Arkiv för maj, 2012

Breiviks och mitt umgänge innanför murarna?

maj 31, 2012 den 7:54 f m · Arkiverad under Brott & straff

Bästa läsare!

När jag såg rubriken och ingressen till det TT-telegram som handlar om att fängelset där Anders Behring Breivik skall sitta kommer att ”hyra in hans sociala umgänge”. Mina tankar gick osökt till dessa eskortfirmor som man kan se annonsera i telefonkiosker på brittiska flygplatser…

Det krävs inte många rader att summera TT-telegrammet; orsaken till åtgärden är att man är rädd för att Breivik skall ta gisslan. Därför hyr man in ”professionella sällskap”. Ursäkta, men jag kan fortfarande inte låta bli att göra associationer till raffset-klädda kvinnor med sedlar innanför BH:n. Vet inte vad jag lider av för slags skada. Kanske är det vårvädret (sommarvädret?) som ställer till det. Jag vet inte hur många vackra kvinnor jag sett idag på väg till jobbet.

Fast i ärlighetens namn började det redan igår. Jag hade ett ärende till citypolisen, och i receptionen satt en ung polistjej som såg ut som en ung Audrey Tatou. Hundra tankar strömmade genom mitt huvud, och en av dem sade till mig att man inte skall döma kvinnor efter de skådespelerskor de liknar. Den invändningen hade jag mycket väl kunnat beakta om det inte varit för att hon log så varmt när jag tog adjö.

Suck…

Om jag varit en Breivik vet jag definitivt vilket professionellt sällskap jag skulle vilja umgås med, och i synnerhet därför att hon är polis.

Suck igen…

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (2)

Vill de verkligen rädda SAAB Automobiles?

maj 30, 2012 den 1:32 e m · Arkiverad under Bil & trafik

Bästa läsare!

Inte mitt problem egentligen, men jag har aldrig varit generad över att använda bloggen i syfte att vårda  min oroliga själ. Så därför skriver jag några rader om något som jag inte har någonting att göra med. Saab Automobiles är ämnet.

Jag äger ingen Saab och har inte heller gjort det tidigare. Visserligen var det nära en gång när min farfars granne skulle sälja sin Valmet 90 (ni Saab-entusiaster vet vad jag menar), men jag ryckte in i lumpen och dessutom drömde jag om en annan bil (som jag inte heller köpte, men det får bli ett annat blogginlägg).

Den sista Saab-bilen har monterats i Trollhättan och kanske är det för sista gången någonsin. National Electric Vehicle Sweden AB har lagt ett bud på konkursboet och avser återuppta produktionen av 9-3 som förses med eldrift. Eventuellt. Redan där skulle jag vilja utbrista i ett ”nej, nej, nej och nej”. Visserligen vore det typiskt SAAB; man gör bilar som ingen vill köpa. Och när jag säger ”ingen” så är jag otäckt nära sanningen.

I vårt grannland Finland såldes under 2011 två stycken elbilar till privatpersoner. Konsultföretaget KPMG skrev i januari i år på sajt att ”elbilar är den starkaste trenden i bilbranschen.” Ja, då är det en trend som påminner om när Rolls-Royce fördubblade sin föräljning i Sverige; var det från fem till tio bilar på ett år…? I hela Europa såldes mindre än 12’000 elbilar. Högst andel säljs i Frankrike, men både Peugeot och Citroën talar om en flopp eftersom man måste sälja bilarna med stor rabatt. Och då är ändå priset för högt för M. och Mme. Dupond varför det blir mest myndigheter som handlar.

Med andra ord: en biltyp som ytterst få köper skall bli Saab Automobiles räddning? Tillåt mig tvivla. Jag skulle faktiskt i så fall rekommendera dem att åtminstone satsa på Hybrid-version, även om jag anser att Saab egentligen borde bli teknikföretag och konstruera en motor som kan gå på både bensin, diesel, naturgas, etanol och gengas. Och sen sälja motorn till andra bilfabrikat.

Ja, man kanske borde tänka om bilens konstruktion helt och hållet. Varför inte förse alla hjulen med eldrift, flytta bagageutrymmet till framändan och bygga om bakpartiet till en löstagbar modul där man snabbt kan uppgradera drivpaket och bränslekälla allt beroende på vilken som är mest lönsam/politiskt korrekt?

Fast det är som sagt egentligen inte mitt problem att rädda Saab Automobiles.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentera

Tvinga oss inte att bli SD:are, tack!

maj 29, 2012 den 9:10 f m · Arkiverad under Demokrati, Medierna

Bästa läsare!

Jag undrar lite smått varför vi har papperstidningar och mediekoncernägda web-sajter; mycket av den journalistiska verksamheten sköts numera med bravur av oberoende och fristående aktörer och skribenter – inte sällan i bloggform – och med bättre kvalitet än pressmeddelandejournalisterna.

Frågan har blivit tragiskt återaktualiserad i och med att ”alla” skriver om nån Sverigedemokrat som textat ner något olämpligt/opassande/rasistiskt på sin Facebook-sida. Det skall vara nån lymmel vid namn Björn Söder. Jag blev uppmärksammad på saken i Expressen igår (pappersupplagan) och ber att få referera till DN:s web-upplaga för en utförligare beskrivning:

Björn Söder, Sverigedemokraternas partisekreterare, såg Sverige vinna Eurovision. Sedan lade han ut en Facebookuppdatering bestående av ett enda ord: ”Sverige?”

Med detta avsåg han, enligt ett skriftligt uttalande flera timmar senare, att han bekymras över de höga kostnader som är förknippade med att vara värdland nästa år. Han är också sorgsen över bortfallet av Europas rika språkskatt som tidigare präglat ”Mello”. När alla sjunger på engelska innebär det att ”tävlingens tidigare funktion som förmedlare av Europas kulturella och språkliga mångfald” försvunnit.

Myt eller sanning av medie-Sverige? Tja, något som börjar göra mig lite smått fundersam på gammelmediernas journalistiska måttstockar är hur man kritiserar och varför. Hade nämnde Björn Söder – indignerad över att en ex-marockanska med blattedansare sjungit på engelska i ett land som man inte kan stava till utan ordbok- skrivit ett enda ord: ”Sverige?”…? Njae, inte riktigt. Så här skrev nämligen Söder i Facebook:

”Nej. Vi vill inte ha Eurovision i Sverige och betala för skräpet! Men det är klart, vi betalar väl mer eller mindre hela arrangemanget vad det än hålls! En tråkig kväll för de svenska TV-licensbetalarna!!!” 

Så svarade nån kompis till honom att ”jag är i alla fall glad att Sverige vann”, varpå Söder replikerade ”Sverige?” följt av ”Heder åt de länder som värnar sina egna språk”. Detta har nu den svenska medieeliten, samt den politiska intelligensreserven från yttersta vänstern till de blekaste av moderater, reagerat på och gör sina egna ganska vidlyftiga tolkningar av vad ”den där SD-token” skrev på Facebook och vad han menade.

Jag undrar lite oskydligt; skall vi debattera vad vi TROR att andra säger? I så fall kan jag ju fortsätta att hävda att vänsterpartister fortfarande är kommunister eftersom de fortfarande vill förverkliga det socialistiska samhället.

Tyvärr ser jag bara en poäng med denna strategi att förvanska sina politiska motståndares ord; man skall till varje pris piska upp en opinionsstorm vid varje möjligt tillfälle i hopp om att göra SD-tomtarna så talträngda av ångest för dålig PR att de håller tyst. Enligt mitt sätt att se på saken i egenskap av liberal och libertarian är det ett jävligt fult sätt att försöka vinna debatten på; det är en härskarteknik som jag förbannar av hela mitt hjärta. Snälla, tvinga inte oss anständiga människor att bli Sverigedemokrater. Lär er ignorera, det är ni så bra på i många andra sammanhang.

I sak håller jag med Björn Söder: Eurovisionsschlagern är ett dyrt nöje för att lyssna på engelsk musik.  Det behöver man inte vara rasist för att inse. Men f.ö. var Loreen en given vinnare. Jag önskar henne framgång i HELA världen.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (23)

1 miljard för att läsa en brunnen GPS…

maj 29, 2012 den 8:28 f m · Arkiverad under Brott & straff, Demokrati, Medierna, Okategoriserade

Bästa läsare!

Först av allt: jag anser att SÄPO behövs. Vi har ingen orsak till att leva med illusionen om att Sverige är ett fridfullt land där ingenting kan hända. Men när jag läser ett telegram från TT (publicerat här i DN) undrar jag lite vad vi får för den 1,1 miljard som staten anslår till SÄPO:s verksamhet. En viss information ges i artikeln; kostnaderna för personskydd (livvakter till kung, statsråd, andra hotade politiker) har ökat, och så även anslagen för kontraterrorism. Ett exempel på vad man får för denna präktiga miljard är bl.a. följande:

”Att motverka terrorattentat i Sverige och andra länder fortsätter att ha högsta prioritet”, skriver Anders Thornberg i årsrapporten, enligt Sydsvenskan.

Där beskrivs också hur man avslöjade den exakta rutten för Taimour Abdulwahabs bilfärd från Tranås till Stockholm före det tänkta självmordsattentatet i december 2010.

Man lyckades få fram information ur den GPS som satt i Abdulwahabs sprängda och utbrända bil.

Säpos IT-experter kunde visa att han kört vilse utanför Stockholm och att han ett tag var på väg till centrala Norrtälje eftersom han råkade knappa in Drottninggatan i Norrtälje som slutdestination.

Wow! Plötsligt har vi fått svar på alla våra frågor om hur det kom sig att terroristen och självmordsbombaren Taimour Abdulwahabs genomförde sitt sprängdåd…! Nä, det här känns lite som ”Goddag, yxskaft”. Att man i efterhand lyckats lista ut att den onde islamisten har taskigt lokalsinne tillhör säkert rutinen i utredningsarbetet, men det kan omöjligt vara ett särskilt uppseendeväckande exempel på vilken nytta SÄPO gör. Får man vara lite kritisk så är egentligen alla utredningar som görs EFTER ett utfört brott ett misslyckande i SÄPO-sammanhang.

Detta kan dock inte tillskrivas att SÄPO är odugliga, för de är de inte. De får inte vara FÖR effektiva, för de skulle de endast kunna vara i en totalitär polisstat. Däremot finns det andra exempel på där de gjort helvetes god nytta. Jag tänker då på ingripandet mot de fem män som greps i Danmark där de avsåg att utföra en massaker på Jyllands-postens redaktion i Köpenhamn. Dådet kunde avstyras tack vare ett samarbete mellan svenska SÄPO och danska PET.

Att TT (och DN) kanske undviker just detta exempel kan bero på en viss beröringsskräck man har mot utpekande rapportering kring denna typ av kriminella. Dessa har kamrater utanför fängelsemurarna, och svenska medier gör allt de kan för att inte reta upp islamisterna. Och som bekant krävs det inte mycket. Men det är synd. Finns det något ämne som vi borde lära oss att diskutera sansat och öppet så är det religioners inflytande i politiken i allmänhet och islam i synnerhet.

Som ett kvitto på mitt resonemang dyker nästa telegram upp medan jag skriver detta inlägg: Två misstänkta terrorister har gripits i Danmark. Tyvärr står det inget om saken i DN än. Jag är inte förvånad. Den redaktionen är bemannad med sommarvikarier året runt…

Hälsar eder Peter Harold

Kommentera

Och där passerade Kalle Anka-partiet 4%-spärren…

maj 28, 2012 den 11:51 f m · Arkiverad under Demokrati, Okategoriserade

Bästa läsare!

Stöta och blöta. Ja, det är bra att under stundom ifrågasätta konventioner. Måste smörpaketet stå i dörrfacket på kylskåpet, eller kan jag ställa det på hylla numero två? Ska jag verkligen sova med huvudet mot väggen, eller ska jag vända mig 180 grader i sängen? Behöver man verkligen senap i korvstroganoff? Varför inte ge barn rösträtt till riksdagen?

Ja, den sistnämnda frågan har både jag och nu två unga miljöpartiester ställt. De har däremot missat mina föregående tankar, eller i vart fall inte skrivit om saken i sin debattartikel på SvD, utan ägnar all sin argumentationskraft åt idén att avskaffa rösträttsåldern. Jag har själv funderat på tanken om barnröster ur ett liberalt och libertarianskt perspektiv. Very good indeed, var min slutsats. Är man medborgare i ett samhälle borde man också få ha en röst. Rösträtt för alla oavsett ålder är mest demokratiskt. Jag kan dock snabbt räkna ut konsekvenserna av denna ”rättvisa”. Men låt oss först studera de argument som Benjamin Juhlin och Hanna Lidström framför:

En femtedel av befolkningens åsikter undanhålls den politiska makten baserat på kompetens. Ett kriterium som inte gäller någon annan grupp och som helt saknar förankring i övrig demokratisyn.

Ja, enligt SFS 2003:593, 3 kapitlet och 2 § så tillkommer rätten att rösta vid val till riksdagen varje svensk medborgare som är eller någon gång har varit bosatt i riket. Den som icke har uppnått aderton års ålder senast på valdagen har ej rösträtt. Men formuleringen ”i övrig demokratisyn” anser jag saknar relevans. Demokratisyn är synen på vad som är viktigt inom demokratins utövande. Den om några år snart hundraårige amerikanske statsvetaren Robert Alan Dahl formulerade på 1960-talet följande grunder för en fungerande demokrati (utifrån studieexemplet staden New Haven) som vi må kalla demokratisyn:

  • Beslutsjämlikhet: Vars och ens åsikt har samma tyngd när man skall fatta kollektiva beslut
  • Effektivt deltagande: Under hela beslutsprocessen har var och en lika stora möjligheter att uttrycka sina önskemål
  • Upplyst förståelse: Var och en skall ges tillräcklig tid för att sätta sig in i de frågor som ska beslutas
  • Kontroll över dagordningen: Folket bestämmer själv vilka frågor som skall eller inte skall beslutas genom kollektivt beslutsfattande
  • Inklusion: Med folket menas alla vuxna som lyder lagarna, ej barn eller genomresande

Så varför exkluderar norskättlingen Dahl barnen och de icke bofasta invånarna? Min misstanke är att barnen inte uppfyller kriteriet ”upplyst förståelse”; för att kunna uppnå denna krävs skolgång. Riktigt små barn kan inte heller åtnjuta ”beslutsjämlikhet” eftersom de kanske inte ens utvecklat sitt talspråk. Det finns ytterligare en aspekt, och det är att barn inte är fullt myndiga förrän de fyller arton år. Skall rösträttsåldern ändras erfordras också ändrad myndighetsålder.

Jag tycker att det är bra att man kommer med lite udda förslag, så som Benjamin och Hanna gör. Och som en demonstration på att demokratin fungerar hyfsat bra – trots avsaknaden av skolbarn i riksdagskammaren – kommer ett genäle på miljöpartiungdomarnas förslag i form av en artikel signerad riksdagsmannen och ynglingen Karl Sigurd. Han kommer med intressanta invändningar, bland annat denna:

Principen om att åldersgränser är diskriminering får minst sagt märkliga följder. Hävdar Miljöpartiet och Grön Ungdom att 10-åringar ska vara ute i trafiken? Eller menar de att barn visserligen saknar det omdöme som krävs för att köra bil och köpa alkohol, men att styret av Sverige är något som kan hanteras mer lättvindligt?

Med risk för att bli alltför ärlig, herr Sigurd: Svaret på din fråga är ”ja”. Styret av Sverige hanteras så pass lättvindigt att de svenska medierna avstår från att rapportera om vad som sker i EU-parlamentet där de viktigaste frågorna som drabbar/angår Sverige fastställs. Ditt eget parlament är i mångt och mycket reducerat till ett transportkompani för besluten i Bryssel/Strassbourg. Att vara kunnig och påläst är ett aber för den som vill älska EU…!

Det finns ytterligare ett problem med att låta barn rösta. Skall de ha rösträtt måste de också ha rätt att bli invalda i riksdagen. Eller vill Benjamin och Julia förneka kidsen denna rätt? Vad är det för jävla demokratisyn i så fall!!! ;-)  Nä, trodde väl inte det. Fast hur blir det då med skolgången? Vi har ju enligt  SFS 2010:801, 7 kap, 10§ skolplikt från det år man fyller sju och varar till och med det nionde skolåret. Det innebär att en tolvåring skall både gå i skola samtidigt som denna skall sitta i riksdagen och fatta beslut. Visst har man mycket energi i den åldern, men jag kan förstå att vederbörande kommer se fram mot sitt skollov.

Hur liberalt korrekt det än må vara att avskaffa rösträttsåldern så anser jag att Karl Sigurd har rätt när han befarar att de unga väljarna kommer att lockas med godis och seriefigurer att rösta på rätt parti ifall mp-paret Juhlin/Lidström får som de vill. Jag tror att Karl minns Bamse-debatten för några år sedan eftersom vissa av äventyren som Rune Andreasson författade hade en vis air av socialism. Å andra sidan vet vi att det finns många vuxna som röstat på Kalle Anka-partiet. 1991 fick de över 1500 röster. Och det var definitivt inga kids som röstade då.

För övrigt anser jag att det fattas många viktiga beslut i Sveriges riksdag…

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (4)

Söndagskrönikan: Skithustankar om upphovsrätten

maj 26, 2012 den 10:34 f m · Arkiverad under Brott & straff, Musik

Bästa läsare!

Det är lite genant att erkänna det, men ibland känner jag mig som mest kreativ när jag sitter på dasset. Jag vet inte vad det är som driver tankarna i oväntade riktningar, men jag brukar väldigt ofta gå från toaletten med nya idéer. Kan det vara så att psyket påverkas av att kroppen blivit av med ”slaggprodukterna” och systemet kan återgå till att försörja ”centraldatorn” med fräsch energi?

Nåväl.

Jag satt på ”tronen” och noterade att under handfatet stod en refillpåse med Gunrys flytande tvål med honungssmak. Eller doft. Uppe på handfatet står däremot Bliws ergonomiska tvålpump med innehållet ”skogsviol” utmärkt. Det är bara det att det luktar/smakar honung om innehållet. Ergo: det kan icke vara Bliw-två i blivtvålpumpen.

Mina tankar gick direkt till skiv- och musikindustrin samt databranschen. Den som köper en film eller en CD-skiva får absolut inte förevisa den offentligt, kopiera den, återgestalta den i form av en runsten eller lägga in bildsekvenserna i ett blädderblock för att på så vis återskapa de rörliga bilderna. Ja, det är inte exakt så film- och skivbolaget formulerar det, men de förbjuder allt kreativt användande av produkten annat än i avsedd spelare inför avsedd konsument. Och följer man inte dessa regler så kommer man brinna i helvetet. Eller stämmas på ett belopp som motsvarar 125% av alla ekonomiska tillgångar på planeten. Typ.

Tänk om Bliw gjorde samma sak med sina tvålpumpar.

DENNA PRODUKT ÄR ENDAST AVSEDD FÖR BLIWS TVÅLSORTIMENT. ÖVRIGT NYTTJANDE SAMT UTBYTE AV INNEHÅLL MOT ANNAT FABRIKAT ÄR ETT AVTALSBROTT OCH ETT OLOVLIGT PATENTINTRÅNG. TVÅLPUMPEN ÄR ENDAST AVSEDD FÖR ENSKILT BRUK OCH FÅR EJ ÖVERLÅTAS, HYRAS UT ELLER VIDARESÄLJAS. DU HAR GODKÄNT VILLKOREN GENOM ATT LÄSA DENNA TEXT.

Vad? Tycker du att jag är löjlig? Jaha. Men varför är det så himmelsvidd skillnad mellan brukarens frihet av innehållet i en tvålpump kontra innehållet en CD-skiva? Uppriktigt sagt, är inte Britney Spears och hennes likars musik också en förbrukningsvara. Topplistemusik räcker sällan längre än innehållet i mina tvålar; efter någon vecka är det någon ny hit som spelas var 20:e minut i samtliga musikradiokanaler (utom P2 då, tack och lov). Det faktum att musiken egentligen är konstnärligt oviktig bevisas ju av att melodierna utgör pausmoment mellan de eviga reklamblocken…

Sedan jag köpte mitt elektriska stagepiano har jag inte lyssnat en minut på skvalradio här hemma. Ändå hörs från min lägenhet hårda rockriff, techno, jazziga trudelutter och annat som jag i ögonblick av kreativitet (denna gång utanför toaletten) uppfinner, spelar och glömmer bort. Tack skiv- och nöjesindustrin för att ni skrämde bort mig. Nu har jag äntligen fått en chans att förstå musik. På riktigt!

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (7)

Skyll inte på koldioxidskatten – för då får arbetsgivaren betala böter!

maj 26, 2012 den 9:54 f m · Arkiverad under Demokrati

Bästa läsare!

Jag har försökt att saken verifierad, ty så skall man agera när man hör någonting osannolikt dumt. Men Daily Telegraph har skrivit om den orwellska lag som förbjuder medborgarna att på felaktiga grunder hänvisa ökade priser på den införda koldioxidskatten i landet. Och blott den artikeln ger mig konvulsioner.

Shops and restaurants could face fines up to $1.1 million if waiters or sales staff wrongly blame the carbon tax for price rises or exaggerate the impact.

[...]

But if they blamed the carbon tax they must be able to prove it and not use it as a cover for other price increases related to wages, rent or stock.

”If a business claims that a price is linked to the carbon price, that claim must be truthful and have a reasonable basis,” he said.

Dr Schaper said the warning applied to comments made by staff over the phone, on the shop floor or in meetings.
It also covers advertising, product labels, websites, invoices, contracts and contract negotiations.

The ACCC has the power to force a business to substantiate that a price rise has been caused by the carbon tax.
The guide explains what businesses can and cannot do, and provides a checklist to follow.

Syftet med denna regel är att förhindra ett allmänt missnöje mot den i Australien impopulära koldioxidskatten, och att prishöjningar anges orsakas av skatten. Det som är anmärkningsvärt är att politikerna skapat en myndighet som granskar sanningshalten i vad landets medborgare säger genom auktoriserade åsiktspoliser. När sådant sker i Iran, Saudarabien, Nordkorea och dylika länder kallar vi det för förmynderi. I den forna demokratin Australien kallas det för ”prisbevakning”.

Hur länge dröjer det innan vansinnet når Sverige?

Hälsar eder Peter Harold

Mer om ämnet:
Infowars.
The Climate Scam.

 

Kommentera

Vänj er vid lågkonjunkturer…

maj 25, 2012 den 8:48 f m · Arkiverad under Demokrati

Bästa läsare!

Nya deprimerande siffror om konjunkturläget i Euro-zonen i dagens Dagens Nyheter. För min egen del har det varit oavbruten lågkonjunktur sedan mitten av 1990-talet då jag bytte arbetsgivare hos vilken det alltid varit ett kärvt ekonomiskt läge, i synnerhet under den tid på året som lönesamtalen ägt rum. Lustifikt nog så brukar det hända saker när fack och arbetsgivare tecknat på avtalet; då presenterar ledningen alla kostsamma storstilade och långsiktiga planer. Jag förmodar att den budgetens storlek är avhängigt personalens återhållsamhet?

Nu ser det ut som att löneslavar i andra sektorer också får vänja sig vid evig lågkonjunktur. I alla fall så länge vi är med i EU. Ja, jag vet. Vi har inte Euro i Sverige. Och jag vet hur jobbigt det är för alla stackars turistande svenskar att behöva växla valutor. Detta är för stunden vår välsignelse och förbannelse. Som det ser ut nu är jag tacksam för att behöva växla valuta eftersom detta besvär innebär att vårt land fortfarande kan styra sin penningpolitik. Det kan t.ex. inte Grekland, Italien och Spanien. Hade de haft en egen valuta skulle denna vid det här laget ligga en bra bit under Eurons värde. Och då skulle grekiska, italienska och spanska varor bli billigare för övriga världen att köpa, vilket i sin tur leder till att produktionen ökar, vilket i sin tur leder till att fler greker, italienare och spanjorer får jobb, vilket i sin tur leder till att den grekiska, italienska och spanska staten får in mer skatt, vilket i sin tur… happy, happy, smile, typ.

Nu fungerar inte denna kur eftersom Grekland, Italien och Spanien varken kan devalvera, justera räntan eller egentligen styra sina länder själva. Man kan bara hoppas att det europeiska ekonomiska lokomotivet Tyskland kan fortsätta dra det baktunga ekonomiska lasset. Därför talar politikerna om att centralisera lånen åt medlemsnationerna. Det betyder grovt förenklat att medlemsländer som sitter i klistret får lägre ränta än de förtjänat, och att de mer välmående EMU-länderna får betala högre ränta. Solidariskt men föga rättvist. Och lägg därtill att en högre ränta för t.ex. Tyskland hämmar dess ekonomiska tillvväxt.

Men trots det: vänj er vid eviga lågkonjunkturer. Det finns ytterligare fler faktorer som påverkar ekonomin negativt. Tag t.ex. tillväxtfientlig s.k. ”grön politik” där politiskt korrekta energikällor som vindkraft subventioneras med skattemedel för att bli lönsamma. Och motsvarande förbud mot kärnkraftverk eller pålagor för kol- och oljekraftverk (och sedan inom sinom tid även för naturgasanläggningar eftersom staten alltid behöver nya inkomstkällor). Mycket av vår välstånd är beroende av tillgången på billig energi. När naturliga nedgångar i ekonomin förstärks genom politiska pålagor reduceras möjligheterna till återhämtning, vilket vi faktiskt sett ske under de sista lågkonjunkturerna.

Jag skulle här kunna orera länge om min syn på de politiska EU-ledarnas brist på sjukdomsinsikt, men det har andra gjort både före mig och betydligt mer välformulerat. Jag nöjer mig istället med att fantisera om vad som kommer att ske när byråkratiska EU-apparaten förblir intakt medan medlemsnationernas ekonomi raserats så att till och med det ekonomiska lokomotivet reducerats till ett växellok (transfererande skuldbrev mellan de ännu fattigare EMU-länderna); dessa fantasier är hemska. Jag ser framför mig storbanker som suger ut sina privatkunder samtidigt som de kräver statliga stöd; jag ser framför mig storföretag som kräver subventionerade investeringslån i utbyte mot att inte friställa personal; jag ser framför mig hur småföretag för att kunna klara sig ägnar sig allt mer åt svart handel; jag ser framför mig hur alternativa ekonomier uppstår, där gränsen mellan kopperation och maffia blir hårfin. Glöm alla fromma förhoppningar om otium cum dignitate; de allmänna pensionerna kommer krympa som en snopp i isvatten.

Allt detta kan också ske i ett icke EMU-land, till och med i Sverige. Men incitamentet för en oärlig ekonomi är större när politiker genomför regleringar (vare sig i panik eller med eftertanke) och för tillväxthämmande politik som är kontraproduktiv gentemot dess påstådda syfte (t.ex. miljöpolitiken i flera av dess former). Tyvärr kommer vi att få se mer av den varan. Ju större ekonomisk oro som råder, desto lättare blir det för illasinnade politiker att få sina särintressen tillgodosedda. Ännu värre blir det när makten läggs i EU-tjänstemännens händer (där makten redan ligger till stor del, till lobbyisternas fromma).

Hälsar eder Peter Harold

Kommentera

Faran med ”klipp-och-klistra”-journalistiken

maj 23, 2012 den 11:51 f m · Arkiverad under Politik, Sex

I all hast under lunchen, med stavfel och allt…

Bästa läsare!

Jag vet inte vad det beror på att jag bloggar så förtvivlat mycket om politik och medier. Nu får ju folk i och för sig göra vad de själva vill, och även om det är medvetet eller omedvetet blir det en och annan postning på Skrivarens Blogg om politik och media – vad omvärlden än tycker och gillar. Men först en distraktion…

Ja, jag vet. Det ser jäkligt suspekt ut. Därför satte jag upp bilden. Men nu skall vi gå tillbaka till politiken. Och medierna. Den 14 maj rapporterade Sveriges radios Dagens eko-redaktion att ”Republikanen Ron Paul avslutar sin kampanj”. Man skriver bland annat:

Den republikanska presidentaspiranten Ron Paul meddelade på måndagen att han lägger ner sin kampanj för att bli Republikanernas presidentkandidat.

Frågan var inte om Ron Paul skulle lägga ner sin kampanj, utan snarare när han skulle göra det. Nu meddelar alltså den 76-årige kongressledamoten från Texas att han avslutar sitt aktiva kampanjarbete.

Ron Paul har varit den siste republikanen som hållit sig kvar i kampen om att utmana Mitt Romney om posten som republikanernas presidentkandidat.

Ok. Ginna Lindberg brukar ibland ha otur när hon rapporterar från andra sidan pölen. Och det är inte alltid hennes fel. Såsom det redovisas här ovan är också budskapet i amerikansk mainstream media. ”Ron Paul lägger av”. Väljarna skall tro att det nu är Mitt Romney som är ensam om att försöka bli republikansk presidentkandidat, och att den gamle gubben Ron Paul nu rullas in i ålderdomshemmet.

Tillåt mig att citera vännerna Magnus och Brasse i fem myror är fler än fyra elefanter: FEL; FEL, FEL, FEL!

Ron Paul vill fortfarande bli republikanernas presidentkandidat. Han vill fortfarande förändra republikanska partiet och verkställa en återgång till konservativa ideal, såsom balanserad statsbudget, insyn  i det privatdrivna Federal Reserve (motsvarighet till vår riksbank), öka den personliga friheten samt göra sitt parti mer gräsrotsbaserat.

I det sistnämnda fallet är det ingen tvekan om att Ron Paul lyckats. Medan Mitt-flipp-flopp Romney, Newt Grinchen och Rick Sanctatoalett drar hundratals åhörare i lokala samlingslokaler (t.ex. skolaulor, ålderdomshem) har Ron Paul haft tiotusentals åhörare; ja, vid ett tillfälle fylldes en statsdel med folk när han höll torgmöte i hällande regn. De som hittar Ron Paul på webben (egen hemsida, anhängarnas hemsidor, Youtube, etc) blir snabbt frälsta eftersom Ron Paul är koncis och konkret. Något som är väldigt populärt är att lägga upp videoklipp där Ron Paul säger så gott som samma sak under alla årtionden han filmats i debatter och TV-shower, där han kritiserar statens inskränkningar på individuell frihet och statens slöseri. När man hör och ser Ron Paul inser man att han är inte som de flesta andra politiker. Sedan kan man ha åsikter om hans syn på abort, evolutionen och annat som gamla konservativa gubbar gillar, men han förblir ändå den personliga frihetens försvarare.

Så den som är intresserad av Ron Pauls kandidatur VET att han inte gett upp. Tvärtom. Nomineringsprocessen är komplicerad, och det som sker är att partistämmor och partimöten utser delegater som senare i höst skall utse partiets presidentkandidat. Det Ron Paul har gjort, och som han gör och kommer att fortsätta att göra, är att vinna delegater i delstat efter delstat. Och han vinner ofta med bred i majoritet. I delstaten Minnesota vann han 32 delegater av 37.  Sammalunda i Maine och Nevada någon vecka tidigare. Rapporterade Sveriges radio om det? Naturligtvis inte.

Ron Paul är avskydd av mainstream media i USA eftersom han inte är storbolagens kandidat. Minns hur hans namn kategoriskt räknades bort i nyhetsreportage där namnen vinnaren, trean och fyran i en omröstning redovisades, men inte tvåan. Vem var det? Ron Paul! Lägg också därtill att republikanska partiet ärgnar sig åt systematiskt valfusk, bl.a. räknelogaritmer som reducerar Ron Paul-röster och omvandlar dem till Mitt Romney-röster (nej, det är inte en konspriationsteori) eller hur konvent med många Ron Paul-anhängare mörkläggs eller får ventilationsanläggningen avstängd för att få folk att gå ut. Det finns också exempel där rösträkningar tagit tre dygn att genomföra (och det funnits mindre än 30 sedlar i boxen). Eller det mest flagranta; felaktiga röstsiffror till Mitt Romneys fördel ändras inte efter kontrollräkningar (och t.o.m. skickas ut i senare sammanställningar till medierna).

Om Ginna Lindberg verkligen var en aktiv journalist som vill berätta om missförhållanden i USA där hon är verksam skulle hon ha mycket att skriva om vad gäller Ron Paul. Men så länge hon förlitar sig på ”klipp och klistra”-journalistik och bara översätter de vinklade nyheterna från CNN och FOX blir det som det blir.

Sveriges radio och Sveriges Television är inte alls så oberoende och förträffliga som de själva anser att vi nyhetskonsumenter skall tro. Det är kanske därför jag förpestar min blogg med inlägg om politik och medierna? För visst är det mer fascinerande att läsa och se inlägg som handlar om cykelsadlar istället?!!

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (4)

Det är lätt att låta sig manipuleras. Här är min bekännelse.

maj 22, 2012 den 8:42 f m · Arkiverad under Brott & straff, Demokrati, Okategoriserade

Bästa läsare!

I ett annat Internetforum diskuterar jag och andra varför det ser ut som det gör ute i världen. Vi kommer gång efter annan tillbaka till hur medierna ger nyhetskonsumenterna en bild som ofta passar olika politiker som handen i handsken. Idag skriver t.ex. ledarredaktionen för DN om de eventuellt framgångsrika oljesanktionerna mot Iran och uppmanar regimen i Teheran att ”släppa bombplanen”. Man upprepar än en gång de redan vederlagda påståendena om att Iran vill utplåna Israel samt att om Iran skaffar sig en atombomb så vill andra länder i regionen också ha det. Man påtalar också Irans ovilja att låta deras påstått civila atomprogram granskas av internationella atomenergiorganet IAEA, men skriver inte en rad om att Irans utpekade fiendeland Israel har ungefär tvåhundrafemtio egna kärnvapen som ingen annan nation eller organisation fått granska eller ta kontroll över. Med sådana ledarspalter är det nog inte så underligt att folk som saknar kritiskt tänkande skulle vara förlåtande ifall USA eller Israel skickar missiler eller bombplan över Iran.

Att medborgarna manipuleras är intet nytt. På 80-talet umgicks jag med en familj som var djupt troende kommunister. Deras ideologi var deras religion. Sovjetunionen var den goda kraften mot den imperalistiska världen i väst, den som spred Coca Cola och hamburgerkedjor, och som placerade kärnvapen över halva Europa. Påtalade man att Sovjetunionen invaderat Afghanistan några år tidigare fick man en upprörd harang om att det minsann inte var en invasion utan att det hela handlade om att skydda regimen från upprorsmän. När Sovjetunionen slutligen drog sig ur Afghanistan utan att ha kunnat bekämpa mujaheddin var kommunisternas förlust ett bevis på att Sovjetunionen var ”en fredlig nation som inte brydde sig om att vinna krig.”

Även jag har låtit mig manipuleras. Fast det är först på senare år jag blivit medveten om det. Här är ett exempel: Bruksortskollegan Ingrid Carlberg har skrivit en bok om hur den svenske nationalhjälten Raul Wallenberg blev ett slagträ på den internationella politiska arenan (DN). Nazistjägaren Simon Wiesenthal presenterade 1977 ett vittne som påstods ha sett Raoul Wallenberg i ett sovjetiskt fångläger. Detta vittnesmål var falskt, men låg till grund för bl.a. mina egna anklagelser mot Sovjetunionens hemlighållande av Wallenbergs öde i samband med att jag 1986 medverkade som utfrågare på landets ambassad i Stockholm. Visserligen var mina kritiska frågor motiverade, men jag hade inte haft förhoppningar om att Wallenberg varit kvar i livet långt efter 2:a Världskriget ifall inte Wiesenthal och andra falska vittnen agerat på uppdrag av CIA.

Vi kommer nog aldrig ifrån att vi blir lurade av både politiker och medierna. Men vi kan arbeta för att lögnerna skall avslöjas allt snabbare. Ur denna synvinkel är sociala medier både effektiva och viktiga. Bloggosfären fyller en betydelsefull funktion genom att snabbt sprida olika budskap. Öppna kommentarsfält gör att debatt kan uppstå. För min egen del har jag valt att ej ha vare sig förgranskning eller tillämpa censur i kommentarsfältet på Skrivarens Blogg. Sajter som Wikileaks ger vanliga medborgare en möjlighet att ta del av originaldokument som makthavarna vill hålla dolda för att inte deras agenda skall belysas. Flashback fungerar som plattform för gruppsamverkan. Und so weiter.

Även gammelmedierna har kvar sin uppgift att sprida information och bilda opinion. Men skillnaden mot 1977 då falska Wallenbergsvittnen dök upp eller 1979 då socialistiska tidningsskribenter skrev om det sovjetiska frihetskriget i Afghanistan är att det idag finns en stor elektronisk arena för både faktagranskning och opinionsbildning, och att den – än så länge – inte är styrd och kontrollerad. Förutsättningarna till att rätta till felaktig information och avslöja propaganda växer för var dag allteftersom fler kopplas upp och lär sig att ta del av alternativa nyhetskällor. Det är därför som vi behöver ett fritt Internet där staten saknar verktyg till censur och reglering. Det är dags för makthavarna att acceptera att varken kartan eller verkligheten längre ser ut som den gjorde när vi medborgare var hänvisade till våra 150 refuserade ord i insändarspalten.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (5)

Older Posts »
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.