Ett litet nationaldagstal från Peter Harold

juni 6, 2012 den 9:27 f m · Arkiverad under Stadsliv

Kära medborgare!

Idag firar en stor del av oss Sveriges nationaldag. Det sker på en dag då solen inte riktigt mäktar tränga genom molnen över den kungliga huvudstaden. Det sker dessutom i ett land som inte riktigt är van vid att fira nationaldag. Vi saknar norrmännens yra från 17 maj. Vi saknar amerikanernas stolthet under 4 juli. Vi är på intet vis lika medvetna om ursprunget för nationaldagen 6 juni som fransmännen är över sitt quatorze Juillet vilket sker i åminnelse av stormningen av fängelsekomplexet Bastiljen i Paris (som innebar starten på Franska revolutionen). För oss svenskar är 6 juni blott en dag då vi - ifall kalendern är oss gynnsam – får en extra dag att sova ut, kan tända grillen eller begåvas med helgtillägg på lönespecifikationen ifall man jobbar.

Eftersom vi är måttligt övertygade om VAD vi firar denna dag är det ganska naturligt att det höjs röster emot nationaldagen. Vår nationalromantiska nationalsång, författad av tyskättlingen och västmanlänningen Rickard Dybeck, har kritiserats för att skönmåla Sveriges krigiska historia med raden ”Du tronar på minnen från fornstora dar, då ärat Ditt namn flög över jorden”. Här skriver man in i Dybecks text en åminnelse om 30-åriga kriget, vikingarnas plundringståg, utplånandet av lapparnas kultur, und so weiter. ”Skäms svensk att sjunga din nationalsång!”

Själv skulle jag vilja klaga på strofen ”Du tysta, Du glädjerika sköna!”. För det första är det aldrig tyst. Det är ett evigt tjatter i radion och TV:n, och man måste krypa ner i en djup underjordisk bunker för att slippa höra bullret från trafik, flyg och alla dessa atonala fågelfäns skrik i såväl stad som skog. Tystnad är det vi inte har något alls av. Och glädjerika? Ja, jag har svårt att se att Sverige är glädjerikt. Det är väl bara Finland som kan matcha Sverige med en så hägrande ångest och vemod att det syns från vädersatelliterna ute i rymden. Annars är vi bäst på att känna oss sämst.

Men allt detta gnäll på den f.d. västmanländska folkvisan (som urspungligen hette Så rider jag mig genom tolfmilan skog saknar egentligen  relevans i debatten om Sveriges nationalsång. Vi har nämligen ingen. I alla fall inte officiellt. Det finns inga politiska beslut om att ”Du gamla, du fria” är en s.k. nationalhymn. Det vi kan komma allra närmast i den vägen är Sveriges Radios beslut på 1930-talet att avsluta sina dagliga utsändningar med att spela upp melodin. Det var innan verksamheten sossefierades, så attt säga.

Det intressanta med den svenska inofficiella nationalsången är att den inte uttrycklingen besjunger nationen Sverige. Vi får två angivelser; det handlar om ett land med fjäll och gröna ängar. Det skulle kunna vara Norge eller Italien. Det förra för att de ligger i Norden och det sistnämnda för att dess fjäll ligger i norr. Den här tvetydigheten tycker jag är representatitiv för Sverige. Och att referera till fornstora dar har väl sällan varit så korrekt som nu. Vi har inga framgångsrika krigshärar; allt vi kan prestera är kompanier i Afghanistan som i nervositet skjuter ihjäl sina egna när terrorister dyker upp. Våra forna storföretag såsom ASEA har blivit en filial till en schweizisk el-firma; LM Ericson har fått all sin teknik avkopierad av kinesiska jätteföretag som gör allt till halva priset; Volvo har slutat göra bilar för folket; våra ständigt närvarande konstaplar i kask som servar och skyddar medborgarnas liv och egendom har ersatts av en telefonväxel (kanske från LM Ericson)…

Ja, i mina ögon känns det givet att blicka bakåt när man firar nationaldag. För vad är det man ser ifall man försöker blicka framåt? Jag ser valutaoro, problem med utanförskap, hets och polemik. Jag ser avdemokratisering. Jag ser infantilisering. Jag ser till och med en uppluckring av begreppet ”Sverige”. Vill jag – och kan jag – spjärna emot denna utveckling?

Både ja och nej. För mig är Sverige något som jag kallar hemma. Jag bor här och jag har fått min kulturella identitet härifrån; den är särpräglad både nationellt och lokalt (eftersom jag är född västmanlänning precis som Rickard Dybeck  och vi är lite speciella). Det betyder inte att jag gör motstånd mot min omvärld. Men Sverige är fortfarande min referenspunkt, och denna punkt förändras över tid. Det är skönt att kunna utgå från vad som är ”hemma” när jag är ute och reser i världen, t.ex. far genom nordfranska bondbyar eller rusar fram på Autobahn jämte något gigantiskt industriområde. Jag känner att vi kanske inte skall lägga ner så stor energi på att stöta och blöta nationaldagsfirandet, och ge uttryck för kritik mot vår historia. Nej, fånga dagen, njut av ledigheten om du kan, och känn dig glad över att du kan kalla Sverige för ditt hem, vare sig du bor här sedan födseln eller flyttat utomlands, eller har kommit från annat land för att bosätta dig här.

OCH GLÖM FRAMFÖR ALLT INTE att Sverige är mer än Stockholm. Detta måste tyvärr påminnas. Gör dig inte upptagen med att kritisera Rickard Dybecks fåordiga visa bara för att den är gammal. Nej, res runt i landet, kanske rent av upp till Städjan och njut av naturlandskapet. Då kanske du förstår vad det var som han ville ha sagt. Och tro mig, när man ser vad han såg på sin resa begriper man att han inte alls hade onda avsikter med sin text.

Du gamla du fria gäller hela Sverige. Låt oss slå fast att ”du fria” är något som förpliktigar varje medborgare till kamp mot politiskt översitteri. Det är när vi slutar vara fria som vi upphör att bära vårt arv från de fornstora dagarna; då våra vikingar reste på handelståg (för alla ägnade sig inte åt att plundra); då vårt järn var bäst i världen; då Jenny Lind erövrade Europas operascener; då ASEA och LM Ericson fyllde världens fabriker och kontor med sin utrustning; då svenska folket reste runt i sitt rike i Volvo PV och Saab 4-taktare och var nöjda – ja, rent av glädjerikt sköna.

Låt oss ägna denna dag åt att fundera på vad som skulle kunna göra oss nöjda igen. Själv skall jag göra det med en promenad.

Hälsar eder Peter Harold

 

About these ads

Direktlänk