mars 28, 2012 den 11:22 f m · Arkiverad under Film, Musik
Bästa läsare!
Det är ju ingen hemlighet att den globala film- och skivindustrin hejar på för att handelsavtalet ACTA skall bli lag ända ut till textens yttersta bokstav, allt för att de inhemska lagstiftarna skall kunna ge nöjesindustrin kontroll över Internet; gärna så till den milda grad att man kan ta betalt flera gånger för redan betald produkt. Teleoperatörernas blockering av Skype är bara ett exempel.
Mer på temat girighet:
Filmindustrin i Sverige rapporterar att deras försäljning sjunkit med 15% mellan 2010 och 2011. Själv inhandlar jag så få filmer för min egen skull att en reducering räknas till och med i 33 eller åtminstone 25% om jag köper 1 st. DVD mindre än vanligt. Och jag är rädd för att det faktiskt hänt.
Varför sviker jag filmindustrin? Sitter jag och laddar ner alla deras filmer ”gratis” på Piratebay? Nix. Det är mitt intresse som sviker. Eller snarare: det är Hollywoods kvalitet som sviker. Det görs sällan bra filmer längre. Actionfilmerna är överdataanimerade, filmmusiken består av låtar som skivbolaget vill ha reklam för. Skådespelarinsatserna reduceras till produktplaceringar av dem själva. Jag vill se film med skådisar utan mediebelyst privatliv, skådisar som inte ploppar upp så fort en val strandat eller en bondby raserats av en jordbävning i Långtbortistan. Mitt samvete sköter jag själv på egen hand, tack.
Framför allt vill jag inte sponsra en industri som har som främsta ambition att skapa ett Internet som styrs genom godtycklig censur. Hellre får film- och skivbolagsdirektörerna dö sotdöden än att Internet begränsas till ett slags kabel-TV med tio godkända nöjesportaler och miljarder nedsläckta hemsidor och bloggar bara för att skribenterna använt ett ord som nöjesindustrin tagit patent på för 5000 år. Typ.
Nej, jag skall inte vara raljant. Message to Hollywood: Era filmer är inte värda vare sig betalningen eller tiden det tar att se dem. Har man sett en Adam Sandler-rulle har man sett alla. Det gäller även för Jack Black, hur charmig och underdog han än är. Det duger för min del bra med det utbud som portioneras ut genom de reklamfinansierade reklam-TV-kanalerna. Samma gäller för action-rullarna som sänds efteråt. Men erkänn att utbudet sällan är något man vill ha på en försilvrad plastskiva i ett tjockt fodral på den redan trånga filmhyllan.
Jag klarar mig bra utan Hollywood. Om ni inte vill förnya er verksamhet i attraktiv riktning… så finns det annat att göra. Att läsa en god bok är mitt givna alternativ till flimret på TV-möbeln.
Jag skall erkänna att det pirrade till i kroppen. Inte på det där viset som när man är förälskad, utan snarare mer som när man hittat någonting man inte visste att man sökte. Under sidan för bioannonser i ett några dagar gammalt exemplar av Expressen såg jag en annons för filmen ”Adele and the secret of the mummy”. Regi av Luc Besson.
” – Yes!” utropade jag halvhögt och tänkte mig att det äntligen skulle bli värt att göra ett biobesök. För är det något jag är väldigt svag för så är det kvinnliga hjältinnor runt förra sekelskiftet. Blott bilden på denna dam som vandrar genom den egyptiska öknen räckte för att ”få igång” mig, om man säger som så.
Fast vid nästa ögonkast ser jag att annonsen endast avser försäljning av DVD och Blueray. Hm, en film som går direkt som skiva? Ett dåligt tecken?
Njae, faktiskt inte. Min nyfikenhet var retad och jag började undersöka vad filmen handlade om. Min research började med att titta på trailern:
Det var nu jag utbrast i ett rungande: ” – Shit, pommes frites!!!”. Mm, uttrycket låter bättre än vad det ser ut i skriven form. Pommes frites är franska, eller rättare sagt en förkortning av franskans pommes de terre frites. Och franska är faktiskt Adeles modersmål. Eller Adele Blanc-Sec som hon egentligen heter. Ja, det är ju inte första gången en fransk rulle studsar in på filmmarknaden utan att lysa upp de svenska biodukarna – vårt mångkulturella intresse är makthavarnas utsago till trots begränsad. Och Luc Besson är alltid Luc Besson. Hm… *ena ögonbrynet viftar intresserat*
Medan jag tittade på trailern noterade jag en kuslig känsla av att ha sett den vederbörande mumien tidigare. Flashback! Med ens var jag elva år gammal och befann mig i biblioteket i min gamla barndomsbygd. Förutom Tintin, Asterix, Lucky Luke, Smurferna, Spirou och andra barnvänliga seriealbum fanns det en låda med lite mer… eh, hur skall man säga det? …alster som krävde lite mer av sin läsare. Sådant som vår bibliotekarie inte ansåg att vi 11-åringar kunde… borde! …vara intresserade av.
Rymdfararna Linda och Valentin var en av favoriterna, i synnerhet för mig som var rymdintresserad. Sedan fanns det ett album med tjocka pärmar och oläsligt långa bildtexter som handlade om en ful fräknig kvinna som råkade hamna i de mest burleska äventyr i Parismiljö. Men när jag öppnade detta seriealbum – som hade en stark prägel av bok – försvann min vurm för Kalle Anka-serier. Redan från den första sidan av Jacques Tardis album om Adele kände jag att jag sögs in i en annan värld. Den var främmande och lite kuslig; platserna saknade all trivselkänsla som jag var van vid hemma hos smurferna eller i kapten Haddocks slott Moulinsart. Och själva karaktären Adele var långt ifrån sympatisk; faktum är att jag irriterade mig våldsamt på henne. Möjligtvis ett utslag för den mobbningsdrift som finns hos äldre barn.
Jag skall inte orera om innehållet i Adele-böckerna, ty jag minns dem idag högst fragmentariskt eftersom jag inte läst dem på över tjugofem år. Men när jag såg filmtrailern gick det upp ett ljus för mig att Adele haft en plats i mitt hjärta sedan jag var 11, och det finns en karaktär i mitt huvud som i bildlig mening är Adele Blanc-Secs syster. Det kan vara därför som jag skrev romanen om Louise Linton som var samtida med Tardis Adele (d.v.s. före 1 världskriget). Dock finns det inga yttre likheter mellan dessa två karaktärer, och min Louise Linton befinner sig i en händelsefylld värld utan att behöva möta något övernaturligt. Ja, förutom i Indien där en häxa svär en förbannelse över miss Linton i slutet av berättelsen. Men även där har jag använt mig av verkligheten; häxan fanns på riktigt.
Det är möjligt att det bara roar mig, men jag kan just nu inte låta bli att analysera min och Tardis karaktärer. Bägge har vi tagit livet av våra hjältinnor. Jag i min första och enda berättelse om henne, Tardi flera album senare. Till mitt försvar skall jag säga att jag även låtit manliga hjältar förgås i slutet av mina berättelser. Som t.ex. Nadar fils i ”Den fantastiska luftstaden” (publicerad på Passagen Blogg för flera år sedan). Och… tja, just nu kommer jag inte på någon mer. Nej, de flesta av mina hjältar har kommit hem helskinnade. Å andra sidan erbjuder jag ju en överraskning i slutet av berättelsen om Louise Linton. Men det tänker jag inte berätta om här…!
Nåväl. Nu finns alltså Adele på film. Lika cynisk och äventyrlig och cigarettrökande som i böckerna. Jag undrar vad min bibliotekarie tycker om detta?
Avslutningsvis vill jag tipsa regissören Luc Besson (ifall han läser denna blogg…) att det finns ytterligare serier som är väl värda att filmatiseras. Jag tänker på de av Edgar P Jacobs synnerligen vältecknade albumen om Blake och Mortimer. Och därtill är de också välkomponerade rent berättartekniskt – vilket man ju kan förvänta sig eftersom Edgar P Jacobs var Hergés andreman och en av de kreativa skaparna till ett par av Tintin-albumen.
Hälsar eder Peter Harold
P.S. Noterar att DVD-försäljningen i USA sjunkit kraftigt enligt SvD. Förklaringen anses vara att säsongens utbud består av dåliga filmer. Den förklaringen köper jag. Ibland känns det som att manusförfattarna nått vägs ände. Ibland? Nej, ofta. Kan det också förklaras med att vi börjar bli gamla? Jovars. Och de nya filmkonsumenterna är ju uppslukade av virtuell verklighet i dataspelsform att biofilm känns som en föråldrad underhållningsform. Hm. Bara det är kanske värt ett blogginlägg.
D.S.
februari 14, 2011 den 11:15 f m · Arkiverad under Film, Privat
Bästa läsare!
Mycket har sagts om den nyligen bortgångna skådespelerskan Lena Nyman, och det mesta har varit goda ord. Själv var jag rädd för henne när jag var liten. Jag tyckte att hon hade en otäck röst. Med tiden blev man mer van vid hennes pipa, och sedan jag flyttade till Stockholm som 20-åring upptäckte jag att det fanns väldigt gott om Lena Nymanar.
Jag skall dock berätta en sak som jag hittills inte sett i någon av de minnestexter om henne som publicerats i press och bloggar:
För flera år sedan hade jag en bekant som jobbade som assistent på en teater där Lena Nyman var anställd. Han sa att hon var den mest frispråkiga människa han någonsin mött. Och hon var aldrig rädd att bjuda på sig själv. En dag utbrast hon i ett: ” - Tack gode gud för BH:n, annars skulle jag snubbla på mina egna pattar!!!”
Det där exemplet gjorde faktiskt stort intryck hos mig. Jag skall erkänna att jag till den dagen haft ett prestigetänkande och brukade lätt bli förnärmad av elaka anmärkningar. Men efter att ha hört denna anekdot om Lena insåg jag att det är större att kunna skämta om sig själv än att gå i försvarsställning varje gång någon annan skämtar om mig.
Givetvis handlar det hela om självförtroende. För det kan behövas lite av den varan om man skall våga bjuda på sig själv. Å andra sidan blir det som en uppåtgående spiral; självförtroendet stärks av att jag inte behöver fälla ut mina taggar längre.
Privat är jag idag definitivt på Lena Nyman-nivå. Jag har inga hängpattar att skämta om, men det finns ju annat som man kan skämta om när man är en medelålders man. Det är en jäkla tur att jag har sportkalsonger… apropå, kroppsdelar och gravitation.
Tack Lena, för att du gav mig något som jag verkligen haft nytta av som människa.
oktober 5, 2010 den 4:27 e m · Arkiverad under Film
Bästa läsare!
Låt oss klara ut detta på en gång: jag kommer inte att spela Stig-Helmers vuxne son i Lasse Åbergs kommande Sällskapsresefilm.
Men det är ändå roligt att Lasse Åberg gör en ny rulle. Inte för att jag någonsin skrattat hysteriskt åt hans komik, utan snarare känt en stark sympati för Stig-Helmer som skänker en värme i bröstet som varar länge.
Med detta sagt är det bara att inse att min come-back på den vita duken kommer att dröja ännu ett tag…
Hälsar eder Peter Harold
P.S. Jag vet inte ens om det är offentligt att L.Å. skall filma igen, så säg inget till någon att ni fått den här informationen från mig… D.S.
Som ni redan vet är min dotter Lilla Mae (aka Lilla Fröken Harold) ganska insnöad på manga och anime, företrädesvis dito japansk. Det finns någon TV-serie där sångerskan och cellisten Kanon Wakeshima bidrar med soundtracket. Jag lyssnade på den en liten bit och måste faktiskt erkänna att jag gillade den. Jag får lite kalla kårar när jag lyssnar. Skräckfilmsmusik med andra ord.
Barn och skräck…?
Jag tillhör den generation som växte upp i brytpunkten mellan Ernst-Hugo Järegård (stavar jag namnet rätt?) och Margareta Krook i trikåer, och ”Vilse i pannkakan”. Samt med Bamse vars mun sällan rörde sig i takt med Olof Thunbergs röst. [Shit, varför minns jag sånt här, men kan aldrig komma ihåg vad alla 5 ledamöter i min styrelse heter?] Jag undrar vad som skulle ha hänt om svensk television visat barnprogram om blodtörstiga vampyrer på den tiden? Ja, nu hände det ju aldrig; tidens anda skyddade oss barn mot allt hemskt och otäckt (utom mot Storpotäten då, men där har ju min posttrauma förträngt Staffan Westerbergs varelser).
Jag undrar numera varför vi ”beskyddar” barnen som vi gör. På 70-talet larmades det om att nämnda Storpotäten skulle förstöra barnen (Hur? Är det någon äldre som minns den diskussionen som ni förde över våra huvuden?). Det var väl därför vi sen inte fick se ”Motorsågsmassakern” på 80-talet. Och på 90-talet (tror jag) gjorde skrikiga Pokemon entré i Sverige, inte utan viss kritik (till och med av undertecknad, mest mot skrikigheten och de obegripligt fula bildrörelserna).
Men varje gång har barnen överlevt, även om de fått se barnprogram som varit mer spännande än Krook och Järegård i trikåer. Utvecklingen har gått i riktningen att det blir allt mer spännande. ”Förråande” kanske någon säger. Man kanske till och med hävdar att utvecklingen gjort barnen avtrubbade. Gäller det i så fall enbart barnen?
Naturligtvis inte. Men jag tror inte att en människas smak utvecklas i en riktning. Jag tror inte heller att ett barns smakutveckling följer en enda riktning mot accelererande våld. Detta är min bedömning när jag tjuvlyssnat på ungdomars samtal i tunnelbanan om olika filmer. De har diskuterat karaktärernas roll, inte hur mycket blod dessa framkallar. Kanske är det så att bristen på ”god smak” – om begreppet i viss snobbistisk anda medges att användas här – finns hos filmmakarna, och inte hos publiken?
Ja, det är inte bara en gång jag suttit och tittat på film och känt att actionscenerna är transportsträckor. Eller kärleksscenerna. Vill jag se sex finns det hårdporr. Och där gör de det på riktigt.
Trevlig Valborg, eller vad tusan det nu är för helg vi firar den här gången…
januari 31, 2010 den 3:59 e m · Arkiverad under Film
Bästa läsare!
Jag noterar någonting synnerligen märkligt. Med anledning av helgens senaste filminköp fick jag en anledning att sortera filmhyllan. Det är egentligen ett helt skåp, men jag hänvisas till att lämna min samling på de två översta hyllorna – resten utgörs av den bortskämda Lilla Fröken Harolds gigantiska kollektion av tecknad film och fantasy-historier.
Att Lilla Fröken Harold är bortskämd – och felet helt och hållet mitt eget – är inte det märkliga i sammanhanget. Nej, det som var så slående var upptäckten av att jag har fler filmer från Kina/Asien än jag har filmer från Hollywood.
Här finns de historiska actiondramerna ”Chrouching Tiger, Hidden Dragon”, ”Hero”, ”The Emperor and The Assassin”, ”Curse of the Golden Flower”, ”Flying daggers”, ”The Empress” och ”Musa the warrior and the Princess of the Dessert”. Samt nyinköpet “The Battle of Red Cliff”. Men jag har även mindre blodbemängda filmer som t.ex. ”Maskernas Kung”, ”En geishas memoarer” och den begåvade Sylvia Changs ”20-30-40” – bara för att nämna några exempel.
Hollywood är däremot mindre representerad i min samling. Det kan bero på att jag förr hyrde film och numera nöjer mig med att se dem på TV. Där är sällan asiatisk film förevisad. Men en av mina ”västliga” filmer är värd att uppmärksammas trots sin höga nördfaktor: ”Librarian – Quest for the spear”. Det är en film med Indiana Jones-komplex fast med en slags ovillig antihjälte i huvudrollen. I likhet med alla actionfilmer innehåller den åtskilligt av s.k. ”visual effects”, d.v.s. man låter datorn göra scener som man inte kan skapa med vanlig rekvisita.
Tyvärr måste jag säga att mitt senaste inköp, ”The Battle of Red Cliff” lider av samma sjukdom. Visst är det svårt att gestalta en flotta som tar 800’000 man nerför en flod, men i sin iver att göra effekterna så imponerande som möjligt låter man alltid kameran göra svepningar som tar bort känslan av realism. En och samma scen förvandlas från närbild till TV-spel, och det är inte skönt.
Och det är med sorg i hjärtat jag konstaterar att även Kina alltmer lämnar det fina hantverket med linor som lyfter skådespelarna för att ersätta de fysiska tricksen med digitala dito i t.ex. stridsscener. Man tycks också ha gjort sig av med koreograferna på köpet. Om ni vill veta hur jag egentligen vill ha det skall ni kolla filmen ”Chrouching Tiger, Hidden Dragon”, företrädesvis scenen där man springer på taken.
Nu är det inte en slump att jag har fler asiatiska filmer än amerikanska. Visserligen är språket obegripligt, men ur textremsorna kan man skönja en helt och hållet annan inställning till livet och tillvaron än vad som kommer till uttryck i en Hollywoodrulle (med undantag för ”Forrest Gump” då). Det finns en ödmjukhet i de kinesiska karaktärerna, vare sig de består av den onde kejsaren som med våld skall ena nationen, eller den bräckliga ungmön som fäller en och annan insiktsfull betraktelse under utförandet av sin thé-ceremoni och därmed ger svar på livets gåtor.
Det är kanske av denna anledning det inte finns en enda svensk film i min samling. Svensk filmindustri är oförmögen att skapa en dram utan att det sups, svärs och exponeras svettiga stjärtar som guppar i sängen, om jag tillåts generalisera lite. Och helst skall huvudpersonen ha problem med sitt ego till stor harm för sin omgivning. Kinesisk film är så långt från svensk det går att komma, samt vice versa, vilket jag är tacksam för.
Dock skall jag erkänna att det finns en film jag skulle vilja se. Tyvärr är den inte inspelad. Vad den heter? ”Hem till Midgård – the movie”. Eller är jag ensam om att sakna Lill-Snorre, Runar, Tyke och Halvdan?
Hälsar eder Peter Harold
Lite vacker musik med filmen Red Cliff som tema, som belöning till läsaren efter detta långa inlägg:
Musikvideon sammanfattar i stort sett allt som hände i filmen…
juli 24, 2009 den 9:13 f m · Arkiverad under Film, Humor
Bästa läsare!
Man kan dela in mänskligheten i tre kategorier. Dels de som läst Tolkiens ”Sagan om ringen”. Dels de som sett filmtrilogin om ”Sagan om ringen”. Samt de som varken läst boken eller sett filmerna. Saliga äro de enfaldiga och jag tillhör kategori 2.
Efter att ha sett filmerna insåg jag att jag aldrig skall försöka – inte ens leka med tanken på – att bli en författare i stil med Tolkien. För det värsta som skulle kunna hända är att något filmbolag gör en film av mitt verk och tvingar publiken (utom de i kategori 3) att sitta i 9-11 timmar (allt beroende på grad av Directors Cut) och se målarfärgen torka.
Ja, filmen var spekatukulär. Storslagna scener. Och en av filmhistoriens mest karismatiska karaktärer – Gullum. Spännande. Suggestiv filmmusik – om än tjatig.
Fast rolig? Nä, det kan jag inte säga att filmen var. Inte förrän jag såg den här versionen:
Jag lovade ju för några år sedan vilken film jag var involverad i vid dess tillblivelse. Här skriver Svenska dagbladet om den. Huruvida mina scener min scen finns med eller inte törs jag inte säga något om förrän jag sett den. Titeln är ”Metropia”. Och Sofie som höll ordning på storyboardet vid filmningen var en riktig godbit enligt min smak…
Hälsar eder Peter Harold
P.S. Förra filmen som jag var involverad i var regisserad av Colin Nutley, men jag har fortfarande inte en aning om vilken det var… Med andra ord; man kan ha ett spännande liv även om man släpar sig fram i halvkoma…!
D.S.
Jag hörde på radion idag att en journalist gett ut en bok om skolmassakrerna i USA som inträffat under senare år. Författaren har studerat hur samhället reagerade, och hur man uppfattat mördarnas motiv. Anhöriga och allmänheten har ofta pekat ut mördarna (som ju själva dött under dåden) som drivna av någon personlig övertygelse.
Författaren kom dock till slutsatsen att mördarnas drivkraft har varit hatet. Inte en politisk agenda, eller någonting dylikt. Bara rent och skärt hat. Målet har varit att döda alla. Det har inte heller funnits ett tydligt utanförskap i alla exemplen.
När han studerat gärningsmännens bakgrund kom han fram till att de var ganska lugna personligheter. De spelade sällan TV-spel eller tittade på våldsfilmer. Och de var uppskattade av kvinnliga väninnor.
Här faller den gängse föreställningen om den våldsfixerade och ständigt nobbade mördarkaraktären.
Det borde ju få oss att reflektera lite över det s.k. ”nöjesvåldet” som generator för våldshandlingar. Kan vi verkligen fortsätta skylla allt elände i ungdomsgenerationens beteende på TV-spel och actionfilmer? Är det inte snarare så att det är där -med spelkonsolen i hand – de kan få leva ut känslorna av frustration, eller till och med bedöva dem?
Själv tittade jag igår på den romantiska komedin ”Hope Springs”. Vid scenen på golfbanan där ex-fästmön tände en cigarett tyckte jag mig se en glimt av hotellchefen Basil i Colin Firths frustrerade karaktär… Engelsmän är förnämliga på att spela arroganta typer som avspisar sin omgivning med bitska kommentarer. De behöver bara…vara sig själva, hirr, hirr.
Nej, nu skall jag gå och sätta eld på chefens skrivbord. See you later!
maj 27, 2009 den 11:12 f m · Arkiverad under Film, Litteratur
Bästa läsare!
Som Ni redan vet är Timon och Pumba mina favoritfigurer hos Disney. I synnerhet när de svenska rösterna sätts av de oefterliknerliga Bo Maniette och Anders Öjebo. Så mer än en gång har jag faktiskt suttit och kollat på Disneydags på SVT tillsammans med min dotter när hon var mindre. Bara för att få se och höra det härliga tokparet.
Självfallet skall Kalle Anka vara med i Disneydags. De gamla klassikerna är faktiskt fortfarande hyfsat underhållande. Dock har jag inte sett detta avsnitt där Mr Donald Duck gått med i Nazistpartiet…
Med största sannolikhet dateras denna film till tiden före eller under 2:a Världskriget. Mycket av propagandan (hos bägge sidorna) vände sig även till barnen. Det var ju trots allt deras fäder som skulle åka iväg till slagfältet för att dö.
Medan dylika filmer som dessa ligger öppet på t.ex. YouTube är det lite svårare att få tag i ”motståndarnas” material. Och när det är frågan om mörkerideologin nationalsocialism märker man att en hel del material är synnerligen svårtillgängligt.
Ett exempel är ett motorhistoriskt skrivprojekt där jag är involverad. I det projektet behövde jag kolla en del uppgifter i den amerikanske industrialisten Henry Fords antisemitiska bok ”Den internationelle juden” från 1923. Alltså tio år innan Adolf Hitler på allvar lyckades gripa makten i Tyskland. Den boken lämnas inte ut av Kungliga biblioteket. Anledningen till avslaget? Jo, att det finns skäl att boken skall bevaras.
Vad har man för nytta av en bok som man inte får läsa? Det känns lite som det som nazisterna ägnade sig åt på 1930-talet…
Censur kallades det för.
