Bästa läsare!
Tillbaka i kungariket och med ett uppdämt bloggbehov äntrar jag ånyo mitt tangentbord. Ordet för diskussion är libertarianer. Det används sällan i svenska medier och så gott som aldrig vid svenska köksbord. Istället talar folk om sossar, moderater, SD:are, kådisar, etc etc. Men libertarianer… ja, det låter konstigt.
Nu har i alla fall ordet dykt upp i svensk press, närmare bestämt i SvD Näringsliv som skriver om att det börjar gå bra för USA:s tre biljättar. Och detta i synnerhet tack vare president Barack Obamas ekonomiska stöd till de inhemska biltillverkarna. Tji på er, alla ondsinta konservativa, libertarianer, republikaner och andra bäbismördare. Typ.
Egentligen skriver SvD så här:
President Barack Obama har gjort täta besök i Michigan för att påminna om att det var han som drev igenom stödpengarna. Andra resor har gått till exempelvis fabriker i Ohio där han också propagerat för sin politik rörande export, vidareutbildning och grön energi.
Motståndaren i presidentvalet i november, republikanen Mitt Romney, skrev en debattartikel i november 2008 med rubriken Låt Detroit gå i konkurs. Nu i efterhand slingrar han sig med att han ansåg att medel borde komma från privata sektorn, inte skattebetalarna. Något som kritiker hävdar är naivt med tanke på härdsmältan i bankväsendet.
Men Obamas insatser är trots detta inte populära i alla läger.
–Många politiker, särskilt på republikanska, konservativa eller libertarianska sidan, motsätter sig sådana åtgärder av ideologiska skäl – trots att GM och Chrysler med tusentals jobb faktiskt räddades, säger Tom Walsh, mångårig observatör av staden och bilindustrin i tidningen Detroit Free Press.
Nu skall man dock ha i åtanke att vad en sittande president säger under sin valkampanj för att bli återvald inte alltid behöver vara en helt sanningsenlig bild av vad som skedde och sker nu, och vilka konsekvenserna blev/blir.
Den amerikanska bilkrisen yttrade sig genom en rad olyckliga omständigheter. För det första fokuserade sig under början av 00-talet de tre största bilkoncernerna – General Motors, Ford och Chrysler – på att tillverka större bilar som baserades på lastbilsteknik, t.ex. SUV:ar, pick-up:er, minibussar. I synnerhet ”pick-up”-modellerna sålde som smör i solsken i flera år och allt var frid och fröjd. Tillverkarna hade absolut inget emot detta eftersom konstruktionerna är enkla att ta fram och det var lättare att uppfylla säkerhetskraven med dessa konstruktioner än i fallet med de små personbilarna.
Runt 2008 började bensinpriset att öka i USA (liksom övriga världen) och i kombination med lågkonjunkturen föll försäljningen av dessa fordonstyper dramatiskt. I Europa brukar tillverkarna ”överleva” genom att kunderna går från dyr stor törstig bil till billig liten bränslesnål bil i utbudet, och så har också skett till stor del, även om andelen dyra små bränslesnåla bilar också ökat. Men i USA tog det nästan tvärstopp och flera fabriker hade så få beställningar att de bara behövde ha produktionen igång under ett par få dagar i veckan. Varken gigantiska eller medelstora eller kompakta bilar gick att sälja; i det senare fallet därför att många märken inte hade dem i utbudet. Detta ledde till kris för hela fordonsindustrin i USA.
De tre största biltillverkarna i USA har fått mest fokus i både medierna och näringspolitiken under krisen. Men man skall ha i åtanke att från 1998 till 2008 minskade ”the Big Three” sin marknadsandel från 70% till 53%. De tre ”biljättarna” krympte p.g.a. konkurens från märken som t.ex. Toyota, Mercedes, BMW, Nissan och Honda för att nämna några. Och alla dessa bilmärken hade eller kom att etablera egna fabriker i USA under denna period. Att de tog marknadsandelar från GM, Ford och Chrysler beror naturligtvis på att allt fler kunder föredrog att köpa dessa ”utländska” märken istället. Ren och schysst konkurens; de utländska bilmärkena höll bättre kvalitet och gjorde sig allt bättre på marknaden till ett pris som kunderna föredrog.
Sålunda var grundproblemet för The Big Three deras produktutbud. För att omsätta detta i mer vardagsnära liknelser kan man jämföra en butik som säljer dyra men vissna grönsaker med en annan butik som säljer dyra men fräscha grönsaker. Vilken handlar du hos? Japp, jag tänkte väl det: i butiken med de sexigaste kassörskorna… Men det var inte så jag vill att läsaren skall tänka. Man handlar där man får bästa kvalitet för pengarna. Därför backade ”de tre stora” på den amerikanska marknaden.
Förutom att försäljningen vek fanns det ytterligare en omständighet som missgynnade i synnerhet GM men också de andra inhemska märkena: man hade dragit på sig enorma sociala kostnader, främst ifråga om pensionsåtaganden. De pengar man tjänade efter att ha sålt en bil och räknat bort produktionskostnaderna gick till att betala f.d. anställdas pensioner, bland annat. Eftersom utvecklingen gick bara åt ett håll började man se tecknen för en förestående konkurs. Ja, det var kanske i detta läge Mitt ”Flip-Flop” Romney i ett marknadsliberalt ögonblick skådade ljuset för den dödsdömda industrin: ”Låt Detroit gå i konkurs”.
Istället kom GM, Ford och Chrysler att be om statliga lån. Ford insåg att man skulle förlora självbestämmanderätten över sitt företag och valde istället att ta privata lån. Bush-administrationen gav dock de två övriga tillverkarna var sitt lån så att dessa skulle kunna täcka sina skulder. Men det var som att kasta småsten i ett gruvschakt, och snart stod både GM och Chrysler inför konkurshot. Och en konkurs inträffade med påföljande rekonstruktion under Obamas administration. GM rekonstruerades till ett mindre bolag (ajöss med pensionskostnaderna) ägt av USA:s regering (det går foprtfarande trögt med utförsäljningen) liksom Chrysler som ägs av fabriksarbetarförbundet och italienska Fiat.
Med andra ord: Ford Motors hade sina finanser under bättre kontroll. Det genomgick varken konkurs eller rekonstruktion. Bolaget har sin fulla frihet att satsa på det utbud man önskar; i Fords fall handlade det också om att man kunde spara mer effektivt än de två andra bolagen. Ford Motors var det första som återhämtade sig av ”The Big Three”.
I ett libertarianskt samhälle – det som Obama-anhängare och kanske en och annan SvD-medarbetare avskyr – hade GM och Chrysler sannolikt gått i konkurs. Precis vad som också skedde även med ”socialisten” Obama som president, om vi får låna de konservativas vokabulär ett litet ögonblick, och påpeka sanningen. I ett libertarianskt samhälle hade inte staten gått in med lån, utan man hade hänvisat till bankerna som skulle ha undersökt vilka verksamheter som skulle kunna leva vidare. Man hade frågat sig: Finns det köpare av dessa bilar? Kan man med våra pengar börja göra bilar som är bättre än konkurenternas? Und so weiter. Men i fallet med det Obama-ägda General Motors har man mer sökt efter lösningar som ”Hur räddar vi jobben?” så att nämnde president skall kunna resa runt till ”sina” fabriker och slå sig för bröstet vid nästkommande valrörelse.
Om det finns köpare av General Motors bilar skulle dessa kunna säljas liksom jobben räddas även om en libertarian varit president. Frågan om GM:s återhämtning är så pass stark som man vill göra gällande. Toyota – som ett tag var etta i säljstatistiken - lider av sviterna efter jordbävningskatastrofen ifjol. De varumärken som GM marknadsför rankas lågt av yngre konsumenter i USA. I ett libertarianskt samhälle – som agerar ofta efter rationella regler – är det kunderna som skall avgöra vilka bilar som skall säljas, inte byråkraterna i finansdepartementet. Skulle GM ha försvunnit – vilket är tveksamt ens i en libertariansk hypotes – så hade varje osåld GM-bil ändå varit en såld bil av annat märke. Kanske en USA-tillverkad Toyota? Eller en Mercedes eller BMW – båda märken har fabriker i USA. Det har även Volvo, Nissan, Honda, Subaru och Isuzu! Därtill vore det ju skam att använda protektionism för att ”rädda” den amerikanska fordonsindustrin.
Hur det är med detta kan vi bara spekulera om, ifall man önskar. Men det står ändå klart att av de 80 miljarder dollar som Obama-administrationen lånat ut till General Motors kommer man inte få tillbaka mer än 66 miljarder. 14 miljarder dollar skrivs av. 14 miljarder av de amerikanska skattebetalarnas pengar. Pengar som de kanske kunnat använda själva till att exempelvis köpa bilar för, om vi ser lite förenklat på det hela. Det är bl.a. därför libertarianer anser att staten inte skall ägna sig åt att driva bilfabriker. Och detta förenar både amerikanska libertarianer såsom svenska.
För övrigt är det ganska förmätet av SvD att fastställa att Mitt Romnet är Barack Obamas motståndare vid valet i november. Republikanernas primärval pågår och hälften av delegaterna till partikonventet är inte utsedda. Rick Santorum har hoppat av och inom kort kommer även Newt Gingrich att kasta in handduken. Samtidigt vinner libertarianen Ron Paul allt fler segrar och varken han eller hans anhängare tänker ge sig; i vissa stämmor har han vunnit alla delegater och Romney inga. Detta förtiger medierna. Ja, det är ingen tvekan om att manistream… mainstream media har sin agenda vad gäller det amerikanska presidentvalet…!
Hälsar eder Peter Harold
Wiki.
