Arkiv för mars, 2012

Michelle Yeoh är också en hjältinna i mina ögon

mars 30, 2012 den 8:26 f m · Arkiverad under Okategoriserade

Bästa läsare!

Man ser henne numera så pass ofta på biodukarna att även en person utan min gula feber känner igen den malayiska skådespelerskan Michelle Yeoh. Ja, det är kanske inte säkert att biobesökaren är helt införstådd med att hon är från det landet, även om hennes familj har kinesisk härkomst. Sålunda identifierar man henne som en av alla dessa Hong Kong-baserade filmstjärnor jämte Maggie Cheung, Chow Yun-Fat och Jo Kuk. Okej, den sistnämnda är väl definitivt inte känd av svenska cineaster, men hon har ett roligt namn i alla fall…

Michelle Yeoh är nu bioaktuell i filmrollen som den burmesiska politikern och fredspristagaren Aung San Suu Kyi, en roll som tvingat henne att banta bort tio kilo vilket man kan förstå eftersom San Suu Kyi inte direkt lider av övervikt.

Michelle Yeoh säger att hon gestaltar en sann hjältinna, och jag kan nog hålla med. Visserligen får man göra en reservation; San Suu Kyi lever med en stark martyrroll utan någon egentlig politisk prestation. Som politiker har hon endast medverkat som uttalad förkämpe av demokrati och mänskliga rättigheter, och hon har fått sin position i egenskap av dotter till en mördad demokratiskt vald premiärminister i Burma – även om hon själv bott större delev av sitt liv i utlandet innan hon hamnade i militärregimens klor. Det är dock ingen tvekan om att hennes person har ett stort symbolvärde.

För min egen del hyser jag nästan lika stor respekt för Michelle Yeoh som skådespelerska och människa. Till skillnad från de flesta andra av er så har jag känt igen henne – och även följt hennes karriär – sedan tidigt 1990-tal. Det började med filmen ”Super Cop” som tillhör en av de klassiska Jacke Chan-filmerna. I denna rulle finns ett par spektakulära scener, bl.a. där Michelle Yeoh kör med en motorcykel på ett tågtak. Jackie Chan hade ordnat så att en stuntman skulle göra scenen. När Michelle fick veta det protesterade hon. Jackie Chan svarade att det inte gick eftersom hon var kvinna. Han fick en sekund på sig att fly från en rasande Michelle Yeoh. Resultatet ser vi i filmen. Hon är en tuff brud.

Michelle Yeoh har även medverkat i ett antal seriösa filmer, bl.a. ”En geishas memoarer” och ”Mumien 3″, men bäst kommer hon till rätt i kinesiska kostymdramer enligt min ödmjuka åsikt.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentera

[Klärvåjannt]

mars 29, 2012 den 11:16 f m · Arkiverad under Litteratur, Privat

Bästa läsare!

Så har det hänt igen; jag har skådat framtiden.

Nej, jag har inte varit på teknikmässa. Nej, jag har inte suttit och glott på någon science fiction-film. Jag har inte heller ring Madame Eva på spådomslinjen med tillhörande betalnummer.

Allt jag gjorde var att sätta mig vid datorn igår kväll och skriva ner första bästa mening utan att tänka.

”Jag är smickrad”, skrev jag.

Det tog knappt en sekund förrän jag frågade mig själv varför jag skrev så där. En helt vanlig dag utan några som helst sensationer, bortsett från att jag överlevt. Jag tryckte på backstegsknappen så att bokstäverna försvann.

Ändå undrade jag. Jag försökte göra ett nytt försök, men min hjärna tänkte bara på den första formuleringen. Jag skrev ”Jag är knäpp” och skrockade förnöjt. Nä, det är jag ju inte. Backstegsknappen fick jobba igen.

Jag bestämde mig för att inte skriva något. Istället slog jag på radion och lade mig för att läsa. Jag håller på att avverka en inte alltför uppskattad bok av Jules Verne. Den heter ”En kapten om femton år” och är känd bland samlare men troligtvis läst av ett ytterst fåtal. Med tanke på att jag samlat Jules Verne i hela mitt vuxna liv men först nu läst just denna bok så kan man ju ana att den inte lockar lika intensivt som hans andra mer kända verk. Den är oerhört kunskapsorienterande – vilket inte var ovanligt för författarens sammantagna produktion – och äventyret utvecklas i maklig takt, dock aldrig långsamt eller heller är alltför förutsägbart.

Vid 11-tiden på kvällen var jag trött i ögonen och tänkte sova. Men det gick inte att stänga av hjärnan. Jag tog mobiltelefonen och började kolla mejl och andra meddelanden som kommit in medan jag låg och läste boken.

”Du är bäst!”

Nej, det var inte rubriken till ett spam. Nästa meddelande löd: ”Jag håller med!”

Avsändarna var mer än väl kända för mig. Och jag kände mig väldigt glad, om än förvånad, över deras uppskattning. Tredje och fjärde avsändarens meddelande gick i ungefär samma anda. Vad tror ni jag skrev till svar? Jo…

”Jag är smickrad”.

Kusligt, eller hur…?

För den som gillar långa böcker och trivs med en lagom dos av kunskapsförmedling i Jules Vernes anda skall prova på romanen ”Mathias Sandorf”. Eller min egen ”Stålmusslans hemlighet” den dagen den kommer ut.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (4)

Köksbordssamtal om vårt zoologiska ursprung

mars 29, 2012 den 8:20 f m · Arkiverad under Biologi, Politik

Om intolerans mot de intoleranta….

Bästa läsare!

Härom veckan satt undertecknad och åt frukost med dottern Lilla Fröken Harold. Jag satt med knädatorn på köksbordet för att läsa om de bråk som utspelar sig i franska skolor p.g.a. att vissa elever är starka motståndare till att behöva läsa om Darwinismen och evolutionsteorin – alltså den teori som förenklat uttryck anger att människan härstammar från apsläktet. För den som anser att det finns tillräckligt med bevis för att Darwin har rätt är denna teori en uttrycklig lära.

Om skolan enbart sysslade med att förmedla den förenklade versionen av evolutionsteorin/evolutionsläran skulle jag också protestera. Inte för att jag tror att det är fel i att påstå att människa och apa är släkt, men det finns så mycket mer spännande att berätta om saken. Och man skall inte begränsa sig till hoppet från apa till Lucy till Homo Sapiens årsmodell 2012; berättelsen om HUR människan uppstått och spridit sig är minst lika fascinerande om den får redovisas ur ett antropologiskt perspektiv.

Men det är inte detta bråken i Frankrikes skolor handlar om. Istället är det en viss grupp av elever som känner sig kränkta av att bli undervisade om evolutionen. De menar att det bara finns en Skapare. Eftersom denna grupp inte består av kristna utan av en annan religion som jag inte kan särskilt mycket om vill jag inte våga mig på en mer exakt beskrivning av deras argument.

Jag vet att det inte är helt okomplicerat att diskutera evolutionen i närvaro av en djupt bokstavstrogen kristen heller. Jag har blivit vittne till hur en åhörare reste sig upp under en medicinsk föreläsning och skällde ut föredragshållaren när denne redovisade ”reptilhjärnans” funktioner och dess driftpräglade beteende samt ursprung. Nej, vi alla upplystes om att människan är Guds skapelse och avbild. Att kalla lillhjärnan för reptilhjärna var en hädelse.

I flera delstater i USA undervisar man om evolutionen i nästan samma omfång som den motsatta åskådningen om människans härkomst – kreationismen – jämte en tredje åskådning som kallas för ”Intelligent design” där man förenklat beskrivet använt kreationismen men ersatt ordet ”Gud” mot ”intelligent designer”. Kreationismen ligger dock utanför det naturvetenskapliga blocket, men många skolor har valt att ta med den under andra ämneskategorier. Trots allt, man ber ju bön vid morgonsamlingarna. Precis som i Pakistan, Somalia, Irak och andra länder där vi klagar på religiös fundamentalism…

Jag bestämde mig för att göra en reality check på min dotter.

” – Jaha, vad lär dom ut om människans härkomst i din klass?” frågade jag i ett apropålöst tonfall, eftersom jag i talspråk säger ”dom” istället för ”de” och ”dem”.
Lilla fröken Harold tittade inte ens upp ur sin tidning som fylldes med brödsmulor, och svarade likgiltigt:
” – Vi har fått lära oss att det var Jesus som skapade människorna…!

Mitt thé höll på att hamna i helt fel strupe. Vad i hela…?!! Jag kände hur min reptilhjärna sände ut larmsignaler till hela kroppen. Håller de på med att hjärntvätta min dotter med religiöst mumbojumbo? Och Jesus…? Vad fan har han med människans skapelse att göra??? Om de skall fylla barnen med religiösa vanföreställningar kan de väl åtminstone följa Bibeln någorlunda korrekt, tänkte jag upprört.

Jag försökte säga något, men fick bara fram indignerade flämtningar. Då höjde min dotter blicken och log:
” – Ha-ha, där lurade jag dig!”

Det gjorde hon verkligen. Men med tanke på vad som sker i Frankrike, och snart kanske även här i Sverige, så är jag nog inte ensam om att låta mig luras. Det tragiska är att dessa elever glatt låter sig föras bakom ljuset och bli lättköpta offer för vidskepligheter och vanföreställningar. Vi i vår egen kultur har själva varit där när vi brände häxor i Guds namn. Låt oss inte ge grogrund till dylika perversioner igen. Håll religionen på mattan. Bönemattan där hemma helst. Men inte i klassrummen och våra arbetsplatser.

Hälsar eder Peter Harold

 

Kommentarer (8)

Sorry, Hollywood! Jag pyntar inte för skit. Jag offrar inte ens tiden.

mars 28, 2012 den 11:22 f m · Arkiverad under Film, Musik

Bästa läsare!

Det är ju ingen hemlighet att den globala film- och skivindustrin hejar på för att handelsavtalet ACTA skall bli lag ända ut till textens yttersta bokstav, allt för att de inhemska lagstiftarna skall kunna ge nöjesindustrin kontroll över Internet; gärna så till den milda grad att man kan ta betalt flera gånger för redan betald produkt. Teleoperatörernas blockering av Skype är bara ett exempel.

Mer på temat girighet:

Filmindustrin i Sverige rapporterar att deras försäljning sjunkit med 15% mellan 2010 och 2011. Själv inhandlar jag så få filmer för min egen skull att en reducering räknas till och med i 33 eller åtminstone 25% om jag köper 1 st. DVD mindre än vanligt. Och jag är rädd för att det faktiskt hänt.

Varför sviker jag filmindustrin? Sitter jag och laddar ner alla deras filmer ”gratis” på Piratebay? Nix. Det är mitt intresse som sviker. Eller snarare: det är Hollywoods kvalitet som sviker. Det görs sällan bra filmer längre. Actionfilmerna är överdataanimerade, filmmusiken består av låtar som skivbolaget vill ha reklam för. Skådespelarinsatserna reduceras till produktplaceringar av dem själva. Jag vill se film med skådisar utan mediebelyst privatliv, skådisar som inte ploppar upp så fort en val strandat eller en bondby raserats av en jordbävning i Långtbortistan. Mitt samvete sköter jag själv på egen hand, tack.

Framför allt vill jag inte sponsra en industri som har som främsta ambition att skapa ett Internet som styrs genom godtycklig censur. Hellre får film- och skivbolagsdirektörerna dö sotdöden än att Internet begränsas till ett slags kabel-TV med tio godkända nöjesportaler och miljarder nedsläckta hemsidor och bloggar bara för att skribenterna använt ett ord som nöjesindustrin tagit patent på för 5000 år. Typ.

Nej, jag skall inte vara raljant. Message to Hollywood: Era filmer är inte värda vare sig betalningen eller tiden det tar att se dem. Har man sett en Adam Sandler-rulle har man sett alla. Det gäller även för Jack Black, hur charmig och underdog han än är. Det duger för min del bra med det utbud som portioneras ut genom de reklamfinansierade reklam-TV-kanalerna. Samma gäller för action-rullarna som sänds efteråt. Men erkänn att utbudet sällan är något man vill ha på en försilvrad plastskiva i ett tjockt fodral på den redan trånga filmhyllan.

Jag klarar mig bra utan Hollywood. Om ni inte vill förnya er verksamhet i attraktiv riktning… så finns det annat att göra. Att läsa en god bok är mitt givna alternativ till flimret på TV-möbeln.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (4)

Baylans problemformulering har djupa problem

mars 28, 2012 den 10:15 f m · Arkiverad under Politik

Bästa läsare!

Karln är ju verkligen en potentiel (S)-ledare! *asgarv* Jag talar om socialdemokratiska partiets talesman i skol- och utbildningsfrågor, den forne SSU-fifflaren Ibrahim Baylan. Jag skrev om honom i förra veckan, och jag skriver om honom ännu en gång. Hans senaste debattartikel i DN får mig att fundera på om det är ett gravt fel på honom eller mig. Att något är fel med de svenska elevernas skolresultat kan vi vara eniga om. Men vad…? Där skiljer sig våra åsikter åt.

Först Baylan:

Den svenska skolan presterar allt sämre resultat, både vad gäller antalet behöriga till gymnasieskolan men även jämfört med andra länder. Men det är inte bara resultaten som sjunker i skolan. Sverige har också tappat den tidigare tätpositionen vad gäller likvärdighet i skolan. Svenska elevers socioekonomiska bakgrund spelar numera lika stor roll för resultaten som för elever i Tyskland och USA. Det är inte länder som vi ska vara stolta över att jämföra oss med i detta sammanhang.

Skillnaderna mellan olika elevgrupper är oerhört stora. År 2011 var det 95 procent av eleverna med minst en högskoleutbildad förälder som blev behöriga till gymnasieskolan. Motsvarande andel för elever vars föräldrars högsta utbildningsnivå är gymnasieskola respektive grundskola var 85 respektive 61 procent. Men det är inte bara skillnaderna mellan elevgrupper som har ökat utan även skillnaderna mellan skolor.

[Min fetning]

Likvärdigheten är en ickefråga i sammanhanget. Ja, jag är mycket väl medveten om det sociala arvets inverkan. Men jag är uppvuxen i ett brukssamhälle där många ”arbetarbarn” sedan pluggat i högskola, och jag är själv ett akademikerbarn som inte gjort det (och se hur det gick!). Till syvende och sist handlar det om elevens prestation; i min klass rådde ordning och reda, och vi hade inga seriöst svåra ”problembarn”. Därtill – icke att förringa i betydelse för den genomsnittliga prestationsnivån – var alla utom två infödda svenskar. De två andra kom från Finland som småbarn. Majoriteten av alla i klassen var som sagt ”arbetarbarn”. Av dessa ”arbetarbarn” är idag ett par ingenjörer i olika disciplin, en är direktör för en byggfirma, ett par är egna företagare. De som inte är kroniskt mammalediga eller studerar har i alla fall jobb.

Jag inser att min skolgång var något av en idyll i jämförelse med den allmänna situationen i svensk skola läsåret 2011/2012. Å andra sidan har jag en dotter som går i skola, så jag är ändå ganska välinformerad om vad som fungerar och inte fungerar. Och det mesta fungerar.

Den likvärdighet Baylan talar om är föga relevant, i alla fall på det vis han besvärat sig att göra sin omskrivning av problemet. Vad som istället är av väsentlig betydelse är migrationen samt integreringen av skolelever med invandrarbakgrund. Hur jag kan veta detta? Jo, jag umgås med invandrare. Jag bor i den del av Stockholm där det finns tre skolor; en med stor andel svenska barn, och två med stor andel barn som har utomeuropeiskt ursprung. Föräldrarna i de sistnämnda skolorna önskar inget hellre än att deras barn (oavsett om de är kurder, somalier, algerer, etc) skall få byta till den ”svenska” skolan.

Varför? Den ”svenska” skolan har ju inte renoverats på tiotals år. Bänkarna är ihoplappade. Ventilationen är undermålig. Skolgården består av asfalt och två sönderklättrade päronträd. Skolbyggnadens omgärdas av tre bilvägar som trafikeras av stressade föräldrar i SUV:ar och minibussar och övergångsställena övervakas av SMS-skrivande skolpoliser.

Det är en hel del som talar emot denna ”svenska” skola vad beträffar miljö. I synnerhet som en annan skola - låt oss kalla den för ”invandrardominerad” – i närområdet har genomgått en totalrenovering både vad gäller faciliteter och pedagogik. Det finns bara gång- och cykelbanor dit; några skolpoliser behövs ej.

Mm, läsaren kan vid det här laget fundera på om jag är ute och fiskar i grumliga vatten nu när jag delar upp skolan i svensk respektive ickesvensk. Sorry, det är inte jag som gjort vattnet grumligt. Det har politikerna gjort.

Men deras lösning är att ”svenskskolan” skall ha fler elever med invandrarbakgrund. Jag invänder och säger: Borde inte ”invandrarskolorna” ha fler elever med svensk bakgrund? Hur skall skolbarn med kurdiskt, persiskt, arabiskt, somaliskt påbrå kunna integrera sig i det svenska samhället om de inte får växa upp som människor bland sina nya landsmän? Oavsett hur blandningen förväntas ske: är det någon som vill över huvud taget att det skall ske?

Jag hoppas att epiteten här ovan kan ursäktas; jag är själv inte bekväm med att spalta upp ”svensk-” och ”invandrar”-dito. Men jag måste ju exemplifiera mitt resonemang.

Sedan kan jag inte komma ifrån att Baylan gör en del ideologiska självmål i sin debattartikel:

Hur ett skolsystem är uppbyggt påverkar hur likvärdigt det är. En sammanhållen skola utan sortering och stängda dörrar är grunden för att skapa en jämlik skola där alla elever når målen.

Så Ibrahim Baylan underkänner Göran Perssons reform där den statliga skolan kommunaliserades? Sorteringen i den svenska skolan sker nästan uteslutande utifrån geografisk tillhörighet. Det står inga rektorer vid ingången och säger: ” – Sorry, Pelle. Du är för korkad för att gå här”.

Av de 50 mest segregerade kommunerna i Sverige tar en av fyra inte hänsyn till socioekonomiska faktorer när resurser ska fördelas till skolan.

Det är tragiskt att Baylan inte ser skogen för alla träd. Varför är dessa kommuner segregerade? Kan det bero på någonting annat än att hööööögerregeringen är ond och dess ledamöter äter oskyldiga spädbarn till frukost. T.ex. hur olika etniska grupper fördelar sig över städer och stadsdelar. Ringer det nån klocka, Ibbe…?

Vissa poletter ramlar ner och gör nytta. Minns att jag skrev om och förbannade de lärarlösa lektionerna, och att jag poängterade att dessa sannolikt är till stor harm för elevernas resultat. Nu har Baylan också skådat ljuset:

Mer av eget arbete i skolan har lett till såväl lägre generella kunskapsresultat som större skillnader.

Skolan behöver ordning. Det är A och O i alla studieformer. Man kan inte skriva en doktorsavhandling sittandes på en bänk på T-centralens tunnelbaneperrong. Man kan inte lära sig svenska om eleverna tjattrar på andra språk. Man kan inte lära sig matematik om man inte får arbetsro att tänka.

I min dotters skola är det hyfsad ordning på eleverna, trots att byggnaden har sett bättre dagar. Och kanske är det just detta som är av betydelse: skolbyggnaden är sliten och nött, och därför måste var och en ta ansvar och vara rädd om lokalerna. Det kommer inte en extramiljon till denna skola eftersom kommunen inte är nödgad att visa någon extra hänsyn till integrationens fromma. Ställ detta mot skolor där eleverna inte känner samma ansvarskänsla, och där man tar för givet att en söndersparkad vägg skall lagas för att kunna sparkas sönder igen. Eller där det är okej att störa i undervisningen, och skoldagen är ett tillfälle för jihad mot lärarna, om uttrycket tillåts.

Enligt min mening är skolan inte grundproblemet – oavsett hur viktiga barnen är i politikernas debattinlägg. De vikande resultaten och svenska skolors fallande position i internationella undersökningar och rapporter är ett samhällsproblem. Om vi fixar samhället och hur det ser ut, då har vi sannolikt en chans att se Sveriges position i nämnda undersökningar och rapporter förbättras.

Det är bra att Baylan engagerar sig. Men han får jättegärna fundera lite mer på vad som är orsak och verkan än han gjort hittills. Om jag får vara lite raljant måste jag påpeka att de vikande prestationsresultaten i den svenska skolan egentligen ligger helt i linje med socialdemokratisk idétradition vad gäller utbildningsväsendet: Bort med elitskolan – alla skall vara jämlika. Vilket resulterar i att de sämst presterande eleverna blir måttstock. Grattis, (S). Ni har fått den skola ni verkade för.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (6)

Anonyma DN-skribenter applåderar kommande Iran-krig?

mars 26, 2012 den 10:04 f m · Arkiverad under Demokrati, Okategoriserade

Bästa läsare!

Jag vill minnas hur företrädare från de etablerade medierna – gammelmedierna – brukar klanka ner på bloggosfären och de namnlösa medborgarna på tidningarnas kommentarsfält eftersom dessa oftast är anonyma.

Därför är jag lite förvånad över att DN låter författaren/författarna till DN:s krigshetsande ledarartikel undertecknas med den intetsägande signaturen ”DN”! Var inte anonymitet på webben såååå förkastligt!!!!???

Artikeln börjar med ett scenario som hämtats ur en amerikanskt krigssimulering där Israel attackerat Iran med bombflyg, och Iran svarat med en missilattack mot amerikanska styrkor vid Persiska viken med 200 döda soldater som följd. DN drar sina slutsatser av USA-militärens bordsövning:

Ett atombestyckat Iran är en mardröm. Landet kommer att agera än djärvare för att bli en regional stormakt. Spänningarna i maktbalansen, kombinerat med motsättningarna mellan shia- och sunniislam, kan fresta grannländer som Saudiarabien att skaffa egna bomber. I förlängningen finns också farhågor om en turkisk eller till och med egyptisk atombomb.

Det DN inte tänker på här är att såväl NATO-länder som USA-allierade nationer (Israel, Saudarabien, Turkiet, Egypten) har eller kan disponera kärnvapen, förutom de kärnvapen som USA har i sina atomubåtar som opererar i farvattnen utanför Iran. Lägg därtill att det även finns kärnvapen i Indien och Pakistan. Sett ur detta perspektiv är det inte förvånande att Israel vågar provocera med såväl hot om flygattacker som egna operationer på iranskt territorium med agenter klädda i ”fiendens” uniformer. DN:s anonyme ledarskribent håller precis samma ton som regeringen i Tel Aviv:

Att avvakta är dessutom en hållning som Israel i dag inte känner ligger i landets realpolitiska intresse. Tiden talar i det här fallet för ärkefienden Iran; för varje dag kommer Teheran allt närmare en atombomb, och för varje dag ökar möjligheterna att skydda atomprogrammet från anfall.

Kanske skall vi vara tacksamma för att DN:s ledarredaktion är så öppna med sin politiska agenda vad gäller Mellersta östern. Det råder ingen tvekan om att DN är för en så omedelbar attack som möjligt mot Iran om inte den nationen rullar över på rygg. Dessbättre är det inte denna redaktion som verkställer politiken, för i så fall skulle nog ovan redovisade krigssimulering bli verklighet. Att DN:s ledarredaktion inte är i takt med tiden kan man läsa av tidningens egna nyhetsartiklar, som t.ex. att Irsaels spionorganisation Mossad är överens med USA:s underrättelsetjänst om att Iran inte har ett kärnvapenprogram.

När man resonerar om Mellersta östern i allmänhet och Israel i synnerhet måste man ha i beaktande att den politiska retoriken i dessa länder är extremt uppskruvad, och det för att tjäna det egna politiska intresset. Ett Israel utan en yttre fiende – vare sig det är Palestina eller Iran – är ett hot mot landets sammanhållning. Därför behövs det ständiga krigsmullret. Alla politiska aktörer i Israel, Palestina och Iran tjänar på oron. Det gör däremot inte folken i dessa länder.

DN:s ledarredaktion bordesjälva  ta krigshotet på allvar. Vi andra kan konstatera att den säkerhetsrisk som är mest potent är Israels oro för ett iranskt kärnvapenprogram. Vad begär då DN av Iran? Jo, detta:

Ett första steg borde vara att med både morot och piska få landet att leva upp till ickespridningsavtalet, till exempel genom att sluta obstruera atomenergi­organet IAEA:s inspektioner. Det är upp till Iran att visa att kärnkrafts­programmet är civilt.

”Obstruera”? Vad kan man då säga om Israels icke-officiella atomvapenprogram? Om Israel inte hade kärnvapen skulle Iran inte ha argument för ett eget atomvapenprogram. Varken IAEA eller någon annan har fått inspektera Israels kärnvapen. Omvärlden har inte ens fått veta det exakta antalet, eller var de finns. Har vi inte kontroll över Israels kärnvapen kommer världen leva med risken att terrorister kan få tillgång till dessa.

Jag kan blott uttrycka beundran för ett folk som (med benägen hjälp från väst) fått ökenlandet vid Medelhavets östra ände att blomstra. Men när det kommer till sättet hur landets ledning utmärker sig kan jag bara känna sorg; varken judar, palestinier, araber eller andra folkgrupper i området förtjänar leva i ständig oro. Det finns bara ett alternativ till vapenskramlet: MAKE BUSÌNESS – NOT WAR!

Naturligtvis kan jag instämma i DN-ledarens rubrik: ”Ta hotet på allvar”. Men i dagsläget är det inte Irans insomnade kärnvapenprogram som är hotet, utan snarare Israels instabila utrikespolitik. Lyckligtvis kan denna förändras – om viljan finns.

Hälsar eder Peter Harold

Uppdaterat 2012-05-22: DN-ledare hyllar oljesanktioner och påstår än en gång att Iran vill utplåna Israel.

Kommentarer (24)

Ibrahim Baylan är beviset för att svensk skola varit i förfall sedan långt före 2006

mars 23, 2012 den 2:37 e m · Arkiverad under Stadsliv

Bästa läsare!

Politikerfifflaren och den forne socialdemokratiske utbildningsministern Ibrahim Baylan har fått en debattartikel publicerad i Dagens Nyheter. Rubriken lyder: ”Regeringen blickar bakåt på en gammalmodig skolpolitik”. I ingressen gör Ibbe det helt klart vem som bär skulden för att svenskt skolväsende suger pung:

Utvecklingen i grundskolan har gått åt fel håll varje år sedan 2006.

Eftersom Ibbe är en bitter f.d. minister och numera skolpolitiker i opposition kan man ju förstå att han väljer denna problemformulering. Vill man vara helt korrekt skulle man snarare säga – och då utan att göra avkall på sanningen – är att de svenska skoleleverna presterar allt sämre resultat inom flera ämnesområden ända sedan 1960-talet. Ja, den svenska grundskolans utveckling har försämrats i etapper sedan socialdemokraten Tage Erlanders dagar. Förfallet började inte år 2006.

Nu är inte allt Erlanders fel. I alla fall inte enligt Dagens Nyheter som i en annan artikel basunerar ut att svenska barns läsförståelse raseras p.g.a. datorernas intåg i svenska hem och skolor. Nu vet vi ju i och för sig att DN bara skriver vad ”experterna” säger åt dem att skriva, så dylika artiklar blir ju inte bättre än vad avsändarna gör dem till.

Medan professor Monica Rosén för DN påstår att resultatet är förvånande så väljer jag – som medborgare nere och ute  i verkligheten – att opponera mig mot denna akademiska häpnad som hon ger uttryck för. Sveriges skola ser inte ut som den gjorde 1970. Inte ens det svenska samhället gör det. Inte heller eleverna är desamma som då.

Läsförståelse är nämligen avhängigt de språkliga förmågorna i övrigt. Kan man inte tala språket så är det svårt att kunna läsa det (jag vet eftersom jag är novis på franska). Därför är jag främmande till att datorer skulle orsaka skador på läsförståelsen. Om en 15-åring inte klarar av att förstå en svensk text beror det knappast på att denna elev använt en dator och på så vis stupidifierats. Nej, det troligaste är att vederbörande inte har svenska som modersmål, och därför är det inte lätt att efter fem års studier av ett helt nytt språk kamma hem full pott i proven. Baylan borde veta detta själv eftersom han kom till Sverige som tioåring från Turkiet 1982.

Helt utom sjukdomsinsikt är dock inte Baylan. Han fortsätter:

Svensk skola har under en femtonårsperiod uppvisat allt sämre resultat. Trots högt tonläge från de borgerliga partierna när de var i opposition har resultaten fortsatt att försämras under deras tid i regeringsställning.

Sanning med modifikation; vi skall nog inte påstå att förfallet började för femton år sedan. Jag tror att den forne utbildningsministern refererar till Pisa-studierna, av vilka den första kom år 2000 om jag minns rätt. Men det finns fler källor som ger vid handen att skolelevernas resultat/kunskapsnivå sjunkit sedan en ännu längre tid tillbaka.

Baylans botemedel är givet (liksom hans reflexmässiga kritik):

Regeringen skär också ned resurserna till lärares kompetensutveckling. I stället satsar de på sänkt restaurangmoms till en kostnad av 5 miljarder kronor. Socialdemokraterna gör en helt annan prioritering. Vi väljer att investera 5 miljarder kronor i utbildning.

Jag överlåter åt berörd minister i den borgerliga regeringen bemöta påståendet att man skär ner på lärarnas kompetensutveckling. Låt mig istället ifrågasätta Baylans 5 miljarder som han trollar fram ur sin hatt. Var kommer de ifrån? Vilken/vilka andra poster i statens budget får stryka på foten? Eller skall Baylan höja skatten? Måhända höja restaurangmomsen…?

När Baylan kritiserar den borgerliga regeringen glömmer han nämna att den svenska grundskolan inte är en statlig verksamhet utan en kommunal. Detta kan han tacka sin forne företrädare, dåvarande utbildningsministern Göran Persson för, som under hårt motstånd från lärarkåren kommunaliserade landets grund- och gymnasieskolor 1991. Förutom att ansvaret hamnade på kommunerna (med varierande förmåga att finansiera och bedriva skolverksamheten) tillkom en rad försämringar för lärarna som yrkesgrupp. 

Över en natt förlorade de skolanställda många attraktiva förmåner. Jag minns själv hur jag som lastbilschaufför vid denna tid fick en ny kategori av yrkeskamrater som bestämt sig för att sadla om i det att de bytte kateder mot ratt. De krympande sommarloven var nog också ett skäl för dem att lämna läraryrket, inte minst med tanke på att de fortfarande inte fick betalt för att sitta hemma på fritiden och rätta sina elevers läxor och prov. De lärare som visste sitt pris insåg att kommunerna inte var villiga att betala; med ens blev det plats för nya lärare som kanske inte är lika goda pedagoger som sina företrädare.

När Baylan anklagar den borgerliga regeringen för att ägna sig åt en ålderdomlig skolpolitik kan jag bara säga att karln inte vet vad han talar om (Men den slutsatsen hade jag ändå nått till redan när han själv var utbildningsminister). Ett större skämt än honom har nog aldrig arbetat på utbildningsdepartementet, och medarbetarnas skratt ekar nog i korridorerna än idag, sex år efter att hans parti valdes bort av väljarna.

Jag skall inte raljera något om Ibraim Baylans egen läsförståelse, men däremot kan jag ju påminna den gode läsaren av Skrivarens Blogg om en allvarlig händelse år 2005, då han i egenskap av minister mottog en rapport av Skolverket som sade att friskolorna var mer budgetmedvetna och kostnadseffektiva än kommunala skolor, varvid han offentligt kommenterade detta med orden:

” – Den här rapporten som ju i sig är en produkt som man borde fundera på om den någonsin borde ha släppts ut från Skolverket.”

Detta är ett beteende värdigt en blivande ledare för svensk socialdemokrati. Kraftfullt och korkat. Jag är förvånad över att Baylan inte fick jobbet som partiordförande efter Håkan Juholt…

Jag personligen vill – förmodligen ännu mer än Jan Björklund – vrida skolklockan tillbaka åtskilliga varv. Vi skall inte ha lärarlösa lektioner i skolan. Dessa legitimerade skolkpass skall upphöra med omedelbar verkan. Ja till egen kunskapsinhämtning, men varje lektion skall ha minst en lärare som håller ORDNING på klassen och som kan uppmuntra och ge konstruktiv kritik till eleverna. Är det några som skall kompetensutvecklas så är det eleverna!

Hälsar eder Peter Harold

P.S. En del av lärarnas ”kompetensutveckling” lär visst bestå i att rektorerna hittar på krystade dagprogram till lärarkollegiet för att tvinga dem stanna kvar på skolan under de första och sista veckorna på sommarloven. Många lärare vittnar om lekdagar värdiga jobbsökarkurser på AMS. Vilket inte vill säga så lite om hur mycket av Baylans 5 miljarder istället kommer hamna på sjöbottnen… D.S.

Kommentarer (9)

Vi män är inte skapta för att arbeta på kontor?

mars 22, 2012 den 12:04 e m · Arkiverad under Biologi, Stadsliv

Bästa läsare!

Jag börjar fundera på min tillvaro. På min plats i universum. Jag är en man (i den betydelsen att jag varken är en ”hon” eller ”hen”). Och som man har jag ett attribut som kvinnor saknar. En ”petter-nicklas”. Jag har alltid haft problem med den, men på olika sätt genom åren. Numera är den ”i vägen”. Inte för att jag vill avyttra den, men på något jäkla konstigt vis hamnar den i kläm i byxan när jag sitter och jobbar på kontoret.

Denna omständighet leder mig in på en personlig paradox. Jag tycker inte om jeans. De läsare som måhända träffat mig kan nog kanske erinra sig att jag visst bär jeans mer eller mindre dagligdags. Låt mig försvara mig med att jag bär dem under protest. Det börjar med att Mrs Harold med något års mellanrum säger att hon hittat ett nytt jeanspar på rea, och att jag måste byta ut mina utslitna byxor. Tyvärr vet Mrs Harold vad jag har för storlek så jag kan aldrig krångla mig ur situationen av den anledningen.

Den andra omständigheten är att jag pysslar med lite av varje på jobbet, varför jag ibland måste jobba på knä. NEJ, SNUSKHUMRAR! Inte på det viset! Men allt annat än jeans och regnställ blir skitigt, så därför bär jag – under tyst protest – dessa nödvändiga och slitstarka blåa byxor.

Men den mesta tiden tillbringar jag i mitt kontor eller i olika sammanträdesrum. Eftersom jag lider av lågt blodtryck (utom när jag läser dyngblaskan Aftonbladet) hamnar mina ben i kors (japp, det är vetenskapligt bevisat att detta orsakas av lågt blodtryck), vilket snart leder till att lille petter-nicklas är på vippen att lida akut strypdöd mellan mitt ena ben och någon avsnörande jeanssöm. Jag skall inte beskriva detta ytterligare eftersom det kan bli too much information för er anständiga läsare.

Detta i-landsproblem får mig att fundera på om vi män ur ett fysiologiskt perspektiv verkligen är skapta för att arbeta på kontor? Observera min formulering; jag skrev arbeta. Flera av mina kollegor har mörka bekväma kostymbrallor och inte gett uttryck för några problem med trängda ”apparater”. Å andra sidan anser jag inte att de arbetar. Deras vardagliga i-landsproblem består i dropp från kaffekokaren och att kopiatorn tar sån lång tid på sig att värmas upp. Under tiden står de och läser Aftonbladet. Detta säger ju en del om att jag betraktas som ett original på jobbet. Själv anser jag att det är mina kollegor som är eljest, för att uttrycka sig som en norrlänning.

För övrigt noterar jag att undertecknad ännu inte känner sig kär, så våren har nog inte riktigt kommit igång. Eller också har kärleksorganet strypts på riktigt. Men jag håller ut och hoppas.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (4)

Fru Obama är ju färgad, så varför gnälla?

mars 22, 2012 den 9:16 f m · Arkiverad under Humor, Medierna

Bästa läsare!

Icke-nyheter. Alla dessa icke-nyheter! Varför ”går jag igång” på dem? Suck.

Skådespelaren Robert de Niro har hamnat i blåsväder och valt att be offentligt om ursäkt för ett ”rasistiskt” skämt. Få se, har han använt det hemska nogger-ordet som i den svenska skolundervisningen [1]? Nä, inte alls. Så här sa han:

– Callista Gingrich, Karen Santorum, Ann Romney. Tror ni verkligen att vårt land är redo för en vit första dam?

Oj, oj, oj, oj.

Var det någon av dessa tre republikanska presidentaspiranter som blev kränkt? Nix. Men är det nån som borde vara kränkt så är det väl fru Carol Paul som i detta exempel nonchaleras lika kraftigt som hennes make nonchaleras av medierna. Fuck you, Robert. ;-)

Nej, istället är det den av de Niro hyllade presidenthustrun Michelle Obama som blivit kränkt för att den store skådespelaren noterat att hon inte är vit. Tja, med tanke på att han ju ”går igång” på mörka kvinnor så är det svårt att föreställa sig att han menat något illa. Oss emellan, jag är till 99,8% säker på att de Niro skulle kunna tänka sig att bonka på Michelle Obama i valfri position förevisad i kamasutra. Och det påståendet tänker jag inte be om ursäkt för varken nu eller senare.

Om jag hade varit i Michelle Obamas stab hade jag nog valt att hålla käften istället för att att anmärka att skämtet var ”opassande”. Reaktionerna har nu triggat igång en icke-nyhet som tagits upp i alla medier, inklusive svenska DN. Jag anser därför att sajten You Are Dumb beskriver det hela på ett mycket klokt vis:

Michelle Obama’s official statement was that the joke was ”inappropriate”. That’s fucking stupid. It wasn’t inappropriate. There is no way on earth that joke was even remotely edgy. It’s a straightforward joke playing off years of ”Is America ready for a black president?” talk in the media. Nothing inappropriate about it. It actually is possible to refer to race without committing a faux pas. When will they learn that they can’t possibly make an issue like this ”go away” with a quick acknowledgment like this? Never, that’s when.

Med andra ord: Robert de Niros skämt var faktiskt väldigt roligt om man inte är en grinfi**a och förstår skämtets kontext. Michelle Obama gör det inte. Vilket är värst för henne själv. USA är verkligen redo för en First lady med humor. Om denna kvinna är vit, brun, svart eller gul är skitsamma. Det finns ändå många skämt att dra om dem alla…!

Så här blir det när politisk korrekthet styr vad som får sägas i det offentliga rummet. För mig är det en hederssak att vara opassande. Jag är inte färdig med dig än, Michelle…

Hälsar eder Peter Harold

[1] ”Neger” .

Kommentarer (2)

Jag gillar retorik. Jag gillar frihet. Jag gillar även kombinationen av retorik och frihet.

mars 21, 2012 den 8:54 f m · Arkiverad under Demokrati, Okategoriserade

Bästa läsare!

Jag gillar retorik. Inte för att jag är särskilt duktig på att praktisera den. Tvärtom, jag föredrar att hålla tyst eller skriva. Det har inte alltid varit så; när jag var tonåring var jag en riktig snacklåda. Jag pratade som en politiker.

Men några personliga händelser inträffade, vilket satte avtryck på mitt talade språk. Jag flyttade till en stad där jag inte kände någon och råkade dessutom gifta mig med en kvinna som inte kunde svenska. Det fanns från den dagen ingen anledning för mig att formulera mig lika vältaligt som borgmästaren i Champignac.

I mycket har väl inte min situation förändrats. Tjuga år av svenska anpassat för invandrare har satt sina spår, även om det också varit 13 år av svenska anpassat för barnaöron. Visserligen var min dotter tidig i talet, men det märks att även hon är lite hämmad i språkutvecklingen eftersom hon ju inte heller kan tala som en borgmästare till sin mor. Fast jag jobbar på det där. Å andra sidan är hon ju duktig på att skriva – om hon vill och tar sig tid att vara noggrann.

Men åter till det talade ordet. Åter till retoriken. Och åter till politiken.

Vad är poängen med retorik? Ja, den gamle greken Aristoeles – som förmodligen inte hade något vettigt jobb utan bara gick omkring dagarna i ända och tänkte ut smarta saker – menade att retorik är konsten att övertyga.

Många tar upp namn som Hitler, Churchill, Kennedy och Obama som framstående retoriker. Sett ur perspektivet att dessa män kunde överyga… tja, då kan jag hålla med. Därmed inte sagt att retorik är detsamma som att ha rätt i sitt budskap. Nä, inte för inte så heter det ju icke rättorik…!

Inom retoriken finns det olika stilformer. Ett av de bättre talen jag hört på senare år är kongressmannen Ron Pauls anförande inför kongressen 12 februari 2009. Han håller sig till en anafor som påminner om Martin Luther Kings tal ”I have dream”. Förutom att det bildar en fast rytm i talet så ger Ron Pauls formulering med det upprepade ”What if…” en känsla av ödmjukhet. Jag har en känsla av att inte alla talare kan använda vilka stilformer som helst. Men i Ron Pauls fall är ”What if…” helt klart vinnande.

WHAT IF…

“Madame Speaker, I have a few questions for my colleagues. What if our foreign policy of the past century is deeply flawed and has not served our national security interests? What if we wake up one day and realize that the terrorist threat is a predictable consequence of our meddling in the affairs of others and has nothing to do with us being free and prosperous? What if propping up oppressive regimes in the Middle East endangers both the United States and Israel? What if occupying countries like Iraq and Afghanistan and bombing Pakistan is directly related to the hatred directed toward us? What if some day it dawns on us that losing over 5,000 American military personnel in the Middle East since 9/11 is not a fair trade off for the loss of nearly 3,000 American citizens no matter how many Iraqi, Pakistani, or Afghan people are killed or displaced? What if we finally decide that torture even if called “enhanced interrogation technique” is self destructive and produces no useful information and that contracting it out to a third world nation is just as evil? What if it is finally realized that war and military spending is always destructive to the economy? What if all war time spending is paid for through the deceitful and evil process of inflating and borrowing? What if we finally see that war time conditions always undermine personal liberty? What if conservatives who preach small government wake up and realize that our interventionist foreign policy provides the greatest incentive to expand the government? What if conservatives understood once again that their only logical position is to reject military intervention and managing an empire throughout the world? What if the American people woke up and understood that the official reasons for going to war are almost always based on lies and promoted by war propaganda in order to serve special interests? What if we as a nation came to realize that the quest for empire eventually destroys all great nations? What if Obama has no intention of leaving Iraq? What if a military draft is being planned for, for the wars that will spread if our foreign policy is not changed? What if the American people learn the truth that our foreign policy has nothing to do with national security and that it never changes from one administration to the next? What if war and preparation for war is a racket serving the special interests? What if president Obama is completely wrong about Afghanistan and it turns out worse than Iraq and Vietnam – put together? What if Christianity actually teaches peace and not preventive wars of aggression? What if diplomacy is found to be superior to bombs and bribes in protecting America? What happens if my concerns are completely unfounded? Nothing. But what happens if my concerns are justified and ignored? Nothing good.”

~ U.S. congressman Ron Paul before the United States House of Representatives (2/12/2009)

[Avskrift gjord av Henry Williamson]

Personligen säger min magkänsla att Ron Paul har rätt i den här frågan. Det förvånar mig att svenska medier inte vill diskutera om hans utrikespolitik, eller ge en sanningsenlig bild av vad han står för. Han har ju trots allt varit konsekvent i det han säger under alla år.

Men sådana politiker gillas nog inte i Sverige, varken av medierna eller de etablerade partierna. En politiker som Ron Paul skulle vara rent av omöjlig i den svenska riksdagen. Han skulle rösta nej till FRA-propositionen, nej till ACTA-avtalet och nej till Datalagringsdirektivet, oavsett om hans parti var i regeringsställning eller opposition. De två politiska blocken i den svenska riksdagen har bytt plats, men ändå har båda majoriteterna röstat FÖR ett ökat övervakningssamhälle. Skall olyckan upprepas även idag när riksdagen röstar om datalagringsdirektivet?

Hälsar eder Peter Harold

I medierna:
DN: ”Centerpartister sviker sina liberala väljare igen?”. Nåja, det är så jag skulle ha formulerat artikelrubriken.
SvD: ”Människorättsvidringt direktiv”. Och ändå röstar politikerna för detta.

I bloggosfären:
HAX: ”Skärp er – ni vet vilka ni är”. Och till skillnad från EU-parlamentet vet vi exakt vilka svenska riksdagsledamöter som skall kritiseras och väljas bort ifall DLD godtas.
Prärietankar: ”Datalagringsdirektivet bekämpar vi [...] i EU”. Varför inte anfalla från två fronter, Niklas?
Enligt min humla: ”Mänskliga rättigheter är inte ett politiskt trumfkort”. Offentlig rökning ställs mot statliga spårsändare (övervakad mobiltelefoni). Jag ser gärna att man fimpar både.
Jinge: ”Sverige bör bojkotta Azerbadjan och datalagringsdirektivet”. Även en blind höna kan hitta ett korn - även om den verklighetsfrämmande Jinge typ alltid skyller det dåliga vädret på hööööögern.
Lakes Lakonismer: ”Sista dagen innan riksdagen röstar om något som inte spelar någon roll”. Markus har givetvis en listig tvist till denna rubrik. Även om jag har för vana att kalla honom Magnus…
Jesper Svensson: ”Besvärande feghet i integritetsfrågan”. Amen.
Anders S Lindbäck: ”Ge Datainspektionen ansvar för integritetsfrågorna”. @Kunskaps-samhället vill få ordning på den spretiga ansvarsfördelningen mellan myndigheterna. Bra!

Kommentarer (3)

Older Posts »
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.