Bästa läsare!
Mördarsniglar i all ära, men jag skulle nog vara mer rädd för en mördarbläckfisk.
Jodå, både i de klassiska äventyrsromanerna och äldre seriealbum återfinns detta monstrum som en fasansväckande komponent, men av den mogna vuxenvärlden avfärdad som en ren fantasi. Förvisso är det en fantasi att den allra mest gigantiska bläckfisken av alla är så stor att den kan simma i vattnet och sträcka sig upp mot toppmasten dit den siste överlevande flytt; det största kända exemplaret är bara tio meter långt. Men scenen där en gigantisk bläckfisk angriper kapten Nemos undervattensfartyg Nautilus illustrerar ändå att tanken på ett dylikt djur väcker obehag.
Självklart har släktet Architeuthis ingen relevans i vår moderna teknikinfluerade mytologi. Engelsmän som reser till sin koloni i Australien befar inte den mäktiga Indiska Oceanen med segelfartyg som kommer på drift i stormarna och omringas av blodtörstiga hajar och utsätts för klättrande jättebläckfiskar som sliter till sig intet ont anande passagerare från fördäck. Idag reser man denna distans med jumbojets, och äventyrsromantiken är i bästa fall ersatt av manisk aviafobi. Vi har faktiskt gått så långt att allmänheten avfärdar de tioarmade havsmonstren som fantasier, men det är ju inte så underligt eftersom vår vardagskontakt med dessa djur begränsas till råa bläckfiskringar i frysdisken hos ICA.
Men jättebläckfisken finns. Den fotograferades i sitt rätta element så sent som år 2004, även om de första bilderna på ett levande exemplar tagits två år tidigare vid havsytan dit ett exemplar drivits av strömmar. Enligt en artikel i SvD uppmärksammas att alla analyser tyder på att jättebläckfisken har få genetiska variationer trots att prov tagits från olika håll i världen.
För min egen del är jättebläckfiskens bristande mångfald vad gäller DNA i förhållande till artens geografiska spridning inte särskilt upphetsande. Det är för abstrakt för mig. Nej, istället är jag mer nyfiken på hur jättebläckfiskens vardagsliv ser ut. Att den är ett rovdjur vet jag redan. Även om äventyrsromanerna avfärdas som fantasier finns det faktiska exempel på att jättebläckfiskar attackerat människor, både ombord på fartyg och vid stränderna. Lever den i flock? Har den några sociala förmågor, som t.ex. valarna som vaktar varandras barn? Hur kommunicerar de? Vad är de rädda för? Vad lider de av för sjukdomar? Finns det exemplar som är större än de idag kända, vilka är c:a 10 meter långa?
Med tanke på att våra hav är långt ifrån utforskade – vi har i bästa fall en strukturell uppfattning om havsbottnens topografi – så kan det finnas massor av djurarter som vi inte hunnit upptäcka. Djuphavsforskningen har framtiden för sig. Vi skall kanske satsa på den innan vi flyttar till månen?
Oavsett hur sällsynta jättebläckfiskarna är vid havets yta så kan jaglova att de i vart fall skulle finnas i mitt medvetande i händelse av att jag tvangs följa med en fritidsseglare på tur jorden runt. Bara vetskapen om att man vilken sekund som helst kan finna den lilla segelbåten omfamnad av tio meter långa slemmiga tentakler med tuggande sugkoppar… nej tack. Jag stannar hellre i land än reser med en båt som är mindre än en supertanker.
Hälsar eder Peter Harold, sedan 12-årsåldern livrädd för bläckfiskar av alla storlekar
