Bästa läsare!
Under veckan som gick avled den åldrade f.d. toppdiplomaten och UD-tjänstemannen Sverker Åström. Måhända skulle den nyheten egentligen inte ligga med ens i underkanten på löpsedlarna ifall han inte haft en andra karriär på ålderns höst i egenskap av homosexuell. Nej, jag vet inte hur jag skall formulera detta; genom sin medverkan i en TV-dokumentär (som han sedan hoppade av) där han berättade om sina och andras upplevelser och tillvaro som homosexuell (tror faktiskt han använde termen ”homofil”?) togs han till hela ”bög-Sveriges” hjärta. Själv såg jag ungefär 10 minuter av det programmet och zappade vidare med en stilla undran ifall Sverker Åströms ”fjollighet” var något som han ”klistrade på sig” inför inspelningen, eller om han alltid varit så där. Tydligen var detta något han själv funderade på, varför han avbröt samarbetet med producenterna av dokumentären.
Nu vore det synd om all uppmärksamhet av Sverker Åströms liv och gärning skall handla om homosexualitet. För min egen del är det här inte en ”grej”. På min arbetsplats har jag flera kollegor som är homosexuella utan att de gör något väsen av det. Eller ens försöker ragga på mig. Dessa gör ett förträffligt jobb på sin arbetsplats – precis som vi straighta och ”de som inte kan bestämma sig” – och allt handlar om yrkesroller och icke om sexuell läggning.
Sverker Åströms yrkesroll, eller snarare hans yrkesgärning, är mycket intressant. För det första fick han ta del av sådan information som svenska folket aldrig hade en aning om under 2:a Världskriget och de följande åren. Han har redovisat en hel del av detta i sin självbiografi (som jag ej hunnit läsa). Men det som är mest intressant är sådant han inte berättar om i sin bok. Historikern och författarinnan Susanne Berger skrev blott ett par veckor före Sverker Åströms död en mycket intressant artikel i Newsmill om de kunskapsluckor som råder i frågan om vad Sverker Åström hade för roll i Raul Wallenberg-affären.
Citat:
Curiously, Åström mentions none of these events in his autobiography. Yet, they not only provide a fascinating glimpse into the making of a superstar of Swedish diplomacy, but also raise many interesting questions.
[..]
With his [Sverker Åström] trip to Moscow in March 1945, Åström became the first Swedish diplomat from Stockholm on the scene after Raoul Wallenberg’s disappearance from Hungary in January 1945. At the time, Wallenberg had already spent a month in Moscow’s Lubyanka prison, unable to make contact with his own Embassy.
The period of March/April 1945 marked a crucial period in the Wallenberg case. Ever since January 1945, Raoul Wallenberg’s official status – diplomat or not? – had been left uncertain. Already on March 8, Soviet controlled Kossuth radio in Hungary had declared Wallenberg dead, supposedly murdered by Gestapo agents. At the same time, his colleagues were under the protection of Soviet authorities in Romania, with a need to account for Swedish actions in Nazi occupied Hungary. It has never been revealed what they told Russia officials. Were they questioned about the valuables – gold and gold jewelry – that the Russians had discovered in Raoul Wallenberg’s car at the time of his arrest in January 1945? If so, what did they say?
[...]
The Raoul Wallenberg investigation is an odd blank spot in Åström’s official biography, in spite of the fact that he was in charge of it for many years.
He personally handled many key witness interviews and for three decades played a central role in shaping the overall approach to the question. In January 1956/7 it was Åström who as head of the Swedish Foreign Ministry’s Politicial Department put a stop to the secret discussions between a Soviet and a Finnish diplomat – Pavel Erzine and Åke Frey - on the issue of Raoul Wallenberg. In 1956 these talks had for the first time yielded unofficial confirmation that Wallenberg had been held in Soviet captivity. The full motives behind the talks remain obscure
Att Raul Wallenberg hamnade i ryssarnas händer bestrider ingen idag. Det har visserligen talats om att han fallit för en kula i Budapest, men den officiella förklaringen om att Wallenberg dog i rysk fängelse något år efter gripandet är ganska trovärdig. Det intressanta är frågan varför han inte togs därifrån i tid?
Om detta kan man spekulera kring. En teori är att mannen som höjs till skyarna för sin osjälviska gärning att rädda livet på tusentals judar genom att dela ut svenska skyddspass också hade kännedom om flera tyska fredsförsök under de sista krigsåren. Raul Wallenberg skulle kunna vittna om att flera högt uppsatta nazister (vilka hade kontakter med Wallenberghuset) försökte upprätta fredsförhandlingar. Hade dessa fått stöd skulle kanske det sista krigsdrabbade kalenderåret varit mindre blodigt. Nu blev det inte så, och kanske fanns det en avsikt med att låta kriget fortgå för att slå sönder så mycket som möjligt av Tyskland.
En sak är viktig att notera. Det är ingen idé att göra Sverker Åström personligt skyldig till att Raul Wallenberg fastnade i ryskt fängelse och dog där. Den som hade huvudansvaret för Wallenbergproblematiken var den svenska socialdemokratiske utrikesministern Östen Undén som tillträde sitt ämbete i juli 1945. Han och ingen annan skulle ha agerat. Men Åström hade i det här sammanhanget åtminstone kunnat kasta lite mer ljus över saken än vad han gjorde i sin biografi. Skälet till att han har underlåtit att göra detta är den hemlighet han nu tagit med sig i graven.
Hälsar eder Peter Harold
