juli 24, 2009 vid 9:13 f m
· Arkiverad under Film, Humor
Bästa läsare!
Man kan dela in mänskligheten i tre kategorier. Dels de som läst Tolkiens ”Sagan om ringen”. Dels de som sett filmtrilogin om ”Sagan om ringen”. Samt de som varken läst boken eller sett filmerna. Saliga äro de enfaldiga och jag tillhör kategori 2.
Efter att ha sett filmerna insåg jag att jag aldrig skall försöka – inte ens leka med tanken på – att bli en författare i stil med Tolkien. För det värsta som skulle kunna hända är att något filmbolag gör en film av mitt verk och tvingar publiken (utom de i kategori 3) att sitta i 9-11 timmar (allt beroende på grad av Directors Cut) och se målarfärgen torka.
Ja, filmen var spekatukulär. Storslagna scener. Och en av filmhistoriens mest karismatiska karaktärer – Gullum. Spännande. Suggestiv filmmusik – om än tjatig.
Fast rolig? Nä, det kan jag inte säga att filmen var. Inte förrän jag såg den här versionen:
Jag lovade ju för några år sedan vilken film jag var involverad i vid dess tillblivelse. Här skriver Svenska dagbladet om den. Huruvida mina scener min scen finns med eller inte törs jag inte säga något om förrän jag sett den. Titeln är ”Metropia”. Och Sofie som höll ordning på storyboardet vid filmningen var en riktig godbit enligt min smak…
Hälsar eder Peter Harold
P.S. Förra filmen som jag var involverad i var regisserad av Colin Nutley, men jag har fortfarande inte en aning om vilken det var… Med andra ord; man kan ha ett spännande liv även om man släpar sig fram i halvkoma…!
D.S.
Jag hörde på radion idag att en journalist gett ut en bok om skolmassakrerna i USA som inträffat under senare år. Författaren har studerat hur samhället reagerade, och hur man uppfattat mördarnas motiv. Anhöriga och allmänheten har ofta pekat ut mördarna (som ju själva dött under dåden) som drivna av någon personlig övertygelse.
Författaren kom dock till slutsatsen att mördarnas drivkraft har varit hatet. Inte en politisk agenda, eller någonting dylikt. Bara rent och skärt hat. Målet har varit att döda alla. Det har inte heller funnits ett tydligt utanförskap i alla exemplen.
När han studerat gärningsmännens bakgrund kom han fram till att de var ganska lugna personligheter. De spelade sällan TV-spel eller tittade på våldsfilmer. Och de var uppskattade av kvinnliga väninnor.
Här faller den gängse föreställningen om den våldsfixerade och ständigt nobbade mördarkaraktären.
Det borde ju få oss att reflektera lite över det s.k. ”nöjesvåldet” som generator för våldshandlingar. Kan vi verkligen fortsätta skylla allt elände i ungdomsgenerationens beteende på TV-spel och actionfilmer? Är det inte snarare så att det är där -med spelkonsolen i hand – de kan få leva ut känslorna av frustration, eller till och med bedöva dem?
Själv tittade jag igår på den romantiska komedin ”Hope Springs”. Vid scenen på golfbanan där ex-fästmön tände en cigarett tyckte jag mig se en glimt av hotellchefen Basil i Colin Firths frustrerade karaktär… Engelsmän är förnämliga på att spela arroganta typer som avspisar sin omgivning med bitska kommentarer. De behöver bara…vara sig själva, hirr, hirr.
Nej, nu skall jag gå och sätta eld på chefens skrivbord. See you later!
maj 27, 2009 vid 11:12 f m
· Arkiverad under Film, litteratur
Bästa läsare!
Som Ni redan vet är Timon och Pumba mina favoritfigurer hos Disney. I synnerhet när de svenska rösterna sätts av de oefterliknerliga Bo Maniette och Anders Öjebo. Så mer än en gång har jag faktiskt suttit och kollat på Disneydags på SVT tillsammans med min dotter när hon var mindre. Bara för att få se och höra det härliga tokparet.
Självfallet skall Kalle Anka vara med i Disneydags. De gamla klassikerna är faktiskt fortfarande hyfsat underhållande. Dock har jag inte sett detta avsnitt där Mr Donald Duck gått med i Nazistpartiet…
Med största sannolikhet dateras denna film till tiden före eller under 2:a Världskriget. Mycket av propagandan (hos bägge sidorna) vände sig även till barnen. Det var ju trots allt deras fäder som skulle åka iväg till slagfältet för att dö.
Medan dylika filmer som dessa ligger öppet på t.ex. YouTube är det lite svårare att få tag i ”motståndarnas” material. Och när det är frågan om mörkerideologin nationalsocialism märker man att en hel del material är synnerligen svårtillgängligt.
Ett exempel är ett motorhistoriskt skrivprojekt där jag är involverad. I det projektet behövde jag kolla en del uppgifter i den amerikanske industrialisten Henry Fords antisemitiska bok ”Den internationelle juden” från 1923. Alltså tio år innan Adolf Hitler på allvar lyckades gripa makten i Tyskland. Den boken lämnas inte ut av Kungliga biblioteket. Anledningen till avslaget? Jo, att det finns skäl att boken skall bevaras.
Vad har man för nytta av en bok som man inte får läsa? Det känns lite som det som nazisterna ägnade sig åt på 1930-talet…
Censur kallades det för.
Ibland brukar jag fundera på vad jag skulle svara om jag fick frågan ”Om du inte jobbade med det du gör idag, vad skulle du vilja göra istället?”. De gånger jag fått frågan tidigare har jag i regel sagt ”busschaufför”. Men det finns ett litet alternativ:
Jag skulle kunna tänka mig att vara skådespelare.
Att jag inte ÄR skådespelare idag beror på en rad omständigheter. Jag har inte det utseendet. Jag saknar mimiken, såvida inte jag skall spela antingen trött, förvånad eller apatisk; de ansiktsuttryck jag behärskar redan nu.
Vidare så har min inlärningsförmåga och minneskapacitet reducerats i samband med att att jag råkade ut för depressivt utmattningssyndrom i början av detta årtionde. Något hände med psyket och jag har inte återhämtat mig helt; läsa in manus går inte. Och som nykterist kan jag inte heller bota scenskräcken och rampfebern med den obligatoriska supen i logen innan ridån går upp… Skål, Sune M!
Annars måste jag säga att jag beundrar många skådespelare ur ett yrkesmässigt perspektiv. En aktuell favorit är Martin Clunes i serien ”Doc Martin” i Kanal9. Ni känner igen honom som den genomsympatiske begravningsentreprenören i ”William & Mary”. Som ”Doc Martin” är han allt annat än genomsympatisk.
Skådespelare skall kunna gestalta olika karaktärer. Det betyder att de kan vara någon helt annan person privat. Just detta blev så påtagligt häromveckan när jag var förbi en (halvkänd?) svensk skådespelare och hämtade fotoutrustning som jag kunde överta. I TV-rutan var han rapp och slängd i käften. Privat måste varje ord nästan mjölkas fram. Vissa människor tycks behöva manus oavsett var de än befinner sig.
Nu kanske det gått över ett halvt årtionde sedan vi tittade på den amerikanska sf-deckaren ”Arkiv X” (X-files), men enligt uppgift skall det vara en ny Arkiv X-film på gång. Inte för att jag bryr mig så jättemycket om det (jag minns knappt vad den förra filmen handlade om mer än att agenterna Mulder och Scully gick i någon mörk korridor med sina ficklampor; d.v.s. den typiska Arkiv X-scenen) men någon inbiten fan lär väl bli lycklig.
Själv hade jag en egen favorit i Arkiv X. Det var karaktären ”Cancermannen” som i bakgrunden gjorde livet surt för agent Mulder. Han hade jämt en cigarett i munnen, och för varje ny säsong blev hans hosta allt värre. Känslan av att detta var en osund man fick TV:n att dofta av både nikotin och likbod.
Av ren nyfikenhet gick jag in på imdb.com för att söka efter uppgifter om skådespelaren William B Davis. Med tanke på att det var många år sedan han skrevs ut ur X-files borde han ju vid det här laget vara färdig för någon lungklinik i Hollywood där bronkiten behandlas.
Döm om min förvåning när jag läser att skådepelaren ifråga slutade röka redan på 70-talet!!! Privat är han en stor motståndare till cigarettrökning. Och det var just därför han tog rollen som ”cancermannen” i Arkiv X.
De cigaretter som han rökte under inspelningarna var specialcigaretter av örter enligt imdb.com. Med andra ord rökte han på låstas.
Med denna nyförvärvade kunskap bör man ju ifrågasätta resten av Arkiv X. Kan det vara så att det inte finns utomjordingar? Kan det vara så att USA:s regering verkligen inte döljer något som skulle kunna avslöja existensen av intelligent liv ute i världsrymden?
Det vore ju en katastrof. Ja, alltså för alla som hoppas på att sanningen finns där ute någonstans…
Världen är full av ondska. Till mans bidrar vi väl alla kanske med ett och annat strå till den ilskna termitstack som kallas ”Ack, du grymma värld”. Så även jag. Jag är fly förbannad över att det finns politiker som före valet säger sig vara emot ökad avlyssning och åsiktsregistrering à la Bodström-samhället, men året därpå sviker sina ideal för att ”regeringen skall känna att riksdagsgruppen står bakom förd politik”. När man missförstår sin uppgift som riksdagsman, och inte minns att makten över lagstiftningen tillhör riksdagsledamöterna, då har man förverkat väljarnas förtroende. Och det är tack vare väljarna som vederbörande riksdagsledamot sitter på sin post.
Så när man av ovan angivna anledning blir så fly förbannad att ett raseriutbrott känns nära, då kan man behöva sätta sig en stund och titta på lite tecknad fil.
Ur Miyazakis ”Min granne Totoro”. Hoppas att ni njuter.
Den som bläddrar i min skivsamling och öppnar CD-etuierna märker nog inte det omedelbart, men den uppmärksamme kan notera en mycket underlig vana hos mig.
Jag placerar alla skivor så att de ligger rätt med titeltexten fullt läsbar utan att man behöver vända på asken.
” – Det kan inte vara möjligt”, sade den ena middagsgästen. ” – Man stoppar ju bara in skivan när man lyssnar färdigt”.
” – Nä, det gör du inte alls”, replikerade middagsgästens partner. ” – Du lägger ju dem alltid på TV-bordet och glömmer kvar dem tills jag måste städa upp efter dig”.
Men bägge två tyckte att det var lite extremt att sortera in skivorna på det vis jag gör. ” – Gör du så verkligen med alla sivor?” frågade de.
” – Nej, jag har lite svårt med att lägga Peter Gabriels ‘Up’ helt rätt…”
” – Varför det?”
” – Därför att han har inget tryck på CD-skivan”.
Middagsgästerna började nu på måfå att plocka ur min CD-samling, och under smått hysteriska fniss såg de att jag inte ljög. Åttonde skivan, Marillions ”Essential Collection” låg lite på sniskan. Jag urskuldrade mig med att jag haft den i bilen. ” – Jag brukar snegla mot vägen medan jag byter skivor; en ovana jag har för att slippa åka ner i diket”, försvarade jag mig.
” – Jag förstår inte poängen med att hålla på att snurra skivorna rätt i asken”, sade den kvinnliga middagsgästen. Jag gav inte hennes partner tillfälle att replikera att det är mycket hon inte förstår genom att säga:
” – Allting behöver inte ha en poäng för att man gör det”.
Men nu gick diskussionen över till att handla om tvångstankar, och då förstod jag att ämnet borde avslutas. Hela min skivsamling är ju tillsammans bevisföremål A på att jag måste lida av någon sorts mani. Förmodligen fick de bekräftat detta ändå när de kom hem med mitt ex av DVD:n ”Chrouching Tiger, Hidden Dragon” och öppnade asken. Det är ju trots allt bara innehållet som skiljer en DVD från en CD…
Jag är lite osäker på min dotters framtidsplaner. Men låt oss säga så här; om jag nekar henne nöjet att åka in till stan för att köpa en ny DVD-film, och istället säger att vi åker till Ulriksdals slott och tar en promenad till handelsträdgården… så gråter hon inte.
Det är märkligt. Trädgårdsmästare är väl ett sällsynt drömyrke för 9-åringar.
Jämte klädaffärer var trädgårdsbutiker det värsta jag visste när jag var i hennes ålder. Jo, att vaccinera sig hos skolsköterskan var ju inte heller så roligt.
Filmens roligaste karaktär.
Ändå kan man inte påstå att ha-begäret avtagit hos min dotter. Istället för DVD:n ”Förtrollad” – som var en ganska bra familjefilm i mitt tycke – så vill Lilla Fröken Harold ha ett plommonträd istället. Jag svarade henne att det kan vi ta sen när min kista börjat becka igen. Hoppas det dröjer några år till.
Lyckligtvis är mitt botaniska intresse lite större nu som vuxen än tidigare. Men att man kan ta så bra betalt för lite buskar… det är chockerande. Med tanke på att det är större chans för en patient att överleva ett hjärt- och lungbyte än vad dessa plantor har att klara en omplantering så måste jag tillstå att man tar en oerhört stor ekonomisk risk om man inte är född med gröna fingrar. Och pengar växer som bekant inte på träd…
Hälsar Eder Peter Harold
PS
Lilla Fröken Harold jobbar f.n. med att skriva texter för sin egen blogg ”May-Daisy”; är dock ej ännu klart när hon kommer lägga upp den.
DS
