Arkiv för Film

Franska på resan… det sista som är värt att veta?

november 9, 2012 den 11:12 e m · Arkiverad under Film, Litteratur, Okategoriserade, Privat

Bästa läsare!

Jag är intresserad av språk i allmänhet och franskan i synnerhet. Men det är nog på den nivån som de flesta är intresserade av fotboll; en kall öl och match betraktad från TV-fåtöljen. Fast i mitt fall är ölen utbytt mot ett glas välkyld julmust och en trevlig fransk film. Senaste fyndet har jag letat länge efter, och nu är den sedd och betygsatt av innehavaren till det haroldska residenset. Jean-Pierre Jeunets ”Un long dimanche de fiançailles” är ett mästerverk på både bredden och längden. Och det beror inte enbart på att den då 28-åriga Audrey Tautou spelar huvudrollen som poliskadade Mathilde som är övertygad om att hennes fästman Mannech överlevt slaget vid Somme. Tänka sig att Audrey fortfarande är sexi… jag menar… är attraktiv även när hon haltar som en krympling.

Nu är det inte bara den gudomliga skådespelerskan som gör filmen till en upplevelse. Nej, den minutiöst återskapade miljön från 1920-talets Frankrike och dess huvudstad får tidsresenären i mig att vibrera av vällust. Visst är många scener artificiella med sina datapålagda bakgrunder, men en och annan scen är geniun med sin tidstypiska stil tack vare skickliga dekorer. Det är synd att dagens formgivare inte tycker om att titta i backspegeln när dagens vardagsföremål får sin ”design”. Nå, dagens blogginlägg skall inte handla om döda föremåls estetik – back to topic. Eller snarare: ” - Retour à la rubrique”…!

Om man är smygfrankofil som jag dyker lusten upp att kunna tala franska emellanåt. Det låter ju så lekande lätt för skådespelarna i filmen (och en av de medverkande är inte ens från Frankrike; Jodie Foster har en liten biroll som marknadsförsäljerska. Så hur svårt kan det va’?). Bortsett från att jag redan har ett antal fransk-svensk-franska ordböcker i bokhyllan – sällan använda – så utförs mina mest intima studier av det franska språket genom sporadiska genomläsningar i Berlitz resepärlör ”Franska på resan”. Jag brukade ha den liggande på dasset som förströelse, men lånade nyss ut den till dottern som börjat läsa franska på högstadiet (fast hon vet inte i vilket rum den legat i…). Hon har redan passerat mitt kunskapstak, är jag rädd för. Åtminstone vad gäller vardagsfraser och att räkna upp till cent. Eller snarare är jag tacksam. Bra att mina skattepengar kommer till någon nytta…

Franska är nämligen ett omöjligt språk. Svårt att lära sig, svårt att uttala och svårt att uppfatta. Logiken i uppbyggnaden haltar dramatiskt, i synnerhet avseende räkneorden. När vi i Sverige är uttråkade över någonting säger vi på skämt att det är ”för femtioelfte gången”. Fransmännen säger sextiotio, sextioelva, sextiotolv, sextiotretton om 70, 71, 72, 73, och så vidare. På fullt allvar dessutom!

Så tack gode gud för textremsorna i filmerna. Och då talar de medverkande ändå en hyfsat oförstörd franska som är fri från de provinsiella dialekterna som inte ens parisarna förstår. Just denna punkt gör mig lite tveksam till att lära sig utantill fraser som ” – Je voudrais un équipment de camping”, ” – De quel genre de pièce s’agit-il?” eftersom jag kanske råkar på en bretagtnare från Rennes vars svar varken finns med i resepärlören eller ens uttalar det på samma sätt som välartikulerande parisbor. Om nu parisbor artikulerar sig väl – läsare med vetskap om saken må ge sin input här. Men kul är det att läsa dessa gloslistor, och fastän jag är ett lingvistiskt ålhuvud förstår jag på ett ungefär vad exemplen här ovan betyder. Typ, ”jag behöver campingprylar” samt ”vad är det för slags pjäs?”.

Berlitz ”Franska på resan” är på 192 sidor med finstilt text fördelat över en rad olika situationer den resande kan tänkas hamna inför (utom kontakt med prostituerade förstås). Och redaktörerna på Berlitz avslöjar redan i inledningen förtåelse för det dilemma som språkklena turister av mitt slag utsätter sig för. De skriver att boken bl.a. omfattar:

…särskilda spalter med de svar den ni talar med kan tänkas ge. Räck bara fram boken och låt honom eller henne peka ut lämplig mening.

Ja, ja. Nu sitter minst hälften av er kära läsare – under förutsättning att ni denna afton är två eller fler – och fnittrar lite förtjust över insikten att dumskallen Peter Harold ju aldrig tycks ha hört att det finns elektroniska översättare i miniräknarformat. Jodå, det känner jag visst till. Men även om batteriet inte tagit slut när den behövs, eller att fingertopparna trots allt lyckas trycka på rätt tangenter under skrivandet (svårt nog när man skriver SMS med dagens petskärmsförsedda mobiltelefoner), så kan en plastpinne med LCD-display aldrig ge samma känsla som en fickstor bok av papper och kartong. Och framför allt tål en tryckt resepärlör att bli trampad på när den ligger på toagolvet inför nästa inspirationsgivande stund då man gör ”tvåan”. Fast man kan läsa den i en fåtölj också, om man vill…

Att Berlitz lagt ner stor möda på sitt mobila ordförråd råder ingen tvekan om. Men jag noterar att den sista översättningen på sidan 192, vilken avslutar denna resepärlors lager av tusentals förslag på användbara fraser för den svenska turisten i Frankrike, lyder på detta vis:

” – Parlez-vous anglais?”. Talar ni engelska?

Denna placering i boken summerar väl mer än något annat betydelsen av att företrädesvis nyttja de 192 sidornas tidigare förslag, framför den måhända hopplösa nödlösningen att försöka få en fransman att tala engelska. Med detta avslutar jag dagens politikbefriade bloggpost. Bonne nuit à toutes mes chères lectrices et à mes chers lecteurs!

 Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (7)

Negerflickan och spermaharen… rasism och barnporr i skön förening!

september 11, 2012 den 10:12 f m · Arkiverad under Film, Okategoriserade

Bästa läsare!

Vi bor i ett knasigt land. Samtidigt som det titt som tätt bjuds in beteendevetare och personlighetscoacher till morgonsofforna i TV-studiorna för att predika om vikten av att göra upp med den förargliga jantelagen som hämmar individen, så har vi svårt att göra slut på den kollektiva skuld vi känner därför att vi är svenskar och har en ljus hudfärg.

Från första dagen på dagis till sista sucken på ålderdomshemmet upprepar vi mantrat att alla människor är lika värda och skall behandlas lika. I sig ser jag inget fel i den inställningen. Alla människor är lika värda, eller åtminstone relativt sett. En politiker är naturligtvis mer värd än en vanlig väljare. Kungen är jättevärdast av oss alla. Om du och kungen krockar samtidigt i Säffle och bägge behöver en respirator – vem tror du kommer få den ifall det bara finns en enda på sjukhuset? Mm, just det. Just den här frågan kan inte besvaras med ”hon som har störst tuttar”.

Just detta att alla är lika värda oavsett kön och hudfärg har gjort oss svenskar väldigt känsliga för att förhäva oss eller trampa andra som inte är lika fisbleka på tårna. Därför händer det emellanåt att människor som saknar vettiga arbetsuppgifter på kontoret får för sig att en glass kan vara rasistisk. Eller att en tecknad figur kan kränka folk av en vis hudfärg. Det är detta som hänt den här gången.

Stina Wirséns barnfilm ”Liten och skär och alla brokiga” har en karaktär som heter Lilla Hjärtat. Lilla Hjärtat är en negerflicka med hud svart som tusch och håret i utstående flätor. RASISM! Nu tvingas en av filmaffischerna dras in. Frågan är om det räcker till ett politiskt korrekt bokbål? Finns inte Lilla Hjärtat med i filmen också?  Kommer Statens Biografråd att sätta en varningsskylt i biograferna för intet ont anande biobesökare som vill slippa få rasismens fula nuna upptryckt i plytet? Och borde inte de svenska skolorna bojkotta filmen? Kan inte någon från Expo uttala sig också?

Snälla… …finns det inte viktigare saker att göra än att ondgöra sig över tecknade figurer? Get a life, losers! För övrigt tycker jag att den blåprickiga varelsen är lik den beryktade Spermaharen. Kan inte det go viral också? En negerflicka och en spermahare på samma bild, är inte det… typ barnporr? Om inte annat har ju figuren en misstänkt bula mellan benen. Flämt! Ska vi verkligen utsätta våra barn för sånt här…??????!!!!!!

Hälsar eder Peter Harold

I mediebruset om den rasistiska barnfilmen:
SvD: ”Filmbild dras in efter rasismdebatt”. Undrar om debatten funnits på riktigt, eller om det bara är ett troll som sitter och garvar åt den förtvivlade Stina Wirsén.
DN: ”Affisch byts efter debatt om rasism”.
Dagbladet: ”Filmbild dras in efter rasismdebatt”.
NT: ”Filmbild dras in efter rasismdebatt”.
Expressen: ”Brokigt blev tokigt”.
SVT: ”Synen på Sverige förändras”. Inte om tecknade negerflickan men däremot att omvärlden sett kulturministern skära negertårta. Oj oj oj.

Kommentarer (9)

Sorry, Hollywood! Jag pyntar inte för skit. Jag offrar inte ens tiden.

mars 28, 2012 den 11:22 f m · Arkiverad under Film, Musik

Bästa läsare!

Det är ju ingen hemlighet att den globala film- och skivindustrin hejar på för att handelsavtalet ACTA skall bli lag ända ut till textens yttersta bokstav, allt för att de inhemska lagstiftarna skall kunna ge nöjesindustrin kontroll över Internet; gärna så till den milda grad att man kan ta betalt flera gånger för redan betald produkt. Teleoperatörernas blockering av Skype är bara ett exempel.

Mer på temat girighet:

Filmindustrin i Sverige rapporterar att deras försäljning sjunkit med 15% mellan 2010 och 2011. Själv inhandlar jag så få filmer för min egen skull att en reducering räknas till och med i 33 eller åtminstone 25% om jag köper 1 st. DVD mindre än vanligt. Och jag är rädd för att det faktiskt hänt.

Varför sviker jag filmindustrin? Sitter jag och laddar ner alla deras filmer ”gratis” på Piratebay? Nix. Det är mitt intresse som sviker. Eller snarare: det är Hollywoods kvalitet som sviker. Det görs sällan bra filmer längre. Actionfilmerna är överdataanimerade, filmmusiken består av låtar som skivbolaget vill ha reklam för. Skådespelarinsatserna reduceras till produktplaceringar av dem själva. Jag vill se film med skådisar utan mediebelyst privatliv, skådisar som inte ploppar upp så fort en val strandat eller en bondby raserats av en jordbävning i Långtbortistan. Mitt samvete sköter jag själv på egen hand, tack.

Framför allt vill jag inte sponsra en industri som har som främsta ambition att skapa ett Internet som styrs genom godtycklig censur. Hellre får film- och skivbolagsdirektörerna dö sotdöden än att Internet begränsas till ett slags kabel-TV med tio godkända nöjesportaler och miljarder nedsläckta hemsidor och bloggar bara för att skribenterna använt ett ord som nöjesindustrin tagit patent på för 5000 år. Typ.

Nej, jag skall inte vara raljant. Message to Hollywood: Era filmer är inte värda vare sig betalningen eller tiden det tar att se dem. Har man sett en Adam Sandler-rulle har man sett alla. Det gäller även för Jack Black, hur charmig och underdog han än är. Det duger för min del bra med det utbud som portioneras ut genom de reklamfinansierade reklam-TV-kanalerna. Samma gäller för action-rullarna som sänds efteråt. Men erkänn att utbudet sällan är något man vill ha på en försilvrad plastskiva i ett tjockt fodral på den redan trånga filmhyllan.

Jag klarar mig bra utan Hollywood. Om ni inte vill förnya er verksamhet i attraktiv riktning… så finns det annat att göra. Att läsa en god bok är mitt givna alternativ till flimret på TV-möbeln.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (4)

Vad skulle min bibliotekarie tycka om detta?

maj 3, 2011 den 10:56 f m · Arkiverad under Film, Litteratur, Okategoriserade

Bästa läsare!

Jag skall erkänna att det pirrade till i kroppen. Inte på det där viset som när man är förälskad, utan snarare mer som när man hittat någonting man inte visste att man sökte. Under sidan för bioannonser i ett några dagar gammalt exemplar av Expressen såg jag en annons för filmen ”Adele and the secret of the mummy”. Regi av Luc Besson.

” – Yes!” utropade jag halvhögt och tänkte mig att det äntligen skulle bli värt att göra ett biobesök. För är det något jag är väldigt svag för så är det kvinnliga hjältinnor runt förra sekelskiftet. Blott bilden på denna dam som vandrar genom den egyptiska öknen räckte för att ”få igång” mig, om man säger som så.

Fast vid nästa ögonkast ser jag att annonsen endast avser försäljning av DVD och Blueray. Hm, en film som går direkt som skiva? Ett dåligt tecken?

Njae, faktiskt inte. Min nyfikenhet var retad och jag började undersöka vad filmen handlade om. Min research började med att titta på trailern:

Det var nu jag utbrast i ett rungande: ” – Shit, pommes frites!!!”. Mm, uttrycket låter bättre än vad det ser ut i skriven form. Pommes frites är franska, eller rättare sagt en förkortning av franskans pommes de terre frites. Och franska är faktiskt Adeles modersmål. Eller Adele Blanc-Sec som hon egentligen heter. Ja, det är ju inte första gången en fransk rulle studsar in på filmmarknaden utan att lysa upp de svenska biodukarna – vårt mångkulturella intresse är makthavarnas utsago till trots begränsad. Och Luc Besson är alltid Luc Besson. Hm… *ena ögonbrynet viftar intresserat*

Medan jag tittade på trailern noterade jag en kuslig känsla av att ha sett den vederbörande mumien tidigare. Flashback! Med ens var jag elva år gammal och befann mig i biblioteket i min gamla barndomsbygd. Förutom Tintin, Asterix, Lucky Luke, Smurferna, Spirou och andra barnvänliga seriealbum fanns det en låda med lite mer… eh, hur skall man säga det? …alster som krävde lite mer av sin läsare. Sådant som vår bibliotekarie inte ansåg att vi 11-åringar kunde… borde! …vara intresserade av.

Rymdfararna Linda och Valentin var en av favoriterna, i synnerhet för mig som var rymdintresserad. Sedan fanns det ett album med tjocka pärmar och oläsligt långa bildtexter som handlade om en ful fräknig kvinna som råkade hamna i de mest burleska äventyr i Parismiljö. Men när jag öppnade detta seriealbum – som hade en stark prägel av bok – försvann min vurm för Kalle Anka-serier. Redan från den första sidan av Jacques Tardis album om Adele kände jag att jag sögs in i en annan värld. Den var främmande och lite kuslig; platserna saknade all trivselkänsla som jag var van vid hemma hos smurferna eller i kapten Haddocks slott Moulinsart. Och själva karaktären Adele var långt ifrån sympatisk; faktum är att jag irriterade mig våldsamt på henne. Möjligtvis ett utslag för den mobbningsdrift som finns hos äldre barn.

Jag skall inte orera om innehållet i Adele-böckerna, ty jag minns dem idag högst fragmentariskt eftersom jag inte läst dem på över tjugofem år. Men när jag såg filmtrailern gick det upp ett ljus för mig att Adele haft en plats i mitt hjärta sedan jag var 11, och det finns en karaktär i mitt huvud som i bildlig mening är Adele Blanc-Secs syster. Det kan vara därför som jag skrev romanen om Louise Linton som var samtida med Tardis Adele (d.v.s. före 1 världskriget). Dock finns det inga yttre likheter mellan dessa två karaktärer, och min Louise Linton befinner sig i en händelsefylld värld utan att behöva möta något övernaturligt. Ja, förutom i Indien där en häxa svär en förbannelse över miss Linton i slutet av berättelsen. Men även där har jag använt mig av verkligheten; häxan fanns på riktigt.

Det är möjligt att det bara roar mig, men jag kan just nu inte låta bli att analysera min och Tardis karaktärer. Bägge har vi tagit livet av våra hjältinnor. Jag i min första och enda berättelse om henne, Tardi flera album senare. Till mitt försvar skall jag säga att jag även låtit manliga hjältar förgås i slutet av mina berättelser. Som t.ex. Nadar fils i ”Den fantastiska luftstaden” (publicerad på Passagen Blogg för flera år sedan). Och… tja, just nu kommer jag inte på någon mer. Nej, de flesta av mina hjältar har kommit hem helskinnade. Å andra sidan erbjuder jag ju en överraskning i slutet av berättelsen om Louise Linton. Men det tänker jag inte berätta om här…!

Nåväl. Nu finns alltså Adele på film. Lika cynisk och äventyrlig och cigarettrökande som i böckerna. Jag undrar vad min bibliotekarie tycker om detta?

Avslutningsvis vill jag tipsa regissören Luc Besson (ifall han läser denna blogg…) att det finns ytterligare serier som är väl värda att filmatiseras. Jag tänker på de av Edgar P Jacobs synnerligen vältecknade albumen om Blake och Mortimer. Och därtill är de också välkomponerade rent berättartekniskt – vilket man ju kan förvänta sig eftersom Edgar P Jacobs var Hergés andreman och en av de kreativa skaparna till ett par av Tintin-albumen.

Hälsar eder Peter Harold

P.S.
Noterar att DVD-försäljningen i USA sjunkit kraftigt enligt SvD. Förklaringen anses vara att säsongens utbud består av dåliga filmer. Den förklaringen köper jag. Ibland känns det som att manusförfattarna nått vägs ände. Ibland? Nej, ofta. Kan det också förklaras med att vi börjar bli gamla? Jovars. Och de nya filmkonsumenterna är ju uppslukade av virtuell verklighet i dataspelsform att biofilm känns som en föråldrad underhållningsform. Hm. Bara det är kanske värt ett blogginlägg.
D.S.

Kommentarer (3)

Lena Nyman som personlighetscoach

februari 14, 2011 den 11:15 f m · Arkiverad under Film, Privat

Bästa läsare!

Mycket har sagts om den nyligen bortgångna skådespelerskan Lena Nyman, och det mesta har varit goda ord. Själv var jag rädd för henne när jag var liten. Jag tyckte att hon hade en otäck röst. Med tiden blev man mer van vid hennes pipa, och sedan jag flyttade till Stockholm som 20-åring upptäckte jag att det fanns väldigt gott om Lena Nymanar.

Jag skall dock berätta en sak som jag hittills inte sett i någon av de minnestexter om henne som publicerats i press och bloggar:

För flera år sedan hade jag en bekant som jobbade som assistent på en teater där Lena Nyman var anställd. Han sa att hon var den mest frispråkiga människa han någonsin mött. Och hon var aldrig rädd att bjuda på sig själv. En dag utbrast hon i ett: ” - Tack gode gud för BH:n, annars skulle jag snubbla på mina egna pattar!!!”

Det där exemplet gjorde faktiskt stort intryck hos mig. Jag skall erkänna att jag till den dagen haft ett prestigetänkande och brukade lätt bli förnärmad av elaka anmärkningar. Men efter att ha hört denna anekdot om Lena insåg jag att det är större att kunna skämta om sig själv än att gå i försvarsställning varje gång någon annan skämtar om mig.

Givetvis handlar det hela om självförtroende. För det kan behövas lite av den varan om man skall våga bjuda på sig själv. Å andra sidan blir det som en uppåtgående spiral; självförtroendet stärks av att jag inte behöver fälla ut mina taggar längre.

Privat är jag idag definitivt på Lena Nyman-nivå. Jag har inga hängpattar att skämta om, men det finns ju annat som man kan skämta om när man är en medelålders man. Det är en jäkla tur att jag har sportkalsonger… apropå, kroppsdelar och gravitation.

Tack Lena, för att du gav mig något som jag verkligen haft nytta av som människa.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (4)

Dags för en dementi!

oktober 5, 2010 den 4:27 e m · Arkiverad under Film

Bästa läsare!

Låt oss klara ut detta på en gång: jag kommer inte att spela Stig-Helmers vuxne son i Lasse Åbergs kommande Sällskapsresefilm.

Men det är ändå roligt att Lasse Åberg gör en ny rulle. Inte för att jag någonsin skrattat hysteriskt åt hans komik, utan snarare känt en stark sympati för Stig-Helmer som skänker en värme i bröstet som varar länge.

Med detta sagt är det bara att inse att min come-back på den vita duken kommer att dröja ännu ett tag…

Hälsar eder Peter Harold

P.S. Jag vet inte ens om det är offentligt att L.Å. skall filma igen, så säg inget till någon att ni fått den här informationen från mig… D.S.

Kommentarer (2)

Min dotters videotips: Kanon Wakeshima – ”Still doll”

maj 12, 2010 den 4:45 e m · Arkiverad under Film, Musik, Okategoriserade

Bästa läsare!

Som ni redan vet är min dotter Lilla Mae (aka Lilla Fröken Harold) ganska insnöad på manga och anime, företrädesvis dito japansk. Det finns någon TV-serie där sångerskan och cellisten Kanon Wakeshima bidrar med soundtracket. Jag lyssnade på den en liten bit och måste faktiskt erkänna att jag gillade den. Jag får lite kalla kårar när jag lyssnar. Skräckfilmsmusik med andra ord.

Barn och skräck…?

Jag tillhör den generation som växte upp i brytpunkten mellan Ernst-Hugo Järegård (stavar jag namnet rätt?) och Margareta Krook i trikåer, och ”Vilse i pannkakan”. Samt med Bamse vars mun sällan rörde sig i takt med Olof Thunbergs röst. [Shit, varför minns jag sånt här, men kan aldrig komma ihåg vad alla 5 ledamöter i min styrelse heter?] Jag undrar vad som skulle ha hänt om svensk television visat barnprogram om blodtörstiga vampyrer på den tiden? Ja, nu hände det ju aldrig; tidens anda skyddade oss barn mot allt hemskt och otäckt (utom mot Storpotäten då, men där har ju min posttrauma förträngt Staffan Westerbergs varelser).

Jag undrar numera varför vi ”beskyddar” barnen som vi gör. På 70-talet larmades det om att nämnda Storpotäten skulle förstöra barnen (Hur? Är det någon äldre som minns den diskussionen som ni förde över våra huvuden?). Det var väl därför vi sen inte fick se ”Motorsågsmassakern” på 80-talet. Och på 90-talet (tror jag) gjorde skrikiga Pokemon entré i Sverige, inte utan viss kritik (till och med av undertecknad, mest mot skrikigheten och de obegripligt fula bildrörelserna).

Men varje gång har barnen överlevt, även om de fått se barnprogram som varit mer spännande än Krook och Järegård i trikåer. Utvecklingen har gått i riktningen att det blir allt mer spännande. ”Förråande” kanske någon säger. Man kanske till och med hävdar att utvecklingen gjort barnen avtrubbade. Gäller det i så fall enbart barnen?

Naturligtvis inte. Men jag tror inte att en människas smak utvecklas i en riktning. Jag tror inte heller att ett barns smakutveckling följer en enda riktning mot accelererande våld. Detta är min bedömning när jag tjuvlyssnat på ungdomars samtal i tunnelbanan om olika filmer. De har diskuterat karaktärernas roll, inte hur mycket blod dessa framkallar. Kanske är det så att bristen på ”god smak” – om begreppet i viss snobbistisk anda medges att användas här – finns hos filmmakarna, och inte hos publiken?

Ja, det är inte bara en gång jag suttit och tittat på film och känt att actionscenerna är transportsträckor. Eller kärleksscenerna. Vill jag se sex finns det hårdporr. Och där gör de det på riktigt.

Trevlig Valborg, eller vad tusan det nu är för helg vi firar den här gången…

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (3)

Otroligt men sant. En studie av min filmsamling, del 1.

januari 31, 2010 den 3:59 e m · Arkiverad under Film

Bästa läsare!

Jag noterar någonting synnerligen märkligt. Med anledning av helgens senaste filminköp fick jag en anledning att sortera filmhyllan. Det är egentligen ett helt skåp, men jag hänvisas till att lämna min samling på de två översta hyllorna – resten utgörs av den bortskämda Lilla Fröken Harolds gigantiska kollektion av tecknad film och fantasy-historier.

Att Lilla Fröken Harold är bortskämd – och felet helt och hållet mitt eget – är inte det märkliga i sammanhanget. Nej, det som var så slående var upptäckten av att jag har fler filmer från Kina/Asien än jag har filmer från Hollywood.

Här finns de historiska actiondramerna ”Chrouching Tiger, Hidden Dragon”, ”Hero”, ”The Emperor and The Assassin”, ”Curse of the Golden Flower”, ”Flying daggers”, ”The Empress” och ”Musa the warrior and the Princess of the Dessert”. Samt nyinköpet “The Battle of Red Cliff”. Men jag har även mindre blodbemängda filmer som t.ex. ”Maskernas Kung”, ”En geishas memoarer” och den begåvade Sylvia Changs ”20-30-40” – bara för att nämna några exempel.

Hollywood är däremot mindre representerad i min samling. Det kan bero på att jag förr hyrde film och numera nöjer mig med att se dem på TV. Där är sällan asiatisk film förevisad. Men en av mina ”västliga” filmer är värd att uppmärksammas trots sin höga nördfaktor: ”Librarian – Quest for the spear”. Det är en film med Indiana Jones-komplex fast med en slags ovillig antihjälte i huvudrollen. I likhet med alla actionfilmer innehåller den åtskilligt av s.k. ”visual effects”, d.v.s. man låter datorn göra scener som man inte kan skapa med vanlig rekvisita.

Tyvärr måste jag säga att mitt senaste inköp, ”The Battle of Red Cliff” lider av samma sjukdom. Visst är det svårt att gestalta en flotta som tar 800’000 man nerför en flod, men i sin iver att göra effekterna så imponerande som möjligt låter man alltid kameran göra svepningar som tar bort känslan av realism. En och samma scen förvandlas från närbild till TV-spel, och det är inte skönt.

Och det är med sorg i hjärtat jag konstaterar att även Kina alltmer lämnar det fina hantverket med linor som lyfter skådespelarna för att ersätta de fysiska tricksen med digitala dito i t.ex. stridsscener. Man tycks också ha gjort sig av med koreograferna på köpet. Om ni vill veta hur jag egentligen vill ha det skall ni kolla filmen ”Chrouching Tiger, Hidden Dragon”, företrädesvis scenen där man springer på taken.

Nu är det inte en slump att jag har fler asiatiska filmer än amerikanska. Visserligen är språket obegripligt, men ur textremsorna kan man skönja en helt och hållet annan inställning till livet och tillvaron än vad som kommer till uttryck i en Hollywoodrulle (med undantag för ”Forrest Gump” då). Det finns en ödmjukhet i de kinesiska karaktärerna, vare sig de består av den onde kejsaren som med våld skall ena nationen, eller den bräckliga ungmön som fäller en och annan insiktsfull betraktelse under utförandet av sin thé-ceremoni och därmed ger svar på livets gåtor.

Det är kanske av denna anledning det inte finns en enda svensk film i min samling. Svensk filmindustri är oförmögen att skapa en dram utan att det sups, svärs och exponeras svettiga stjärtar som guppar i sängen, om jag tillåts generalisera lite. Och helst skall huvudpersonen ha problem med sitt ego till stor harm för sin omgivning. Kinesisk film är så långt från svensk det går att komma, samt vice versa, vilket jag är tacksam för.

Dock skall jag erkänna att det finns en film jag skulle vilja se. Tyvärr är den inte inspelad. Vad den heter? ”Hem till Midgård – the movie”. Eller är jag ensam om att sakna Lill-Snorre, Runar, Tyke och Halvdan?

Hälsar eder Peter Harold

Lite vacker musik med filmen Red Cliff som tema, som belöning till läsaren efter detta långa inlägg:

Musikvideon sammanfattar i stort sett allt som hände i filmen…

Kommentera

Jag är inte Tolkien. Tack och lov!

juli 24, 2009 den 9:13 f m · Arkiverad under Film, Humor

Bästa läsare!

Man kan dela in mänskligheten i tre kategorier. Dels de som läst Tolkiens ”Sagan om ringen”. Dels de som sett filmtrilogin om ”Sagan om ringen”. Samt de som varken läst boken eller sett filmerna. Saliga äro de enfaldiga och jag tillhör kategori 2.

Efter att ha sett filmerna insåg jag att jag aldrig skall försöka – inte ens leka med tanken på – att bli en författare i stil med Tolkien. För det värsta som skulle kunna hända är att något filmbolag gör en film av mitt verk och tvingar publiken (utom de i kategori 3) att sitta i 9-11 timmar (allt beroende på grad av Directors Cut) och se målarfärgen torka. 

Ja, filmen var spekatukulär. Storslagna scener. Och en av filmhistoriens mest karismatiska karaktärer – Gullum. Spännande. Suggestiv filmmusik – om än tjatig.

Fast rolig? Nä, det kan jag inte säga att filmen var. Inte förrän jag såg den här versionen:

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (11)

Min andra långfilm…

juli 23, 2009 den 2:36 e m · Arkiverad under Film

Bästa läsare!

Jag lovade ju för några år sedan vilken film jag var involverad i vid dess tillblivelse. Här skriver Svenska dagbladet om den. Huruvida mina scener min scen finns med eller inte törs jag inte säga något om förrän jag sett den.  Titeln är ”Metropia”. Och Sofie som höll ordning på storyboardet vid filmningen var en riktig godbit enligt min smak… ;-)

Hälsar eder Peter Harold

P.S.
Förra filmen som jag var involverad i var regisserad av Colin Nutley, men jag har fortfarande inte en aning om vilken det var… Med andra ord; man kan ha ett spännande liv även om man släpar sig fram i halvkoma…!
D.S.

Kommentarer (2)

Older Posts »
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Join 25 other followers