Arkiv för Demokrati

Svensk yttrandefrihet 2013 – mums för kardinal Richelieu om han levat* idag.

Bästa läsare!

Jag satt på dasset igår och läste en över sju år gammal artikel i SvD om tryckfriheten i Sverige under 2:a världskriget, även om rubriken utgick från det mer allmängiltiga ”Kristider sätter yttrandefriheten under press”. För informationens skull skall sägas att jag läste artikeln i min mobiltelefon – jag har alltså inte ett upplag av dagstidningar (dasstidningar) från 2005 i min toalett. Jag har inga dagstidningar alls (däremot några böcker och lite bilbroschyrer). Känner jag måste poängtera detta så att ni läsare inte får en grav missuppfattning om min förmåga att städa. Eller oförmåga.

Artikeln tar avstamp i ett bevingat citat från den dåvarande justitieministern Karl Gustaf Westman (Bondeförbundet, nuv. C) yttrat i riksdagen den12 juni 1940:

Ett folk kan inte gå ut i ett krig som en diskussionsklubb. Alla har vi fått se bevis för hur en diktatur i en enväldigt styrd stat kan samla folkets alla krafter till handling och utkräva det yttersta av de enskilda som åtlyda envåldshärskarens befallningar. En kraftlös stat kan icke bevara livet i dessa tider av våldsamma påfrestningar. Folkets krafter måste samlas och spännas.

Anledningen till hans uttalande var ett önskemål om att riksdagens förstakammare skulle bifalla en proposition om att återinföra förhandsgranskning som censurverktyg vid krigsfara. Syftet var att få tyst på alla de nazi-kritiska artiklarna som publicerades i den då alltjämt fria pressen. Lagförslaget antogs och Sveriges regering (då en samlingsregering) fick formellt rätten att stoppa tidningarna före utgivning. I praktiken saknades resurser för en sådan censurapparat, men makthavarna lyckades i samförstånd begränsa tryckfriheten/yttrandefriheten. Istället lade man fokus på att granska svenska folkets brevskrivande; alltså den tidens motsvarighet till FRA.

Thomas von Vegesacks artikel resonerar sig framåt i tiden till The Patriot Act som antogs under president George W Bush regim efter nine eleven, och som jag vill påpeka fortfarande under president Barack Obamas ledning är i högsta grad i verkande – trots utdelning av Fredspris etc. Om den sistnämnde presidneten vore det minsta moraliskt och politiskt hederlig skulle han genomföra en lagavveckling av denna s.k. antiterrorlag. von Vegesack nämner det inte, men den 315 sidor långa The Patriot Act tilldelades kongressledamöterna 15 minuter före votering. Sålunda antogs den i praktiken osedd. De intet ont anande kongressledamöterna (förutom Dr. Ron Paul då, misstänker jag) biföll ett lagförslag som dessutom hade skrivelsen att den inte fick prövas mot USA:s konstitution!

USA:s patriotlag påverkar även oss svenskar, trots att lagen anges vara en antiterrorlag. den ger HOmeland security rätten att ta del av vår e-postkorrespondens samt övervaka våra ekonomiska transaktioner. Den personliga integriteten är idag kraftigt reducerad tack vare den påstådda kampen mot den globala terrorismen (en kamp som dock inte förhindrade vare sig flygande kalsong- och skobombare, det dödliga upploppet mot USA:s ambassad i Libyen eller för all del ens Bostonbomberna). Vi lever närmare George Orwells ”1984″ än någonsin, och vi har i vissa avseenden överträffat hans profetior. Det vi i Sverige inte påverkats särskilt mycket av är inskränkningar i yttrandefriheten.

Vi har ingen förhandsgranskning, vare sig formellt eller informellt.

Men personligen anser jag att detta är en bedräglig garanti för yttrandefriheten. Där vi saknar förhandscensur finns istället ett antal lagar och instutitioner som agerar i efterhand. Som exempel kan nämnas lagen om hets mot folkgrupp som särskiljer vissa grupper av människor som mer än andra åtnjuter juridskt skydd mot s.k. kränkningar.

Enligt 16 kap 8 § brottsbalken, är hets mot folkgrupp att

  1. uppsåtligen,
  2. i uttalande eller i annat meddelande som sprids,
  3. hota eller uttrycka missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt ursprung, etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning.

Man har genom denna lag skapat ett rättskydd som endast utvalda grupper i samhället kan tillräkna sig. Konsekvensen är – vilket vi vet genom rättspraxis – att näringsidkare inte får förvägra kunder p.g.a. kulturell härkomst, att man inte får ha symboler i form av solkors på allmän plats, att man inte får lägga upp texter som hävdar att vita människor är intelligentare än svarta, att homosexuella är promiskuösa. Lagen tillkom i slutet av 1940 för att få stopp på distributionen av antisemitiska trycksaker, och sedan har ändamålet för lagen utvidgats. Sålunda skulle det teoretiskt sett kunna vara straffbart för mig att t.ex. hävda att invandrade muslimer står för den starkaste antisemitismen i dagens Sverige. Detta försätter mig som samhällsdebattör i en besvärlig situation. Det är domstolen som bedömer om jag fällt mitt yttrande med uppsåtet att uttrycka missaktning av en grupp med viss trosbekännelse.

Yttrandefriheten har dock många fler inskränkningar än lagen om hets mot folkgrupp. Man får t.ex. inte sprida konfidentiellt material. Sålunda skulle jag t.ex. inte få publicera ett läkarutlåtande på att en högt uppsatt politiker lider av sinnessjukdom, fastän sjukdomen gör honom högst olämplig för sitt uppdrag. Jag kan inte heller i skrift eller tal uppmana svenska soldater att desertera från sina uppdrag i stridande förband (Afghanistan?) eftersom det är att uppmana annan individ till brott. Inte heller kan jag ta initiativ till en deklarationsbojkott mot Skatteverket eftersom detta är vad lagtexten säger att ”förleda till ohörsamhet mot myndighet”. Ett annat brott som är kopplat till yttrandefriheten är alla sexbilder som 15-17-åringar tar på sig själva (och sina jämnåriga kamrater) med mobil- och digitalkamera. Dessa gör sig skyldiga till barnpornografibrott, liksom alla envar som är straffmyndiga och betraktar eller innehar dessa bilder.

Utöver detta finns civila regelverk och krav som kan inskränka enskilda medborgares åsiktsfrihet. Exempel på detta är medarbetare i public service-företag som inte tillåts skriva blogg (men däremot medges marschera i 1 maj-tåg). Andra exempel är att politiska sympatier kan anses vara skäl till att betrakta vissa människor mindre lämpliga för anställning (medan det å andra sidan kan bli ett diskrimineringsärende ifall man nekas en anställning därför att man vill ha religiösa attribut som strider mot gällande säkerhetspolicy hos arbetsgivaren).

Med andra ord, vi skall inte slå oss för bröstet när vi läser om att yttrandefriheten, informationsfriheten och åsiktsfriheten är reducerad i alla andra länder. Vi har det inte så jäkla mycket bättre här hemma hos oss heller. Och det mesta tyder på att det kommer fortsätta att bli sämre…

Hälsar eder Peter Harold

 

* Jag vet att det heter ”levt”. Men jag måste sluta vara perfektionistisk.

Kommentarer (4)

I Jönköping vill jag inte vara när det går dåligt…

Bästa läsare!

Så har man överlevt ännu en Första maj. Inte för att jag borde förvänta mig annat, även om jag av tradition brukar vara ute på vägarna och fira denna lediga dag. Men igår blev det jobb istället. Lika bra det.

Första maj sägs vara arbetarrörelsens dag, men det finns ingenting som säger att (S), (VPK/V), (SKP), (KPLM-r) och andra extrempartier till vänster om (FP) har monopol på att vara ute och skandera. Tvärtom, de flesta kan få rulla igång ett ”första maj-tåg”. Allt som behövs är att man anmäler det hela som en offentlig tillställning hos Polismyndigheten. Inte helt gratis, men demokratin har ett pris som det heter.

Att Polismyndigheten kan bli involverade i 1 maj-firandet vet vi av nyhetsrapporteringen från Jönköping. Jönköpingsnytt rapporterar

Det här är den största polisinsatsen som Jönköping har haft, säger Göran Gunnarsson, presstalesman vid jönköpingspolisen.

[...]

- Det har gått mycket bra. Vi hade inga problem alls under starten från Västra torget, det hände ett par incidenter på vägen när några motdemonstranter kastade smällare, men dessa tog vi hand om.

[...]

Facit för dagen blev tre bilbränder där bilar tillhörande deltagare från Svenskarnas parti sattes i brand. Nio personer är gripna, av dessa hade fyra förbjuden maskering. En person är gripen för skadegörelse på ett polisfordon. En har gripits misstänkt för misshandel. 29 omhändertogs för störande av den allmänna ordningen.
Fem personer har skadats. Tre är förda till Länssjukhuset Ryhov och två fick vård direkt på platsen.

Om detta är att ”det gått mycket bra” så vill jag för allt smör i Småland inte vara i närheten av Jönköping den dag det inte fungerar så bra enligt polisen…

I övrigt tror jag att det är dags för en offentlig rannsakning av vänsterns fotsoldater. Jag har själv sett dem med egna ögon ”in action”. Vi talar här om en grupp människor med militära ambitioner, helt utanför det demokratiska systemet som låter ändamålet helga de våldsamma medlen. Om en halvfull SD-are med galvaniserat stålrör renderar i månadslång mediebevakning borde vi i jämförelse med AFA-huliganerna ha en årslång nyhetsföljetong om dessa militanta antidemokratiska troll.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (3)

Teater – från briljans till trams

Bästa läsare!

Härförleden mötte jag skådespelaren Björn Gustafson under en shoppingrunda. Ni vet, Emils kompis drängen och Dynamit-Harry. Han är numera en glad pensionär och lever förhoppningsvisare ett lugnare liv än när han som karaktären John Smith körde taxi i farsen ”Kuta och kör” och ertappades vara gift med två fruar – samtidigt.

Björn Gustafson debuterade på vita duken samtidigt som Gösta Ekman d.y. 1956. Förutom att han har en lång karriär som skådespelare bakom sig skall man också notera att det mesta han gjort varit till glädje för tittarna. Med betoning på glädje. Det var nog framför allt ovan nämnda pjäs – Kuta och kör – som jag insåg vilken kompetent skådespelare Björn Gustafson var även på scenen. Vad jag tänker på är hans egenskap att alltid framstå som naturlig i varje situation, vare sig det är som dräng, dynamitard eller bigamist.

Från andra änden av teaterkonstens kvalitetindex hämtar jag ett exempel från Sveriges Radio, av en händelse utsänt just idag. Det är kortpjäsen ”När Löfvén blivit statsminister och åker till ett demokratiskt Syrién” som spelades av Radioteatern i P1. På 3½ minut hann man med en rejäl dos politiskt korrekt trams. Gestaltat som ett nyhetsreportage av det alltid sanningsförvrängande Fox News (åtminstone är det SR:s andemening att det är detta som Fox sysslar med) rapporterade man om den socialdemokratiske statsministern Stefan Löfvén som åker till Syrien för att sälja JAS-plan och som förvånas över att den muslimska kvinnliga justitieministern inte förtrycks eller tvingas bära huvudbonad.

Den här typen av teater är riskfri. Att SR-folk helst vill se en socialdemokrat som statsminister är den minst dolda hemligheten på det företaget. Att man tror sig vara mer neutrala och opartiska än FOX NEWS tillhör en vanföreställning som är djupt ingrodd i SR och som man torgför på Goebbelskt manér. Att kritisera krigsmaterielexport är definitivt riskfritt i SR. Att skapa en fantasi om att kvinnor aldrig förtrycks i islamska länder är mer regel än undantag. Kritiken kommer på sin höjd från anonyma skribenter i bloggosfären och är ett uttryck för näthat, främlingsfientlighet, sexism, … … …

Det hör inte till vanligheten att jag slår på P1 under eftermiddagarna, men varje gång – och jag menar VARJE GÅNG – så hamnar jag i program som förhärligar det som ligger den politiska vänstern närmast. Något ifrågasättande från programledaren hörs sällan, och kommer det någon invänding så är det närmast i stil med ”kan man inte göra något mer radikalt” eller ungefär ”varför vänta med att konfiskera kapitalisternas egendomar” och motsvarande teser. Debatt á la SR är att låta en gråsosse prata med en kommunist.

Jag förstår inte varför vi skall spendera licenspengar på den här skiten. Det här tramset skulle de lika gärna kunna få producera i någon unken närradiostation på egen bekostnad. Jag skulle nog föredra att studion ligger i radioskugga, men i demokratins namn kan jag acceptera att de svenska nordkoreanerna från SR kan få ligga och brusa på en egen frekvens. Det finns så många andra samhällsfrågor som vore angelägna att diskutera via SR P1. Framför allt skulle samhällsdebatten må gott av en utökning av Ring P1 utan åsiktsregistrering och PK-filtrering.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (6)

Myt, påstående eller bara ett annat påstående?

Bästa läsare!

Jakten på sanning är i mycket en skönhetstävling. Härom året reflekterade jag lite över det besynnerliga i att Sveriges regeringen lagt upp en hemsida med information vars syfte var att bemöta ”myter” som kommer till uttryck i sociala och alternativa medier. Min åsikt var att jag år 2006 röstade på ett parti som avsåg att bilda en regering som var helt emot tanken att staten skall bedriva opinionsbildning. Det löftet har svikits flera gånger om. Att sedan sanningsministeriet framförde tvivelaktiga argument gjorde inte saken bättre.

Någon bättring har inte skett. Visserligen har hemsidan reviderats och ordet ”myt” har ersatts med ”påståenden”. Ändringen är kosmetisk och syftar nog mest till att minister Erik Ullenhags smeknamn ”Myten” skall falla i glömska. Listan över ”påståenden” har utökats. Men det som är mest intressant är att åtgärden visar på att det skett en maktförskjutning i opinionsarbetet. sajten Fria Tider (paleokonservativ/libertariansk partipolitisk obunden) noterar att ett av ”bemötandena” på regeringens hemsida är riktat mot en av sajtens artiklar. Fria Tider skriver:

Dementin publicerades idag på morgonen på regeringens särskilda hemsida om invandring med rubriken ”Vanliga påståenden om invandring”. Sidan har samtidigt gjorts om och de påståenden om invandring som regeringen vill bemöta på hemsidan kallas inte längre ”myter” utan ”påståenden”. Antalet har dessutom ökat från tretton till sjutton stycken.

”På nätet cirkulerar påståenden som räknar upp olika förmåner som en nyanländ arbetslös mamma med tre barn kan få. Beräkningen baseras på ett specifikt exempel som har konstruerats enkom för att maximera påstådda bidrag på ett sätt som inte är möjligt i praktiken”, skriver regeringen och fortsätter.

”Man kan till exempel inte ha föräldrapenning för samma tid som man har etableringsersättning”.

Flera som hört av sig till Fria Tider upplever regeringens formulering vilseledande. I Fria Tiders uträkning om att en invandrarmamma kan få nästan 22 000 kronor skattefritt varje månad ingår nämligen inte föräldrapenning, vilket regeringen felaktigt försöker ge sken av. Däremot uppmärksammade Fria Tider att en nyanländ invandrare, utöver etableringsstödet, kan ansöka om retroaktiv föräldrapenning.

Jag själv har inte tid att validera de olika ståndpunkterna utifrån sakfrågan, men jag betraktar spörsmålet med stort intresse eftersom det är ett mediefenomen. Det är också intressant att läsa regeringskansliets texter mellan raderna. bara inledningen väcker frågor och tankar:

Svenska folket är, i jämförelse med flera europeiska länder, mer positiva till invandring och invandrare. Men även i Sverige finns främlingsfientlighet och diskriminering.

Läser man Erik Ullenhags rader precis som han vill att vi skall läsa dem så riktas informationen till etniska svenskar för att bemöta svenskar som diskriminerar invandrare eller svenskar som är främlingsfientliga. Och därefter adresserar han vilka ”brott” dessa svenskar begår, även om formuleringen är intet förpliktigande:

Jag och regeringen för en aktiv politik mot antisemitism, islamofobi, antiziganism, afrofobi och annan främlingsfientlighet.

Åter kan vi notera att etniska svenskar inte ingår i frågans intresseområde. Jag vet inte om regeringen över huvud taget beaktar fientlighet eller rasism riktad mot etniska svenskar. Regeringen skapar därmed en bild av att denna inte finns. Men däremot ligger man bakom synen att etniska svenskar är främlingsfientliga, diskriminerar, uttrycker antisemitism, islamofobi, antiziganism och afrofobi. För att få stöd för detta resonemang måste man vara selektiv i kritiken. Framför allt måste man bortse från det faktum att antisemitismen i Sverige inte grundar sig på ett utbrett svenskt judehat, utan istället står på en plattform som tillhör den muslimska trosuppfattningen. Just folkgruppen judar avhandlas i Koranen, ofta i fientliga termer. Liksom övriga icke troende muslimer. Men att påvisa detta, det är islamofobi…

Ämnet är svårt, och jag tror att Erik Ullenhag har ett gott syfte till att agera som han gör. Men man kan inte resonera om såna här komplexa saker genom att göra ”listor” över ”myter” och ”påståenden”. det finns nämligen inte en absolut sanning. I vart fall kan man inte förvänta sig en seriös diskussion utifrån det underlaget (och därför känner jag att även denna bloggpost blir för kort). Men det är kanske det Erik Ullenhag är ute efter – nämligen att vi inte skall diskutera?!!

Efter tidigare regeringars åsiktskampanj ”Om detta må ni tala om” har vi fått ”Om detta må ni hålla käft om”. Ullenhags skapar en politisk arrogans som är skrämmande. Det är på tiden att de politiskt korrekta opinionsbildarna slutar fäkta mot väderkvarnarna som de tror är högerextremister, och istället tar en seriös debatt utan att klistra nedvärderande epitet på meningsmotståndare och meddebattörer. Ett påstående kan inte bekämpas som en myt bara genom ett annat påstående. Gör om, gör rätt, Erik. Eller hellre, låt bli!

Hälsar eder Peter Harold

I mediebruset:
SvD: ”17 påståenden om invandringen bemöts av regeringen”.

Kommentarer (10)

Tack för reprisen, sexan-killen.

Bästa läsare!

Iförrgår kväll satt jag faktiskt och tittade på TV. P.g.a. ett tekniskt fel hade Kanal 6 inte kunnat sända en Star Wars-film med ljud tidigare i veckan. Och med tanke på att stumfilmskonceptet passerat sitt ”bäst-före”-datum med råge så blev det en del gnissel bland TV-tittarna. Därför bestämde sig kanalen för att sända filmen på nytt under lördagskvällen utan reklampaus. Eftersom jag inte hade mycket annat för mig valde jag att bänka mig i grannens TV-soffa.

Min första notering var att jag vant sig vid reklampauser, i vart fall urinblåsan och fikatarmen. Så efter ett tag började jag fundera på när det skulle vara möjligt att lämna soffan utan att missa alltför mycket av handlingen. Det visade sig att jag kunde gå när som helst. I vart fall under krigsscenerna. Det fäktades i tid och otid med lasersvärd. Jag började gäspa. Ännu mera fäktning och mera raketflygplan som fällde ut vingarna i den vakuumfyllda rymden… gäsp igen.

Vad allt skulle leda till var ganska uppenbart. Jag har ju trots allt sett de första riktiga Star Wars-filmerna när jag var ung. Det intressanta i filmen för min egen del var nog det som biopubliken inte köpt biljett för. Det flögs, sprängdes, swoschades och swischades i fyra dimensioner. Till en början trodde jag att de med röda lasersvärd var onda och de med blåa var goda (politiskt sett skulle den tesen kunna fungera i min värld), men insåg efter någon timma att färguppdelningen inte var helt konsekvent. Här skulle jag ju kunna kritisera manusförfattaren som i övrigt inte gjort mycket för att bryta mot det förutsägbara, som t.ex. att ”hjälten” skulle falla för den onde kanslerns lockelser utan att begripa att han blev lurad. Jag skulle också kunna skriva några rader om att Natalie Portman i denna film gjorde en överskattad skådespelarprestation. Men jag låter bli att vara elak. Istället vill jag belysa det som gjorde mig intresserad av den här rullen.

Filmen var nämligen fylld med referenser om våra kära politiker och deras lömska spel. Alltså nu, anno 2013, och inte i en avlägsen framtid. När kanslern avpolletterade senaten till förmån för bildande av sitt intergalaktiska Imperium med sig själv som despot i fredens tjänst och i trygghetens namn, och alla applåderade entusiastiskt, kändes det som…. Barack Obama-fenomenet….!

Eftersom jag är måttligt intresserad av dataanimerade specialeffekter blev det bara politiken som intresserade mig. Jag är väl miljöskadad, måntro. Så där satt/låg jag i soffan och funderade på om biopubliken/TV-tittarna  reflekterade över de i mina ögon tydliga referenserna till godhetens attacker mot demokratin.

F.ö. uppstod en önskedröm medan jag tittade på filmen. Den rödskäggige mannen med sin bögiga brittiska accent skulle jag väldigt gärna se spela karaktären professor Philip Mortimer från Edgard P. Jacobs albumserie ”Blake & Mortimer”. Jag tror att de äventyren är mer i min smak. Jag är trots allt väldigt jordnära.

Hälsar eder Peter Harld

Kommentarer (2)

LO-ekonom välsignar skuldbergets växande höjd. Dock icke jag.

Bästa läsare!

Jag tvivlar på att nationalekonomi är vare sig en konst eller en vetenskap. Jag läser i all hast LO-ekonomen Torbjörn Hållös debattartikel där han menar att EU:s ekonomiska åtstramningar är fel, och hänvisar till en påstått felaktig analys från två forskare där de menar att en nationell skuldsättning på över 90% av ett lands BNP leder till negativ tillväxt. Den formell som forskarna använt var felaktig, och detta tar Hållö som intäkt för att skuldsättningen inte alls hämmar tillväxten.

Vad som är sant och falskt inom nationalekonomi är svårt att avgöra. SvD:s krönikör Andreas Cervenka noterade i sin blogg att ”det är något som inte stämmer” fastän inlägget egentligen handlade om att det inte var någonting som stämde över huvud taget - enligt gängse kunskap om nationalekonomi. Han beskriver läget väldigt målande:

Alla som känner att ni har full koll på i vilken riktning världsekonomin är på väg: hatten av, hedersbetygelser, handkyss och allt det där.

För många andra framstår läget som lite mer svårbegripligt. Alla siffror som varje timme susar förbi som pusselbitar i överljudsfart gör tyvärr inte mycket för att skingra de mentala dimmorna.

LO-ekonomen Hållö är mer säker på sin sak och påstår (liksom tidigare?) att sparsamhet visat sig inte alls vara en dygd eftersom det varit fel i ett excel-dokument som två ekonomer tagit fram. 90%-ig statsskuld, det är en fis på dasset, verkar Hållö tänka glatt. Låt oss låna mera pengar. Och med ”oss” menas ju underförstått staten, vilken kan göra mer för lånade pengar. Bra för tillväxten. Tra-la-la!

Den slutsatsen är lika giltig som att jag varje dag får låna tvåhundra spänn av just Dig, min käre läsare.

För dessa två hundralappar köper jag dagens tårta. Gräddtårta på måndag, frukttårta på tisdag, chokladbrownietårta med smultronmousse på onsdag, blåbärsmarängtårta på torsdag, prinsesstårta på fredag, schwarzwaldtårta på lördag, och på söndag en härlig smörgåstårta med lax och renkött. Jag kommer bli fet som en gris, vilket utgör min fysiska tillväxt. Jag kommer säkert att växa för var månad som går, kanske i flera år. Sen en vacker dag slutar du låna ut pengar till tårtinköp. Ja, du din snåle jävel vill till och med ha tillbaka dina pengar. Och det enda jag kan erbjuda är endast sådant som kan betalas in natura. Så till dig, min pressumtive kreditgivare, kan du bara förvänta dig att ha sex med moi, en 240 kilos dallrande fettklump. Några pengar i återbetalning blir det inte. Sug på den ni, alla nationalekonomer.

Jag vet att denna burleska liknelse haltar i en omedelbar jämförelse med vissa ekonomers övertro på skulden som frälsande spridare av rikedom, men ni läsare förstår poängen jag vill ha sagd. Man kan inte låna pengar i syfte att skapa tillväxtsiffror. Förvisso är det tekniskt möjligt; bankerna tjänar på att försätta oss allt djupare i skuld. Visst, vi får också råd att köpa dyrare bostadsrätter ju mer vi får låna av banken. Men det som är mer burleskt än en flerårsförbrukning av tårtor är den märkliga omständigheten att vi betalar för ett värde som överstiger vad den faktiska fysiska kostnaden är för vår bostad. Värdet uppstår genom psykologisk magi av den plats som bostadsrätten/villan befinner sig på. Priset på två identiska hus kan skilja miljontals kronor bara för att den ena befinner sig på rätt sida om en geografisk gräns. Detta är en realitet, men det är också ett manifest för att vi inte bara betalar för ett hus. Vi betalar för de förväntningar en plats ger upphov till.

Om vi hade låtit bli att se den skenande upplåningen som en välsignelse skulle kanske huset på ”rätt sida” av gränsen inte vara övervärderat i förhållande till dess sammanlagda pris utifrån byggkostnad och inredning. Då som nu skulle givetvis inte vem som helst ha råd att köpa huset på ”rätt sida”, utan hänvisas till att köpa det som står på ”fel sida” eftersom reglerna om tillgång och efterfrågan alltid gäller. Men bankerna hade inte haft lika mycket makt över vår vardag. Vissa av oss kanske till och med hade haft mer pengar på bankboken istället för i skuldbrevet. Vi alla skulle ändå fortfarande ha konsumerat datorer, radioapparater, semesterresor, köksrenoveringar och allt annat som skapar tillväxt.

Detsamma gäller ju för stater. Men det finns en skillnad mellan hushållsekonomi och nationalekonomi. Hos den förra är du ansvarig för att siffrorna går runt. Du ställs på bar backe ifall du misslyckas. När det gäller nationalekonomi gäller inte de moraliska grundreglerna. Beroende på politisk kulör hanteras skattebetalarnas pengar till både nytta och onytta. Ägnar sig staten frikostigt mycket åt onyttigheter, t.ex. krigföring, finansiera talanglösa feministers teaterföreställningar om att avskaffa det manliga könet, betala partier 1,2 miljarder för att de skall ha råd att slippa ha partimedlemmar, bjuda in opinionsbildare så att de skall göra reklam för sina politiker (193 miljoner kronor i EU), flyga promenadsugna vargar, etc etc, så måste staten låna pengar för att ens kunna driva det som är fundamentalt nödvändigt för ett land.

När du tecknar ett lån på banken för X miljoner kronor för att skaffa dig tak över huvud (helst i en stadsdel där det talas svenska) har du sannolikt rejäl byxångest. När teatergruppen Fria Radiqaler (eller vad de nu kan tänkas vilja heta) vill sätta upp ”SCUM-manifestet” så har inte kommunens kulturchef det minsta byxångest över att 40’000 eller 60’000 skattekronor pytsats ut till ett gäng fanatiker som skulle göra bättre nytta ifall de tog på sig ett vindställ och försågs med plock-klo och var sin sopsäck. Inte ens om de Fria Radiqalerna får för sig att göra ett da capo tvekar kulturchefen. Mer pengar till allt. Och om hans sons hockeyklubb behöver en ny hockeyhall som är större än grannkommunens så står snart en ny anläggning uppförd. Man plockar bara lite mer pengar av skattebetalarna så löser man alla behov.

Dock kan man inte plocka hur mycket pengar som helst via skattsedeln. Det finns en gräns. Folk kan få för sig att ifrågasätta vad de får för den tvångsinbetalning arbetsgivaren gör. De gamla socialisterna var väl medvetna om detta (till skillnad från dagens). Sålunda skaldade Eugène Pottier om oket från staten i sin revolutionssång:

Ur tredje versen:

Båd’ stat och lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ner.

(L’État comprime et la loi triche,
L’impôt saigne le malheureux)

Det är här den offentliga skuldsättningens välsignelse kommer in. Det är som kiss i byxan; varmt och skönt den första stunden. När det börjar bli svalt kissar man lite till. Och sen lite till. Sen är blåsan tom. Finansministrarna gör samma sak. Någon industri går knackigt och facken vill inte ha arbetslösa medlemmar; staten går in med stöd, finansierat med lån. En annan näring går dåligt, och facket ställer samma krav; staten lånar mer för att kunna subventionera. Ibland är det byggföretagen, ibland bilindustrin; emellanåt bönderna eller livsmedelsindustrin; järnvägarna, flygplatserna, mer kiss i byxan, ännu mera kiss, och statsskulden växer. Jag talar här utifrån ett europeiskt perspektiv.

Till skillnad från Torbjörn Hållö tycker jag att man skall eftersträva att vara skuldfri. Egennyttan med skulder är högst tvivelaktig ur ett moraliskt perspektiv, och sannolikt också ur ett ekonomiskt. Vi tenderar att alltmer se lösen av en skuld som en händelse efter vår egen livstid. Ifråga om bostadsköp är vi redan där; när jag dör är det dödsboet som får reglera vad banken vill ha för resten av min lägenhet. När det gäller statsskulder har vissa nationer ackumulerat skulder som kanske aldrig kan återbetalas. Någon, utöver politikerna, måste gynnas av en sådan finansiell utveckling. Denne någon är definitivt varken du eller jag eller någon annan hederlig skattebetalare. Skuldfrågan är enligt min mening den bortglömda demokratifrågan.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (6)

Och dem skall vi alltså rösta till makten…?

Bästa läsare!

”Omar Mustafa-affären” är inte enbart ett problem för socialdemokraterna som fortfarande uppvisar en skrämmande dålig förmåga att rekrytera lämpliga människor till ledaruppdrag. Även om Mustafa Omar enbart var partistyrelseledamot – troligtvis vald av partikongressen i hopp om att kunna agera röstmagnet i den muslimska sfären eftersom han är ordförande för Islamska förbundet – så är det trots allt en position med ett maktinflytande som är få svenska medborgare förunnat. Många otäcka idéer har blivit verklighet via den socialdemokratiska partistyrelsen. Fast det är en annan historia. Och som jag säger, de svenska socialdemokraterna är inte ensamma om att rekrytera tvivelaktiga politiker, även om jag inte vill använda sossepampen Lars Stjernkvists tolkning.

När det gäller Omar Mustafa så handlade en viss del om kritiken mot honom att han hade låtit islamistiska fanatiker medverka på föreläsningar som han arrangerat. Det är en kritik som är ganska intetsägande så länge man inte också belyser vad syftet med föreläsningen var, och för all del även vad Omar Mustafa uttalat i samband med evenemanget. Jag skulle personligen kunna tänka mig att bjuda in min gamle mattelärare som var en av de rödaste kommunister jag någonsin känt, trots att han såg ut som en liten folkpartistisk fjärt, till en föreläsning om hans ideologi. Att känna sin fiende betyder inte att man sympatiserar med denne. Om kritiken mot Omar Mustafa bygger på denna förbehållslösa beståndsdel ser jag med förtjusning ett mediedrev mot miljöpartisten Mehmet Kaplan som bjudit in samma omdiskuterade islamist som Mustafa till riksdagen. Fast jag tror inte på guilt by association-konceptet.

Nej, det man kan ”ta på” vad gäller Omar Mustafa är exakt samma frågeställningar som rör förhållandet mellan islam som koranen lär ut den och hur vi vill att vårt sekulära samhälle skall se ut. Är dessa två väsenskilda tankegods över huvud taget förenliga? Dessa frågor har ställts till Omar Mustafa, vilket upprör honom:

Grundkritiken gick över till en klassisk utfrågning som de flesta engagerade muslimer brukar få; står jag för kvinnoförtryck, homofobi, antisemitism? Jag har återgett min syn på de stereotypa frågorna i ett flertal intervjuer och bl.a. i en artikel på Aftonbladet.

Tänk om alla vore välsignade med förmågan att kunna avfärda obehagliga frågor med att dessa är ”stereotypa”. Då skulle vi aldrig behöva ha diskussioner i vårt samhälle! Socialdemokrater och vänsterpartister skulle kunna mota bort journalisternas frågor om eventuell skattehöjning efter nästa val som ”konspiratoriska” och just mot vänstern ”stereotypa” eftersom vänstern ju ofta ser brukandet av andras pengar som en stor tillgång i samhällsbyggandet.

Faktum är att just dessa frågor om kvinnoförtryck, homofobi och antisemitism är i högsta grad berättigade att ställa för en person som ges en av de högsta positionerna i Sveriges största riksdagsparti. Det är inte troligt att han fick partistyrelseuppdraget på många andra meriter än att han var ordförande för Islamska förbundet och en potentiell röstmagnet. Men felet består inte i att Mustafa Omar twittrar om radikala muslimer eller frotterar sig med islamister, ty det är hans fullständiga rätt att göra det om han så vill (han är inte den förste sossen som gör det). Nej, felet består i att det socialdemokratiska partiet så blåögt tror att religionen islam är en ofarlig kuriös kulturyttring som ger mångkulturen en färgklick och skapar den mångfald som vi gärna vill ha i vårt land. Plötsligt fick man en reality check som gav partiledningen kalla kårar.

SAP-ordförande Stefan Lövén till TT:

Det går inte att vara förtroendevald i Socialdemokraterna om man inte fullt upp kan stå upp för partiets värderingar om människors lika värde och jämställdhet mellan kvinnor och män. Det är värderingar som vi bygger hela vår politik på. Det är okränkbart.

Mustafa Omar har rätt i att uttalandet från S-ledaren har ett signalvärde riktat mot hela den svenska muslimska sfären i landet. Dilemmat är dock att formuleringen ”människors lika värde” är en floskel vars tillämpning kan ske i högsta grad godtyckligt. I praktiken finns det ingen som lever fullt ut efter denna tes. Inte ens den helgonförklarade Moder Theresa. förmodligen inte udnertecknad heller. Däremot används begreppet som skäl till att exkludera oönskade individer/grupper med motiveringen att de inte står bakom tanken på att alla människor är lika värda. Så länge man tillhör en majoritet kan man ostraffat anklaga enskilda för detta ”brott”. Den drabbade behöver dessvärre inte ens ha sagt det denne fördöms för, det räcker så bra med en illasinnad tolkning.

Nu är detta med islamistiska politiker  inte ett unikum för svensk socialdemokrati. Förutom nyss nämnde miljöpartisten Kaplan har vi också moderaternas Waberi (f.ö. medverkande vid ett av Mustafa Omars skandaliserade evenemang) som vet hur en god muslim skall agera, och gärna berättar om de krav som religionen ställer, samtidigt som han med emfas säger att han står bakom de värderingar som gör honom möjlig som rikspolitiker för Nya Moderaterna:

För mig som troende muslim är det naturligt att försöka leva efter Koranen på samma sätt som det är naturligt för en kristen att försöka leva efter Bibeln. Jag är för jämställdhet mellan könen. Svensk lagstiftning bygger på principen att även homo- sexuella ska ha samma fri- och rättigheter som andra och det tycker jag är bra.

Det här skapar ju ett stort dilemma för alla envar som tyr sig till en religion, och som tar dess urkunder som en absolut sanning. För Waberi kan det inte råda någon tvekan om hur man skall agera som muslim. Det finns ingen skillnad mellan ”ond” eller ”god” muslim, eller ”moderat” eller ”radikal”, enligt honom om man nu får tro hans påstående om att islam har bara en tolkning (av koranen). Att han sedan i verkligheten inte kan leva efter koranen beror på samma skäl som KDS-ledaren Göran Hägglund inte kan dundra i talarstolen att bögar och flator kommer att brinna i helvetet (min tolkning av Korinthierbrevet 6:9-10) och att de skall åtalas för de ”avskyvärda” brott de begått i enlighet med 3:e Moseboken 18:22. Just nu sätter svensk lagstiftning stopp för denna typ av politik. Men det har inte alltid varit så. Och vi har inga garantier att homosexualitet skall vara lagligt för all framtid. Lagen kan alltid ändras av lagstiftarna. Och lagstiftarna är våra riksdagspolitiker.

Det är här den ännu outtalade frågan måste ställas. Hur långt är politikerna som har en religiös värdegrund att gå för att omvandla orden i deras heliga skrifter till lagtext för ALLA? Att Göran Hägglund skulle bli bortröstad ifall han fick för sig att verka förbud mot homosexualitet är nog ganska sannolikt. Men varför kan vi inte få röja undan de tvivel som finns på den muslimska sidan av våra lagstiftare? Och varför skall vi ens rösta på politiker som tror på något som vi själva avskyr, nämligen en religion som vill ersätta demokratin med Guds ord och påstådda vilja?

Alla har rätt till en åsikt. Därför må Mustafa Omar, Mehmet Kaplan och Waberi ställa upp i allmänna val om de så önskar. Men de politiska partierna bör ändå använda omdömet när de rekryterar sina företrädare. Politik är makt. Det är dumt att ge makt åt den som kan skada en.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (3)

Big 1984 och värmerekord under försenad vår

Med reservation för stavfel;
har inte tid at korrekturläsa.
Trevlig helg, kära läsare!

Bästa läsare!

Nu har blodtrycket åkt upp. Jag har läst tidningen. Trots att det är lördagsmorgon och jag har en hel del familjebestyr att pyssla med idag – skall in till stan och köpa en el-bas till dottern – så var jag dum nog att slå igång datorn till frukost. Min dag är ruinerad.

Men låt mig först börja med en god nyhet. Libertarianen och den forne republikanske kongressmannen Ron Paul har skickat ut ett pressmeddelande om att han grundar The Ron Paul Institute for Peace and Prosperity. Syftet är att formalisera arvet av hans politiska tankegods beträffande USA:s utrikespolitik, där hans åsikt är att landet måste sluta leka världspolis.  Ron Paul-institutet är också en plattform som skall arbeta mot de krigshetsande neo-konservativa genom en koalition över partipolitiska och ideologiska gränser. Jag önskar Ron Paul ett uppriktigt lycka till.

Tillbaka till galenskaperna i morgontidningen. Vi kan snart se fram mot ett nytt värmerekord. Detta sägs av Svenska Dagbladet trots att gräsmattan på grannens trädgård är gömd under 2 decimeter snö. Och då är det ändå snönivån på tomtens solsida. Trots det... VÄRMEREKORD PÅ GÅNG!

sb värmerekord sen vår

Det är bisarrt att tala om ett värmerekord när vi haft oavbruten vinter ända sedan slutet av november månad. Allt trams om att räven raskar över slasket är nertryckt i klimatalarmisternas halsar. Trots det tar de svenska rödgröna journalisterna varje tillfälle i akt att prata ”värmerekord”. Det är något öststatligt över de svenska medierna. Ja, rent av nordkoreanskt.

Varför bryr jag mig? Det är väl lättare att låta bli att läsa tidningen, inte sant. Sorry, jag tänker inte låta de statssubventionerade propagandabladen stå oemotsagda.

Medelst scrollning dök nästa vansinnesnyhet upp. Medan jag började skriva den här postningen har länken från SvD:s förstasida försvunnit, men artikeln ”Big data gör om världen i grunden” finns att läsa här. Och om ni i det föregående exemplet läser in journalisternas klimatnoja på obefogade grunder tycker jag att ingressen här talar för min tes.

sb bigdata recension

Man måste antingen miljöpartist, kommunist eller nymoderat för att känna att George Orwells ”1984″ upphöjt med tiopotens löser alla våra problem. För det är ju vad SvD skriver i artikelns ingress. ”Big data” är ett skrämmande koncept där all elektronisk kommunikation på Internet och via e-post lagras för all framtid och scannas genom av CIA, FRA eller andra myndigheter som har användning för informationen.

Artikeln i SvD är Sam Sundbergs recension av boken ”Big data” som beskriver konceptet. Man redovisar projektets potential inom medicin- och vårdindustrin. Man kan också skapa intelligenta översättningsverktyg. Man kan också övervaka trafiken och förebygga olyckor, påstår man. I vart fall kan man konkret mäta bilisternas blodtryck och samtidigt se fordonens position och aktivera trängselavgifter. Med andra ord, vi låter tekniken styra populationens beteende. Jag anser att det är illa nog att lyda politikernas nycker; att även låta maskinerna göra oss människor till lydiga robotar… det är skrämmande.

Lägg därtill att det kommer bli fullt möjligt att studera dig genom full access till din kommunikation. Och hur går det med privatlivet när vi i framtiden inte kommer få ha lagring i våra hårddiskar utan istället skall hänvisas att lagra alla filer på det s.k. molnet? Ja, vi ser ju redan exempel på att lagstiftare (i Frankrike) vill tvinga på Internetanvändare program som registrerar ifall de sysslar med illegal nedladdning.

Vi måste vara realister. Ingen människa kan leva till 100% efter lagens ord. Jag umgås frekvent med poliser, och även de menar att det är en omöjlighet även för dem i sin vardag att klara sig från att begå något som strider mot lagar och förordningar. Lägg därtill att vi andra dödliga ju knappt känner till en bråkdel av alla dessa regler.

När staten – eller av staten utsedda institutioner med tilldelat tillstånd att agera rättsligt – nu har tillgång till våra privatliv så öppnar det för ingripanden när det passar staten enligt dess godtycke. Tillämpar staten nolltolerans blir det kö till domstolarna (såvida inte övervakningssystemet görs intelligent och skickar ut böterna per automatik utan mänsklig inblandning av handläggare hos vare sig polisen eller domstolarna?). Det är därför troligare att man agerar mot dem man vill hindra. En politisk regim som har tillgång till alla data kan försätta sina politiska motståndare i limbo genom att rikta rättsliga handlingar mot dem. Hitler gjorde så. Stalin liksom Mussolini. Även tsar Putins meningsmotståndare brukar få sitta i buren i samband med val. Inget av detta är egentligen science fiction eftersom redan idag har utrikesminister Carl Bildt tillgång till FRA:s databas vars innehåll han efter statens tycke distribuerar till omvärlden. Det är bara en fråga om moral för att förhindra ett fullbordande av George Orwells politiska dystopi. Vi har inga garantier för att våra politiker har den moralen att låta bli att övervaka oss från vagga till grav via webb, bilköer, butiksinköp, hotellbesök, telefonkonferenser, böner, kärleksbrev, läkarjournaler, skvaller, etc. etc.

Det är hög tid att vi börjar formulera ett alternativ till denna utveckling. Ja, det är hög tid att vi tar tillbaka vår frihet som vi lagt i politikernas händer. Det har länge varit hög tid att agera.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (6)

Ron Paul gick till val på det här!

Bästa läsare!

Svenska Dagbladets utrikesanalytiker Therese Larsson skriver på sin tidningsblogg att det är slut på det europeiska gratisätandet. USA behöver sitt planerade missilförsvar på hemmafronten nu när den koreanske lillgrisen grymtar med sin Kina-puff. Therese beskriver att vi plötsligt har anledning att svettas:

Du ska vara försiktig med det du ber om, sägs det, för risken finns att du faktiskt får vad du önskat.

Lite så känns det med USA:s engagemang i världen just nu. Här har vi européer knorrat i decennier om hur amerikanerna sett sig som hela världens insatsstyrka och tagit sig rätten att invadera Irak eller låsa in (misstänkta) terrorister på Guantanamo och kasta bort nyckeln. Vi har med all rätt ropat på folkrätt, internationell rätt, mänskliga rättigheter eller vad vi kommit på för att få USA att dämpa sig en smula. Ändå klagas det runt om i Europa på att amerikanerna vänder sig allt mer inåt. Att de struntar i Syrien och låter fransmännen ta befälet i Libyen och Mali.

Men framförallt muttras det om att Barack Obama gör allt han kan för att hålla vår krisande kontinent på armlängds avstånd, och istället riktar blickarna mot ett allt viktigare Asien.

As a matter of fact är jag vän av tanken att USA inte skall vara världspolis. Ifjol kunde besökare av Skrivarens Blogg läsa om mitt stöd till den republikanske kongressmannen Ron Paul som under det republikanska primärvalet ensam av alla tilltänkta presidentkandidater hade som högsta prioritet att USA:s försvar skall användas till att försvara USA. Landet har inte råd att leka världspolis, förutom att det inte ens är moraliskt försvarbart att ha den rollen. Jag delar den synen, och att Barack Obama i bästa fall själv börjar inse detta är ett plus.

Fast Therese Larsson ser den hittillsvarande politiken som ett utfall för att vi gömt oss i mammas kjoltyg:

 

Det kommer få konsekvenser – inte minst för EU. På vår kontinent har vi de senaste 60-70 åren vant oss vid att gömma oss bakom USA:s kjolar och låta amerikanska skattebetalare stå för stora delar av den europeiska säkerheten. Det är inte bara Sverige som med sitt enveckasförsvar litar på att grannländerna ska komma sättandes om vi blir anfallna. Franska uträkningar visar att den sammanlagda europeiska försvarsbudgeten minskade med 12,5 procent mellan 2009-10, och av NATOs 28 medlemsländer (varav 21 är med i EU) var det 2011 bara Frankrike, Storbritannien, Albanien och Grekland som förutom USA satsade de 2 procent av BNP på försvaret man kommit överens om.

Nu skall man ha i åtanke att Franklin Roosevelt (D) var den president som hade störst ambition att göra USA till en internationell storspelare. Vi minns hur han gladeligen kom i konflikt med Japan (bl.a. låg Roosevelt bakom en långvarig bojkott mot Japan som sedan ledde fram till attacken mot Pearl Harbour; ett historiskt faktum man bör minnas med tanke på dagens bojkotter som USA driver). När Truman var president delade han Frankrikes och Storbritanniens syn att Tyskland inte skulle få bygga upp sin armé till en sådan nivå att landet kunde skydda sig själv mot Sovjetunionen, utan man valde istället att låta USA etablera sina baser där. USA hade under de följande åren ett eget intresse av att vara i Europa för att snabbare kunna agera i händelse av en Sovjetisk attack.

Vad som är lite förvånande är att USA stannat kvar i Europa trots att Kalla kriget är över. Förvisso har det till stor del skett på bekostnad av amerikanska skattebetalare, men inget säger ju att det inte är militären själv som önskat vara kvar i Europa för att trygga sin försörjning av anslag.

Efter att EG bildats har det funnits en ambition att medlemsländerna skall skapa en gemensam förmåga att försvara sig mot yttre fienden. Med EU har vi en gemensam utrikespolitik (tyvärr), och med denna följer också ett samarbete kring militära spörsmål. Vi vet att Sovjetunionen gick på pumpen när de gick in i Afghanistan (för att få access till Indiska Oceanen), så frågan är om ett samlat Europa utan USA:s stöd verkligen skulle ha lagt sig platt ifall Sovjetunionen bröt sig genom järnridån? Varför skulle de europeiska arméerna vara sämre än de afghanska berggerillorna?

Nej, USA:s närvaro i Europa har varit strategisk. Måhända har de europeiska politikerna tyckt att den amerikanska arsenalen på europeisk mark varit en trygg bonus. Men europeisk säkerhetspolitik har under de sista 20 åren knappast stått eller fallit p.g.a. den amerikanska närvaron. Och var det bara Sovjetunionen USA ville skydda sig mot?

Nu när USA inte tänker etablera sitt missilförsvar i Europa kan vi ställa oss frågan om vad vi behöver det till. För att försvara oss från ryska kärnvapenattacker? Teoretiskt sett ja. Men endast en galning startar ett kärnvapenkrig. Putin är inte galen; han är bara självisk. Ryssland behöver inte skjuta atombomber på oss för att ge Europa problem. De behöver bara stänga ventilen i sina pipelines så att vi står utan gas och olja.

Det är möjligt att USA i en framtid behöver sitt missilförsvar som skydd mot Korea. Med hjälp av mainstream media kan Barack Obamas sponsorer (militärindustrin och storbankerna) säkert skruva upp paranojan så att ett missilförsvar också behövs för att skydda USA från Iran (fast helst av allt vill de nog allt ha ett helt nytt krig). Själv tycker jag att Barack Obama först av allt skall se till att sluta sponsra samma rebeller som Saudiarabien står bakom i Syrien, vilka genom det väpnade upproret vill omvandla det hyfsat sekulära Syrien* till en teokratisk diktatur. Med andra ord: Barack Obama borde i sin helhet följa vad Ron Paul lovade. Först då har Obama gjort sig förtjänt av sitt fredspris som han fick av skämtarna på Stortinget i Oslo.

Hälsar eder Peter Harold

 

(*) Allt är relativt när vi talar om Mellersta östern.

Kommentera

Typ, förbjud privata livsmedelsbutiker då, bah!

sb skoldebatt

 

Smickrande sällskap; två bloggare om ämnet, den ena
arbetade aktivt för skolpengens införande på 1980-talet,
den andre arbetar  aktivt för att ta bort den trettio år senare.
Och ändå är Jonas Sjöstedt flera år äldre än jag! 
:-)

 

Bästa läsare!

Vad Lärarnas Riksförbund är för en slags organisation har vi vetat länge. Så därför är jag inte alls förvånad när jag läser den intervju med deras ordförande Metta Fjelkner som publicerats i SvD under rubriken ”Politikerna vågar inte ta i vinstfrågan”. Då får jag rycka in och göra politikernas jobb…

Jag anser att ett privat företag skall ha rätt att bedriva skolverksamhet. Och det är logiskt att det företaget skall få avkastning för sin drift. Och det är eleverenas föräldrar eller målsman som skall ha rätt att välja om barnet skall gå i en kommunal, privat eller kooperativ skola. Sedan kan vart och ett utbildningsställe ha sin för- och nackdel. Men juryn skall bestå av föräldrarna och deras avkomma. Det är trots allt de som finansierar den skolpeng som är kopplad till ungen man knullat fram.

Så till LR:s vinstfientliga partsinlaga enligt SvD:

Hon [Mette Fjelkner] menar att de ledande politikerna inte fullt ut vågar ta i frågan om vinster.

– Vi har inget politiskt gehör, och det finns inga förslag till beslut från politikerna. Jag föreställer mig att politiker inte vågar ta tag i det här. Vissa vill inte ställa till med en politisk storm, säger Metta Fjelkner till SvD.

Det kan faktiskt bero på att politikerna har en annan insikt än Metta Fjelkner och inte delar hennes bild. Vi har kanske kommit så långt i samhällsutvecklingen att man törs lita på att föräldrar kan göra egna val och se till sina barns bästa. Det kan också vara så att man inser att ägarformen är det sekunda, och kunskapsförmedlingen det primära. Visst kan man smutskasta friskolorna och klaga på att deras elever får höga betyg, men den förälder som är missnöjd med sin skola väljer bort den. En vinstdriven skola går med förlust så snart den inte kan leverera den utbildning som föräldrarna/eleverna efterfrågar eftersom de kommer att byta skola. Att tvångsansluta elever till en kommunal skola tar bort den sista möjligheten för en ambitiös elev från gettot i förorten att använda skolan till vad den ursprungligen var tänkt för. Undervisning alltså, kanske jag skall förtydliga.

– Vi har varit inne på tanken att vinster bör förbjudas. Personligen tycker jag att man verkligen borde se över det här.

Att förbjuda vinster betyder att man inte vill låta privata intressen driva skolorna, så Mette Fjelkner kan lika gärna skippa skitsnacket och säga ärligt att hon är emot privata skolor.

Sverige är unikt när det gäller att tillåta skattefinansierade skolor drivas som aktiebolag med en möjlighet för ägarna att plocka ut vinster.

Ja, och alternativet – som praktiseras i de andra länderna – är att de privata skolorna inte finansieras med skolpeng, utan att föräldrarna betalar ungens privatskola med egna pengar. Och det tror Mette Fjelkner gynnar Muhammed, Abdullah, Farisa och Fathuma i Tensta, Rinkeby, Bergsjön, Rosengård… etc etc? Jodu, det kryllar ju av mångmiljonärer i dessa stadsdelar, det vet vi ju alla [/ironi].

– Vi har inte ett problem med stora övervinster som försvinner från skolan i dag. Däremot finns det anledning att skärpa kraven för ägarbiten. Det är viktigt att ägarna kan uppvisa en långsiktig ambition, och att det säkerställs om det kommer nya ägare.

Men vad säger kärringen människan nu då? ” – Vi har inte problem med stora övervinster som försvinner från skolan idag”. Vänta, vi tar det en gång till så att Mona Sahlin hänger med ifall hon också läser det här: ” – Vi har inte ett problem med stora övervinster som försvinner från skolan i dag.” Mette Fjelkner ser inte att dagens vinstdrivna skolor utgör ett problem för att de tar ut vinst. Idag. I så fall – och ursäkta mig att jag försöker framställa mig som logiskt tänkande – kan det ju inte vara de privata friskolornas fel att svenska kids presterar allt sämre i enlighet med statistiken som OECD redovisar. Vilket ju debatten handlat om sedan SR:s sändning igår.

Så vad är problemet? Tja, sannolikt någonting annat än att skolor går med vinst. Det kan även kommunala skolor också göra. Överskottet får dock inte rektorerna behålla, utan pengarna går tillbaka till den kommunala kassan och används till alla möjliga underligheter. Som utbildningar för politiska extremister.

LR:s problem är inte att eleverna blir allt mer obildade. Nej, deras problem är helt ideologiskt. Jag ber här läsaren göra sig tankeexperimentet att vi bara får ha en typ av livsmedelsaffärer. Lek med tanken att det är ett statligt eller kommunalt Konsum. Inget ICA, inget Willy, inget Hemköp, absolut inte CityGross, inget Lidl, Reitan eller Vi och Netto. Inte ens ett Pressbyrån. Allt du har att välja på är Konsum.

Någon som ler förnöjt åt denna ”möjlighet”?

Nä, tänkte väl det. Men om skolan kan vi resonera på det här viset. Underligt.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (7)

Older Posts »
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.