Bästa läsare!
Jag har alltid betraktat mig som en misantrop. Dock icke obotlig; under stundom faller mitt människoförakt till golvet, och min bittra syn på mänskligheten går från svartvitt till färg. Kanske inleddes den processen när jag började blogga för flera år sedan. Det är ju via bloggar man kommer åt flera människors inre väsen genom de tankar man formulerar i postningarna.
Hur kan man känna för anonyma människor som gömmer sig bakom ett alias – människor som kan vara någon helt annan än du tror?
Ja, det är en bra fråga. Jag tänker inte besvara den. Men jag noterar att samma förhållande råder i vår dagliga färd till och från skolan, jobbet eller annan regelbunden aktivitet. För min del åker jag moped genom södra och västra Stockholm flera gånger i veckan, ungefär samma tid varje morgon. Det är ju oundvikligt att jag till slut börjar känna igen de människor som har samma vana, fast färdas åt andra hållet.
Vid Alviksbrons västra brofäste brukar jag möta en cyklande moder med en sammanbiten uppsyn, ofta hundratalet meter efter sin snabba son. Jag noterar att avståndet ökat under de förlupna åren i takt med att gossen blivit grabb. Förr cyklade han precis framför henne.
En annan karaktär som jag känner igen är den joggande farbrorn. Ja, han har ett plågat uttryck, och varje gång han uteblir från det korta mötet misstänker jag att karln har dött av hjärtattack. Nå, i morse levde han i alla fall, och hade full fart genom sin morgonmara.
Detta är människor jag inte känner. Ändå bryr jag mig om dem. Kanske misantropen i mig gett vika? Är mina observationer utfall för att människans inneboende flockbeteende även finns hos mig? I så fall; har jag förlorat eller vunnit nu när jag sänkt min garde? Mänskligheten har knappast blivit bättre. Men jag har lärt mig att stå ut med den. Ja, till och med att gilla den lite försynt.
Mm, ni kan inte ana hur mycket tankar som finns i huvudet på en mopedist i trafiken…
Hälsar eder Peter Harold
Anonym sade
Jag kan sitta på parkeringen utanför en stormarknad både länge och väl och bara iakta folk som paserar samtidigt som jag funderar över deras levnadsöde.
Sönkt att höra att det är någon mer som har något liknande för sig…:)
/Henke
Peter Harold sade
Jag skulle nog hellre parkera utanför gymnasieskolans djurskötarlinje….
Skämt åsido; det är fascinerande att föreställa sig att i varje människa finns en unik verklighet – ett levande ”jag” som i personens tillvaro är centrum för allt.
Och ändå… med tanke på att Vintergatan räknas till en av de mindre galaxerna i universum… är var och en jävligt obetydlig…!
Anonym sade
Tyvärr har nog både du och jag passerat bäste före datum för att sitta utanför en gymnasieskola och spana. Åtminstone om vi inte vill bli kallade både det ena och det andra…;)
/Henke
Peter Harold sade
Japp. Jag hade en bekant som skulle hämta sin 13-åriga dotter från ett disco. Han kom lite för tidigt så han satt och lyssnade på bilradion. Efter en stund dök det upp en ”målad bil” och två konstaplar med ficklampor och händerna på hölstret steg ut och frågade vad han gjorde. En boende ovanpå diskoteket hade ringt polisen!
Kinks sade
Tycker det känns helt ok när jag själv betraktar okända människor på håll. Men däremot när det är tvärtom känner jag mig väldigt obekväm. Har stelnat till många ggr när någon okänd talat om för mig att: ”jag brukar se dig när du går där, eller är ute med din hund”. Sådant vill jag helst inte veta. Känns lite skumt.
Peter Harold sade
Ja, känslan av att man är osynlig är bedräglig. Gick ju an när man ung med den för generationen typiska självhävdelsebegär osv. Men nu är det bara obehagligt att bli igenkänd. By the way, du har en biroll i min nya roman som jag jobbar på. Lika bra att avslöja det nu!
Kinks sade
Jo så är det nog, det gick an när man var ”ung”. Det vill jag ju fortfarande tro att jag är fast ingen säger emot mig längre när jag själv titulerar mig som ”tant”, alltså har jag blivit kärring. Snyft.
Åh vad nyfiken jag blev nu, en biroll? På tal om bi, så har de vaknat till liv om än slöa men igår provflög en förbi mitt ansikte och störtade mot asfalten. Den överlevde förstås och jag kunde konstatera att det var ett bi och ingen geting. Den sistnämnda hade jag spetsat med mina klackar.;)
Peter Harold sade
Ouw… då hoppas jag att det blir nirvana för mig efter min död, och att jag inte återföds som geting nästa gång!