Bästa läsare!
Om nu någon till äventyrs inte vet hur man gör en pudel så ber jag vederbörande att lyssna på TV-mannen David Letterman i detta klipp.
Hälsar eder Peter Harold
Arkiv för Dumburk
Reklampaus, så att säga…
Bästa läsare!
Den som haft sin TV-burk påslagen någon gång de senaste veckorna har sannolikt inte undgått att se denna reklamsnutt:
Redan efter 10 sekunder var jag övertygad om att hur förträffligt än detta erbjudande må vara (vilket det inte är enligt denna bloggare) skulle jag aldrig, aldrig, aldrig anlita deras tjänst.
I reklamfilmen ser vi hur två män backar med en VW Transporter så att en telestolpe ramlar ner över bordet där en grupp äldre medborgare skall ha sin förplägnad ute i det fria. Personerna ifråga är en hårsmån från döden (Ja, jag vet, det är bara film). Reaktionen på männen är: ” – Oj! Kör!” och deras VW Transporter rullar iväg med telefonledningarna och det dukade picknickbordet i släp.
Är det bara jag som får en obehaglig känsla av att reklammakarna bagatelliserar ett inte alls ovanligt trafikbrott, nämligen smitning? Den som kommit till sin parkeringsplats för att finna en färsk missprydande buckla på sin bil vet vad jag talar om. Företaget bakom ”Telefonjack – nej tack” begår sitt fiktiva smitningsbrott med ett flin på läpparna; ja, de till och med känner sig stolta över att få rasera befintlig infrastruktur med risk för både medtrafikanter och tennisspelare.
När anarkister föreslår ”världsförbättrande” åtgärder medelst våld mot människa och egendom brukar polisen se till att bura in dem. Här är våldet mot människa och egendom däremot en produktplacering. Det blev lätt för mig att avstå från denna produkt. Nu skall jag åka till John Cleeses El-Giganten och köpa mig några extra telefonjack.
Hälsar eder Peter Harold
Medieträning?
Bästa läsare!
Härom året förödmjukade jag mig genom att deltaga i en kurs för medieträning. Jag fick verkligen känna på hur det var att bli grillad av en äkta skjutjärnsjournalist (minns ej namnet men han var en av grundarna av SVT:s Rapport på 60-talet). Det jag lärde mig mest av allt var att det inte är någon klok idé att uppträda i medierna. Och hur försiktig man än är så kan det bli så här:
Hälsar eder Peter Harold
Tack för maten, Floyd!
Bästa läsare!
Den legendariske TV-kocken Keith Floyd avled igår kväll i sitt hem. Trots att Storbritannien har ett av Europas sämsta matkulturer har landet presenterat flera karismatiska TV-kockar som t.ex. The Hairy Bikers, Jamie Oliver och Nigela. Men ingen av dem är lika kryddstark som Keith Floyd.
Även om jag för all del betraktade flera av hans presenterade maträtter som oätliga – eller i vart fall suspekta – var detta den typ av matpornografi som trollband mig. Inte minst därför att hans program gav en bild av andra länder och kulturer. Även om jag är tveksam till att norsk husmanskost alltid kryddas med thailändsk chili.
Och sen var det ju det där med drickandet. Skysåsen skulle alltid prepareras med olika spritsorter. Liksom kocken själv. Ibland kunde han t.o.m. bli rund under fötterna på ett sätt som bara brittiska TV-kockar tillåts bli, i vart fall om de heter Keith Floyd.
Man kanske inte skall förvånas över att Keith Floyd till slut drabbades av magcancer. Men det var inte denna som tog kol på honom, utan hjärtat. Jag är tveksam till om man skall bara betrakta Keith Floyd som en alkholiserad TV-kock. Jag föredrar hellre att se honom som en konstnär inom det kulinariska gebitet. En konstnär vars motstycke ännu inte visats på TV. I vart fall inte den jag har i mitt vardagsrum.
Hälsar eder Peter Harold
DN och SvD om Keith Floyds död. Daily Mail om hans kolaps tidigare i år.
Porrpungsassociationer
Bästa läsare!
Jag kom hem och såg på text-TV att forskningsminister Lars Leijonborg skall avgå från sina politiska uppdrag. Av någon besynnerlig anledning ledde denna nyhet till att jag började fundera på: ” – Vart har Naken-Janne tagit vägen?”.
Hur i hela helskotta kom det sig att jag började fundera på denne avdankade och nästan bortglömda B-kändis? Det måste vara något fel i min skalle!!!
Fast så började jag försöka återskapa den tänkbara associationslek som måste ha försiggått där inne i substansen mellan öronen. Lars Leijonborg kommer – vad han än säger – alltid bevaras i minnet som politikern som inte rakat sin pung.
Bara den saken är för mycket information, men någon idiot frågade honom om den saken i TV. Och eftersom han inte var mycket brightare han själv så svarade han. ” – Näe, jag har inte rakat mig där nere.”
Problemet är att Lars Leijonborg är politiker. Och politiker brukar – om de inte rent av ljuger – handskas vårdslöst med sanningen. Alltså kanske det inte var sant det Lars Leijonborg sade om sin orakade pung. Det kan faktiskt kanske vara som så att Lars visst har friserat sin dolda skinnsäck. För visst brukar väl frikyrkliga politiker ha en benägenhet att försöka dölja sina sexuella vanor. (Här höll min tankebana rutcha iväg mot Sivert Öholm, men om hans möjliga sexuella preferenser skall jag inte säga något eftersom jag inte vill riskera bli stämd för förtal.)
Så istället för att försöka visualisera mig en fp-ledare med porrpung (Ja, jag har faktiskt förbjudit min dotter att läsa denna blogg!) råkade bilden av en Naken-Janne i en skinnsoffa i Kulturhuset dyka upp i mitt medvetande. En vision som var lika obegriplig som den var obehaglig. Den karln kan ju råka olla precis vad som helst, vare sig han gör det medvetet eller inte.
Nå.
Vart har han tagit vägen? Är han rent av inspärrad på samma ställe som jag lär hamna på om jag fortsätter att få snuskiga associationer av Lars Leijonborg?
Be en bön för att fortsättning inte följer i denna historia…
Hälsar eder Peter Harold
P.S. Var det inte ryska vetenskapsakademin som bevarade Rasputins stora snorre i formalin? Skulle man inte kunna göra samma sak med Lars Leijonborgs pung efter hans död? Eller nu, rent av kanske? D.S.
Nakenchock, redaktörn?
Bästa läsare!
Undrar om ordet ”nakenchock” kommer vara med på kvällspressens löpsedel i morgon bitti…?
Hälsar eder Peter Harold som är döv av Lilla Fröken Harolds jubel från TV-fåtöljen.
Vad gör man när ens dagar är räknade?
Bästa läsare!
Jag kanske inbillar mig, men faktum är att det varit ont om goda nyheter sedan Jarl Alfredius lämnade TV-rutan akut sedan han fått beskedet om sin cancersjukdom. Och mer av dåliga nyheter. Jag tror att det finns statistiska bevis för detta påstående.
Min första tanke när jag hörde om hans sjukdom var att han fattat ett klokt beslut att lämna TV. Chansen till ett tillfrisknande är inte så överdrivet stor, så det gäller att ta vara på den tid som är kvar. Och under den tid som gått har jag faktiskt funderat lite på vad nyhetsankaret Jarl valde att göra. För trots allt; cancer är ju en sjukdom som de flesta av oss oror oss för att bli drabbade av.
Jag är inte förvånad över att Jarl dog nu. Men jag har hela tiden hoppats på att han skulle ha fått leva lite längre. Han är ju en av dessa offentliga människor som funnits under en stor del av min uppväxt.
Detta påminner mig om hur jag som 8-åring försökte föreställa mig Magnus & Brasse som gamla (äldre). Svaret är mig numera givet. Och jag har nu passerat den ålder Magnus & Brasse var i när jag lät mig roas av dem. Det var ett tag sedan. Ändå känns det som att det gått snabbt.
Vila i frid, Jarl!
Hälsar Peter Harold
Hur sårbar är man för vänskapens frispråkighet?
Bästa läsare!
Sistlidna helg tvingade jag min dotter att avbryta TV-tittandet och börja med läxorna. Oförsiktigt nog tog jag hennes plats i TV-fåtöljen och zappade mig fram till ett program där skådespelaren Per Moberg var huvudperson. Tror jag.
Faktum var att TV-studion var fylld med egon. Claes Malmberg (som jag känner en viss sympati för), Lennie Norman (vars far jag kände synnerligen sympati för), Lars Ekborg (vars bror jag har medlidande för) och ett antal andra personer som jag sett ansiktet på någon gång i rutan; allesammans satt de där.
Programmet byggde på att Per Mobergs vänner skulle ösa elakheter över honom. Det kallades visst för ”Grillat” eller något liknande. Jag tror inte att jag sett något så pinsamt sedan… *lång tankepaus* …sedan ”Mr Bean firar semester”. Fast Mr Bean var aldrig plump. Bara pinsam. Och det märktes att även de agerande kände den beska beläggningen på sina tungor.
Jag kände inte av den glimt i ögat som påstås prägla programidén. Snarare var det uppenbart att de medverkandes skådepspelartalang sattes på hård prövning; här handlade det om licensbetald publik mobbing. Och där satt Per frivilligt och tog emot. Och höll masken. Jag såg inte ”glimten” hos någons öga; däremot den blick som sa ”vi gör det här för pengarna. The show must go on…”
Är jag känslig? Nej. Jag tror bara att jag är väluppfostrad. Nu vill jag inte kritisera de medverkande, de är ju trots allt bara medieprostituerade som förtjänar sitt levebröd genom att agera och synas i rutan. Myten om den lyckliga skådespelaren är ju trots allt bara en myt. Det här liknade mest en felkörd UGL-övning.
Det är synd att svensk television saknar kreativa krafter som kan åstadkomma intelligenta TV-program. För ännu är vi inte så fördummade att vi inte kan förstå intelligent humor. Eller…?
Hälsar eder Peter Harold
Den jättestora IGNORE-knappen
Bästa läsare!
Mer vardagsblogg…
Efter en hård och tuff arbetsdag kom jag hem och slog på TV:n och blev varse något som fick blodtrycket att rusa i höjden. Hur i hela h-e kan TV-makarna tro att jag är det minsta intresserad av hennes kärleksliv?!!
År ut och år in har kvällspress och skvallerkärringtidningarna rapporterat alla hennes steg och något som benämns som karriär. Ja, karriär förresten… har hon någonsin haft ett hederligt jobb? Inte vad jag känner till.
Ibland har hon erbjudit tillfälle till skadeglädje. Hennes partner sedan flera år visade sig vara ganska obegåvad vad gäller att hantera pengar, och det tärde tydligen på förhållandet.
Igår blev hennes amorösa ambitioner ånyo högaktuella i svenska medier. Hela natten har jag kämpat med mig själv: ” – Nej, Peter! Var stark! Skriv inte en enda rad om henne i bloggen…! Ignore, Peter! Ignore!!!”
Fast det går inte. Jag kan inte fatta att journalisterna slösar bort tid med att skriva om henne. Med tanke på hur hon har agerat förr, och hur hon agerar idag för att synas i TV, gång på gång på gång.
Tro inte att jag fäller detta omdöme mot hennes person; nej, i mina ögon är hon ett objekt. Och det är hon själv som gjort sig till ett objekt. Hon kan faktiskt se sig i spegeln och uppriktigt säga ”Jag är en produkt av medierna”. Fast jag har svårt att föreställa mig att hon kan formulera en sådan insiktsfull tanke. Med tanke på hennes val av karlar känner jag instinktivt att hon inte kommer bli hedersgäst på mitt kalas.
Vem jag talar om? Linda Rosing så klart. Vem trodde ni att jag menade..? Men från och med nu har jag tryckt på stora IGNORE-knappen vad gäller henne.
Hälsar eder Peter Harold
Böghög
Bästa läsare!
Det har uppmärksammats i medierna över en aktivitet bland unga skolgossar som kallas för ”böghögar”. Det går ut på att någon snubblar för ett krokben, och sen slänger sig 6-10 kamrater över den fallna. Detta har vållat stora problem och räknas som mobbing. I flera Stockholmsskolor har därför ”böghögar” förbjudits.
Själv kan jag inte minnas att vi gjorde några ”böghögar” när jag gick i skolan. Tvärtom; la vi krokben för någon satte vi full fart därifrån innan stackarn hann komma upp på fötter!
Jag har därför försökt komma på var denna sysselsättning kommer ifrån. Med tanke på att homosexualitet bland skolpojkar betraktas som något något fult (därav tillmälet ”jävla bög”) borde ju ingen djärvas att kasta sig (ursäkta ordvitsen) in i en dylik aktivitet. Men någonstans i bakskallen har jag en gammal syn av en s.k. ”böghög”. Fast den kallades visst inte så på den tiden.
Jovisst ja! Någon snubbe i kortbyxor hade sparkat på en boll så att den rullade in i en stor nätklädd bur. Och så kom hans glatt skrikande kompisar och hoppade på honom så att de hamnade i en hög på gräset.
Nej, jag talar inte om en eventuell homoerotisk fantasi jag kan ha drömt. Jag talar om:
F O T B O L L
Som de flesta idrotternas fiende och motståndare så har jag alltså fått ännu mer vatten på min kvarn. Idrott är skadligt (man kläms om man ligger underst i ”böghögarna”). Idrottarna är därför inga goda förebilder. De tjänar pengar på att böghöga och väcker obefogad beundran och befogad avundsjuka. Och då jag härmed bevisat hur moraliskt förkastligt fotboll är så blir mitt nästa steg att kräva förbud. Why not? Det krävs ju förbud mot både dittan och dattan, varför inte för fotboll också? Och alla andra sporter. Tänk på vad mycket ström TV-apparaterna drar under matcherna; borde vi inte tänka på klimathotet…? Bla, bla, bla…
<Ironi slut>
Tänk en helt sportfri tillvaro… mmmmm… Fast det blir nog aldrig verklighet. Inte i det här livet. Kanske nästa. Jag förstår er inte, ni som kan sitta i timmar och glo på ett tjog män som springer fram och tillbaka med en boll framför sig. Totalt meningslöst! Eller sitter ni där i TV-fåtöljerna och bara väntar på ”böghögarna”…?
Hälsar eder Peter Harold
