Jag låter detta kollage få tala för sig själv… Det handlar om modet att ifrågasätta de som utger sig för att vara godare människor än andra.
Hälsar eder Peter Harold
Arkiv för Gör det med djur
Vad sägs om stuvad schäfer?
Bästa läsare!
Under stundom känner jag mig oerhört trist och rälig. Men så kan det dyka upp en nypa komik i vardagen. Oftast är den humorn i högsta grad ofrivillig. Eller vad sägs om ”Hundkokboken” som jag fann i ICA BEA i vintras…
Ok, jag vet att det finns hussar och mattar som avgudar sina små telingar, för vilka mat på hund säkert är en otänkbar tanke, men jag kunde ändå inte låta bli att småle åt den möjlighet till missförstånd som boktiteln erbjuder.
I övrigt har jag firat valborg.. opps, kristihimmelflygarhelgen utan närhet till dator. Lilla Fröken Harold har haft den i stort sett hela tiden. Därför har det blivit obloggat från min sida. Ber ödmjukast om ursäkt för den saken.
Hälsar eder Peter Harold
P.S.
Har köpt två DVD-boxar med Charles Dickens-filmer (BBC) på rea. Sålunda har jag fortfarande efter alla år vakern köpt eller sett en ”Matrix”-film. Ändå fattar jag vad som är roligt med det här klippet från en japansk TV-show. De är då för roliga, de där japanerna…
D.S.
Vad hade lagen tyckt om gubben Noah?
Bästa läsare!
När jag gick i lågstadiet fick vi höra sagan om gubben Noak (Noah) som byggde sig en ark, vari han tog med sig en hane och en hona av varje djur som skulle räddas undan den av Herran utlösta syndafloden. Nu har en grupp kinesiska och turkiska kristna upptäcktsresande slagit fast (enligt egen utsago) att de träbitar man hittat på berget Ararat till 99,5% säkerhet är rester av Noahs beryktade ark.
Det finns många intressanta aspekter på detta:
1. Om detta är Noaks ark har man under Syndafloden ™ upplevt en havsnivå som är omkring 4000 meter över normalt medelvattenstånd. Det är mer än vad f.d. vicepresidenten Al Gore hotar med p.g.a. sin globala uppvärmning. Varifrån hämtade Gud allt vatten? Och vad gjorde han av det efter Syndafloden?
2. Hur bar sig gubben Noak åt att samla ihop alla djurarter som skulle med på arken? Mygg, fiskar och vattenlevande reptiler behövde han nog inte bekymra sig så värst mycket om. Eftersom Noah kom från trakterna av Mellersta östern kan vi förmoda att han fick med sig samtliga där levande däggdjur. Men hur bar han sig åt för att få med myrslokar, zebror, antilloper, pingviner och andra djur som är mer eller mindre endemiska i sina lokala boställen långt från Mellersta östern? Anlitade Noah djursmugglare för att importera dem till sitt varv?
3. Om allt annat liv än det som simmade i havet och flög i luften eller befanns ombord på Arken utplånades, hur kan då den negroida människorasen ha uppstått på 4000 år? Ok, min dotter blev ganska brunbränd efter 3 veckor i Thailand, men jag har svårt att föreställa mig att evolutionen kan lägga in en hyperväxel för att förvandla del av Noahs avkomma till en gambiansk blåneger (Uttryck lånat från Norrmalmspolisen i Stockholm; don’t blame me!)
4. Och sedan själva arken. Noah var varken sjöman eller fartygsbyggare till yrket. Och eftersom han blev hånad av sina medmänniskor valde han att bygga sin ark efter eget snille och smak. Frågan är vad Sjöfartsverket skulle ha tyckt om detta? Tillgodosåg Noah behovet av utrymmningsvägar, brandsläckare och livbåtar?
Ja, faktum är att OM träbitarna uppe på Ararat skulle härröra från Noahs ark (vilket jag är till 99,9% säker på att de inte gör av ovan angivna skäl, samt det faktum att Bibeln faktiskt består av moraliskt betingade sagor – om än mycket välskrivna) så måste vi ta oss en liten funderare på HUR det hela gick till.
Däremot vet jag VARFÖR man med iver kommer vilja hävda att fyndet är äkta. Om nu Noah & c:o var de enda människor som överlevde bör ju deras ättlingar kunna ha anspråk på denna torrlagda värld. Kanske inte direkta anspråk, men gott och väl moraliska. Lita på att det kommer dyka upp en och annan som kommer att kalla Noah för sin anfader. Ungefär som jag, som fått veta att jag är släkt med Carl-Mikael Bellman, om än via hans möderne.
Ja, jag låter faktiskt min gamle släkting få avsluta detta blogginlägg:
Gubben Noak, gubben Noak
var en heders man.
När han gick ur arken
planterade han på marken
mycket vin, ja mycket vin, ja
detta gjorde han.Noak rodde, Noak rodde
ur sin gamla ark,
köpte sig buteljer,
sådanna man säljer,
för att dricka, för att dricka
på vår nya park.Han väl visste, han väl visste
att en mänska var
torstig av naturen
som de andra djuren,
därför han ock, därför han ock
vin planterat har.Gumman Noak, gumman Noak
var en heders fru.
Hon gav man sin dricka;
fick jag sådan flicka,
gifte jag mig, gifte jag mig
just på stunden nu.Aldrig sad` hon, aldrig sad` hon:
Kära far nå nå,
sätt ifrån dig kruset.
Nej, det ena ruset
på det andra, på det andra
lät hon gubben få.Gubben Noak, gubben Noak
brukte eget hår,
pipskägg, hakan trinder,
rosenröda kinder,
drack i botten, drack i botten.
Hurra och gutår!Då var lustig, då var lustig
på vår gröna jord;
man fick väl till bästa,
ingen torstig nästa
satt och blängde, satt och blängde
vid ett dukat bord.Inga skålar, inga skålar
gjorde då besvär,
då var ej den läran:
jag skall ha den äran.
Nej i botten, nej i botten
drack man ur så här.
Hälsar eder Peter Harold
Lamm som stannar hemma och ugglar
Bästa läsare!
Veckans matskandal – eller snarare förra veckans – är de stackars påsklammen som tvingas leva hela sina liv instängda i sina stall. Jo, jag skall erkänna att det lät förfärligt, och det var väl därför ”nyheten” framlades på detta viset i både radio, TV och press. Stackars djur. Aldrig få vara ute och leka i den friska luften. De arma varelserna är ju lika frihetsberövade som de svenska åldringarna i sina servicehem. Så kan vi ju inte ha det… synd om lammen.
Fast jag valde att titta lite närmre på lammproblematiken. Det rör sig om svenska lamm som föds på vintern för att slaktas till påsken. I mina ögon hade det varit djurplågeri att släppa ut lammen under den vinter som varit. Det verkar inte kritikerna hålla med om. Med ens så handlar det om att lammen lever för kort tid för att få uppleva den underbara svenska sommaren utomhus. Vilket inte heller är alla svenska åldringar förunnat. Fast dem bryr vi oss inte så mycket om. Ser man en ullig folkpensionär ryggar man tillbaka. Ett lamm däremot skall skyddas mot all ondska och olycka. De är ju sååååå gulliga.
I Sveriges Radio påstod en av kritikerna mot inhemska påsklamm att det inte är naturligt att lammen skall födas under vintern för att slaktas under påsken. Jag undrar vad konung Gustav Vasa skulle ha sagt om den saken?
Ja, det förhåller sig faktiskt som så att i hans bibel, alltså den som stadfästes anno 1541 reglerades det hur man skulle äta påsklammet (Snacka om förmyndarsamhälle!). Fråga: Hur fick man tag i ett påsklamm på Gustav Vasas tid? Importerade man det från Nya Zeeland? Eller hade man det liggande i frysen efter höstslakten?
Kanske var det bara så att det rådde nyhetstorka under förra veckan och att denna ”nyhet” kunde bli en intressant spinn-off efter LRF-basens misskötta grisstia med självdöda djur som de andra grisarna åt upp. Vissa nyheter blir faktiskt pinsamma när de blåses upp till en Zeppelinares storlek. Har någon beskrivit uttrycket ”Vargen kommer!” för de svenska nyhetsbyråerna? Gör det. Djurskydd är viktigt, utöver att det är politiskt korrekt. Tänk på det nästa gång du slår ihjäl en mygga.
Hälsar eder Peter Harold
Tack för maten, Floyd!
Bästa läsare!
Den legendariske TV-kocken Keith Floyd avled igår kväll i sitt hem. Trots att Storbritannien har ett av Europas sämsta matkulturer har landet presenterat flera karismatiska TV-kockar som t.ex. The Hairy Bikers, Jamie Oliver och Nigela. Men ingen av dem är lika kryddstark som Keith Floyd.
Även om jag för all del betraktade flera av hans presenterade maträtter som oätliga – eller i vart fall suspekta – var detta den typ av matpornografi som trollband mig. Inte minst därför att hans program gav en bild av andra länder och kulturer. Även om jag är tveksam till att norsk husmanskost alltid kryddas med thailändsk chili.
Och sen var det ju det där med drickandet. Skysåsen skulle alltid prepareras med olika spritsorter. Liksom kocken själv. Ibland kunde han t.o.m. bli rund under fötterna på ett sätt som bara brittiska TV-kockar tillåts bli, i vart fall om de heter Keith Floyd.
Man kanske inte skall förvånas över att Keith Floyd till slut drabbades av magcancer. Men det var inte denna som tog kol på honom, utan hjärtat. Jag är tveksam till om man skall bara betrakta Keith Floyd som en alkholiserad TV-kock. Jag föredrar hellre att se honom som en konstnär inom det kulinariska gebitet. En konstnär vars motstycke ännu inte visats på TV. I vart fall inte den jag har i mitt vardagsrum.
Hälsar eder Peter Harold
DN och SvD om Keith Floyds död. Daily Mail om hans kolaps tidigare i år.
Huka sig, barn…
Bästa läsare!
Min dotter är en kattälskare. Jag själv känner inte riktigt samma entusiasm. Det kan bero på att den katt som min mormor hade när jag var liten hade lyckats behålla alla rovdjursinstinkter genom hela artens evolution. Den klöstes och bet. Blicken var mordisk, till och med när den åt. Ett veritabelt monster om jag får säga det själv. Eftersom jag halvt om halvt är buddist tror jag att den katten varit nazistisk lägerbödel i sitt förra liv som människa. Min mormor hade alltid plåster på fingrar och ben. Hur jag såg ut efter att ha drabbats av den skall vi bara inte tala om.
Men jag är inte den som överför mina fördomar till nästa generation (eller i vart fall inte alla fördomar). Min dotter som inte kan passera en katt utan att börja viska komsi-komsi-komsi blev alltid ledsen över att katterna aldrig gick att locka. Det stackars barnet visste ju inte att ”komsi-komsi” betyder ”passa dig” på kattländska.
Av en händelse råkade jag komma på knepet. Jag kom hem från jobbet och hade parkerat bilen. Ena skosnöret hade gått upp och jag satte mig på huk för att knyta det. Två sekunder senare kom grannens katt framtrippande och ville bli klappad, alt. gnugga av sig loppor och fästingar på mina byxor.
Nu har jag avslöjat detta knep för min dotter. Och det betyder att varje gång vi har varit ute på promenad och mött en katt så kommer min dotter hem med lurviga byxor. I dag blev det extra allvarligt eftersom vi mötte en vit katt och min dotter hade svarta byxor…. you do the math, sir.
Med detta har jag fått ändra uppfattning om dessa egoistiska djur som bara gör som de själva behagar. Ja, det är nästan så att jag inbillar mig att de hyser en viss tillgivenhet gentemot oss människor. Det är väl därför de kommer när man sätter sig på huk. Eller också vill de bara gnugga av sig fästingar och loppor… 
Hälsar eder Peter Harold
Hjärtskärande
Bästa läsare!
Under morgonen häromdagen blev jag vittne till något hjärtskärande. Jag skulle skjutsa en arbetskollega och hans ex-chef till ett möte i Uppsala. Vi hade plockat upp honom vid bostaden i Västerort och körde över Kymlingelänken mot Uppsalavägen. Väl framme vid de näst sista trafikljusen före motorvägen såg vi ett rådjur komma springande vid skogskanten.
” – Har ni bössorna med er? Jag kan tre recept på rådjurssadel…”, uttalade någon (troligtvis jag…). Men knappt var skämtet avfyrat förrän nästa djur kom löpande. Det var en större hund. Den jagade det vettskrämda rådjuret. Och några sekunder senare följde en andra hund, en taxliknande varelse, livligt skällande.
” – Fan, det är nån som släppt sina hundar…”, noterade min kollega.
” – Det där är då verkligen inte lagligt”, sade hans forne chef, och han borde ju veta eftersom han ju varit polis i flera år.
Trafiksignalen slog om till grönt och vi kunde köra. Efter ett tiotal meter såg vi att djuren befann sig vid påfarten mot Stockholm. Den stora hunden bet och högg mot det fallna rådjuret nere i diket. Samma rådjur vi skämtat om att skjuta…
Frågan är om den inte hade föredragit att falla för en kula istället för att möta sitt öde, plågsamt biten av två herrelösa hundar. Jag blev äcklad.
P.g.a. trafiksituationen kunde vi inte gripa in, men min kollegas chef tillsåg att en patrull skickades på plats för att se till det angripna djuret. Ja, såvida inte hundarnas ägare hunnit fram för att ordna rådjursstekens huvudingrediens för egen räkning. Det finns ju sådana människor också. T.o.m. boskapsstöld förekommer i dessa tider med höga köttpriser. Vart är världen på väg, suck? Ah, den snurrar runt solen. Det glömde jag.
Hälsar eder Peter Harold
P.S. Apropå djur; DN skriver om en kvinna som hade en häst i sin källare. Jag kan inte låta bli att tänka på den där politikern Jens Orback som sa någonting om en mormors syster som var sambo med en häst, eller något liknande, ang. homosexuellt partnerskap. Och jag som trodde att han bara skojade…! D.S.
Vad vill du betala för en isbjörn?
Bästa läsare!
Du har säkert sett Världsnaturfondens annons om de utrotningshotade isbjörnarna. Denna version av annonsen är dock mer sanningsenlig.
Jag kan inte kategoriskt påstå att ditt inbetalda bidrag (eller genom köp av WWF:s pandadocka) är bortkastade pengar. Men jag vet att du blivit lurad att tro att det finns ett samband mellan annonsen och att isbjörnarna är utrotningshotade p.g.a. klimatförändring. För det är precis det Världsnaturfonden påstår.
De pengar du skickar in går till något som kallas för ”forskning”. Bl.a. till resor till platser där isbjörnarna lever, men oftast till resor för WWF:s lobbyister som vill förbjuda industri och privatresor med bilar och flyg (även om det är precis så de själva reser). Ja, i vart fall industri och resor som generererar koldioxidutsläpp. Världsnaturfonden betraktar koldioxid som en mycket farlig gas. Det tycker däremot inte växtligheten på denna planet…
För att folk skall förstå att Världsnaturfondens arbete är angeläget bjuder de in journalister och mindre begåvade politiker på resor till de arktiska miljöerna för att de med egna ögon skall se att isen håller på att smälta bort p.g.a. klimatförändringarna. Dessa resor äger rum under sommarhalvåret. Alltså den tid på året då isar brukar smälta.
” – Se, snart har isbjörnen ingenstans att gå. Snart kommer de att dö ut”, påstår WWF.
WWF berättar dock inte att isbjörnsstammen ökat och att detta faktum är vetenskapligt belagt. WWF berättar inte heller att isbjörnsstammen har överlevt tidigare värmeperioder på jorden. WWF berättar inte heller att isbjörnen egentligen är en landvarelse som anpassat sig till ett liv på polarisarna. Om nu isarna mot all förmodan skulle utplånas är det fullt möjligt för isbjörnarna att återanpassa sig till ett liv på fastlandet där arten har sitt ursprung.
Att isbjörnar är på ropet beror nog på Al Gores film ”En obekväm sanning” där en dataanimerad björn simmar över ett öde hav och söker räddning på små isflak som spricker under dess tassar. Den var ju så gullig. Inga blodiga käftar som sliter sönder sälkutar.
Det största hotet mot isbjörnsstammen är inte klimatförändringarna. Istället är det tjuvjakt samt miljöutsläpp av PCB som hamnar i deras föda. Och med tanke på att det som är farligt för isbjörnar sannolikt är farligt för människor borde WWF byta fokus på sin kampanj och sluta lura av folk pengar av fel anledning.
Klimatalarmismen har blivit en kommersiell handelsvara. Det vet t.ex. Al Gore. Han äger en firma som säljer ”utsläppsrätter” till folk och företag som fått dåligt samvete p.g.a. att de släpper ut koldioxid. Och just försäljningen av utsläppsrätter har gjort Al Gore mycket, mycket rik. Klimatalarmismen är så pass lukrativ att även andra politiker hänger på, men de väljer att stjäla våra pengar i form av s.k. miljöskatter och koldioxidavgifter. Miljön blir inte bättre, men statsfinanserna blir det.
Världen ÄR cynisk, i synnerhet dess makthavare…
Nu i dagarna presenterades en ny larmrapport om att det blivit varmare på Antarktis under de sista 50 åren. Mellan 0,55-0,85 grader. Dagens Nyheter menar i sin artikel att detta måste ha med människan koldioxidustläpp. Fascinerande nog så har koldioxihalten ökat oavbrutet, men det har däremot inte temperaturhöjningen på Antarktis enligt detta diagram. Alltså kan debatten om CO2 fortsätta. För debatt behövs – vilket tyvärr DN inte tycker.
Min tes är att vi inte kan förändra klimatet. Alltså måste mänskligheten anpassa sig om klimatet fortsätter att förändras – vilket det sannolikt kommer göra även av naturliga orsaker.
Hälsar eder Peter Harold
Så jag har alltså en fobi trots allt?
Bästa läsare!
Jodå, ni vill säkert påstå att jag med mina elaka utfall mot en viss kvinnlig partiledare har fobi mot alla oppositionsledare som heter Mona i förnamn. Ni tar fel; det är inte en fobi. Jag mötte henne häromveckan, och jag uppförde mig mycket balanserat. Med andra ord; aversion är icke en fobi.
Nej, jag har inte alls fobier mot människor (Däremot har jag fördomar, fast det är en annan sak). Dock är jag rädd för en annan slags varelse. Inte för att de är släkt i rakt nedstigande led från dinosaurierna, utan för att de med sina infantila läten till trots är ondskefullt intelligenta.
Jag talar om fiskmåsar.
Igår råkade jag avslöja mig. Jag sprang mellan annexen som om vi var beskjutna av krypskyttar som ruvade uppe på hustaken. Det fanns fog för dessa manövrar. Över oss cirklade fyra bajsbombande sjöfåglar. Jag såg deras deras blickar i de illmariga ögonen, och noterade hur de försökte sikta in sig på mig för att fälla guano-bomberna.
” – Vad gör du, Peter? Är du rädd för fåglar?” frågade Steve. ” – Nej, det är inte fåglarna i sig, även om jag är säker på att de gärna skulle vilja picka ut mina ögon och sticka in näbben i ögonhålorna för att komma åt hjärnsubstansen [jag talar nu om fåglar som är större än parkduvor]. Däremot hatar jag deras avföring, särskilt för att det alltid brukar ligga någonting i den som rör sig när man fått den på skallen.”
Jodå, jag pratar faktiskt så där konstigt…
Och den upplevelsen har jag varit med om – alltså ha fått fågelskit på huvudet eller på hatten. Usch!!!
Jag vet inte inte om det stämmer att dinosaurierna dog ut p.g.a. att en meteorit störtade ner på jorden, men jag beklagar i vilket fall som helst att den meteoriten inte gjorde jobbet ordentligt utan lämnade kvar alla dessa fjäderbärande bajs-Stukas.
Fast då hade jag ju förstås inte fått kyckling på fredag…
Hälsar Eder Peter Harold
Något som sticker i mina ögon (och andras skinn)
Bästa läsare!
Jag är just i färd med att avsluta denna halvdag och skall därefter ägna mig åt familjeangelägenheter. Mrs Harold och Lilla Fröken Harold skall fara iväg på semester så jag förväntas skjutsa dem och deras blyfyllda resväskor till flyget. Blotta tanken på detta får min rygg att värka.
RyanAirs VD försöker locka mig att flyga…
Det är lustigt vad man kan må dåligt av att tänka. Nu syftar jag inte enbart på den huvudvärk man titt som tätt får på jobbet, utan mer på något så simpelt som ett nyhetsreportage i SVT:s Rapport.
Det kliade oavbrutet på min kropp efter inslaget igår om myggplågan i Gästrikland! Och synen av den överfyllda myggfångaren fick mig att betrakta landskapet som ett ekologiskt katastrofområde.
Hade det varit Afrika hade FN flugit dit med bekämpningsmedel för att rädda infödingarna.
I Sverige – där djurens väl och behov går före människors nöd – sätter Länsstyrelsen stopp för att befria undersåtarna från den plåga som svenska moskiter skapar. Och detta bara för att myggen kläcks mellan två stycken naturreservat! Byråkratiskt översitteri!!!
Om nu buddisterna har rätt och vi människor återföds som annat djur i vårt nästa liv hoppas jag på min återfödelse i Sverige. Finns det något annat land på jorden (undantaget indierns besynnerliga umgänge med sina heliga kor) som i lag och praktisk handling hellre sätter människan på undantag på detta sätt? Tveksamt.
När vi ändå talar om smärta: Hacka inte thailändska chilifrukter för hand och kissa direkt efteråt utan att ha tvättat händerna. I alla fall inte om du är pojke…
Hälsar Eder Peter Harold
