Arkiv för Bil & trafik

Skyll inte bilkrisen på libertarianerna…

Bästa läsare!

Tillbaka i kungariket och med ett uppdämt bloggbehov äntrar jag ånyo mitt tangentbord. Ordet för diskussion är libertarianer. Det används sällan i svenska medier och så gott som aldrig vid svenska köksbord. Istället talar folk om sossar, moderater, SD:are, kådisar, etc etc. Men libertarianer… ja, det låter konstigt.

Nu har i alla fall ordet dykt upp i svensk press, närmare bestämt i SvD Näringsliv som skriver om att det börjar gå bra för USA:s tre biljättar. Och detta i synnerhet tack vare president Barack Obamas ekonomiska stöd till de inhemska biltillverkarna. Tji på er, alla ondsinta konservativa, libertarianer, republikaner och andra bäbismördare. Typ.

Egentligen skriver SvD så här:

President Barack Obama har gjort täta besök i Michigan för att påminna om att det var han som drev igenom stödpengarna. Andra resor har gått till exempelvis fabriker i Ohio där han också propagerat för sin politik rörande export, vidareutbildning och grön energi.

Motståndaren i presidentvalet i november, republikanen Mitt Romney, skrev en debattartikel i november 2008 med rubriken Låt Detroit gå i konkurs. Nu i efterhand slingrar han sig med att han ansåg att medel borde komma från privata sektorn, inte skattebetalarna. Något som kritiker hävdar är naivt med tanke på härdsmältan i bankväsendet.

Men Obamas insatser är trots detta inte populära i alla läger.

–Många politiker, särskilt på republikanska, konservativa eller libertarianska sidan, motsätter sig sådana åtgärder av ideologiska skäl – trots att GM och Chrysler med tusentals jobb faktiskt räddades, säger Tom Walsh, mångårig observatör av staden och bilindustrin i tidningen Detroit Free Press.

Nu skall man dock ha i åtanke att vad en sittande president säger under sin valkampanj för att bli återvald inte alltid behöver vara en helt sanningsenlig bild av vad som skedde och sker nu, och vilka konsekvenserna blev/blir.

Den amerikanska bilkrisen yttrade sig genom en rad olyckliga omständigheter. För det första fokuserade sig under början av 00-talet de tre största bilkoncernerna – General Motors, Ford och Chrysler – på att tillverka större bilar som baserades på lastbilsteknik, t.ex. SUV:ar, pick-up:er, minibussar. I synnerhet ”pick-up”-modellerna sålde som smör i solsken i flera år och allt var frid och fröjd. Tillverkarna hade absolut inget emot detta eftersom konstruktionerna är enkla att ta fram och det var lättare att uppfylla säkerhetskraven med dessa konstruktioner än i fallet med de små personbilarna.

Runt 2008 började bensinpriset att öka i USA (liksom övriga världen) och i kombination med lågkonjunkturen föll försäljningen av dessa fordonstyper dramatiskt. I Europa brukar tillverkarna ”överleva” genom att kunderna går från dyr stor törstig bil till billig liten bränslesnål bil i utbudet, och så har också skett till stor del, även om andelen dyra små bränslesnåla bilar också ökat. Men i USA tog det nästan tvärstopp och flera fabriker hade så få beställningar att de bara behövde ha produktionen igång under ett par få dagar i veckan. Varken gigantiska eller medelstora eller kompakta bilar gick att sälja; i det senare fallet därför att många märken inte hade dem i utbudet. Detta ledde till kris för hela fordonsindustrin i USA.

De tre största biltillverkarna i USA har fått mest fokus i både medierna och näringspolitiken under krisen. Men man skall ha i åtanke att från 1998 till 2008 minskade ”the Big Three” sin marknadsandel från 70% till 53%. De tre ”biljättarna” krympte p.g.a. konkurens från märken som t.ex. Toyota, Mercedes, BMW, Nissan och Honda för att nämna några. Och alla dessa bilmärken hade eller kom att etablera egna fabriker i USA under denna period. Att de tog marknadsandelar från GM, Ford och Chrysler beror naturligtvis på att allt fler kunder föredrog att köpa dessa ”utländska” märken istället. Ren och schysst konkurens; de utländska bilmärkena höll bättre kvalitet och gjorde sig allt bättre på marknaden till ett pris som kunderna föredrog.

Sålunda var grundproblemet för The Big Three deras produktutbud. För att omsätta detta i mer vardagsnära liknelser kan man jämföra en butik som säljer dyra men vissna grönsaker med en annan butik som säljer dyra men fräscha grönsaker. Vilken handlar du hos? Japp, jag tänkte väl det: i butiken med de sexigaste kassörskorna… Men det var inte så jag vill att läsaren skall tänka. Man handlar där man får bästa kvalitet för pengarna. Därför backade ”de tre stora” på den amerikanska marknaden.

Förutom att försäljningen vek fanns det ytterligare en omständighet som missgynnade i synnerhet GM men också de andra inhemska märkena: man hade dragit på sig enorma sociala kostnader, främst ifråga om pensionsåtaganden. De pengar man tjänade efter att ha sålt en bil och räknat bort produktionskostnaderna gick till att betala f.d. anställdas pensioner, bland annat. Eftersom utvecklingen gick bara åt ett håll började man se tecknen för en förestående konkurs. Ja, det var kanske i detta läge Mitt ”Flip-Flop” Romney i ett marknadsliberalt ögonblick skådade ljuset för den dödsdömda industrin: ”Låt Detroit gå i konkurs”.

Istället kom GM, Ford och Chrysler att be om statliga lån. Ford insåg att man skulle förlora självbestämmanderätten över sitt företag och valde istället att ta privata lån. Bush-administrationen gav dock de två övriga tillverkarna var sitt lån så att dessa skulle kunna täcka sina skulder. Men det var som att kasta småsten i ett gruvschakt, och snart stod både GM och Chrysler inför konkurshot. Och en konkurs inträffade med påföljande rekonstruktion under Obamas administration. GM rekonstruerades till ett mindre bolag (ajöss med pensionskostnaderna) ägt av USA:s regering (det går foprtfarande trögt med utförsäljningen) liksom Chrysler som ägs av fabriksarbetarförbundet och italienska Fiat.

Med andra ord: Ford Motors hade sina finanser under bättre kontroll. Det genomgick varken konkurs eller rekonstruktion. Bolaget har sin fulla frihet att satsa på det utbud man önskar; i Fords fall handlade det också om att man kunde spara mer effektivt än de två andra bolagen. Ford Motors var det första som återhämtade sig av ”The Big Three”.

I ett libertarianskt samhälle – det som Obama-anhängare och kanske en och annan SvD-medarbetare avskyr – hade GM och Chrysler sannolikt gått i konkurs. Precis vad som också skedde även med ”socialisten” Obama som president, om vi får låna de konservativas vokabulär ett litet ögonblick, och påpeka sanningen. I ett libertarianskt samhälle hade inte staten gått in med lån, utan man hade hänvisat till bankerna som skulle ha undersökt vilka verksamheter som skulle kunna leva vidare. Man hade frågat sig: Finns det köpare av dessa bilar? Kan man med våra pengar börja göra bilar som är bättre än konkurenternas? Und so weiter. Men i fallet med det Obama-ägda General Motors har man mer sökt efter lösningar som ”Hur räddar vi jobben?” så att nämnde president skall kunna resa runt till ”sina” fabriker och slå sig för bröstet vid nästkommande valrörelse.

Om det finns köpare av General Motors bilar skulle dessa kunna säljas liksom jobben räddas även om en libertarian varit president. Frågan om GM:s återhämtning är så pass stark som man vill göra gällande. Toyota – som ett tag var etta i säljstatistiken - lider av sviterna efter jordbävningskatastrofen ifjol. De varumärken som GM marknadsför rankas lågt av yngre konsumenter i USA. I ett libertarianskt samhälle – som agerar ofta efter rationella regler – är det kunderna som skall avgöra vilka bilar som skall säljas, inte byråkraterna i finansdepartementet. Skulle GM ha försvunnit – vilket är tveksamt ens i en libertariansk hypotes – så hade varje osåld GM-bil ändå varit en såld bil av annat märke. Kanske en USA-tillverkad Toyota? Eller en Mercedes eller BMW – båda märken har fabriker i USA. Det har även Volvo, Nissan, Honda, Subaru och Isuzu! Därtill vore det ju skam att använda protektionism för att ”rädda” den amerikanska fordonsindustrin.

Hur det är med detta kan vi bara spekulera om, ifall man önskar. Men det står ändå klart att av de 80 miljarder dollar som Obama-administrationen lånat ut till General Motors kommer man inte få tillbaka mer än 66 miljarder. 14 miljarder dollar skrivs av. 14 miljarder av de amerikanska skattebetalarnas pengar. Pengar som de kanske kunnat använda själva till att exempelvis köpa bilar för, om vi ser lite förenklat på det hela. Det är bl.a. därför libertarianer anser att staten inte skall ägna sig åt att driva bilfabriker. Och detta förenar både amerikanska libertarianer såsom svenska.

För övrigt är det ganska förmätet av SvD att fastställa att Mitt Romnet är Barack Obamas motståndare vid valet i november. Republikanernas primärval pågår och hälften av delegaterna till partikonventet är inte utsedda. Rick Santorum har hoppat av och inom kort kommer även Newt Gingrich att kasta in handduken. Samtidigt vinner libertarianen Ron Paul allt fler segrar och varken han eller hans anhängare tänker ge sig; i vissa stämmor har han vunnit alla delegater och Romney inga. Detta förtiger medierna. Ja, det är ingen tvekan om att manistreammainstream media har sin agenda vad gäller det amerikanska presidentvalet…!

Hälsar eder Peter Harold

Wiki.

Kommentera

Ingen rallybrud är som Eva Dickson

Bästa läsare!

Först av allt alla mina välgångsönskningar till rallyföraren Ramona Karlsson och hennes kartläsaren Miriam Walfridsson som nu skall börja tävla i världsmästerskapen i rally.

Man kan ju ha synpunkter om damer i trafiken. Det finns tre avarter av dem och jag möter dem varje dag; dels de som befinner sig någon annanstans än just bakom ratten på sin egen bil. En av mina arbetskollegor – min dåvarande chef – är en sådan. Vid ett tillfälle körde jag efter henne på Essingeleden. Efter någon kilometer fick jag vända hem eftersom jag blev bokstavligt illamående av oro för hennes körstil. Jag vet inte hur många gånger jag tänkte ” – Fan, nu kommer någon att dö”. Obs, jag ljuger inte. Situationen var bisarr eftersom jag fick skylla på magsjuka när jag sjukanmälde mig.

Den andra kategorin kvinnliga bilförare är de som är livrädda för att vara ute i trafiken. Skall de byta fil vrider de huvudet ungefär som flickan i en scen ur filmen ”The Exorcist”. Ofta använder de körriktningsvisaren, men brukar glömma stänga av den eftersom de är så upptagna med att kolla om någon omkommit efter filbytet. Det här är samma typ av bilförare som använder skriven checklista vid grönt ljus. Är gröna lampan på signalen tänd? Check. Är motorn fortfarande igång? Check. Ligger ettans växel i? Check. Dragläge? Check. Frigör handbroms. Check. Vart skall jag? Oj… höger? Eller vänster? Opps, nu slog det om till rött igen. Börja om…

Jag gillar de här två typerna av kvinnliga bilförare. De är både pittoreska och förutsägbara – nåja…! Visserligen lyckas de trots sin försiktighet vålla en och annan olycka, men det blir sällan mer än plåtskador. Det är den tredje kategorin kvinnliga bilförare jag skyr. Alltså de som kör som män. Jag tror inte jag behöver kommentera den biten något ytterligare.

Förhoppningsvis är Ramona och Miriam en lagom mix av alla egenskaper inklusive tävlingsinstinkt till försiktig general. Om man ser till den ständige världsmästaren Sebastien Loeb så är en av hans viktiga egenskaper att hålla tillbaka och sällan chansa. Det är många rallyn som han vunnit genom att ligga några sekunder efter ledarna som ju på grund av sin högre hastighet riskerar att köra av, vilket också skett. Sedan kan man ju alltid diskutera hur sportligt det är att låta andra spåra åt sig (d.v.s. köra bort lösgruset från tävlingssträckan), men det är en annan femma som också drabbar Loeb.

Men vi skall inte tro att Ramona Karlsson är unik i sitt yrke. Den som antyder det glömmer helt bort Eva Dickson. Vad, vet du inte vem det är? I så fall rekommenderar jag er ett besök på bloggen Words & Art som skriver om denna äventyrliga svenska kvinna som under 1920-talet tävlade i rally och som under 1930-talet genomförde långa expeditioner per bil genom Afrika (hon var första kvinna att köra genom Saharaöknen) och Asien. Mycket äventyrlig, denna dam. Men hon tog för många risker. Det var faktiskt under hennes försök att följa nationalhjälten Sven Hedins route via sidenvägen till Peking som hon omkom. Hon blev 33 år gammal.

Sverige är inte alls utan kvinnliga förebilder vad gäller makalösa resor. Däremot är vi fruktansvärt historielösa. Om den saken skall jag dock inte enbart beskylla skolan och medierna, ty lite intresse får väl även vi läsare också bidraga med.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (7)

Saab har fler liv än en katt. Förtjänar de ett till?

Bästa läsare!

Nej, Saab har väl egentligen inte varit min grej eftersom jag redan är så nöjd med det bilmärke jag använder idag. Men hade jag varit en medelålders vit homosexuell tandläkare i östra USA hade jag nog mycket väl kunnat tänka mig att köra Saab till vardags.

Jag skall dock erkänna att det finns en faktor som fick mig att avstå från att bli Saab-ägare för några år sedan: General Motors ägarskap. Bilden av ett Saab bland Oplar, Vauxhalls, Chevroleter och dylika märken var föga attraktiv. Saab är – eller åtminstone var – en egen bil. Ordet ”egen” får läsarna tolka bäst ni själva vill.

Visserligen ställde Saab till det på egen hand genom att falla efter för ”Sedan”-sjukan. Man måste vara blind för att inte se hur bilmodet fått bakrutorna att luta allt mer, samtidigt som bakluckorna blivit allt kortare och mer opraktiska. Detta för att ge karossen en coupé-liknande form, fastän man inte har fler än fyra dörrar. Saab har försökt att kompensera detta genom att göra karosserna längre än vad som är nödvändigt (nya 9-5 är ett strålande exempel). Den nuvarande 9-3 är resulatet av denna idé. Sedan GM lämnade ifrån sig Saab har man hos bilmärket kommit fram till vad som var geniunt för Saab, och inför nästa generation 9-3 tar man halvkombin till heders och kortar karossen. Det kommer med all säkerhet göra bilen roligare att köra. Om inte annat så kommer den bli vackrare av att åter se ut som Saab gjorde – och som Saab skall göra.

Det besynnerliga är att vi kanske måste tacka den tyska bilindustrin för denna utveckling. Både BMW och Audi har infört halvkombikarosser i de större storlekssegmenten. Samma gäller Skoda. Visserligen hamnar nya Saab 9-3 en storleksklass under dessa bilar, men det är en god början. Jag måste faktiskt säga att det för min del är helt ok att Saab får en ny chans, i synnerhet om det kan ske utan att svenska staten går in och blir fabriksägare.

Hälsar eder Peter Harold

I PRASSELMEDIERNA:
SvD: ”Nya Saab-modellen avslöjad”. Nåja, det är i alla fall ett designutkast.
DN: ”Ny Saab kombi-kupé avslöjad”. Av konkurrenten SvD.
Teknikens Värld: ”Bildbevis – nya Saab 9-3 blir CombiCupé”.

Kommentarer (3)

Tjejer kan köra bil. Bara de är tillräckligt unga…

Bästa läsare!

Kan inte låta bli att småle lite åt den i sig ganska tragiska nyheten att en 39-årig pappa från Michigan var så full att han lät sin 9-åriga dotter köra hans skåpbil medan han satt i passagerarsätet. Vittnen kallade på polis som stoppade paret. Något klander mot flickans körning hade de inte. Tvärtom, både vittnen och polis tyckte att flickan körde väldigt bra. Och personligen hade jag nog hellre mött henne i trafiken bakom ratten än hennes berusade pappa.

Och där får jag för mina skämt i stil med ” – Här kommer det en hellerlös bil! En kvinna bakom ratten!” och ” – Ingen p-ruta är för stor för en bilburen kvinna”… Nej, det är inte på allvar jag säger sånt. Eller…?  ;-)

Nu har domstol dömt fadern till besöksförbud, och han fråntas rätten till umgänge eftersom han redan tidigare har en dom mot för trafikonykterhet.

Själv minns jag en lektion i 6:an då brandmästare Gösta Bergh sade att ingen polis kommer straffa ett barn som kör en bil till sjukhus ifall deras förälder blivit skadad någonstans utanför stan. Vilket han hade helt rätt i eftersom barn inte kan straffas i Sverige (och se hur samhället ser ut, gnäll, gnäll). Däremot hade han väl inte anat att vi pojkar satt på rasten och diskuterade hur man lämpligast skulle få en förälder att bryta benet…

Det riktigt tragiska i den här historien är att den 9-åriga flickan själv ger sig skulden till det inträffade genom att gå med på att skjutsa pappan till bensinstationen. Hon är förtvivlad över att inte få träffa honom längre. Jag förmodar att samma åtgärd skulle vidtas om detta hänt i Sverige. Fast hur var det då med det där att inte straffa barnet…?

Hälsar eder Peter Harold

UPPDATERAT KL.12.25:
Kommer till jobbet och ser en bil stå med fronten inne i en häck vid personalparkeringen. En av mina kvinnliga arbetskollegor ”missbedömde” avståndet när hon parkerade sin bil i morse och studsade över kantstenen (och kommer inte loss). Kan ni föreställa er hur jag måste anstränga mig för att inte kommentera genusaspekten inför mina kollegor..! Ja, ja, inte anade jag att det skulle komma vatten på min kvarn så pass kvickt!  ;-)

MEDIEBRUSET OM JUNIOR-BILISTEN:
KLTV 7: ”Drunk dad let 9-year-old drive”.
Detroit News: ”Mother of 9-year-old doughter didn’t knew she could drive”.
DN: ”Nioåring körde sin fulla pappa”.

Kommentera

Bilfria dagen? Up yours, Stockholm stad.

Bästa läsare!

Jag tyckte mig i all hast skåda en annons igår om att det skulle vara en bilfri dag idag. Annonsen publicerades i gratistidningen Metro som delas ut vid tunnelbanan och vid större busstationer. Alltså inte de första ställen en bilist besöker…

För min egen del finns det ingenting jag avskyr som när myndigheter pekar med fingret mot mig och talar om vad jag skall göra och inte göra, fastän jag har mina fria val. Det är inte förbjudet att köra bil, i vart fall inte om den är besiktigad och framförs av en nykter förare med godkänt körkort.

Jag var på vippen att rulla ut den andra bilen i morse, den med lite större motor och högre förbrukning i stadstrafik. Ja, bara för att manifestera mitt medborgerliga trots. Hade jag fått den briljanta idé jag fick nu ikväll skulle jag åkt till macken och hyrt deras största släp. För det är väl det näst bästa man kan göra om man inte kan köra två bilar samtidigt, men ändå önskar mobilisera alla resurser för att manifestera mot stadens klåfingriga styrelse.

Ponera att jag skulle göra ett stort plakat och ställa mig vid ingången till stadshuset med mitt eget budskap till politikerna om vad de skall göra. Tror ni att polikerna går förbi och säger
” – Tack, herr Harold, för era kloka idéer. Självklart skall vi ta vår annons och stoppa upp den nånstans där inte solen skiner.”

Naturligtvis inte. Att jag och stockholmarna valt våra politiker betyder ju inte alls att de är intresserade av våra åsikter. Nå, för min del är det frid och fröjd, i vart fall så länge de sköter sina välarvoderade liv och ger fan i att trakassera mig med pekpinnar och moralkakor.

Dock åkte jag som vanligt moped till jobbet i morse. Det var ju trots allt det smidigaste sättet för mig att ta mig fram eftersom protesten mot stadens kampanj manifesterades med extra bilköer här och var i staden. För en gångs skull var det faktiskt trevligt att de fanns, köerna alltså, och att så få anammat politikernas och stadsbyråkraternas trams. Stockholms stad – Stockholmsbilisterna: 0-1. Trots allt.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentera

Vill minnas att jag tipsade Victor Müller för en tid sedan om…

Bästa läsare!

Hav överseende mied min självgodhet, bästa läsare. Men jag kan inte låta bli att sätta upp besserwisserns blanka pekfinger och utbrista i ett ” – Vad var det jag sade!”.

Det gäller Saab Automobiles. Minns ni att jag skrev ett blogginlägg under rubriken ”Indien, käre Victor Müller. Indien eller Afrika” tidigare i år? Inte? Nå, det inlägget kan du läsa via denna länk.

Min tes i det inlägget baserades på Saabs problem med att göra affär med kineserna. Och det är fortfarande problem, även om tyngden på Saabs bekymmer är svenska och europeiska. Icke förty är det helt uppenbart att Saab inte kan klara sig på egen hand.

Nu har DN och SvD uppmärksammat en krönika i en kinesisk branschtidning som anger att kinesiska myndigheter stramar åt möjligheterna för utländska biltillverkare att etablera samarbeten med kinesiska bolag. Detta är i o f s inte något nytt (jag vill minnas att jag berörde saken i ovan angiven postning) men den siste som tycks inse detta hinder är Victor Müller.

Därför upprepar jag: flyg till Indien, Victor! För det första är Indien inte en kommunistdiktatur. Redan där skulle Saab vinna en hel del goodwill om nu någon bilköpare fortfarande bryr sig om mänskliga rättigheter. Indien har redan lagt rabarber på f.d. brittiska bilmärken, och enligt min ödmjuka mening så sköter indierna sitt ägande med föredöme. Se bara på Jaguar! Och det är mitt andra skäl till att låta Saab åtminstone bli hälftenägt av indiska intressen. De har stor respekt för bilmärkenas historiska arv.

Alternativet är väl att släppa in den ökände ryssen som är fanatisk Saab-älskare och dessutom sjukt förmögen.

Suck! Är det ingen som gillar enkla och fungerande lösningar på problem nu för tiden…?

Hälsar eder Peter Harold

P.S.
Ja, rubriken hade onekligen varit logisk ifall Victor Müller besökt Skrivarens Blogg. Därom vet jag inte, men varje företag med självaktning brukar regelbundet ”scanna av” bloggosfären. Om Saab har kvar någon självaktning törs jag ännu mindre uttala mig om…
D.S.

Kommentarer (2)

Gratis = 99,8% att någon annan betalar

Bästa läsare!

I samband med att styrelsen för Storstockholms Lokaltrafik höjde resenärstaxan har ett smärre uppror uppstått bland resenärerna. ” -Höja priset? Det borde ju för f-n vara gratis att åka kollektivt!” dundrar de. Och några människor har faktiskt omvandlat ord till handling och startat en busslinje som folk får åka gratis med. Dock enbart som en manifestation.

Jag ser ett problem i att folk förväntar sig gratis kollektivtrafik. Man kan få frisk luft gratis ute i skogen. Och man kan få gratis vatten ute i havet. Sen undrar jag hur mycket mer det finns som är gratis?

Nej, i det här fallet betyder ”gratis” att någon annan skall betala. SL är ett intressant exempel där faktiskt biljettförsäljningen bara står för hälften av firmans inkomst. Normalt sett skulle det betyda att SL borde gå i konkurs, men i det här fallet så pytsar ägaren in pengar till driften och förvaltningen. Och det gör man genom att använda stockholmarnas skattepengar. Jo, det är sant!

För varje resa betalar resenären i snitt lite över 12 kronor av egna surt förvärvade pengar. Men för SL kostar din resa 26 kronor. Därför skjuter Stockholms läns landsting till nästan 14 kronor för att du skall kunna resa som en sardin i en fullpackad konservburk mellan Gubbängen och T-centralen. Eller få din klänning nerspydd av åksjuka skolbarn mellan Gottröra och Vallentuna.

Visst skäms man för att behöva betala för dessa plågor, men för att du skall kunna resa gratis måste buss- och tågförarna börja arbeta utan lön; samma sak med teknikerna som lagar bussarna, tågen och banorna. Dessutom måste Scania, Volvo och MAN leverera fordon utan att ta betalt för det. Jag är inte bombis, men jag tror att det är Bombardier som levererar tunnelbanevagnar. Någonting säger mig att de inte nöjer sig med ett unisont ”tack” och en artig bugning från resenärerna.

Idag betalar vi stockholmare nästan 1 kr och 50 öre på varje intjänad 100-lapp för att det över huvud taget skall vara möjligt att resa kollektivt. ” – Men höj till 3 kronor då så får alla åka gratis!” gastar nu säkert någon läsare som läst men ej förstått. För en person som tjänar 21’000 kr före skatt blir det 630 kr per månad. Om skatten skall höjas eller mormor inte skall få vård är upp till politikerna att bestämma. Det är fortfarande inte gratis. Skattebetalaren får då betala 630 kronor fastän denne cyklar till jobbet. Eller är hantverkare med eget arbetsfordon. Ja, till och med jag som bara åker moped måste betala för att andra skall åka ”gratis”. Eller lite mer eftersom jag tjänar några lappar mer än exemplet. Den som promenerar till jobbet drar den deifinitiva nitlotten ur ekonomisk synvinkel.

Nej, kollektivtrafiken kan aldrig bli gratis. Någon måste betala. Frågan är då om det är resenären, skattebetalarna eller konsumenterna. Konsumenterna, va…? Ja, den som reser kollektivt har nog märkt att det sitter en hel del reklam på SL:s fordon, oavsett trafikslag. Det är reklam för CD-skivor på Åhlén (fastän de knappt har en skivbutik värd namnet), Teknikmagasinet, ballongflygarbolaget med illegala tvåhjulingar, und so weiter. Företagen betalar JC Decaux för reklamplats, som i sin tur betalar SL som bedriver trafiken. Vem betalar då företagens reklamkostnader? Jo, du som konsument.

Så om vi undantar havsvatten och skogsluft så handlar ”gratis” alltid om att någon annan får betala. Det är lite av den affärsidé som kriminella har… *harkel*

Sedan kunde det ju vara bra om SL hushöll med sina pengar. Visserligen är regnbågsflaggor en piss i Nilen för SL:s budgetansvariga, men varför gynna vissa spektakel och inte andra? Eller varför gynna några över huvud taget? Och även resenärerna skulle kunna bidraga med lägre driftskostnader, t.ex. genom att inte skräpa ner eller upphöra med skadegörelse på lokaler/fordon/vagnar. Eller vad tycker du?

Hälsar eder Peter Harold

I PRASSELMEDIA:
Metro
: ”Metro testar gratisbussen”. Att testa en buss borde väl omfatta en provkörning? Var är ”Älgtestet” Metro??? ;-)
SvD: ”Fler privata aktörer vill köra buss”. Ja, till den som vill betala för att bli körd.
Metro: ”Här bränner SL 100 miljoner”. Här kritiserar man SL för att de är förutseende och bygger en ny tunnelbanestation. Visserligen där det inte finns en tunnelbana
DN: ”Allt fler trampar på i höstmörkret”. Ja, om hjärtat höll skulle jag också göra det.

SL:s ÅRSREDOVISNING:
Årsredovisning 2010 (pdf)

Kommentera

King of the road – Peter Harold

Bästa läsare!

Följande sades i telefonen mellan undertecknad och Lilla Fröken Harold:

” – Hej, lilla gumman. Vet du vad pappa gjort idag?”
” – Nä…”
” – Kört lastbil!”
” – Va?!! Vad är du för en slags pappa?”
” – En sån där tuff pappa som kan göra allt!”
” – Kommer du hit snart då?”
” – Nej, jag har lämnat tillbaka den redan.”
” – Nä, varför det?!! Vad är du för en pappa som inte låter sin dotter se hans glassbil?!!”
” – Nej, jag sa ”lastbil’, inte ”glassbil’…!”
” – Jaha… okej då… hejdå.”

Jag behöver väl inte understryka att dotterns sista mening uttalades med en viss besvikelse i tonen. Nåväl, nu förstår ni hur svårt jag har det att imponera på min dotter. Mina arbetskollegor däremot stirrade med munnar som fågelholkar när jag kom glidande genom personalparkeringen med en stor Scania. Funderar faktiskt på allvar om jag inte borde gå tillbaka och börja jobba på motorvägarna igen. Fantastisk komfort i de där moderna lastbilarna – betydligt bättre än ”på min tid”.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentera

Det var väl denna galning jag hörde i natt…

Bästa läsare!

Som boende i södra Stockholms närförort blir man ofta varse ett helvetiskt ylande från diverse motorcyklar från skymning och ibland till gryning. Sistlidna natt var inget undantag. Det som utmärkte den galning som for fram vid aktuell tidpunkt var den extrema hastigheten. Jag har aldrig förr hört en MC passera så snabbt som denna.

I Expressen, SvD och DN kan man läsa att polisen fick syn på en MC som körde snabbt och som sedermera åkte mot Tyresö, även om det gick ”fort, men inte så där jättefort”. Min gissning är att det är samma ekipage, men att polisen förföljde motorcyklisten under en senare vända. De skulle ha varit här tidigare på kvällen! I artikeln framgår att föraren åkte till Tyresö, vände och fortsatte mot Södertälje, men nu i hastigheter upp mot 250 km/h. Dessutom med en 17-årig flicka på bönpallen.

Polisen gjorde det enda kloka. Samtliga polisbilar kommenderades att släppa jakten på den MC-burna galningen för att inte hetsa honom till ödesdigra misstag. Istället följde man ekipaget från hög höjd med en polishelikopter längs motorvägen tillbaka mot Stockholm.

Trots detta slutade det hela tämligen olyckligt. Ekipaget körde i hög fart in i ett vägarbete vid Årstalänken. Den 22-årige föraren avled på väg till sjukhuset medan 17-åringen klarade sig. På sätt och vis får man väl se detta som ett utslag av gudomlig rättvisa. Den här typen av MC-förare gör ett frivilligt val att riskera sitt liv, och dessvärre även andras. Jag beklagar, men jag kan inte uttrycka vare sig pardon eller medkänsla. Istället konstaterar jag att det i natt kommer vara en idiot mindre som är ute och vansinneskör i trafiken.

Önskar bara att 22-åringens motorburna vänner lär sig av denna läxa.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (46)

När konsten och kapital förenas i god symbios

Bästa läsare!

Varför bry sig om bilar? Ja, var och varannan dag diskuterar man ju SAAB Automobiles situation i medierna, och till stor del handlar den debatten om ekonomi och politik. Men låt oss lämna just detta bilmärke för stunden, även om det vore intressant ifall företaget kunde tas över av ett holdingbolag som ägs av ryssen Antonov och Saabs underleverantörer. Istället tar vi och funderar kring bilen som en syntes av konst och kapital rent allmänt.

Vissa människor är så otroliga att de inte bryr sig om vad det är för bil de kör. De vet var man sätter in startnyckeln och de känner igen ratt, pedaler och förhoppningsvis körriktningsvisare. Därefter upphör allt engagemang. Att sälja bil till sådana kunder är nog både lätt och svårt. Lätt eftersom de betraktar bilen som en vara, vilken-som-helst  jämte kylskåp, TV-apparat eller skottkärra för trädgården. Man tar vad handlaren har i butiken. Men också svårt att sälja en bil till en sådan kund eftersom den inte lockas av emotionella värden. Men för övriga köpare – som har en normal eller till och med fascinerad syn på bilen som både ägodel och transportmedel – öppnas ett annat perspektiv, nämligen hur detta föremål är en produkt mellan den konstnärliga och den kapitalistiska världen.

Här skall jag dock inflika att begreppet ”kapitalistiska” inte är ett värdebegrepp á la plakat i 1-majtåget, utan den apparat som omfattar ekonomiska medel, produktionsapparat och säljorganisation.

Tillbaka till mitt filosoferande: En bil – eller mer specifikt sagt en personbil – är ett föremål som sannolikt kostat ägaren en ansenlig del av dennes tillgångar. För att lura av mig alla de pengar som biltillverkaren vill ha måste denne erbjuda mig en vara som jag vill ha. Jag väger dess egenskaper innan jag slår till: inköpspris, underhållskostnader, kvalitet, vägegenskaper… och definitivt dess utseende.

Det är när kunden låter valet falla utifrån varans utseende som vi ser hur viktig kopplingen är mellan konst och kapital. I mycket är faktiskt bilen ett konstverk. Vi vill att den skall vara fin att se på, och vi kräver att att vi skall se bra ut när vi sitter i den. Fåfängt? Ja. Avgörande? Absolut. Förvisso köper ingen en ny bil som de vet att den får motorhaveri efter 400 mil (t.ex. NSU RO80), eller att den rostar bort innan man hunnit backa ut från bilhandlarens bilhall (Alfa Romeo Arna) eller har livsfarliga vägegenskaper (Mercedes A-klasse), men samtidigt lär den medvetna kunden avstå från köp om bilen är ful som stryk fastän övriga kvaliteter är godkända.


Alfa Arna (eller snarare Nissan Chery). Varken vacker eller konstnärligt formgiven.
Den monterades i en syditaliensk fabrik av nyrekryterade arbetare med bristande
motivation. Ett exempel där kombinationen konst och kapital inte fungerat fullt ut.

Det är av denna anledning som biltillverkarna lägger ner både miljoner och miljarder på hur bilarna skall se ut. Det resulterar i fantasifulla kreationer som t.ex. nya Nissan Juke, Alfa MiTo (förhoppningsvis mindre rostkänsligare än Arna) eller Citroën Pluriel, samt i mindre provokativa bilmodeller som nya VW Passat, Honda Accord och Skoda Octavia. Oavsett avant-garde, vurm för premiumkänsla eller stilistisk återhållsamhet så kan inte någon av dessa bilar bli verkligheten förrän en person med konstnärlig talang ritat en skiss eller byggt en prototyp. Jag tvekar inte när jag påstår att många bilar gör sig lika bra som konstverk som transportmedel. Och som om det inte vore nog med att vederbörande måste ha en idé om en attraktiv design – formgivaren måste även kunna se in i framtiden!

Från ax till limpa tar det väldigt lång tid att utveckla en personbil. Toyota tar 24 månader på sig att gå från plan till produktionsstart. Under tiden händer det en hel del med bilmodet, och det är svårt att uppskatta i vilken riktning utvecklingen kan gå. Minns slutet av 80-talet där var och varannan biltillverkare satte en vinge på bakluckan på bilarna. Idag skrattar man åt sådana tillbehör. Det fanns en tid där bilarna skulle gömma kylargrillen under stötfångaren (VW Passat, Citroën BX, Volvo 480) medan man idag låter frontpartiet ge karaktär åt hela fordonet och märkesidentiten (Lancia, Mercedes, Alfa Romeo).

Snart går vi in i modellåret 2012, även om detta begrepp formellt gått i graven. Vad vet vi om bilvärlden 2013-2014?

Ja, vi har ju redan passerat en etanol-boom, som förhoppningsvis är nu över och därmed lärt E85-bilisterna en dyrköpt läxa (även om det inte är deras fel utan politikernas). Nu förespråkas det från politiskt håll el-bilar. Det har man gjort förr, men den här gången har el-bilarna kommit för att stanna säger man. Och jag tror dem. Jag har kört el-bil till vardags, och de stannar. För gott. Tragiskt nog långt innan de ”smutsiga” bilarna. Det finns en anledning till att el-truckar gör sig bra på lager men inte på svenska vintervägar.

Men oavsett drivsätt kommer morgondagens bilister att vilja ha bilar med attraktiva skal. Formgivarna kommer att ha jobb. Och en övergång från bensin- och dieselmotorer till eldrift (vare sig det rör sig om vanliga elmotorer eller bränsleceller) kommer öka formgivarnas frihet. Vi borde därför kunna se en radikal utveckling av bilarnas design inom en inte alltför avlägsen framtid. Möjligtvis kan de bilritande konstnärernas frihet beskäras av nya lagkrav på säkerhet. Någon som funderat på varför alla nya bilar i grund och botten har samma trubbiga form på fronten? Svaret är enkelt, och inte avhängigt en designfluga; formgivarna måste helt enkelt ta hänsyn till regler för minimering av skador vid påkörning av fotgängare. Därför ser alla bilar likadana ut nere i det dunkla parkeringsgaraget.

Det av den anledningen vi aldrig kommer att uppleva att Volvo skakar liv i gamla 740 eller Citroën i sin klassiska DS. För övrigt den bil som 20 världsberömda bilformgivare korades till världens vackraste bil för ett par år sedan. Ni kan säkert gissa vad designern av den bilen hade för urspungligt yrke? Ja, just det. Konstnär.

Det är på tiden att vi uppmärksammar och uppskattar personbilen som ett kulturföremål.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (2)

Äldre inlägg »
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.