Arkiv för Bil & trafik

Yes, I can…

Bästa läsare!

Beklagar frånvaron av nya inlägg, men just nu är det ”På kurs med Kurt” som gäller. Och det är jag som är Kurt. Idag har jag hållt föreläsning för lastbilschaufförer. Ett par av dem hade airbagen inbyggd i sig själva…

Vad beträffar de senaste dagarnas KGB-skandal som är centrerad kring Jan Gullejo (och det är mycket som är centrerat kring honom; närmare bestämt hela världen om man skulle fråga honom själv) så nämns det att han inte var den enda journalisten som var värvad av KGB att ”utföra uppdrag”. Men vilka vill man inte avslöja.

Till er besökare av Skrivarens blogg kan jag avslöja ett namn som svenska medier tiger om. Det rör sig om en högt uppsatt nyhetskommentator som nyligen lämnade sin tjänst på SVT.

K-G Bergström!!!

I alla fall om man skall döma av hans initialer: ”K-G B”…

Avrundar med följande underhållande filmklipp:

Jag skall försöka komma tillbaka så snart som möjligt och besvara era artiga kommentarer, men just nu måste jag förbereda morgondagens övninger. Ha det!

Hälsar eder Peter Harold

P.S.
Noterar att Mona Sahlin krävde igår att Jan Gullejo skulle lägga korten på bordet och svara för vad han gjort i sin marxistiska ungdom. SR ordnade ett utmärkt debattillfälle idag och Jan Gullejo lovade att ställa upp. Men gissa vem som fegade ut?!!! Japp. Mona. Hon är en riktig pressmeddelandeagitator. Och Sverigedemokraternas bästa fiende.
D.S.

Kommentarer (4)

Är 9-5 verkligen en 10:a?

Bästa läsare!

Vardagslivet börjar normalisera sig efter en synnerligen turbulent vecka. Och turbulent är ett ord som passar svenska Saab Automobiles. Även om de kanske skulle föredra ordet ”turbolent”, hirr, hirr…

Om några veckor skall de ju börja sälja sin nya 9-5:a. 5 meter lång. Head up-display på vindrutan och en småbilsmotor som levererar 180 hk, men förbrukar nästan lika lite som trånga Volvo S40. Jag måste erkänna – motvilligt – att den specifikationen låter intressant.

Nu kan vi dock förmoda att fanskapet kommer kosta som en halv villa i Vingåker. Och ekonomi är en viktig faktor i kalkylen. Vad konsumenten kommer fram till är faktiskt avgörande för detta udda bilmärke. F.n. säljer de under en hel månad vad en normal europeisk bilfabrik spottar ut på mindre än två arbetsdagar.

Så även om nya Saab 9-5 är en femstjärnig tiopoängare så talar faktiskt allt utom en sak helt och hållet emot bilmärkets framgång. Ty Saab har en joker i kortärmen, eller vad det heter. Saab lyckas alltid fortleva trots minussiffror.

Sett ur det perspektivet är ju bilen ett riktigt fynd. Man köper en bil för 300′000 som kostat företaget t.ex. 350′000 att göra. Fast å andra sidan kan ju inte den metoden hålla i evighet. GM stod ut i något årtionde. Och då var GM en multinationell biljätte (vilket man inte är idag). Nu är det Koenigsegg, några tokiga norrmän och en kinesisk biltillverkare med varumärkeshunger som skall ta över.

Därför skulle jag, om jag nu hade något att säga till om, förbereda svenskt näringsliv på en framtid utan Saab Automobiles. Det måste finnas något annat arbetarna skulle kunna producera som inte utgörs av bilar som aldrig blir lönsamma.

Ja, jag vet. Det låter brutalt och okänsligt. Men den vändning i bilindustrin som påstås ha inträffat har inte hjälpt Saab. Eftersom industrikrisen inte alls är över finns det inget som tyder på att Saab ens kommer att finnas kvar när man skall introducera 9-5 Station Wagon nästa år.

Såvida inte Jokern räddar märket. Igen. Den som tror må be…!

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (2)

Önskar cykelväder

Bästa läsare!

Jag önskar att det kunde bli uppehåll och gärna lite solsken ikväll. Jag har härom veckan lagt ut 1000 kronor på punkteringssäkra däck och fått bromsarna justerade på min cykel. Och inte hunnit rulla en enda meter sedan dess.

Ja, det är ok att säga att jag är galen som bränner så mycket pengar på så onödiga saker. Ok, bromsarna gör ju iofs nytta. Fast jag hade ju kunnat justera dem själv med lite skruvande och svärande. Och hur svårt är det egentligen att laga ett punkterat däck om det skulle behövas?

Jag drar till följande motargument:

1. Jag har inte tid.
2. Senaste gången jag lagade ett däck läckte den gamla vattenbaljan så att köksgolvet blev fuktskadat.
3. Laglappen fastnar inte ordentligt och man blir knarkig i skallen av ångorna från limmet.
4. Sveriges BNP mår bra av att hålla de lokala småföretagarna vid liv.

Jag tycker att argumenten var för sig är tillräckligt övertygande. Så jag behöver inte känna mig tvingad att avslöja att det är tummen mitt i handen som ställer till det. Och jag som skall vara utbildad bilmek…

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (2)

Trollhättan – där de talar så roligt.

Bästa läsare!

Jag förmodar att det är i Trollhättan de talar så roligt. För det var i alla fall därifrån två dambekanta till mig kom ifrån. Och de var sannerligen roliga. Det räckte med att de öppnade munnen; vad det de än sa så var det skoj. Är det måhända dialekterna som skapar lynnet, eller lynnet som skapar dialekten?

Fast i dessa tider lär det visst inte vara så skoj att vara Trollhättebo. För det är där Saab Automibile AB har sitt högkvarter och fabrik. Och det är sannerligen inte skoj där. Det räckte med en finanskris, och så var bilkrisen total. Är det måhända bilkriserna som skapar finanskriserna, eller finanskriserna som skapar bilkriserna?

Den här gången har jag svaret på frågan. Det är finanskriserna som skapar bilkriserna. Helt plötsligt får inte företagen lån att köpa tjänstebilar, eller lån att utveckla nya bilar. Och då dröjer det inte länge förrän vattnet i kvarndammen sinar.

Nu är det visst tänkt att Saab Automobiles skall lyfta sig ur sin kris. Många anklagar ägaren, Old General Motors, för att ha skapat Saabs kriser. Det är egentligen inte riktigt sant. Saab har nästan aldrig lyckats hålla näsan över vattenytan. Trots det tror man att det skall gå bättre den här gången.

Så här skall tydligen nästa Saab 9-5 Sedan se ut:

2010Saab9-5sedan

Och så här skall kombin av samma modell se ut:

2010Saab9-5kombi

Jag har aldrig ägt en Saab (även om det var nära 2 ggr), men i mina ögon ser det här inte ut som riktiga Saab:ar. Snarare som någon amerikansk mellanklasskärra med japanskt påbrå. Om det senare vore fallet skulle ju Saab kunna skatta sig lyckliga ur kvalitetssynvinkel. Men under skalet finns nog en Opel Insignia. Inget dåligt i det, bortsett från att tyskarna hellre köper en Opel än en Saab, och jänkarna – där Saab sålt de flesta av sina bilar på export – är nog numera måttligt intresserade av att köpa en ickeamerikansk bil, i synnerhet från ett företag som de inte lyckades klara av att äga.

En arbetskollega frågade mig vad jag anser är fel med Saab. Mitt svar hade inte med teknik att göra: ” – Felet med Saab är att bilmärket strider mot alla företagsekonomiska naturlagar. Det går med förlust år ut och år in, årtioende efter årtionde, och ändå får det fortsätta finnas. Andra bilmärken av Saabs omfattning har försvunnit sedan det svenska bilmärkets senaste glansdagar; brittiska Rover, amerikanska Plymouth, japanska Isuzu (med undantag för någon fabrik i Thailand som tillverkar puck-up:er i märkets namn). Men Saab rullar bara på med underskott i bokslutet.”

Jodå, jag använder paranteser när jag pratar…

Men kanske är det så att den främsta anledningen till att Saab Automobiles ständigt överlever är dialekten som talas på högkvarteret i Trollhättan. Hur eländiga försäljningssiffrorna än är så blir man glad när nån med äkta infödd dialekt läser upp dem. Kanske kommer allt ordna upp sig nu när Saab ”flyttar hem” på riktigt? Vi får väl hoppas det.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (9)

Vila i frid, Karmann!

Bästa läsare!

Egentligen hade jag tänkt att ägna denna bloggpostning åt att redogöra för hur jag tillsammans med en grupp andra kostymklädda medelålders män (samt två äldre kvinnor i konservativa dräkter) satt och planerade en genomförbar statskupp…

…men så nås jag av det ohyggliga budet om att karosserimakaren Karmann går i graven. Snyft!

vwkarmann

Bilden ovan säger nog allt för den som behöver påminnas om namnet Karmann. Det var nämligen den firman som lyckades få Volskwagens bubbla att se ut nästan som en riktig bil. Eller i vart fall snyggare.

Nu kommer dock inte beskedet om Karmanns industriella bortgång som en överraskning. Mången är dessa udda märken som är på väg att försvinna. Jag trodde själv att vi skulle sett den italienska bilstudion Pininfarina bli tvugna att flytta ut ur sin eleganta verkstad eftersom orderboken är ganska tunn. Franska Heuliez går på statsbidrag, också ett dåligt tecken.

Nu frågar väl sig vän av ordning vad detta är för underliga firmor? Jo, de gör både formgivning och tillverkar specialmodeller åt andra betydligt mer kända bilmärken. Men på senare år har de stora företagen med hjälp av olika produktionstekniska åtgärder börjat kunna tillverka småserievagnar även i sina egna fabriker. Och då står specialfabriker som just Karmann utan jobb.

Från Karmann är det inte alls svårt att göra ett tankesprång till svenska SAAB Automobiles. Men det skuttet gör vi en annan gång…

Hälsar eder Peter Harold (som anser att sommaren är bilens årstid)

Kommentarer (4)

Felbeslut

Bästa läsare!

Jag fattade ett felaktigt beslut i morse. Trött och föga utvilad valde jag att ta bilen till jobbet i morse. Min tanke var att 35 minuter mer eller mindre stillasittande radiolyssning och vrida ratten några gånger under resan var allt jag skulle klara av. Och det dystergråa sommarvädret utanför köksfönstret fick mig definitivt att låta moppen stå.

Nu är det klarblå himmel runt jobbet. Och snart väntar mig 45-60 minuters bilköande på väg hem. Jag borde ha tagit moppen, jäklars, jäklars…

Nu väntar mig snart en 3 dagar lång semester. Det skall bli skönt. Tyvärr har framhjulet på min cykel detonerat, men cykeldäck har ju inte obegränsad livslängd, så jag skall väl inte begära att det måste gå 15 år mellan punkteringarna.

Det här med cyklande får mig att det inte är första gången jag fattar fel beslut om färdsätt till jobbet på morgonen. Mången gång har jag vaknat av fågelsång och solsken och ringt till jobbet för att meddela att jag kommer in sent eftersom jag tar cykeln istället för bilen.

Resultatet blir ofta att jag kommer exakt i tid till jobbet. Lite varmare än normalt kanske, men med syresatt hjärna. Bonus.

Men om aftonen, när det är dags för hemgång, och skyn fyllts av gigantiska regnmol som döljer solen och dränker vägen med sådan frenesi att tankarna går till ett katastrofreportage i SVT Rapport från Bangladesh under monsuntiden – då förbannar jag ännu en gång ett tidigt felbeslut.

Tänk om vädret kunde vara oföränderligt mellan kl. 7-17. Kan inte vi få någon klåfingrig politiker att begå lagstiftning om den saken… de gillar ju annars att reglera allt och alla!

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (2)

Flight 447: Så bråttom att få veta…

Bästa läsare!

Jag kan inte låta bli att iaktta ett fenomen som uppstått nu i samband med det försvunna/havererade AirFrance-planet. Alla har så förtvivlat bråttom att få veta vad som hänt.

Så här ser jag på saken: Ett stort trafikflygplan slutar synas på radarn (där den borde synas). Flygplanets system sänder felmeddelande. Kommunikation upphör. Flygtrafikledningen VET att i området råder en tropisk storm. Dessutom är det en Airbus

Detta var de fakta som var uppenbara redan timman efter det att planet försvann från radarskärmen. Några timmar senare kunde man konstatera att bränslet måste ha tagit slut vid det här laget.

Är det bara jag som ansåg att ett frågetecken var totalt onödigt när man skrev ”Vad har hänt det försvunna planet?”.

Bloggosfären – detta katastrofromantiska forum – lät fantasierna skena iväg. Kanske har man lyckats nödlanda på en obebodd ö. ”Lost”? Bermudatriangeln? Bombattentat? Flygplanskapning?

Oavsett vilken teori – och här verkade gammelmedierna för en gångs skull vara sansade i sina analyser bortsett från det obligatoriska frossandet i de anhörigas sorg – så ville alla ha svar på vad som hänt… nu. Direkt!

I en kommentar hos Mymlan nämnde jag Spantax-olyckan som inträffade kort efter start från Arlanda trettondagen 1970. Det tog hela dagen (eller mer?) innan brandmännen  hittat vraket i en skog någon kilometer från flygplatsen.

Fast när det kommer till flygolyckor med långsamma besked får jag nog nämna en flygolycka som inträffade för väldigt länge sedan. Det var ett plan som skulle flyga över Anderna. Vädret var inget vidare, men man flög på hög höjd över bergen. Det skulle bli en trygg flygning, trodde man. Fast kärran kom aldrig fram. Ingen såg något av planet mer…

…förrän häromåret. Vid någon bergsby hittade man vid foten av en glaciär en massa metallskrot. Man hackade loss en massa is och hittade snart en flygplanskropp och mänskliga kvarlevor. Hur hade planet hamnat där inne?

Jo, planet flög på hög höjd över bergen. Eftersom sikten var obefintlig flög piloten på klockan. Man visste vindstyrka och vindriktning, och gick sen upp på maxhöjd för att sen gå ner på andra sidan Anderna efter en viss tid.

Problemet var bara det att man hamnade mitt i en s.k. jetström. Planet flög i denna ström, och den faktiska hastigheten var blygsam. Så när piloten tittade på klockan och bestämde sig för att gå ner för landning så var man fortfarande kvar uppe bland bergen. Planet flög rakt in i klipporna och begravdes av snön. Och efter många år (50?) tinade vraket fram nere vid bergets fot efter att ha flutit hela vägen genom glaciären.

Och här sitter vi och studsar otåligt och bara väntar på beskedet om det som redan är uppenbart. Flight AF447 är icke mer.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (13)

En riktig skitolycka

Bästa läsare!

Denna helg var det tänkt att jag skulle bege mig till Dalarna, närmare bestämt till ett område vid sjön Rämen. Vissa av er läsare är måhända kanske mer insatta än andra var denna sjö ligger… i alla fall en av er. *blink, blink*

Nu var dock inte just denna sjö det definitiva målet. Jag har nämligen lyckats smitta ner min moder med ett djupt intresse för kartor, och hon har via loppisfynd införskaffat sig en samling ”grönsaksblad” som i omfattning börjar hota min ställning som kartsamlare i släkten.

I kombination med morsans uråldriga kartor från 1970-talet tillsammans med min broders vurm för att kliva in i övergivna byggnader (en hobby som kallas för urban exploring på modern svenska; eller snarare ”olaga intrång” på juridikianska) har vi letat fram utflyktsmål som verkar lovande utifrån min fördom om att svensk industri från 1900-talet med största sannolikhet upphört anno 2009. UE-objekten torde kunna räknas i tusental, och det var det brorsan och jag skulle ta reda på idag. Är Sverige så nedlagt som man kan tro? Frågan är alltjämt öppen.

För att ta sig till Ludvika- och Rämentrakten från huvudstaden bör man passera Västerås. Ja, passera sa jag. Inte stanna. Och efter att ha kört tre mil på den hysteriska tävlingsbana som heter Riksväg 66 svänger man av vid Ramnäs återinvigda kyrka (den med rysk lökkupol) och kör den betydligt mer meditativa länsväg 252 mot Ängelsberg för att komma till en hyfsad rastplats invid den faluröda mulltimmershyttan.

Så var min planerade färdväg, men dessvärre kom ett åtagande inför söndagen i vägen, varför jag blev kvar i huvudstaden med min förkylda dotter. Men hade jag varit fri skulle jag kunnat ha bevittna en olycka som kunnat bli en katastrof.

Tåg krockade med gödselspridare och dränktes i bajsvatten. Mums... - not!

Tåg krockade med gödselspridare och dränktes i bajsvatten. Mums... - icke!

Väg 252 löper jämte Bergslagsbanan, intill ett stråk av åkrar. Idag föll det sig så olyckligt att en av bönderna var på väg till sin lott med gödselspridaren. Han tittade åt bägge hållen innan han svängde traktorn över spåren. Då hörde han signalhornet från Bergslagspendeln!!!

Ombord på loket hade lokföraren uppfattat vad som var på skede. Framför sig såg han traktorn ta ett skutt över banvallen. Tutan hade avsedd verkan ty traktorföraren tryckte gasen i botten.

Men kollisionen var oundviklig. Lokföraren drog i nödbromsen och sprang ut från förarhytten (vilket sannolikt räddade hans liv) och sekunden därpå smällde det och tåget dränktes i en fuktig gödsellösning!

Det hade varit ett ödets ironi ifall jag och brorsan passerat där. En halv kilometer längre fram blev jag vittne till en annan olyckshändelse för flera år sedan. Den gången fick jag vara med och plocka ut en nästan livlös man ur en bil som slagits sönder av ett godståg.

Rämen och dess övergivna fabriksanläggningar får jag ta en annan gång. Förhoppningsvis utan olyckor.

Hälsar eder industrihistoriskt intresserade Peter Harold

Kommentarer (4)

Peace, love and overspeeding

Bästa läsare!

Lunchrast – tack gode gud! Det ger mig tillfället att urskuldra mig över att inte ha presterat ett världsförändrande blogginlägg idag. Saken är den att jag inte hinner tänka på vare sig bloggar eller annat skoj (Varför sitter jag då här och skriver?!!!) eftersom jag har full rulle på jobbet.

Min chef skall sticka iväg ett tag och då blir jag tillförordnad Führer (kollegornas beskrivning misstänker jag), så det är en hel del som måste ordnas.

Ett sätt att få ett bloggämne att skriva om är att lyssna på radions P1. Det brukar alltid reta upp mig. Men numera åker jag moppe till och från jobbet igen. Därmed har ett slags frid och fröjd infunnit sig i min tillvaro. Ganska behagligt, samtidigt som det är skrämmande. Jag är så van vid att vara en förbannad radiolyssnare i bilen varje morgon.

Det är dock inte helt riskfritt att åka moppe. Ibland blir jag frestad att skriva att en idiot som har en svart skitig Toyota Camry Kombi med registreringsnummer T** *** och läckande avgasrör borde fan i mig inte ha körkort. Var är polisen när man behöver dem? *grrr*

Fast i morse visste jag var polisen var. Eftersom min moppe gör bra ifrån sig händer det titt som tätt att det går lite för fort i – hör och häpna – uppförsbackarna. Plötsligt såg jag reflexer av blåljus i ett skyltfönster på andra sidan gatan. Jag tittade snabbt i backspegeln. Jodå, det var sheriffen. Shit, tänkte jag och kände benen bli som spaghetti.

Ödmjukt lättade jag på gasreglaget och saktade ned. Med då tryckte polisen på signalhornet. Aha, han ville bara förbi. Pust.

Lite längre fram mötte polisen en kollega till honom, också den med blåljusen påslagna. Det var ju tacknämligt att det inte var mig de var ute för den 5 km/h stora hastighetsöverträdelsen. Undrar om jag kan öka lite till nästa gång jag kör i samma backe?

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (8)

8 dar i veckan

Bästa läsare!

Med risk för att travestera Edgar Allan Poe genom denna rubriksättning, men det har varit si och så med helgfirandet. Jag har blivit inringd till jobbet både lördag och söndag. Och utan att man kan göra något åt det så dyker måndagen upp som ett skattebesked på posten. Alltså väntat, men inte välkommet.

Idag är en hektisk dag för mig, så det finns inte någon stund för reflektion. Å andra sidan åkte jag moppe till jobbet idag, så jag har fått tillfälle att meditera. Att sitta på två hjul är en fantastisk känsla egentligen, vare sig det ryker där bak eller om man trampar själv. Jag tror att det är fenomenet att man lutar inåt i kurvorna som ger den märkliga känslan. Balans. Och balans är ju det man vill uppnå genom meditation.

Det gäller bara att man inte somnar på sadeln…

Hälsar eder Peter Harold

P.S. Under helgen blev jag varse en händelse som förmodligen kan få en helsida i kvällspressen om några dagar. Känns intressant att få vara med vid nyhetens härd. Men vad saken gäller kan jag olyckligtvis inte yppa här. Det skulle allt se ut om jag konkurrerade ut Expressen och Aftonbladet…D.S.

Kommentarer (2)

Äldre inlägg »