Peter Harold – Skrivarens blogg

Bästa läsare!

Jag var igår kväll hemma hos granne och åt mitt halva paket marängsuisse. Också ett sätt att slösa bort en kväll när man är alltför trött för något mer kreativt.

Lilla Fröken Harold zappade till Kanal 5 där ett av de mest morbida program jag sett på länge visades. ”Ola-Conny och Morgan åker till Las Vegas” tror jag att det hette. I något tidigare blogginlägg har jag skrivit att det svenska utbildningsväsendet befinner sig på dekis. Jag får rätta mig själv; det svenska utbildningsväsendet måste ha varit på dekis sedan ett bra tag tillbaka. Ända sedan dessa två filurer gick där. Från och med igår kväll har jag nämligen slutat skämmas för min knaggliga skolengelska.

Med samma blandade fascination som när man betraktar en bilolycka följde jag de två hallänningarna (Ullaredsbor?) som gav både inkomptensen och oförståndet var sitt ansikte. Konceptet ”bra TV” kan här inte manifesteras tydligare. Visserligen duger ordet ”dynga” också, men eftersom jag trots allt satt kvar vid TV:n (och tog mig tid att äta upp andra halvan av mitt glasspaket) så får man väl säga att TV-producenten lyckades med sitt uppsåt.

Jag skall erkänna att programmet lockade fram många skratt. Fastän jag inte vill. För det första älskar jag hallänningar. Om jorden befolkades enbart av denna människoart skulle planeten bli bra mycket bättre. Vore det möjligt skulle jag gladeligen konvertera till hallandismen på stört. Så därför känns det billigt att som stockholmare (eller i mitt fall västmanlänning) sitta och råflabba åt en människa som per automatik blir komisk bara man hör dialekten. Jag kan inte ta emot ett telefonsamtal från Falkenberg förrän synen av Stefan och Christer dyker upp för min inre syn. Och jag vill bara svara som Dag-Otto…

” - ‘tou de’t…! ”

Sedan har jag blivit uppfostrad att inte skratta åt utvecklingstörda, hur löjliga de än är. Kanske jag skall tänka om på den punkten. Vad är det som säger att man alltid måste tycka synd om människor som inte fungerar som manualen föreskriver? Är det inte att förminska både deras människovärde och sociala kommunikation? Jag tror att alla människor har ett behov av att vara roliga och att uppfattas som roliga. Det är bara det att 99,9% av svenska folket inte har ett kamerateam från Kanal 5 i bakhasorna. Till och med jag kan vara rolig ibland. Med betoning på ibland. Fast jag är glad över att det inte finns kameror vid de tillfällena.

Ändå satt jag under programmet och funderade på ifall Ola-Morgan och Conny var roliga eller patetiska. De såg ju inte ut att lida. Nåja, den buttre följeslagaren i duon sade inte så mycket, men det var svårt att lista ut ifall han höll tyst i protest därför att han ändå förstod hur producenten skulle klippa ihop programmet (vill producenten att man skall framstå som en idiot så blir det så och vice versa), eller ifall han verkligen inte hade någonting vettigt att säga. Rollen som introvert och intellektuellt frånvarande sidekick uppfyllde han i alla fall med råge. Jag kände mig sorgsen över att behöva se denna människa som uppenbarligen har lika stor social kompetens som en burk med vita bönor. Den enda praktiska nytta han gjorde var att hjälpa till att avslöja vännens bristande kunskaper i engelska. Inte för att den hjälpen direkt behövdes…

Å andra sidan skulle man lika gärna kunna göra ett program om en stockholmare som far till Helsingborg eller Skanör och försöker kommunicera med ortsbefolkningen. Tro mig, det är inte heller det lättaste. Där kan man snacka om att vara lost in translation.

Resten av kvällen tillbringade jag med att ligga i sängen och läsa ytterligare ett kapitel i Ebba Ramsays utmärkta reseskildring ”I Spanien” från 1902. Att sömnguden Morfeus trycker ner ögonlocken kan inte ens den bästa bok råda bot på verkar det som. Jag börjar kanske bli gammal…?

Hälsar eder Peter Harold

Bästa läsare!

Professor Gunnar Karlsson på KTH har fått in en kort men kärnfull debattartikel i SvD:s Brännpunkt där han anför att SVT/Radiotjänst luras när man begär in TV-licens för innehav av datorer och surfplattor med stöd av att SVT börjat sända via webben.

Lagen definierar tydligt vad som är en avgiftsbelagd mottagare: 2 § En tv-mottagare är en sådan teknisk utrustning som är avsedd att ta emot utsändning eller vidaresändning av tv-program, även om utrustningen också kan användas för annat ändamål. Lag (2006:798).

Nyckelordet är utsändning. Det är ett tekniskt begrepp som innebär att en och samma signal når alla mottagare inom räckhåll, oavsett om de tar emot signalen eller inte. På engelska kallas det broadcasting, ett mer beskrivande ord. Utsändning sker via markbundet radionät (drivs av Teracom i Sverige) eller satellit. Vidaresändning som tekniskt begrepp är samtidig och oförändrad återutsändning i kabelnät.

Internet stöder inte utsändning: Data sänds enbart på begäran och når endast den mottagare som begärt det, ingen annan. På engelska benämns detta unicast. Så en internetansluten dator, datorplatta eller mobiltelefon är inte en tv-mottagare enligt definitionen ovan därför att strömning av video över internet inte är utsändning eller vidaresändning av tv-program i teknisk mening.

Nu kan ju SVT vifta bort denna kritik med att påstå att det hela är en semantisk fråga. Vilket juridik till stor del faktiskt handlar om. Om man inte följer lagens bokstav utan godtyckligt tillämpar lagen efter egna syften – som SVT gärna gör – har vi frångått alla principer om rättssäkerhet.

De fakta och den slutsats som professor Karlsson presenterar kan omöjligt vara främmande för SVT:s ledning. Förenklat kan man säga att en TV är en TV och en dator är en dator, och det är bara TV:n man kan ta ut en avgift för. Men då bortser man från att SVT de facto står under statens kontroll (även om koncernen rent formellt styrs av en stiftelse till vilken man bemannar med ”folkrörelse”-människor och politiker; d.v.s. med politiskt närstående individer och politiker) och att man gör som man vill. Vilket motsvarar att låta ryska maffian sköta domstolarna vid traffickingbrott. SVT har inte mycket att förlora på att kräva in licenspengar, och bortser nog gärna från sådana teknikaliteter som KTH-professorn anför.

Om SVT är så bekymrade över att folk grattistittar på TV via Internet finns en utmärkt lösning: sluta ”strömma” gratis eller lägg ”strömningen” bakom en lösenordsskyddad inloggningssida (lösenordet distribueras via den kvartalsvisa licensavin).

Hälsar eder Peter Harold

Bästa läsare!

Redan för några år sedan blev jag varse att Sveriges Television hade planer på att införa krav på TV-licens för datorer, företrädesvis därför att många tillverkare byggt in TV-mottagare i dem. Men genomförandet lär visst ha fallit på den omständigheten att Radiotjänst inte kan åka runt till hushållen och kontrollera vilka datorer som har denna funktion.

Nu är det dags för ett nytt försök. SVT skall lägga ut sina kanaler med livesändningar via sitt SVT Play. Det innebär att vem som helst med fungerande Internetuppkoppling och dator skall kunna kolla på SVT. Och därför – menar SVT:s VD Eva Hamilton – har Radiotjänst rätt att ta ut en TV-avgift för alla som har Internetuppkoppling.

Man gör dock ett undantag för s.k. Smartphones. Radiotjänsts kommunikationschef Johan Gernandt säger att de inte ser att mobiltelfonerna först och främst används för att ta emot en hel TV-kanal. Guess what, Johan! Jag använder min dator till allt annat än att kolla på TV. Det närmsta jag kommer till TV är dokumentärer på YouTube – en tjänst som Sveriges Television inte har ett smack att göra med – och som man i mitt fall uppenbarligen inte ens kan konkurera med. På YouTube finns mångfald och valfrihet. På YouTube kan jag se världen som den ser ut – inte som SVT vill att jag skall tro att den ser ut.

Självfallet grundar sig licenskravet för surfplattor och datorer på ren och skär girighet från SVT:s sida. Att folk använder Internetuppkopplade datorer till annat än att glo på SVT är enligt det statskontrollerade public service ingen ursäkt; redan idag är TV-avgiften obligatorisk även om du bara tittar på alla andra TV-kanaler än SVT1, SVT2, SVT24, UR och kanalen. Så om du på sin höjd bara kollar på tre repriser i veckan av ”Två och en halv män” (Är det verkligen någon som tycker att de nya säsongerna är ens en bråkdel lika underhållande som när Charlie Sheen var med?) i sexan (som ju skryter med att ha en hyfsad lägstanivå) så måste du betala den obligatoriska och ”solidariska” TV-avgiften. Annars kommer TV-kontrollanten och lägger en mask i ditt ansikte.

Är det bara jag som ser ett problem i SVT:s resonemang? Man tar betalt för någonting som jag inte bett om att få, och som jag förmodligen inte heller kan använda eftersom jag definitivt inte kommer installera någon applikation för att kunna se på SVT. Bara i en bananmonarki som Sverige kan ”fri television” genom lagstiftarna tvinga medborgarna att betala för något de inte beställt. Eva Hamilton borde sättas i fängelse utan att passera ”Gå”!

Det är nu faktiskt hög tid att ta en debatt om SVT:s finansiering och affärsmetoder, samt om deras utbud. Svenska staten och public service sitter faktiskt i samma båt oavsett uttalad styrelseform (SVT är en stiftelse vars ordförande utses av regeringen), så jag tycker att det är oerhört fegt av kulturministern att ställa sig bakvänd på åskådarläktaren nu när det verkligen skulle behövas en diskussion om detta företag.

Men tror ni att det kommer hända…?

Hälsar eder Peter Harold

I mediebruset:
Computer Sweden: ”Dator och surfplattor beläggs med TV-avgift”.
Aftonbladet: ”TV-avgift på datorer”.
Sydsvenskan: ”TV-avgift på datorer och plattor”.
Skånskan: ”TV-avgift för datorer och plattor”.
SvD: ”TV-avgift på datorer och plattor”.

…eller inte, förresten. Inte om de är på TV.

Bästa läsare!

Det finns några saker som får mig att må illa. Djurgårdsfärjan är en av dem, men den kan jag lyckligtvis undvika. Jag vandrar faktiskt hela vägen runt förbi Berzelii park och längs Strandvägen än åker med denna sjösjukemaskin som – i händelse av en förlisning – kommer försvinna helt ur synhåll om pluggen i skrovet går ur och vraket sjunker ner till Saltsjöns bottensediment.

En annan äckelkälla är folk som tar sig för magen och påstår att det stramar där och att de känner sig lite konstiga. VINTERKRÄKSJUKELARM! Fy fan. Jag skall erkänna att jag talade med en person i telefon som sade sig vara på bättringsvägen, varefter jag efter samtalet lade på luren och sprang in i duschen och skrubbade mig som ett nyskördat våldtäktsoffer. Och ändå gick jag omkring i en vecka och inbillade mig begynnande kräkkänslor.

Den tredje äckelkällan är TV-program som ”COPS”. Ni vet de s.k. ”dokumentära” programmen där bovarna filmas under polisens jakt och brottas ner i marken så att gyttjan stänker. Visst, många av skurkarna förtjänar en hård behandling. Men varje gång jag ser en lodis bli jagad och arresterad för några futtigra gram ”gräs” avsedda för eget bruk, eller en man som arresteras för att han gett en ”gatuflicka” lift, då känner jag att det här bara är för mycket. Inte för att jag vill blunda för verkligheten. Men jag kan inte undvika att må mycket illa över att jag som tittare kränker dessa trasiga människors privata integritet, i synnerhet som jag tycker att knarkarnas droger skall tillförskrivas som medicin, samt att lagen mot sexköp är ett rättsligt övergrepp av staten mot dess fria medborgare. Och vad är det som säger att en pundare eller sexköpare skall få en filmkamera upptryckt i nyllet? Tja, justitieminister Beatrice Ask kan nog tänkas vara positiv, men hon har ju för länge sedan raderat konceptet ”personlig integritet” från sin sinnevärld.

Beatrice Ask och det f.d. socialdemokratiska finansborgarrådet Annika Billström – där har ni två personer som man kan vända upp och ner på och använda som sparbössa.

Det finns andra TV-program i den här kategorin. Dr Phil och dylika terapishower ligger väldigt nära till hands att peka ut i sammanhanget. Folk med allvarliga psykiska problem, inte sällan av förnedrande karaktär, sitter och fläker ut sina och familjemedlemmarnas privatliv till miljoner TV-tittare – av vilka fåtalet ser för att lära sig om människans natur, medan de flesta är ute efter att förfasa sig över densamma.

Jag yrkar inte på något förbud. Men min smak säger mig att jag inte skall vara en av de som bidrar till att höja tittarsiffrorna för denna typ av TV-underhållning.

Inte förvånande finns det en till äckelkälla, även den förmedlad via den blåskimrande lådformade möbeln i vardagsrummet. Americas Funniest Videos med den alltid lika charmante Tom Bergeron! Nej, det är inte honom jag syftar på när det akuta illamåendet uppstår. Det jag tänker på är alla filmsnuttar med småbarn som spyr på födelsedagstårtor, föräldrar eller över sig själva. Eller nyser ut slemmiga snortrådar som för tankarna till ett bungyjump. Detta är så helvetes jävla äckligt att jag önskar att jag vore en revolverbeväpnad Elvis Presley. Ja, jag vet inte var det komme rifrån, men jag såg nån skämtteckning där han satt och sköt på en TV.

Avslutningsvis kan jag ju tillägga att annonsen för medikamenter mot analklåda inte heller är nån höjdare när man satt middagsbrickan framför TV-fåtöljen. Men där blir situationen så opassande att det nästan är komiskt.

Så, nu har jag spytt ut min galla för idag. Ha en trevlig helg, kära läsare, oavsett om ni är trasiga eller hela!

Hälsar eder Peter Harold

Bästa läsare!

Man skall inte tala illa om de döda, men jag har ju en ovana att vara hyfsat ärlig när jag skriver. Nu när skådespelaren Lasse Brandeby är död så förmodar jag att man som bloggskribent ändå skall skriva några rader. I all hast.

För det första. Märkte ni att jag skrev skådespelaren Lasse Brandeby? För det var hans yrke. Efter alla hans framträdanden på TV under åren är det lätt att tro att Lasse Brandeby egentligen är Rolf Mjunstedt och Kurt Olsson. Självfallet inte. Inte ens när han medverkade i rollen som stelopererad zombie i TV4:s ”Let’s Dance” var han Lasse Brandeby.

Det var f.ö. under den tiden jag för första och sista gången mötte honom. Den stackars jäveln hade blivit folkkär p.g.a. sin taffliga dans, och offer för den sammansvärjning svenska folket utförde genom att vecka efter vecka rösta på honom som favorit. Det var en veritabel pungspark mot juryn som förgäves hoppades på att någon skulle ta danstävlingen som en seriös sport (trots de medverkande kändisarna). Tji fick de.

Den som led svårast av detta var faktiskt Lasse. På väg till träningslokalen satt han och stirrade tomt framåt som en dödsdömd fånge  på väg till skarprättaren. Eftersom jag inte betraktat Lasses rollfigurer som särskilt hysteriskt roliga var det lätt för mig att se det besvärade proffset i honom. Jag vet inte om hans cancer var bekräftad, men mitt under denna hysteri kring Let’s Dance befann sig karln i ett viktigt vägskäl i sitt liv, och därav frustrationen som han utstrålade privat. För första gången på länge (eller någonsin?) ville han göra sig ett namn som seriös skådespelare.

Jag har inte sett vad han presterade på vita duken, men jag är bombsäker på att han längtade bort från flamset hos TV4 för att få vara med på sin riktiga spelfilm. Som skådespelare. Inte som den där löjliga ”dansaren”. Eller den irriterande Kurt Olsson. Än mindre som den infantile Rolf Mjunstedt. Ingen av dem kommer jag att sakna särskilt mycket. Däremot kommer jag att sakna människan Lasse Brandeby.

Hälsar eder Peter Harold