbiblioteket med dess samling av uppslagsverk låg ett ljusår ifrån SO-salen, och inte tusan springer man dit efter lektionen bara för att checka av detaljer som aldrig kommer tas upp på historieprovet. Dessutom var jag nästan bara intresserad av rymdfart på den tiden. Och en tjej som hette Annika. Samt Jessica. Och Ann-Cathrine. Linda. Tarja…
Jag vet inte om den unga familjen Bernadotte har tänkt på kopplingen mellan deras dibarn och den mördade förfadern. Det är möjligt att de faktiskt har en sådan avsikt; i så fall har jag nappat på den kroken. Kanske stönade Vickan till sin Daniel när han satte på henne för nio månader sedan att ”om vi får en flicka skall vi döpa henne till Estelle så att Peter Harold skriver ett blogginlägg om Folke Bernadotte”.
Nä, jag säger inte att det var så det gick till. Men jag kan inte heller säga att det inte var så, eftersom jag inte var där.
Så. Nu skall jag lämna diskussionen om den lilla prinsessans namn. Jag förmodar att alla inblandade kravställare - inklusive tyskan och de två norrlänningarna – haft en hel del att säga till om. Det är detta som brukar utgöra föräldraskapets första vattengrav. Dessa svärföräldrar. De behöver inte ens komma från helvetet för att det skall bli jobbigt.
Minns ni – om ni nu över huvud taget varit intresserade av kongressman Ron Paul – hur hökarna i republikanska partiet och deras hantlangare i medierna förklarade att en röst på honom i primärvalet är en bortkastad röst? Tja, nu får vi veta varför. Valfusk.
Valfusk? I Land of Freedom? Skulle man fiffla med de allmänna valen i det land – den enda supermakten som säger sig värna om demokrati och mänskliga rättigheter, och för den skull gärna går i krig med mörkerstater som Irak och snart kanske också Iran i syfte att sprida ännu mer demokrati… Skulle detta land praktisera valfusk?
Nu skall man veta att inte hela förvalskampanjen och nomineringen av partiets blivande presidentkandidat är ett allmänt val. Det handlar inte om att miljoner människor i en enda delstat går och väljer ut en person att kandidera för sitt parti. Nej, det är betydligt mer komplicerat än så, och fastän jag studerade de amerikanska presidentvalen 1980, 1984 och 1988 med stor hängivenhet (ja, jag var nog ett mycket ensamt barn….) så blev jag aldrig expert på ämnet.
Jag är inte expert nu heller. Men jag vet i alla fall så pass mycket att det emellanåt är tämligen små församlingar som röstar fram presidentkandidaterna ute i delstaterna. Vissa nätter har jag legat i sängen med surfplattan på magen och följt sammanräkningarna. I vissa valkretsar är det inte fler än ett 50-tal personer som röstat. Så när det står i rubrikerna att den-och-den vunnit i delstat si-och-så handlar det inte om miljoner röster utan om betydligt blygsammare siffror. Amerikaner är uppenbarligen i praktiken till och med mindre intresserade av politik än vi svenskar. Eller också är de alla för feta för att gå och rösta… *blink, blink* Med andra ord, det är inte alls en särskilt stor apparat för att ”justera” sammanräkningen.
Nu till orsaken varför partiet selekterar vilka kretsar som får leverera siffror till sammanräkningarna, eller på annat vis manipuleras. Det finns två skäl till att genomföra ett valfusk: Antingen därför att man vill stödja en kandidat och få fram denne som vinnare. Eller också för att försvaga en kandidat så att denne förlorar. I sämsta fall finns det bara en kandidat att rösta på (t.ex. folkomröstningen som Saddam Hussein vann med typ 101%), eller också förbjuder man motståndarna (Putin-Ryssland 2012).
I USA handlar det mer konkret om att hindra den enda kandidat som har ett politiskt budskap som avviker från övriga kandidater. Många hävdar att republikanernas premiärval 2012 är ett bevis för att det inte är en anonym osynlig maktelit som utser presidentkandidaterna. Tvärtom, kära läsare. Premiärvalen 2012 är beviset för att det verkligen är så illa som det sägs. Ja, till och med jag ser hur uppenbart det är att ”den permanenta regimen” styr och ställer, om än med inte fullständig framgång. I år är det för dem egalt om det är Mitt Romney eller Newt Gingrich som de måste bearbeta för att få behålla kontrollen över nationen/planeten. De hade till och med trivts med att ha Michelle Bachmann på lottsedeln. Ingen tvivlar på att Rick Santorum kommer göra gott för storbankerna och andra inflytelserika branscher, som t.ex. krigsindustrin, på samma sätt som den nuvarande presidenten.
Det finns bara en enda av kandidaterna som har en annan agenda. Dr. Ron Paul vill frånta den federala regeringen makt och överlämna mer av beslutandet till delstaterna. Han vill också komma bort från den pågående utsugningen av den amerikanska medelklassen, och det genom att ta kontroll över den branschägda Federal Reserve och införa guld som standard (vilket innebär att regeringen inte kan trycka bort sina underskott med sedlar, och överföra skulden till medborgarna medelst inflation).
Ron Paul är liksom många republikaner motståndare till Obamas sjukförsäkringsreform, främst av den anledningen att han anser att sådana reformer skall beslutas av de enskilda delstaterna, och dels därför att reformerna är kostnadsdrivande. Han påpekar gärna att han själv som praktiserande läkarepå 60-talet såg att ingen blev utan vård, även om det inte fanns en motsvarande sjukvårdsförsäkring enligt dagens modell. För en svensk uppvuxen i Välfärdsstaten kan Ron Pauls resonemang te sig som lite främmande och otäckt. Men man kommer inte ifrån att han är en mycket särskild människa, trots att han är politiker. Och han har ett ideologiskt kompass som inte vobblar runt. Den konservative libertarianen Ron Paul får Sveriges högerledare (eg. ”moderatledare”, men jag kör vänsterretoriskt för stunden) Fredrik Reinfeldt att framstå som en Carl Tham. Usch fy!
Med allt detta sagt förstår läsaren att Ron Paul ”måste stoppas” enligt många inflytelserika personer och grupper. Och jag har även gett en bakgrund till hur valfusket är möjligt i premiärvalen. Nu börjar det hela att uppmärksammas på bred front i alternativa medier i USA. Här talar Alex Jones om de tydliga indikationerna på valfusk:
Även de etablerade medierna börjar uppmärksamma att flera av valkretsarna har 0 (noll) röstande. Partiet struntar i att räkna in dem!
Jag klagar ofta på despoten Putins fosterland. Nu är jag rädd för att även den första supermakten är på väg att bli en falsk demokrati. Jag förstår de som hävdade att Ron Paul inte har en chans att bli USA:s näste president. Han FÅR INTE!
Avslutningsvis om mina egna politiska ambitioner. Jag tänker inte bli en svensk Ron Paul. Jag trivs med att verka utan att synas. Men jag kommer försöka arbeta så aktivt jag kan för att föra fram frihetsperspektivet i politiken. Ron Paul har inspirerat mig. Han är i mina ögon en av få amerikanska politiker som kan använda ordet ”frihet” med hedern i behåll. Han är ärlig. Han är trovärdig. Kan du säga det om våra svenska politiker utan att bli lite nervös? Jag kan det inte.
Jag inser att vi måste tänka ”frihet” även i Sverige. Och jag tänker dra mitt strå till stacken. Antingen som engagerad gräsrot, eller som kandidat till de politiska församlingarna. Men den saken kan vi diskutera i ett senare blogginlägg…
Hälsar eder Peter Harold
P.S.
Det finns en svensk blogg om Ron Pauls kampanj: www.ronpaul.se
D.S.
februari 23, 2012 den 5:49 e m · Arkiverad under Nyheter
Bästa läsare!
Drottning Silvia är inte min favoritkaraktär i den statsfinansierade dokusåpa som heter ”Kungahuset”. Jag har inga invändningar mot henne utifrån de politiska engagemang hennes fader ägnade sig åt under 1930-talet i Tyskland. Tvärtom, jag anser att detta inte har någon som helst relevans när man kritiserar henne. Annat vore det om drottningen själv var uttalat nazist. Är hon det? Nein, natürligtvis icke! Men det är den här kärringens moraliserande attityd som stör mig.
Därför var det så fröjdesamt för några år sedan när ett humorprogram på TV4 behagade att skämta om förlossningen av prinsessan Viktoria: Drottningen i bördsbädden krystade väl inte tillnärmelsevis mycket mer än jag själv när resterna av gårdagens pizza härdats i slutet av det humana rörsystemet… Skvallret – vilket vi nöjer oss med att kategorisera det som – gör gällande att en annan Sommerlath hoppat ut ur den Silviska vaginan några år före Victoria.
Vad gäller kronprinsessan Viktorias knappt dygnsgamla leverans behöver vi nog inte skämta på allvar kring eventuella ”plopp”-ljud. Hon har inte varit borta från scenljuset tillräckligt länge för att – på klassikt manér – bära på frukten av eventuell otukt i hemlighet. Ja, hur många okända äldre syskon har inte avslöjats till och med bland de förnämsta familjer där de fina flickorna under sin ungdom varit ”bortresta på kur”. Om inte lilla prinsessan Beatrice Desire (mitt namnförslag) plockades ut via nödutgången så lär nog Vicke Bernadotte ha fått trycka till rejält för att få ut sin första unge. Jag minns själv hur det var när Lilla Fröken Harold kom till världen. Huga!
Just det att inte få vara hemlig, utan hela tiden exponeras inför en nyfiken allmänhet, gör hela fenomenet om kungahuset ännu mer burleskt i mina ögon. Lilla Bea kommer vara uttittad från första dagen och förmodligen ända tills hon drar sin sista suck – förhoppningsvis då lika gammal som prins Bertils alltjämt varande hustru Lillian. Till dess får vi hoppas att Sverige äntligen blivit en demokratisk republik som lämnat sitt medeltida arv till landets historiska muséer. Och det oavsett vad statsministern hoppas på.
Det kanske kan sägas att konstnären Lars Vilks inte behöver någon närmare presentation. Det hör till allmänbildningen att veta att han genom att rita en kariaktyr av profeten Muhammed gjorde stora delar av den muslimska världen rosenrasande. Den presentationen är förvisso giltig, men jag skulle vilja göra två tillägg:
1) Lars Vilks saknar i mina ögon konventionellt estetiska kvaliteter och skulle vara okänd eller bortglömd ifall han inte uppfattats som en skicklig provokatör.
2) Han är mer en konstteoretiker än en konstnär.
Dessa två punkter är viktiga att komma ihåg nu när medierna skriver om den äggkastning som skedde på Utrikespolitiska föreningens i Karlstads föreläsning. DN skriver att Vilks var där för att föreläsa om yttrandefrihet, vilket bara är halva sanningen eftersom han även skulle tala om sin komplicerade konstpraktik. I alla fall är det vad han själv har sagt.
Att sammankomsten skulle bli laddad visste vi på förhand. På föreningens Facebook-sida har en animerad diskussion ägt rum med ordval som tydligen inte gått genom det aktiverade svordomsfiltret. Protesterna mot föreningens arrangemang har formulerats i form av kritik mot valet av Lars Vilks som föreläsare. Några klipp:
Man får tänka på vilka konsekvenser ens handlingar medför. Att bjuda hit en brottsling (som Lars Vilks i detta fall, då han har brytit mot många punkter i yttrandefrihetslagen..) så får man förvänta sig att folk reagerar på ett inte alltid så ”lungt” sätt.
[...]Varför har Vilks rätt att uttrycka sig som han vill, men inte alla andra människor på denna jord? Jag menar inte att det är rätt att agera med hat, men det känns i många fall som om Utrikespolitiska föreningen inte kan ta emot kritik på ett moget sätt, att hänvisa till föreläsningen är bara ett sätt för er att tjäna in pengar så att ni ska kunna ha råd med att SKYDDA Vilks från alla som protesterar mot hans föreläsning.
[...] Vilks kan inte mycket mer om yttrandefrihet än vi som skriver här, kan. Misstaget ni gjorde, var att bjuda hit en ”konstnär” som ska prata om yttrandefrihet, en lag som han själv har brutit mot??
och…
MED ALL RESPEKT FÖR ER FRIHET OCH ERAN ENGAGEMANG MED OLIKA FÖRELÄSARE, MEN DENNA GÅNG TÄNKTE NI INTE EFTER KONSEKVENSERNA. ATT JAG HAR YTTRANDEFRIHET HANDLAR INTE OM ATT JAG SKA KRÄNKA ANDRA. JUST NU ÄR EN DEL REDAN KRÄNKTA. OCH INDIREKT HAR NI TAGIT STÄLLNING!
Dessa inlägg talar för sig själva. Ha i åtanke att skribenterna skriver vad de menar, även om språket lämnar en del i övrigt att önska. Hur skall yttrandefrihetslagarna omformuleras så att skribenternas intressen och önskemål blir tillfredställda? Nä, just det. Yttrandefriheten blir då enbart rätten att inte yttra sig…
Jag har aldrig uppfattat att yttrandefrihet behöver regleras utefter risken att någon kan bli kränkt. Häromdagen skrev en Per Hagman (pehr1714@yahoo.se) att min blogg utan tvivel är landets menlösaste blogg. Inget tvivel om att jag kände mig kränkt av hans påhopp eftersom jag bloggar med mitt hjärta och alltid hoppas att mina läsare skall uppleva det. Men samtidigt står jag för närmast total yttrandefrihet, och jag skulle aldrig vilja censurera Pers påhopp, hur illa det än känns. Var min bortre gräns för yttrandefriheten ligger har jag ännu inte funnit, men det är en annan diskussion.
Liksom jag är för yttrandefrihet bland kommentarerna på denna blogg så anser jag att det även gäller samhället och världen i stort. Jag läser mycket historia och kommer ofta i kontakt med den äldre politiska retoriken. Där ser jag inte sällan exempel på yttringar som aldrig skulle passera i dagens lättkränkta samhälle. Förr i tiden ansåg folk att kariatyrer var underhållning. Idag får konstnärerna/tecknarna välja sina mål med försiktighet.
Provokationen går numera sällan längre än att rita statsminister Reinfeldt som en jätteversion av Alfons Åberg. Men gud nåde den som… jag menar, Allah nåde den som ritar profeten Muhammed. 1912 skulle vi inte ha denna tramsiga diskussion; man skulle rakryggat stå för yttrandefriheten. I vart fall så länge inte någon är naken. Var tid tycks ha sitt tabu. Idag är det rondellhundar á la Muhammed. I morgon kanske det inte är gamla man får skämta om.
Till skillnad från Lars Vilks opponenter anser jag inte att frågan skall handla om varför och hur man skall få tyst på honom – en tanke vore att sluta lyssna och på så vis inte mata trollet längre. Nej, utmaningen står i att få alla att inse att yttrandefrihet kan medföra att man blir kränkt. Att man kan få höra sanningar man inte vill höra. T.ex. att Skrivarens Blogg är utan tvivel Sveriges menlösaste blogg.
Att älska eller hata Lars Vilks är en öppen fråga, men under alla omständigheter bloggar han frekvent om yttrandefrihet, och han bevakar sitt ämne med engagemang. Dessa inlägg kan läsas här.
februari 20, 2012 den 5:52 e m · Arkiverad under Privat
Bästa läsare!
Jag noterar att jag aldrig blir av med den där tryckande obehagskänslan. Nej, om jag är ledig längre än sju dagar kan jag nästan börja känna mig som en hel människa, men det är sällan jag är ledig så länge.
Idag är en sådan dag som känns tung. Problemet är att jag inte vet ifall det är måndagsångest, eller om det är höstdepressionen som lever kvar. Ja, det kan ju rent ut av vara vårdepressionen som är tidig.
Ljuspunkterna i livet tycker jag känns små. Visst är jag lycklig över att ha en frisk och välartad dotter som på nåder låter mig umgås till vardags – när jag hinner. Sådant är inte självklart. Jag är henne oerhört tacksam. Ibland undrar jag om det är tack vare henne jag fortfarande lever.
Allt mer sällan ser jag annars de där lockande ögonblicken som gör livet extra mycket värt att leva. Jag tror att jag slutat att drömma. Jag har ägnat 15 års skrivande åt ett författarskap som inte tillför litteraturen särskilt mycket. Jag har haft kul under arbetets gång med berättelserna, men jag börjar undra ifall jag inte lurat mig själv att offra tid för något så nyttolöst som bara belönas med förlagens refuseringsbrev. Vad gäller mitt yrkesliv kan jag inte säga att det är på något vis mer upplyftande, förutom att det än så länge bekostar mitt tak över huvudet.
Vad gör det om 100 år, brukade en vis man i min bekantskapskrets påpeka. Så likgiltig är dock inte jag.
Måhända är jag en sådan person som skulle vilja göra nytta för någon som uppskattar mitt värv om 100 år. Som Louis Pasteur som tog fram ett vaccin mot rabies. Eller bröderna Wright med deras flygplan som innebar att principen ”tyngre-än-luft” fungerade. Eller den som skrev boken där alla livets och tillvarons frågor fick ett svar. Jag tror att ordet jag söker heter ”odödlighet”.
Idag är jag väldigt långt från den egenskapen, och det smärtar mig. Men allra hårdast slår insikten att jag egentligen inte har kontroll över mitt liv, det som jag lever här och nu. Det är därför hela veckan är en evig måndag för mig. Livet är inte oändligt, men det tycks däremot mina själaplågor vara. Höst eller vår har samma smärta.
Om jag inte ser ljuset snart vet jag inte längre vad jag skall ta mig till. Å andra sidan har jag levt länge utan positiv förändring, så varför brådska…? Det är bara bita ihop och hoppas.
