Arkiv för Dumburk

1984-samhället och politiska bokstavslagar…

april 8, 2012 den 9:20 f m · Arkiverad under Demokrati, Dumburk, Okategoriserade

Bästa läsare!

Medelålders och bitter. Ja, åldrandet är ju en naturlig sak. Och jag skulle nog inte heller vara så bitter ifall jag slog mig till ro i TV-fåtöljen och lät mig villigt matas av den subtila propagandan från stat, politiker, välgörenhetsorganisationer och alla företag med ett utbud som stillar mina behov.

Jag vet inte hur ni ser på liknelsen att man lobotomeras i ett solarium, att dyngan som kommer i TV:n gör hjärnan mjuk och lättformad, och att TV-flimmret motsvarar solariets brännande strålar. Hm, beskrivningen kanske fungerar i en surealistisk dystopi. Men den mänskliga insatsen i TV-fåtöljen är densamma; istället för att få hudcancer drabbas man av apati. Vissa kallar det njutning.

Ursäkta denna flummiga liknelse, men jag önskar att läsaren får en bild av hur hur jag känner det i valet mellan en passiv livsstil och en dito engagerad. Nej, jag säger inte att den ena gör någon till vinnare. Jag är engagerad, och lönen är en känsla av hopplöshet. Vi är ständigt under attack av stora bolag som nyttjar de folkvalda politikerna till sina syften. Och de lever i symbios; den amerikanska kongressen och senaten står nu inför ett nytt förslag som skall ge Internetaktörer fria rättigheter att dela med sig insamlad information till ännu ej definerade regeringsfunktioner.

Man kallar det Cyber Security. Under förespegling att bekämpa terrorism (och fildelning för all del…) kan man implementera ett avlyssningssystem som kan brukas i makthavarnas fulla intressen. Med andra ord: du som Internet-användare kommer att ha lika mycket personlig integritet i ditt surande som ifall du satt och använde Internet via en storbildsskärm utan fördragna gardiner i en lägenhet på nedre botten.

Russia Today rapporterar om CISPA som går i samma anda som ACTA, PIPA och SOPA:

Det finns hur mycket som helst att skriva om ämnet, men idag är det solsken och jag MÅSTE GÅ UT, annars kommer jag att göra något dumt med min dator.

Jag skulle ju kunna sätta mig i fåtöljen och titta på TV. Känna tryggheten i att staten ser till mig och skyddar mig och min familj från allt ont. Att möjligheterna till ett lyckligare liv med en ny bil/ny storbilds-TV/ny schampo bara är en shoppingtur bort…

Hälsar eder Peter Harold

Kommentera

Bra att gnällspikarna på Teaterförbundet och deras likar utmanas.

februari 10, 2012 den 9:11 f m · Arkiverad under Dumburk, Medierna

Bästa läsare!

Med  c:a 30% av medlemmarna i arbetslöshet någon gång under året torde väl det vara bevisat att Teaterförbundet knappast lyckas göra den nytta man lovar sina medlemmar. Men det felet är knappast unikt för just detta fackförbund. Hotell- och Restauranganställdas förbund är också ett av de grymma skämt som snyter dyra pengar av slitna städerskor, servitriser och kockar.

Sedan kan man ju fundera på vad man vill ha utav ett yrke där det är uppenbart att man inte kan räkna med en stadig inkomst. Med tanke på att vi förmodligen inte har samma tradion av att skådisar måste ge teaterdirektörer och filmbolagsdirektörer blow-job per anställningstillfälle (undantagen finns), så får man gå den långa vägen för att inte komma någonstans. En verklighet vi andra som inte står på scenen eller framför kameran känner igen.

Detta hindrar ju inte Teaterförbundet från att rasa över statsminister Fredrik Reinfeldts utspel om att det måste vara möjligt för folk att få jobba tills de är 75 om de vill. TF menar att statsministern är ute efter att tvinga folk jobba till 75, enligt ett samtal fackförbundet haft med SVT.

Samma sak ser jag på Facebook, gammelmedia och bloggosfären samt från politiska motståndare som ser öppet mål. Alla skriker ilsket på statsministern för att han uttrycker ”ett krav om att vi skall lämna arbetsmarknaden först när det är dags att kliva ner i kistan”. Men för guds skull! Är det så svårt att välja rätt krig? Reinfeldt talar inte om att TVINGA folk jobba till 75. Det här är vad han säger:

- Jag har respekt för att det finns yrken som man av olika skäl inte orkar vara kvar i vid 75 års ålder. Därför ska det fortsatt vara möjligt att gå i pension likt idag. Och garantipensionen kommer fortsatt vara en viktig del av pensionssystemet.

Det finns massor av saker man kan kritisera Reinfeldt för. Ideologisk ryggradslöshet är min favoritanklagelse. Röstoptimering en annan. Men jag kan aldrig anklaga någon för något den inte gjort i vare sig handling eller sagt med ord. Teaterförbundet avslöjar sig själva. Fantisera på scenen, men gör det inte i den politiska debatten, tack.

Sif Ruud arbetade på Dramaten tills hon var 85 år. 72-årige Börje Ahlstedt är fortfarande aktiv. Tyvärr. 77-årige Björn ”Dynamit-Harry” Gustafssson såg jag i en annons tidigare i år. Per Oscarsson var lastgammal under större delen av sin folkkära karriär. Harriet Andersson jobbade flera år efter att hon fyllt 70. Max von Sydow är över 80 och still going.

Vad vi behöver i Sverige är insikten att ålder är något man borde högakta, inte diskriminera och förakta. Teaterförbundet står i vägen för denna kamp. Bort med de 20-åriga bratsen från rutan – in med de coola gamlingarna!

Hälsar eder Peter Harold

Bloggkollega om ämnet:
Snowrollersden: ”Ingen fast pensionsålder, tack”

Kommentarer (6)

Några ord om Lasse Brandeby från mig

november 23, 2011 den 9:29 e m · Arkiverad under Dumburk

Bästa läsare!

Man skall inte tala illa om de döda, men jag har ju en ovana att vara hyfsat ärlig när jag skriver. Nu när skådespelaren Lasse Brandeby är död så förmodar jag att man som bloggskribent ändå skall skriva några rader. I all hast.

För det första. Märkte ni att jag skrev skådespelaren Lasse Brandeby? För det var hans yrke. Efter alla hans framträdanden på TV under åren är det lätt att tro att Lasse Brandeby egentligen är Rolf Mjunstedt och Kurt Olsson. Självfallet inte. Inte ens när han medverkade i rollen som stelopererad zombie i TV4:s ”Let’s Dance” var han Lasse Brandeby.

Det var f.ö. under den tiden jag för första och sista gången mötte honom. Den stackars jäveln hade blivit folkkär p.g.a. sin taffliga dans, och offer för den sammansvärjning svenska folket utförde genom att vecka efter vecka rösta på honom som favorit. Det var en veritabel pungspark mot juryn som förgäves hoppades på att någon skulle ta danstävlingen som en seriös sport (trots de medverkande kändisarna). Tji fick de.

Den som led svårast av detta var faktiskt Lasse. På väg till träningslokalen satt han och stirrade tomt framåt som en dödsdömd fånge  på väg till skarprättaren. Eftersom jag inte betraktat Lasses rollfigurer som särskilt hysteriskt roliga var det lätt för mig att se det besvärade proffset i honom. Jag vet inte om hans cancer var bekräftad, men mitt under denna hysteri kring Let’s Dance befann sig karln i ett viktigt vägskäl i sitt liv, och därav frustrationen som han utstrålade privat. För första gången på länge (eller någonsin?) ville han göra sig ett namn som seriös skådespelare.

Jag har inte sett vad han presterade på vita duken, men jag är bombsäker på att han längtade bort från flamset hos TV4 för att få vara med på sin riktiga spelfilm. Som skådespelare. Inte som den där löjliga ”dansaren”. Eller den irriterande Kurt Olsson. Än mindre som den infantile Rolf Mjunstedt. Ingen av dem kommer jag att sakna särskilt mycket. Däremot kommer jag att sakna människan Lasse Brandeby.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (5)

War on terror, del trettioelva

oktober 12, 2011 den 1:31 e m · Arkiverad under Demokrati, Dumburk

Bästa läsare!

Förlåt att jag drar upp filmtiteln ”Wag the dog” med anledning av de nya aktualiserade terrorhoten. Men det är svårt att låta bli. Om jag drar mig till minnes handlade filmen om en amerikansk president som trampade i klaveret genom att göra någonting fult, och för att få bort fokus från detta iscensatte man ett krig på låtsas. I en studio gjorde man krigsscener som spelades upp som nyhetsreportage i TV. Det blev en ganska stor debatt kring detta eftersom dåvarande president Bill Clinton beskyldes för att ha fläckat ner en praktikants klänning med sina kroppsvätskor – samtidigt som man hade problem med den irakiske diktatorn Saddam Hussein.

Filmen beskyldes för att vara konspiratorisk. Men hur är det med verkligheten då?

För en tid sedan råkade jag se ett klipp som handlade om ett Human Right-råd som arrangerades och leddes av ett antal kongressledamöter i USA. Detta hände omedelbart efter Iraks invasion av Kuwait. Man hade ännu inte bestämt sig från amerikanskt håll om man skulle blanda sig in i konflikten. Från Kuwait hade man hämtat ögonvittnen som berättade om irakiernas övergrepp, bl.a. om att Saddams soldater gått in i ett sjukhus och slitit ut en massa barn ur deras kuvöser så att de dog. Detta berättades av en bekymrad läkare. En annan ung kvinna (tonårsflicka) som vittnade under mötet berättade tårfyllt om hur hennes familj var hotade. Hon framträdde med fingerat namn för sin och familjens säkerhet.

Det dröjde inte länge förrän dessa ögonvittnesskildringar kablades ut i medierna och politikerna började kräva aktioner mot Saddam Hussein. Det blev det första Kuwaitkriget.

Efter en tid visade det sig att barnen i barnsjukhusen inte dött i hundratal. Siffran kunde i stridens hetta ha blivit lite överdriven. Hur få spädbarn hade mördats? Man började räkna dem i tiotal. Och snart kom det fram att de irakiska soldaterna inte alls varit inne i barnsjukhuset, och att de avlidna spädbarnen dött av naturliga orsaker. De hade trots allt legat på intensivvård.

Den hotade tonårsflickan då? Jo, visst fanns det ett hot. Men det var inte en anonym flicka som räddats ur klorna från invasionstruppen då den marscherat in i Kuwait. I själva verket var hon dotter till Kuwaits ambassadör i Kanada. Och pappan – vars liv hon antydde var hotat – satt själv med under mötet ett par bänkrader bakom henne!

Ordföranden för mötet – en kongressman vars namn jag inte minns – visste inte någonting om dessa förhållanden. I efterhand säger han att det är en stor chans att utvecklingen tagit en annan riktning om man varit medveten om falskspelet.

Nu säger jag inte att de nya rapporterna om att Iran har planer på att mörda den saudiska ambassadören i Washington är en bluff. Men var gång Vita huset talar om oomkullrunkeliga bevis för massförstörelsevapen och terrorhot så… tja, hur skall jag uttrycka mig diplomatiskt?

Nä, jag låter er kära läsare fylla tankepausen.

Ge akt på vad politiker säger. Första varningen om att de är på väg att ljuga är när de öppnar munnen.

Hälsar eder Peter Harold

Uppdaterat 13/10:
Enligt nya uppgifter i pressen utpekas en iransk-amerikansk version av Mr Bean som potentiell gärningsman i det planerade dådet mot den saudarabiska ambassadören. Jag kan ha fel, men det verkar vara en snubbe av ungefär samma kaliber som Stockholmsbombaren från förra vintern.

I MEDIEBRUSET:
CBS News: ”U.S. aims to unite the world against Iran”. 
DN: ”EU oroas av amerikanskt terrorhot”. Så det är Amerika som ligger bakom terrorhotet? Häpp!
SvD: ”Resevarning efter terroravslöjande”. Varningen gäller amerikaner som reser i världen.
SvD: ”Lönnmördare får USA att införa Iransanktioner”. Och lönnmördarna förmodas ha med de mexikanska knarkkartellerna att göra. Hå-hå ja-ja…

Kommentarer (8)

2½ män – men kanske en tittare mindre

oktober 11, 2011 den 2:31 e m · Arkiverad under Dumburk

Bästa läsare!

Nej, jag är inte på något vis en TV-narkoman. Däremot är jag en av den knappa halvmiljon svenskar som såg säsongstarten av situationskomedin ”Två och en halv män” på TV6.

Mitt intryck var att det saknades faktiskt 1½ man i avsnittet: Charlie kan aldrig representeras av en fylld urna (och visst var det givet att Alan skulle spilla ut askan, annat hade väl varit tjänstefel av manusförfattarna), och jag kan inte minnas att jag såg till Jake som skall utgöra den manshalva som titeln talar om.

Mm, just detta med att centrera historien kring två bröder och den ene broderns lille son ger väl en fingervisning om att serien egentligen inte alls borde vara långlivad. Och efter att ha sett det första avsnittet med Demi Moores blivande ex-man som ny medlem i skådespelarensemblen funderar jag på om man som sit com-konsument inte borde nöja sig med att Charlie reste till Paris med Rose och levde lycklig i alla sina dar utan denna bagatellartade fortsättning i form av säsong 9. Studiopubliken var dock lojal.

Jodå, Jon Cryer är fantastisk som den hunsade lillebrodern Alan Harper. Man lider med honom. Han lyckas alltid kännas äkta i sina uttryck. Men en bra sit-com bygger på att skådespelarnas karaktärer fungerar ihop. Jon har ingen riktig motspelare längre.

Gårdagens premiär av ”Två och en halv män” lämnar en hel del i övrigt att önska utöver Charlies sorti. Jag hade gärna sett mer humor kring hur man hanterar situationen att bli familjens äldste man (Alan) när ens äldre bror dör. Istället gick manusförfattarna den simpla vägen som de tror att publiken uppskattar; mellan två reklampauser förvandlar man en passionerad IT-miljardär till en sexgalen hedonist, mindre än 12 timmar efter sitt självmordsförsök. Långsökt. Och så amerikanskt att blurra Ashton Kutchers rumpa. Jag har sett värre arslen på badhus.

Nästa måndagskväll gör jag nog någonting annat än kollar på TV…

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (2)

Man har kickat kulturministrar för mindre…

juni 16, 2011 den 10:35 f m · Arkiverad under Dumburk, Politik, Sex

Bästa läsare!

Jag ser till min icke alltför stora förvåning att regeringen skall ge en statlig utredning i direktiv att se hur TV-licensen kan ersättas med någon typ av skatt. Jag kan inte låta bli att le ett snett leende, åkallande minnen från 80-talet då Ulf Adelsohn var partiledare för (M). På den tiden var det moderaternas valspråk att man skulle avskaffa skatter – inte hitta på nya.

Extra paradoxalt är ju att den som initierar denna utredning är fru Adelsohn, d.v.s. kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Lena fick sitt jobb som minister sedan hennes företrädare Cecilia Stegö Chilò gjort 10 dagar på Drottninggatan 16. Och ingen har väl glömt att huvudanledningen till att Cecilia fick avgå (om man bortser från att den svenska medie- och kultureliten avskydde henne) var att hon under väldigt många år levt som hon lärt, nämligen genom att inte betala TV-licens p.g.a. sin ideologiska övertygelse.

Personligen hoppas jag att den debatt som nu skall uppstå inte skall grotta ner sig i hur SVT skall få sina pengar, utan istället VAD de skall användas till. Måste schlagerfestivalerna vara en angelägenhet för statstelevisionen? Är det ”public service” att anlita den kookaburra-flabbande Peter Settman att väsnas på bästa sändningstid? Är det ”pubic service” att ta fram riktlinjer för vilka epitet man skall sätta framför olika politiska partier?

Om inte annat må tanken släppas fri bland kommentarerna från er, kära läsare!

Hälsar eder Peter Harold

P.S.
Hörde att man i Ragunda kommun låter personalen få provrörsbefruktning för att öka födelsetalen i bygden. Vet inte om den satsningen är bra. I Ragunda med sin höga arbetslöshet borde folk ju ha tid för att kn**la för att göra barn, kan man ju tycka. Eftersom Ragunda har ett kvinnligt kommunalråd kan jag inte lustifiera mig kring att det är kul att kommunalrådet satsar på sin personal…
D.S.

Kommentarer (5)

Lättframkallade konflikter som TV-nöje?

april 29, 2011 den 10:30 f m · Arkiverad under Dumburk, Okategoriserade

Bästa läsare!

Knepet är egentligen så enkelt att programmakarna borde ha smisk som straff för sin brist på kreativitet, men nu är det ju inte brottsligt att vara lat. För medge att det inte krävs mycket energi för att skapa en konflikt när du sätter samman två människor med diametralt olika läggning. Dramat kommer av sig själv, lika lätt som det blir drama ifall man ställer sig att tanka bensin till bilen, bolmandes på en glödande Havanna-cigarr Havanna-cigarr.

Nå, vad är det jag nu svamlar om, undrar kanske den gode läsaren?

Det här är enkelt att förklara. Vi människor älskar att se andra människor. Och detta trots att vi helst av allt vill slippa umgås med dem. Ett sätt att tillfredställa denna drift är att titta på  TV, t.ex. när människor åker på semester. Eftersom semesterresor brukar vara en grund till separationer/skilsmässor är förutsättningarna de bästa tänkbara för att även en sansad människa skall framstå som en idiot på bild. TV3 kallar programmet för ”Semesterduellen”.

Två par med olika intressen sänds iväg på resmål som respektive plan planerat (tillsammans med ett filmteam som noga registrerar nyanser av missnöje/glädje i de medverkandes ansikten). Eftersom kvinnan i det ena paret var cosplayaren Johanna Berglund (känd i cosplay-kretsar som ”Yami No Cosmos”) var det ingen tvekan om vem min dotter Lilla Mae sympatiserade med. För henne var detta inte en studie i beteendevetenskap utan snarare konsumentinformation om alla lolita-dräkter och rosafärgade tillbehör.

För min egen del satt jag och tänkte på hur intressant programmet kunde ha blivit om det inte handlade om det uppenbarligen omöjliga att få alla att gilla allt, utan istället lät macho-Max stanna hemma och gett resten av programmet till Johanna och hennes pojkvän Peter (Obs! Ej undertecknad!) för att beskriva vistelsen i det populärkulturella Tokyo. Då hade i alla fall min dotter blivit nöjd.

Att människor blir sura av att behöva se på sådant som de inte är intresserade av vet jag av egen erfarnhet – i synnerhet när jag sätter mig i TV-fåtöljen och zappar genom hela kanalutbudet utan att hitta ETT ENDA INTRESSANT program. Inte blir man gladare av att behöva se ”sorgliga” människor i rutan heller: Att vuxna människor anklagar varandra för att vara 5-åringar känns omoget. Men det blir ”bra” TV av det. Nåja.

Jag skulle hellre vilja se ett program där människor förenas, trots sina olikheter och väsenskilda bakgrunder. Det skulle i o f s krävas en hel del kreativitet från programmakarna, utöver de medverkandes samarbetsvilja. I TV-programmet ”Semesterduellen” tycks bägge faktorerna saknas. Gudskelov har jag lyckan att nästan dagligen möta fantastiska människor som oavsett social status och härkomst lyckas skapa en dräglig vardag i arbetet – tillsammans genom samarbete. Och därför är jag glad över att livet trots allt är bättre än TV. Trevlig helg på er, kära läsare!

Hälsar eder Peter Harold

P.S.
I morgon lördag är det Sakuradagen på Kungsträdgården i Stockholm. Lilla Mae lovar att komma iförd cosplay-dräkt. För min egen del kommer jag medverka i publiken som utklädd till Peter Harold…
D.S.

Kommentarer (2)

Mental lyteskomik

mars 28, 2011 den 10:24 f m · Arkiverad under Dumburk

Bästa läsare!

”Lilla Mae” – d.v.s. min kära lilla dotter – har varit risig i helgen. När jag kom hem i fredags fann jag henne sittandes och glo på TV-Shop och frågade om det inte fanns någon annan kanal med lite mer intellektuell utmaning. Jag fick till svar att hon inte ens orkade zappa. Då förstår man att det är illa. Att sedan den febriga ungen inte stängt av TV:n och lagt sig istället följer den naturlag som säger att om barn inte orkar titta på TV när de är sjuka så är de redan avlidna. Och det vill jag för guds skull inte vara med om.

Igår kväll kom febern tillbaka och fjärrkontrollen fastnade på programmet ”You’re cut off” på TV11 (en förtäckt TV4-kanal om jag förstått saken rätt). Eftersom jag ville göra sjuklingen sällskap började jag titta på denna s.k. reality-serie. Och jag fann den – notera min generade bekännelse – ganska underhållande. Idén är att ett gäng snobbiga och bortskämda yngre kvinnor skall lära sig leva i den s.k. oskyddade verkligheten. Gårdagens uppgift bestod i att sova i tält en natt. Nej, det gick inte bra. Naturligtvis.

Givetvis handlar det om underhållnings-TV, d.v.s. ett gäng unga kvinnor utanför sin ”naturliga sfär” som mest av allt önskar klösa ögonen ur varandra. Och vi tittare bara väntar på att få se en sjujäkla cat-fight. Under utomhusscenerna noterade jag också att orden ”fuck”, ”fucking” och ”fucked” användes betydligt oftare än prepositioner i deras meningsbyggnader. Däremot var de betydligt mer kreativa att konstruera ord som byggde på ordet ”hora”. Undrar vilka barnflickor som uppfostrat dem?

Nu krävs det att man talar om grader i helvetet, men två tjejer kändes uthärdliga – i alla fall i mina ögon/öron. Den första var negressen (Courtnee?)som jag tyckte var någorlunda balanserad. Hon kunde i vart fall sätta upp ett tält, vilket var betydligt mer än vad någon annan i bimboligan klarade av. Sedan var det en blondin vid namn Erica som egentligen inte var ett spår bättre än de värsta av de andra, men som blottade en charmfull sida när hon berusad utbrast i ett
” – Alla som hånglat med en tjej räcker upp en arm!” för att lätta upp den mycket tryckta stämningen. De andra passade givetvis på att ge henne en ”dissande” blick, och Erica blev ensam om att bekänna sina homoerotiska erfarenheter.

Fast egentligen har detta program en annan sida än ren underhållning – om man vill. De medverkande är egentligen mest av allt labbråttor i en sociologisk studie som åskådliggör de hinder och faror som utsätter gruppdynamiken för påfrestningar. Jag identifierade tre synnerligen viktiga faktorer (dock utan att jag gör anspråk på att vara någon slags Sigmund Freud).

1) Privilegieaspekten. När någon får positiv särbehandling (i detta fall en VIP-egenskap i form av luftmadrass och rätt att bestämma inköpslista, om jag förstod det rätt) utsätts man både för avund och risken att själv göra en omdömeslös bedömning av vad privilegiet berättigar till. Karaktären i ”You’re cut off” har faktiskt stora beröringspunkter med ett storpolitiskt problem som den libyska envåldshärskaren Kaddafi om man tänker efter.

2) Respekt för gruppen. Övningen med att campa ute i naturen var faktiskt ett prov på hela gruppen och inte enbart ett prov på individuell nivå. Nästan alla uppvisade en destruktivitet som i ett annat läge (t.ex. en riktig överlevnadsexpedition utan kamerateam och producent) hade kunnat försätta de medverkande i livsfara. Några exempel som i programmet bara var en mild antydan på detta var att man tömde VIP-personens luftmadrass eller antydde att man hellre blev dödad av björnar än ville höra rivalernas ”skitsnack”. I en annan situation är det lätt att förstå vilka fatala konsekvenser denna brist på lojalitet skulle kunna få för gruppen om de levde i ”verkliga livet”.

3) Bristande förmåga till empati. Bland de högljudda var det uppenbart att det inte fanns någon uppfattning om var gränsen går för hur mycket man kan provocera sin motståndare. I mycket blev det sandlådenivå, men det som är fascinerande är att dessa människor inte lyckades lyfta sig ur detta, trots att de är – om jag förstått saken rätt – vuxna människor. Jag förstår att deras familjemedlemmar skickade iväg dem att medverka i ”You’re cut off”. Eftersom detta är på TV är det underhållning. På en arbetsplats hade det däremot kallats för mobbning.

Så vad betyder då allt detta för oss andra dödliga löneslavar med alltför mycket månad i slutet av våra löner (och som inte kan ligga i död i lägenheten i tre år utan att någon märker det)? Tja, jag vill nog säga att alltför tryggad ekonomi kan vara EN orsak till dylikt beteende som dessa damer uppvisar, men det kan omöjligt vara den ENDA. Problem med gruppdynamik finns på många arbetsplatser, jag har själv varit i beröring med en sådant som skyddsombud. Brist på lojalitet, eller destruktivt beteende mot den egna gruppen är alltför ofta ett arbetsmiljöproblem där det snabbt utkristalliserar sig om man har en bra chef eller ej.

Jag hoppas innerligt att ”You’re cut off” väcker funderingar om den egna tillvaron, och inte bara reduceras till mental lyteskomik tillsammans med popcornen framför TV:n. I vart fall hoppas jag att min dotter blir frisk snart så att hon kan zappa till någonting annat…

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (4)

Nu kommer min atombomb till nytta…

mars 27, 2011 den 9:34 f m · Arkiverad under Dumburk, Hälsa, Stadsliv

Bästa läsare!

Ok, jag skall erkänna: jag är inte ett dugg hip eller trendig. Så det är väl bara väntat att jag inte vet vem den unge idolen Justin Beaver Bieber är. Tills nu. Vilket betyder att jag nu fått hantera en kräkreflex som inte beror på att jag drabbats av sjukdom eller fått något långt ner i halsen. Ja, ja, kära snuskiga läsare, jag vet nog allt vad du gör för associationer till ”långt ner i halsen”. Jag tänker givetvis på doktorns bomullstuss på pinne som han trycker ner till botten av det orala systemet för att se om man har halsfluss eller något liknande.

Fast det var Justin Beaver Bieber saken gällde. Ett på bild till synes oskyldigt barn som jag tills nu inte begrep varför han är så avskydd eller hysteriskt älskad. Fast nu har jag kommit på en mycket god anledning att skicka bombplanet med lagom mängd kärnvapen för att radera den lille skiten från scenen för gott…

Eller för att parafrasera den gamle presidenten Ronald Reagan som drog ett idag beryktat skämt under ett ljudtest: ”  – Kära landsmän. Det gläder mig att i dag kunna meddela att jag har skrivit under en lag som förbjuder Justin Beaver Bieber för alltid. Vi börjar bomba om fem minuter.”

Nå, vad är det nu som fått undertecknad stofil att bli så hatisk mot nämnda osnutna snorunge? Tja, ni kanske häpnar över hur lite som triggat en så fridsam herre som jag till fullständigt raseri. Men saken är den att jag för första gången i mitt liv såg nämnde Justin Beaver Bieber på TV igår. Och det var i en reklamfilm för en hudvårdsprodukt. ” – Finnar är inte coolt” säger gossen och skickar sin provokation till miljontals ungdomar som redan från början hade problem med sitt utseende.

Jag vet inte om Proactive är det undergörande medel som utplånar varenda tonårsblemma. Men jag vet att fjantiga reklamfilmer utplånar min köplust. Och sen känns det tokfel att kalla ytliga inflammationer för samma sak som folket från Soumi, d.v.s. finnar. Inte minst med tanke på att vi ju inte längre får kalla negerbollar för ”negerbollar”…

Nej, nu skall jag ut och leta snödroppar och krokusar, och annat som kan invagga mig i den måhända falska trygghetskänslan att allt går åt rätt håll – åtminstone  ifråga om årstidsväxling. Trevlig söndag på Dig, kära läsare!

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (2)

Cleese tänker högt – här är mitt råd

mars 23, 2011 den 10:23 f m · Arkiverad under Dumburk, Humor

Bästa läsare!

Den forne komikern John Cleese, känd från ”Monty Python” och ”Pang i bygget”, har tänkt högt. Han har suttit och käkat middag med vännen Michael Palin och kommit fram till att de borde återförena gänget. Kanske inte alla i gänget, men i någon form av konstellation, säger Cleese i SvD.

En dålig idé. Av flera skäl.

Den första anledningen till att MP inte skall ställa sig på scenen eller bakom kameran är Cleese själv. Trots att han är född långt före den ironiska generationen betraktar han sig själv som ironins gudfader, inte minst genom att han marknadsför sin pågående komikturné med hänvisning till en kostsam skilsmässa från andra eller tredje frun. Eller fjärde. Jag har tappat räkningen.

Forget it, John! Du är alldeles för tillfreds med ditt liv och din ålder. Du tar ex-hustruns krav på ekonomisk kompensation för äktenskapet med en axelryckning eftersom du ändå kan finansiera skilsmässan med en komikturné. Och denna lakoniska inställning är frukten av oräkneliga terapitimmar som hälsosamt nog lett till att Cleese trivs med livet, men å andra sidan raderat bort all frustration som varit driftkraften bakom hans komiska skapande.

Jag såg en John Cleese på TV för inte så länge sedan som satt och skrockade förnöjt åt allt och ingenting men framför allt åt sig själv. Jodå, det var en riktig mysfarbror, långt från den styvnackade britt som en gång i tiden kunde kombinera arrogans med träffsäker komik. Jag är rädd för att om John Cleese råkar köpa en död papegoja idag så är risken stor att han inte ids gå tillbaka till djuraffären för att reklamera den undermåliga varan. Nä, han skulle bara rycka på axlarna, skrocka vänligt och säga ” Isn’t it ironic?!” Tyvärr.

Det andra skälet till att inte återförena MP i form av MP har med gruppens humor att göra. Jodå, de var banbrytande under sin tid, men i ärlighetens namn är många av deras sketcher meningslösa. Japp, det fanns humor i det också, men det är så många andra som återanvänt denna teknik att skoja om det meningslösa. Typ, ”den här sketchen är rolig därför att den har ingen poäng”. Killinggänget, etc etc.

Därmed inte sagt att jag anser att Cleese och C:o skall bannlysas och beläggas med yrkesförbud. Tvärtom. Låt mig ta ett lysande exempel där dessa herrar kommer till sin rätt. Jag tänker på deras filmatisering av barnboken ”Det susar i säven” från 1996. Visserligen var de inte mer än medelålders på den tiden, men jag är säker på att deras charm har överlevt längre än deras ursprungliga humor. Det är inte ens värt att de försöker toppa Pappegojsketchen eller Spanska inkvisitionen – helt enkelt därför att det inte går. Många har försökt och jag tror inte någon lyckats.

Så en film, det är vad vi vill ha John. Ta gärna med Kevin Kline i någon dubbelroll också. Och helst även en hysteriskt babblande Michael Palin, precis som när de snälla lemurerna skulle utmålas som dödliga bestar. För Cleese själv kommer inte lyckas bära denna comeback på blott egna axlar. Inte så länge han trivs med livet, i alla fall.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (2)

Äldre inlägg »
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.