Bästa läsare!
Jag satt på dasset igår och läste en över sju år gammal artikel i SvD om tryckfriheten i Sverige under 2:a världskriget, även om rubriken utgick från det mer allmängiltiga ”Kristider sätter yttrandefriheten under press”. För informationens skull skall sägas att jag läste artikeln i min mobiltelefon – jag har alltså inte ett upplag av dagstidningar (dasstidningar) från 2005 i min toalett. Jag har inga dagstidningar alls (däremot några böcker och lite bilbroschyrer). Känner jag måste poängtera detta så att ni läsare inte får en grav missuppfattning om min förmåga att städa. Eller oförmåga.
Artikeln tar avstamp i ett bevingat citat från den dåvarande justitieministern Karl Gustaf Westman (Bondeförbundet, nuv. C) yttrat i riksdagen den12 juni 1940:
Ett folk kan inte gå ut i ett krig som en diskussionsklubb. Alla har vi fått se bevis för hur en diktatur i en enväldigt styrd stat kan samla folkets alla krafter till handling och utkräva det yttersta av de enskilda som åtlyda envåldshärskarens befallningar. En kraftlös stat kan icke bevara livet i dessa tider av våldsamma påfrestningar. Folkets krafter måste samlas och spännas.
Anledningen till hans uttalande var ett önskemål om att riksdagens förstakammare skulle bifalla en proposition om att återinföra förhandsgranskning som censurverktyg vid krigsfara. Syftet var att få tyst på alla de nazi-kritiska artiklarna som publicerades i den då alltjämt fria pressen. Lagförslaget antogs och Sveriges regering (då en samlingsregering) fick formellt rätten att stoppa tidningarna före utgivning. I praktiken saknades resurser för en sådan censurapparat, men makthavarna lyckades i samförstånd begränsa tryckfriheten/yttrandefriheten. Istället lade man fokus på att granska svenska folkets brevskrivande; alltså den tidens motsvarighet till FRA.
Thomas von Vegesacks artikel resonerar sig framåt i tiden till The Patriot Act som antogs under president George W Bush regim efter nine eleven, och som jag vill påpeka fortfarande under president Barack Obamas ledning är i högsta grad i verkande – trots utdelning av Fredspris etc. Om den sistnämnde presidneten vore det minsta moraliskt och politiskt hederlig skulle han genomföra en lagavveckling av denna s.k. antiterrorlag. von Vegesack nämner det inte, men den 315 sidor långa The Patriot Act tilldelades kongressledamöterna 15 minuter före votering. Sålunda antogs den i praktiken osedd. De intet ont anande kongressledamöterna (förutom Dr. Ron Paul då, misstänker jag) biföll ett lagförslag som dessutom hade skrivelsen att den inte fick prövas mot USA:s konstitution!
USA:s patriotlag påverkar även oss svenskar, trots att lagen anges vara en antiterrorlag. den ger HOmeland security rätten att ta del av vår e-postkorrespondens samt övervaka våra ekonomiska transaktioner. Den personliga integriteten är idag kraftigt reducerad tack vare den påstådda kampen mot den globala terrorismen (en kamp som dock inte förhindrade vare sig flygande kalsong- och skobombare, det dödliga upploppet mot USA:s ambassad i Libyen eller för all del ens Bostonbomberna). Vi lever närmare George Orwells ”1984″ än någonsin, och vi har i vissa avseenden överträffat hans profetior. Det vi i Sverige inte påverkats särskilt mycket av är inskränkningar i yttrandefriheten.
Vi har ingen förhandsgranskning, vare sig formellt eller informellt.
Men personligen anser jag att detta är en bedräglig garanti för yttrandefriheten. Där vi saknar förhandscensur finns istället ett antal lagar och instutitioner som agerar i efterhand. Som exempel kan nämnas lagen om hets mot folkgrupp som särskiljer vissa grupper av människor som mer än andra åtnjuter juridskt skydd mot s.k. kränkningar.
Enligt 16 kap 8 § brottsbalken, är hets mot folkgrupp att
- uppsåtligen,
- i uttalande eller i annat meddelande som sprids,
- hota eller uttrycka missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt ursprung, etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning.
Man har genom denna lag skapat ett rättskydd som endast utvalda grupper i samhället kan tillräkna sig. Konsekvensen är – vilket vi vet genom rättspraxis – att näringsidkare inte får förvägra kunder p.g.a. kulturell härkomst, att man inte får ha symboler i form av solkors på allmän plats, att man inte får lägga upp texter som hävdar att vita människor är intelligentare än svarta, att homosexuella är promiskuösa. Lagen tillkom i slutet av 1940 för att få stopp på distributionen av antisemitiska trycksaker, och sedan har ändamålet för lagen utvidgats. Sålunda skulle det teoretiskt sett kunna vara straffbart för mig att t.ex. hävda att invandrade muslimer står för den starkaste antisemitismen i dagens Sverige. Detta försätter mig som samhällsdebattör i en besvärlig situation. Det är domstolen som bedömer om jag fällt mitt yttrande med uppsåtet att uttrycka missaktning av en grupp med viss trosbekännelse.
Yttrandefriheten har dock många fler inskränkningar än lagen om hets mot folkgrupp. Man får t.ex. inte sprida konfidentiellt material. Sålunda skulle jag t.ex. inte få publicera ett läkarutlåtande på att en högt uppsatt politiker lider av sinnessjukdom, fastän sjukdomen gör honom högst olämplig för sitt uppdrag. Jag kan inte heller i skrift eller tal uppmana svenska soldater att desertera från sina uppdrag i stridande förband (Afghanistan?) eftersom det är att uppmana annan individ till brott. Inte heller kan jag ta initiativ till en deklarationsbojkott mot Skatteverket eftersom detta är vad lagtexten säger att ”förleda till ohörsamhet mot myndighet”. Ett annat brott som är kopplat till yttrandefriheten är alla sexbilder som 15-17-åringar tar på sig själva (och sina jämnåriga kamrater) med mobil- och digitalkamera. Dessa gör sig skyldiga till barnpornografibrott, liksom alla envar som är straffmyndiga och betraktar eller innehar dessa bilder.
Utöver detta finns civila regelverk och krav som kan inskränka enskilda medborgares åsiktsfrihet. Exempel på detta är medarbetare i public service-företag som inte tillåts skriva blogg (men däremot medges marschera i 1 maj-tåg). Andra exempel är att politiska sympatier kan anses vara skäl till att betrakta vissa människor mindre lämpliga för anställning (medan det å andra sidan kan bli ett diskrimineringsärende ifall man nekas en anställning därför att man vill ha religiösa attribut som strider mot gällande säkerhetspolicy hos arbetsgivaren).
Med andra ord, vi skall inte slå oss för bröstet när vi läser om att yttrandefriheten, informationsfriheten och åsiktsfriheten är reducerad i alla andra länder. Vi har det inte så jäkla mycket bättre här hemma hos oss heller. Och det mesta tyder på att det kommer fortsätta att bli sämre…
Hälsar eder Peter Harold
* Jag vet att det heter ”levt”. Men jag måste sluta vara perfektionistisk.


