Arkiv för Dumburk

Tack för reprisen, sexan-killen.

Bästa läsare!

Iförrgår kväll satt jag faktiskt och tittade på TV. P.g.a. ett tekniskt fel hade Kanal 6 inte kunnat sända en Star Wars-film med ljud tidigare i veckan. Och med tanke på att stumfilmskonceptet passerat sitt ”bäst-före”-datum med råge så blev det en del gnissel bland TV-tittarna. Därför bestämde sig kanalen för att sända filmen på nytt under lördagskvällen utan reklampaus. Eftersom jag inte hade mycket annat för mig valde jag att bänka mig i grannens TV-soffa.

Min första notering var att jag vant sig vid reklampauser, i vart fall urinblåsan och fikatarmen. Så efter ett tag började jag fundera på när det skulle vara möjligt att lämna soffan utan att missa alltför mycket av handlingen. Det visade sig att jag kunde gå när som helst. I vart fall under krigsscenerna. Det fäktades i tid och otid med lasersvärd. Jag började gäspa. Ännu mera fäktning och mera raketflygplan som fällde ut vingarna i den vakuumfyllda rymden… gäsp igen.

Vad allt skulle leda till var ganska uppenbart. Jag har ju trots allt sett de första riktiga Star Wars-filmerna när jag var ung. Det intressanta i filmen för min egen del var nog det som biopubliken inte köpt biljett för. Det flögs, sprängdes, swoschades och swischades i fyra dimensioner. Till en början trodde jag att de med röda lasersvärd var onda och de med blåa var goda (politiskt sett skulle den tesen kunna fungera i min värld), men insåg efter någon timma att färguppdelningen inte var helt konsekvent. Här skulle jag ju kunna kritisera manusförfattaren som i övrigt inte gjort mycket för att bryta mot det förutsägbara, som t.ex. att ”hjälten” skulle falla för den onde kanslerns lockelser utan att begripa att han blev lurad. Jag skulle också kunna skriva några rader om att Natalie Portman i denna film gjorde en överskattad skådespelarprestation. Men jag låter bli att vara elak. Istället vill jag belysa det som gjorde mig intresserad av den här rullen.

Filmen var nämligen fylld med referenser om våra kära politiker och deras lömska spel. Alltså nu, anno 2013, och inte i en avlägsen framtid. När kanslern avpolletterade senaten till förmån för bildande av sitt intergalaktiska Imperium med sig själv som despot i fredens tjänst och i trygghetens namn, och alla applåderade entusiastiskt, kändes det som…. Barack Obama-fenomenet….!

Eftersom jag är måttligt intresserad av dataanimerade specialeffekter blev det bara politiken som intresserade mig. Jag är väl miljöskadad, måntro. Så där satt/låg jag i soffan och funderade på om biopubliken/TV-tittarna  reflekterade över de i mina ögon tydliga referenserna till godhetens attacker mot demokratin.

F.ö. uppstod en önskedröm medan jag tittade på filmen. Den rödskäggige mannen med sin bögiga brittiska accent skulle jag väldigt gärna se spela karaktären professor Philip Mortimer från Edgard P. Jacobs albumserie ”Blake & Mortimer”. Jag tror att de äventyren är mer i min smak. Jag är trots allt väldigt jordnära.

Hälsar eder Peter Harld

Kommentarer (2)

Jag vill inte skratta

Bästa läsare!

Jag var igår kväll hemma hos granne och åt mitt halva paket marängsuisse. Också ett sätt att slösa bort en kväll när man är alltför trött för något mer kreativt.

Lilla Fröken Harold zappade till Kanal 5 där ett av de mest morbida program jag sett på länge visades. ”Ola-Conny och Morgan åker till Las Vegas” tror jag att det hette. I något tidigare blogginlägg har jag skrivit att det svenska utbildningsväsendet befinner sig på dekis. Jag får rätta mig själv; det svenska utbildningsväsendet måste ha varit på dekis sedan ett bra tag tillbaka. Ända sedan dessa två filurer gick där. Från och med igår kväll har jag nämligen slutat skämmas för min knaggliga skolengelska.

Med samma blandade fascination som när man betraktar en bilolycka följde jag de två hallänningarna (Ullaredsbor?) som gav både inkomptensen och oförståndet var sitt ansikte. Konceptet ”bra TV” kan här inte manifesteras tydligare. Visserligen duger ordet ”dynga” också, men eftersom jag trots allt satt kvar vid TV:n (och tog mig tid att äta upp andra halvan av mitt glasspaket) så får man väl säga att TV-producenten lyckades med sitt uppsåt.

Jag skall erkänna att programmet lockade fram många skratt. Fastän jag inte vill. För det första älskar jag hallänningar. Om jorden befolkades enbart av denna människoart skulle planeten bli bra mycket bättre. Vore det möjligt skulle jag gladeligen konvertera till hallandismen på stört. Så därför känns det billigt att som stockholmare (eller i mitt fall västmanlänning) sitta och råflabba åt en människa som per automatik blir komisk bara man hör dialekten. Jag kan inte ta emot ett telefonsamtal från Falkenberg förrän synen av Stefan och Christer dyker upp för min inre syn. Och jag vill bara svara som Dag-Otto…

” - ‘tou de’t…!

Sedan har jag blivit uppfostrad att inte skratta åt utvecklingstörda, hur löjliga de än är. Kanske jag skall tänka om på den punkten. Vad är det som säger att man alltid måste tycka synd om människor som inte fungerar som manualen föreskriver? Är det inte att förminska både deras människovärde och sociala kommunikation? Jag tror att alla människor har ett behov av att vara roliga och att uppfattas som roliga. Det är bara det att 99,9% av svenska folket inte har ett kamerateam från Kanal 5 i bakhasorna. Till och med jag kan vara rolig ibland. Med betoning på ibland. Fast jag är glad över att det inte finns kameror vid de tillfällena.

Ändå satt jag under programmet och funderade på ifall Ola-Morgan och Conny var roliga eller patetiska. De såg ju inte ut att lida. Nåja, den buttre följeslagaren i duon sade inte så mycket, men det var svårt att lista ut ifall han höll tyst i protest därför att han ändå förstod hur producenten skulle klippa ihop programmet (vill producenten att man skall framstå som en idiot så blir det så och vice versa), eller ifall han verkligen inte hade någonting vettigt att säga. Rollen som introvert och intellektuellt frånvarande sidekick uppfyllde han i alla fall med råge. Jag kände mig sorgsen över att behöva se denna människa som uppenbarligen har lika stor social kompetens som en burk med vita bönor. Den enda praktiska nytta han gjorde var att hjälpa till att avslöja vännens bristande kunskaper i engelska. Inte för att den hjälpen direkt behövdes…

Å andra sidan skulle man lika gärna kunna göra ett program om en stockholmare som far till Helsingborg eller Skanör och försöker kommunicera med ortsbefolkningen. Tro mig, det är inte heller det lättaste. Där kan man snacka om att vara lost in translation.

Resten av kvällen tillbringade jag med att ligga i sängen och läsa ytterligare ett kapitel i Ebba Ramsays utmärkta reseskildring ”I Spanien” från 1902. Att sömnguden Morfeus trycker ner ögonlocken kan inte ens den bästa bok råda bot på verkar det som. Jag börjar kanske bli gammal…?

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (2)

In your face, SVT!

Bästa läsare!

Professor Gunnar Karlsson på KTH har fått in en kort men kärnfull debattartikel i SvD:s Brännpunkt där han anför att SVT/Radiotjänst luras när man begär in TV-licens för innehav av datorer och surfplattor med stöd av att SVT börjat sända via webben.

Lagen definierar tydligt vad som är en avgiftsbelagd mottagare: 2 § En tv-mottagare är en sådan teknisk utrustning som är avsedd att ta emot utsändning eller vidaresändning av tv-program, även om utrustningen också kan användas för annat ändamål. Lag (2006:798).

Nyckelordet är utsändning. Det är ett tekniskt begrepp som innebär att en och samma signal når alla mottagare inom räckhåll, oavsett om de tar emot signalen eller inte. På engelska kallas det broadcasting, ett mer beskrivande ord. Utsändning sker via markbundet radionät (drivs av Teracom i Sverige) eller satellit. Vidaresändning som tekniskt begrepp är samtidig och oförändrad återutsändning i kabelnät.

Internet stöder inte utsändning: Data sänds enbart på begäran och når endast den mottagare som begärt det, ingen annan. På engelska benämns detta unicast. Så en internetansluten dator, datorplatta eller mobiltelefon är inte en tv-mottagare enligt definitionen ovan därför att strömning av video över internet inte är utsändning eller vidaresändning av tv-program i teknisk mening.

Nu kan ju SVT vifta bort denna kritik med att påstå att det hela är en semantisk fråga. Vilket juridik till stor del faktiskt handlar om. Om man inte följer lagens bokstav utan godtyckligt tillämpar lagen efter egna syften – som SVT gärna gör – har vi frångått alla principer om rättssäkerhet.

De fakta och den slutsats som professor Karlsson presenterar kan omöjligt vara främmande för SVT:s ledning. Förenklat kan man säga att en TV är en TV och en dator är en dator, och det är bara TV:n man kan ta ut en avgift för. Men då bortser man från att SVT de facto står under statens kontroll (även om koncernen rent formellt styrs av en stiftelse till vilken man bemannar med ”folkrörelse”-människor och politiker; d.v.s. med politiskt närstående individer och politiker) och att man gör som man vill. Vilket motsvarar att låta ryska maffian sköta domstolarna vid traffickingbrott. SVT har inte mycket att förlora på att kräva in licenspengar, och bortser nog gärna från sådana teknikaliteter som KTH-professorn anför.

Om SVT är så bekymrade över att folk grattistittar på TV via Internet finns en utmärkt lösning: sluta ”strömma” gratis eller lägg ”strömningen” bakom en lösenordsskyddad inloggningssida (lösenordet distribueras via den kvartalsvisa licensavin).

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (1)

Staten och Public Service sitter i samma båt…

Bästa läsare!

Redan för några år sedan blev jag varse att Sveriges Television hade planer på att införa krav på TV-licens för datorer, företrädesvis därför att många tillverkare byggt in TV-mottagare i dem. Men genomförandet lär visst ha fallit på den omständigheten att Radiotjänst inte kan åka runt till hushållen och kontrollera vilka datorer som har denna funktion.

Nu är det dags för ett nytt försök. SVT skall lägga ut sina kanaler med livesändningar via sitt SVT Play. Det innebär att vem som helst med fungerande Internetuppkoppling och dator skall kunna kolla på SVT. Och därför – menar SVT:s VD Eva Hamilton – har Radiotjänst rätt att ta ut en TV-avgift för alla som har Internetuppkoppling.

Man gör dock ett undantag för s.k. Smartphones. Radiotjänsts kommunikationschef Johan Gernandt säger att de inte ser att mobiltelfonerna först och främst används för att ta emot en hel TV-kanal. Guess what, Johan! Jag använder min dator till allt annat än att kolla på TV. Det närmsta jag kommer till TV är dokumentärer på YouTube – en tjänst som Sveriges Television inte har ett smack att göra med – och som man i mitt fall uppenbarligen inte ens kan konkurera med. På YouTube finns mångfald och valfrihet. På YouTube kan jag se världen som den ser ut – inte som SVT vill att jag skall tro att den ser ut.

Självfallet grundar sig licenskravet för surfplattor och datorer på ren och skär girighet från SVT:s sida. Att folk använder Internetuppkopplade datorer till annat än att glo på SVT är enligt det statskontrollerade public service ingen ursäkt; redan idag är TV-avgiften obligatorisk även om du bara tittar på alla andra TV-kanaler än SVT1, SVT2, SVT24, UR och kanalen. Så om du på sin höjd bara kollar på tre repriser i veckan av ”Två och en halv män” (Är det verkligen någon som tycker att de nya säsongerna är ens en bråkdel lika underhållande som när Charlie Sheen var med?) i sexan (som ju skryter med att ha en hyfsad lägstanivå) så måste du betala den obligatoriska och ”solidariska” TV-avgiften. Annars kommer TV-kontrollanten och lägger en mask i ditt ansikte.

Är det bara jag som ser ett problem i SVT:s resonemang? Man tar betalt för någonting som jag inte bett om att få, och som jag förmodligen inte heller kan använda eftersom jag definitivt inte kommer installera någon applikation för att kunna se på SVT. Bara i en bananmonarki som Sverige kan ”fri television” genom lagstiftarna tvinga medborgarna att betala för något de inte beställt. Eva Hamilton borde sättas i fängelse utan att passera ”Gå”!

Det är nu faktiskt hög tid att ta en debatt om SVT:s finansiering och affärsmetoder, samt om deras utbud. Svenska staten och public service sitter faktiskt i samma båt oavsett uttalad styrelseform (SVT är en stiftelse vars ordförande utses av regeringen), så jag tycker att det är oerhört fegt av kulturministern att ställa sig bakvänd på åskådarläktaren nu när det verkligen skulle behövas en diskussion om detta företag.

Men tror ni att det kommer hända…?

Hälsar eder Peter Harold

I mediebruset:
Computer Sweden: ”Dator och surfplattor beläggs med TV-avgift”.
Aftonbladet: ”TV-avgift på datorer”.
Sydsvenskan: ”TV-avgift på datorer och plattor”.
Skånskan: ”TV-avgift för datorer och plattor”.
SvD: ”TV-avgift på datorer och plattor”.

Kommentarer (13)

Hurra för alla trasiga människor!

…eller inte, förresten. Inte om de är på TV.

Bästa läsare!

Det finns några saker som får mig att må illa. Djurgårdsfärjan är en av dem, men den kan jag lyckligtvis undvika. Jag vandrar faktiskt hela vägen runt förbi Berzelii park och längs Strandvägen än åker med denna sjösjukemaskin som – i händelse av en förlisning – kommer försvinna helt ur synhåll om pluggen i skrovet går ur och vraket sjunker ner till Saltsjöns bottensediment.

En annan äckelkälla är folk som tar sig för magen och påstår att det stramar där och att de känner sig lite konstiga. VINTERKRÄKSJUKELARM! Fy fan. Jag skall erkänna att jag talade med en person i telefon som sade sig vara på bättringsvägen, varefter jag efter samtalet lade på luren och sprang in i duschen och skrubbade mig som ett nyskördat våldtäktsoffer. Och ändå gick jag omkring i en vecka och inbillade mig begynnande kräkkänslor.

Den tredje äckelkällan är TV-program som ”COPS”. Ni vet de s.k. ”dokumentära” programmen där bovarna filmas under polisens jakt och brottas ner i marken så att gyttjan stänker. Visst, många av skurkarna förtjänar en hård behandling. Men varje gång jag ser en lodis bli jagad och arresterad för några futtigra gram ”gräs” avsedda för eget bruk, eller en man som arresteras för att han gett en ”gatuflicka” lift, då känner jag att det här bara är för mycket. Inte för att jag vill blunda för verkligheten. Men jag kan inte undvika att må mycket illa över att jag som tittare kränker dessa trasiga människors privata integritet, i synnerhet som jag tycker att knarkarnas droger skall tillförskrivas som medicin, samt att lagen mot sexköp är ett rättsligt övergrepp av staten mot dess fria medborgare. Och vad är det som säger att en pundare eller sexköpare skall få en filmkamera upptryckt i nyllet? Tja, justitieminister Beatrice Ask kan nog tänkas vara positiv, men hon har ju för länge sedan raderat konceptet ”personlig integritet” från sin sinnevärld.

Beatrice Ask och det f.d. socialdemokratiska finansborgarrådet Annika Billström – där har ni två personer som man kan vända upp och ner på och använda som sparbössa.

Det finns andra TV-program i den här kategorin. Dr Phil och dylika terapishower ligger väldigt nära till hands att peka ut i sammanhanget. Folk med allvarliga psykiska problem, inte sällan av förnedrande karaktär, sitter och fläker ut sina och familjemedlemmarnas privatliv till miljoner TV-tittare – av vilka fåtalet ser för att lära sig om människans natur, medan de flesta är ute efter att förfasa sig över densamma.

Jag yrkar inte på något förbud. Men min smak säger mig att jag inte skall vara en av de som bidrar till att höja tittarsiffrorna för denna typ av TV-underhållning.

Inte förvånande finns det en till äckelkälla, även den förmedlad via den blåskimrande lådformade möbeln i vardagsrummet. Americas Funniest Videos med den alltid lika charmante Tom Bergeron! Nej, det är inte honom jag syftar på när det akuta illamåendet uppstår. Det jag tänker på är alla filmsnuttar med småbarn som spyr på födelsedagstårtor, föräldrar eller över sig själva. Eller nyser ut slemmiga snortrådar som för tankarna till ett bungyjump. Detta är så helvetes jävla äckligt att jag önskar att jag vore en revolverbeväpnad Elvis Presley. Ja, jag vet inte var det komme rifrån, men jag såg nån skämtteckning där han satt och sköt på en TV.

Avslutningsvis kan jag ju tillägga att annonsen för medikamenter mot analklåda inte heller är nån höjdare när man satt middagsbrickan framför TV-fåtöljen. Men där blir situationen så opassande att det nästan är komiskt.

Så, nu har jag spytt ut min galla för idag. Ha en trevlig helg, kära läsare, oavsett om ni är trasiga eller hela!

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (5)

Finns det några medelålders i TV-serien ”Dallas”?

 

Bästa läsare!

Svaret på frågan i bloggrubriken hade jag kanske fått ifall jag tittat klart på dagens avsnitt av den återuppståndna såpoperan ”Dallas”. Men hur det nu var så upplevde jag att det mellan signaturmelodin och den första reklampausen knappt kunde ha gått mer än 5-6 minuter. Fett hån mot tittarna, TV4! Mina förspel är inte ens så korta när jag har sex… *host* 

Innan reklamavbrottet hade jag inte sett några andra skådespelare än sådana som kunde vara hämtade från TV-serier som ”Vampire diaries” (min dotters favoritserie). Alltså såna där stiliserat stylade ”läckerbitar” i åldern kring 25. Och här talar jag både om killarna och tjejerna. Jodå, jag vet att Larry Hagman, Patrick Duffy, Linda Gray och Ken Kercheval är med i ensemblen. Fast någon av dessa fick jag inte se förutom under inledningsvinjetten. Men ingen av dem kan väl riktigt kallas för medelålders… Så var är de ”mellangamla”?

Okej, jag kan vara ute och trampa i ogjort väder. Det är möjligt att 45-åringarna dök upp senare i programmet. Om nån av er, kära läsare, tittade får ni avge vittnesmål i kommentarsfältet. Men oavsett om jag efter 5 minuters tittande missade alla över 30 i nya Dallas så lämnade jag sändningen med en viss misstanke om att det inte är en slump att skådespelarensemblen domineras av dessa nästan stilistiskt snygga unga människorna. Brist på sökande till rollerna? Nä, knappast. Det är så här skådespelarna ska se ut nu för tiden. 

Jag med mitt ointresserade öga kunde naturligtvis  inte skilja den ena från den andra. Och  just detta är rollbesättarnas stora misslyckande enligt min mening. En bra TV-serie behöver uttrycksfulla och karaktäristiska skådespelare som fångar publiken i första ögonkastet. Larry Hagman är definitivt en sådan, även om produktionsbolaget från början tänkt sig att han skulle ha haft en mer tillbakaskjuten position när serien började 1978. Nu känns det som att ”Dallas”-producenterna inte vill locka med ett utstickande persongalleri, utan hellre ser till att visa upp hunkar och brudar som attraherar unga TV-tittare. För vi äldre står ju inte ut med dessa eviga reklampauser (eftersom vi ju kommit upp i den åldern att man inser att livet börjar bli för kort för att slösas bort på reklam).

Det är möjligt att jag suktar alltför mycket efter realism. Precis som med ungdomarna i nya Dallas kan jag inte se en amerikansk polisserie där den supersmarta kvinnliga obducenten eller motsvarande ser ut som om hon är hämtad från ett porrfilmsomslag. Fast med snygga kläder på sig. You are too good to be true, babe. Å andra sidan kunde Helen Mirren som ”polischef”  i sin polisserie framkalla samma lyckokänsla som när man upptäcker blod i urinen eller ser en Lars Norén-pjäs… Låt oss säga att Jane Seymours ”Dr Quinn”  var hyfsat trovärdig utifrån utseende och rollkaraktär, om ni nödvändigtvis vill tvinga av mig någon referenspunkt i realistiskt skådespeleri.

Fast om man skall vara uppriktig kan man ställa sig en annan fråga: Varför bryr jag mig om TV-serien ”Dallas” som jag uppenbarligen inte har intresse av att titta på?

Det är en förtvivlat bra fråga, och jag blir er svaret skyldig. Kanske är min oro för de frånvarande 40-plusarna i ”Dallas” i själva verket uttryck för min egen oro att bli osynlig i samhället, både som person och som medelålders. För ung för att kunna se den efterlängtade pensionsåldern trots sviktande energi, men tillräckligt gammal för att bli betraktad som ett hinder av 20-åringar som tror att planeten och dess problem fortfarande kan delas upp i svart respektive vitt.

Hälsar eder Peter Harold

P.S.
Vill du veta mera om just Larry Hagman, vars ögonbryn får mig att tänka på greve Dracula, rekommenderar jag denna fan-sajt.
D.S.

Kommentarer (2)

SVT är sin egen lilla värld…

Bästa läsare!

Runt sistlidna jul var jag på snudd att förvandlas till en Grinch. Och för första gången (på mycket länge) umgicks jag med tanken på att pressa ner en livs levande människa i en öppen vak tills vederbörande blev livlös. Inte vilken människa som helst, utan SIBA-tönten Fabian Bengtsson. Jag vet inte om SIBA:s reklamkoncept var tänkt att provocera så mycket som den gjorde, men hysterisk TV-reklam är inte riktigt grejen för Sverige. I Japan eller andra civiliserade sydostasiatiska länder är det nog en självklarhet att skådespelarna ska vara speedade och galna. Det är möjligt att SIBA skulle ”gått hem” bättre i fjärran östern än här:  Fabian Bengtsson är sett ur mitt perspektiv mer ett ansikte för ADHD än lättmjölk.

Det finns mycket att säga om förlustbolaget SIBA:s reklam (även MediaMarkt går dåligt), och den mest intressanta aspekten är att uppmärksammaläsaren på att företaget ganska subtilt säljer in en viktig image i lagret under Fabian Bengtssons töntighet – nämligen den att SIBA är svenskare än IKEA. Det finns en patriotisk underton i företagets reklam, inte minst kopplat till att man marknadsför sig med tre generationer göteborgare vid namn Bengtsson. Men det är inte om detta jag vill skriva om idag.

Den senaste reklamomgången från SIBA involverar en antikhandlare som värderar SIBA:s historiska realisationsskyltar. Man har här hämtat in en viss Peter Plunkty (Nej, vi är inte släkt, utan det är bara en tillfällighet att vi bägge heter Peter…!) från SVT:s ”Antikrundan”. Eller snarare – han har varit en profil i programmet men är det icke längre. Han har nämligen fått sparken p.g.a. sin medverkan i SIBA:s TV-reklam.

”Antikrundan” är ett program som attraherar den mognare publiken. Eller åtminstone fram tills på senare år inte generade sig för att ha en äldre målgrupp. Konceptet har dock förändrats, och numera finns det mer lekfulla inslag i programmet. Om detta har nämnde Plunkty haft synpunkter på, och SVT har i stort sett följt hans råd – fast tvärtom. Han säger till DN: ” – Jag är inte riktigt nöjd med hur ”Antikrundan” har utvecklats. Det har blivit sämre, banaliserats och avvikit alltför mycket från BBC:s koncept. SVT tror inte att tittarna klarar av mer än snuttifierings-tv. Det har blivit för mycket fånerier och clownerier. Programmet har börjat urarta till det burleska.

Jag vill inte påstå att Plunkty har fel i sin kritik – ty jag zappar numera förbi ”Antikrundan” trots att jag blivit äldre. Det är mer show än folkbildning numera. Dock kan det vara på sin plats att påpeka en ganska uppenbar sak: är det någonstans där snuttifiering är både ett måste och en framgångsfaktor så är det inom TV-reklamen. Varje sekund kostar tiotusentals/hundratusentals kronor i både produktions- och sändningskostnad. Och vad beträffar fånerier och clownerier har SIBA en ohotad förstaplats på prispallen.

Själv förbannar jag dessa antikvitetsprogram på TV. De förleder en massa loppisförsäljare i villfarelsen att deras skräp är värt en förmögenhet. Ett av det mest oanständiga sätten att lura folk är att benämna varorna som ”Vintage” och skriva in en extra nolla på prislappen. Själv föredrar jag container-loppis. Inte sällan kan man hitta riktigt fina prydnadsföremål, möbler och böcker. Om man har skam i kroppen kan man alltid fråga om lov innan man börjar gräva; oftast är containerhyraren lycklig över att sakerna kommer till nytta. Och så får de plats med annat som är äkta skräp. Jag kånkar hellre hem en gratis byrå från Koksgatan än en dito dyr från Myrorna i Hjorthagen…

Sedan kan man ju bara beklaga att SVT inte är särskilt förlåtande mot sina kontraktsanställda medarbetare. Vad är det som säger att Peter Plunkty är en sämre värderare i ”Antikrundan” bara för att han säger till Fabian att reklamskyltarna har noll och intet värde? Jag tror att humor är en stor bristvara på SVT.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (7)

1984-samhället och politiska bokstavslagar…

Bästa läsare!

Medelålders och bitter. Ja, åldrandet är ju en naturlig sak. Och jag skulle nog inte heller vara så bitter ifall jag slog mig till ro i TV-fåtöljen och lät mig villigt matas av den subtila propagandan från stat, politiker, välgörenhetsorganisationer och alla företag med ett utbud som stillar mina behov.

Jag vet inte hur ni ser på liknelsen att man lobotomeras i ett solarium, att dyngan som kommer i TV:n gör hjärnan mjuk och lättformad, och att TV-flimmret motsvarar solariets brännande strålar. Hm, beskrivningen kanske fungerar i en surealistisk dystopi. Men den mänskliga insatsen i TV-fåtöljen är densamma; istället för att få hudcancer drabbas man av apati. Vissa kallar det njutning.

Ursäkta denna flummiga liknelse, men jag önskar att läsaren får en bild av hur hur jag känner det i valet mellan en passiv livsstil och en dito engagerad. Nej, jag säger inte att den ena gör någon till vinnare. Jag är engagerad, och lönen är en känsla av hopplöshet. Vi är ständigt under attack av stora bolag som nyttjar de folkvalda politikerna till sina syften. Och de lever i symbios; den amerikanska kongressen och senaten står nu inför ett nytt förslag som skall ge Internetaktörer fria rättigheter att dela med sig insamlad information till ännu ej definerade regeringsfunktioner.

Man kallar det Cyber Security. Under förespegling att bekämpa terrorism (och fildelning för all del…) kan man implementera ett avlyssningssystem som kan brukas i makthavarnas fulla intressen. Med andra ord: du som Internet-användare kommer att ha lika mycket personlig integritet i ditt surande som ifall du satt och använde Internet via en storbildsskärm utan fördragna gardiner i en lägenhet på nedre botten.

Russia Today rapporterar om CISPA som går i samma anda som ACTA, PIPA och SOPA:

Det finns hur mycket som helst att skriva om ämnet, men idag är det solsken och jag MÅSTE GÅ UT, annars kommer jag att göra något dumt med min dator.

Jag skulle ju kunna sätta mig i fåtöljen och titta på TV. Känna tryggheten i att staten ser till mig och skyddar mig och min familj från allt ont. Att möjligheterna till ett lyckligare liv med en ny bil/ny storbilds-TV/ny schampo bara är en shoppingtur bort…

Hälsar eder Peter Harold

Kommentera

Bra att gnällspikarna på Teaterförbundet och deras likar utmanas.

Bästa läsare!

Med  c:a 30% av medlemmarna i arbetslöshet någon gång under året torde väl det vara bevisat att Teaterförbundet knappast lyckas göra den nytta man lovar sina medlemmar. Men det felet är knappast unikt för just detta fackförbund. Hotell- och Restauranganställdas förbund är också ett av de grymma skämt som snyter dyra pengar av slitna städerskor, servitriser och kockar.

Sedan kan man ju fundera på vad man vill ha utav ett yrke där det är uppenbart att man inte kan räkna med en stadig inkomst. Med tanke på att vi förmodligen inte har samma tradion av att skådisar måste ge teaterdirektörer och filmbolagsdirektörer blow-job per anställningstillfälle (undantagen finns), så får man gå den långa vägen för att inte komma någonstans. En verklighet vi andra som inte står på scenen eller framför kameran känner igen.

Detta hindrar ju inte Teaterförbundet från att rasa över statsminister Fredrik Reinfeldts utspel om att det måste vara möjligt för folk att få jobba tills de är 75 om de vill. TF menar att statsministern är ute efter att tvinga folk jobba till 75, enligt ett samtal fackförbundet haft med SVT.

Samma sak ser jag på Facebook, gammelmedia och bloggosfären samt från politiska motståndare som ser öppet mål. Alla skriker ilsket på statsministern för att han uttrycker ”ett krav om att vi skall lämna arbetsmarknaden först när det är dags att kliva ner i kistan”. Men för guds skull! Är det så svårt att välja rätt krig? Reinfeldt talar inte om att TVINGA folk jobba till 75. Det här är vad han säger:

- Jag har respekt för att det finns yrken som man av olika skäl inte orkar vara kvar i vid 75 års ålder. Därför ska det fortsatt vara möjligt att gå i pension likt idag. Och garantipensionen kommer fortsatt vara en viktig del av pensionssystemet.

Det finns massor av saker man kan kritisera Reinfeldt för. Ideologisk ryggradslöshet är min favoritanklagelse. Röstoptimering en annan. Men jag kan aldrig anklaga någon för något den inte gjort i vare sig handling eller sagt med ord. Teaterförbundet avslöjar sig själva. Fantisera på scenen, men gör det inte i den politiska debatten, tack.

Sif Ruud arbetade på Dramaten tills hon var 85 år. 72-årige Börje Ahlstedt är fortfarande aktiv. Tyvärr. 77-årige Björn ”Dynamit-Harry” Gustafssson såg jag i en annons tidigare i år. Per Oscarsson var lastgammal under större delen av sin folkkära karriär. Harriet Andersson jobbade flera år efter att hon fyllt 70. Max von Sydow är över 80 och still going.

Vad vi behöver i Sverige är insikten att ålder är något man borde högakta, inte diskriminera och förakta. Teaterförbundet står i vägen för denna kamp. Bort med de 20-åriga bratsen från rutan – in med de coola gamlingarna!

Hälsar eder Peter Harold

Bloggkollega om ämnet:
Snowrollersden: ”Ingen fast pensionsålder, tack

Kommentarer (6)

Några ord om Lasse Brandeby från mig

Bästa läsare!

Man skall inte tala illa om de döda, men jag har ju en ovana att vara hyfsat ärlig när jag skriver. Nu när skådespelaren Lasse Brandeby är död så förmodar jag att man som bloggskribent ändå skall skriva några rader. I all hast.

För det första. Märkte ni att jag skrev skådespelaren Lasse Brandeby? För det var hans yrke. Efter alla hans framträdanden på TV under åren är det lätt att tro att Lasse Brandeby egentligen är Rolf Mjunstedt och Kurt Olsson. Självfallet inte. Inte ens när han medverkade i rollen som stelopererad zombie i TV4:s ”Let’s Dance” var han Lasse Brandeby.

Det var f.ö. under den tiden jag för första och sista gången mötte honom. Den stackars jäveln hade blivit folkkär p.g.a. sin taffliga dans, och offer för den sammansvärjning svenska folket utförde genom att vecka efter vecka rösta på honom som favorit. Det var en veritabel pungspark mot juryn som förgäves hoppades på att någon skulle ta danstävlingen som en seriös sport (trots de medverkande kändisarna). Tji fick de.

Den som led svårast av detta var faktiskt Lasse. På väg till träningslokalen satt han och stirrade tomt framåt som en dödsdömd fånge  på väg till skarprättaren. Eftersom jag inte betraktat Lasses rollfigurer som särskilt hysteriskt roliga var det lätt för mig att se det besvärade proffset i honom. Jag vet inte om hans cancer var bekräftad, men mitt under denna hysteri kring Let’s Dance befann sig karln i ett viktigt vägskäl i sitt liv, och därav frustrationen som han utstrålade privat. För första gången på länge (eller någonsin?) ville han göra sig ett namn som seriös skådespelare.

Jag har inte sett vad han presterade på vita duken, men jag är bombsäker på att han längtade bort från flamset hos TV4 för att få vara med på sin riktiga spelfilm. Som skådespelare. Inte som den där löjliga ”dansaren”. Eller den irriterande Kurt Olsson. Än mindre som den infantile Rolf Mjunstedt. Ingen av dem kommer jag att sakna särskilt mycket. Däremot kommer jag att sakna människan Lasse Brandeby.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (5)

Older Posts »
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Join 25 other followers