Den legendariske TV-kocken Keith Floyd avled igår kväll i sitt hem. Trots att Storbritannien har ett av Europas sämsta matkulturer har landet presenterat flera karismatiska TV-kockar som t.ex. The Hairy Bikers, Jamie Oliver och Nigela. Men ingen av dem är lika kryddstark som Keith Floyd.
Även om jag för all del betraktade flera av hans presenterade maträtter som oätliga – eller i vart fall suspekta – var detta den typ av matpornografi som trollband mig. Inte minst därför att hans program gav en bild av andra länder och kulturer. Även om jag är tveksam till att norsk husmanskost alltid kryddas med thailändsk chili.
Och sen var det ju det där med drickandet. Skysåsen skulle alltid prepareras med olika spritsorter. Liksom kocken själv. Ibland kunde han t.o.m. bli rund under fötterna på ett sätt som bara brittiska TV-kockar tillåts bli, i vart fall om de heter Keith Floyd.
Man kanske inte skall förvånas över att Keith Floyd till slut drabbades av magcancer. Men det var inte denna som tog kol på honom, utan hjärtat. Jag är tveksam till om man skall bara betrakta Keith Floyd som en alkholiserad TV-kock. Jag föredrar hellre att se honom som en konstnär inom det kulinariska gebitet. En konstnär vars motstycke ännu inte visats på TV. I vart fall inte den jag har i mitt vardagsrum.
Hälsar eder Peter Harold
DN och SvD om Keith Floyds död. Daily Mail om hans kolaps tidigare i år.
september 8, 2009 vid 8:15 e m
· Arkiverad under Gör det med djur
Bästa läsare!
Min dotter är en kattälskare. Jag själv känner inte riktigt samma entusiasm. Det kan bero på att den katt som min mormor hade när jag var liten hade lyckats behålla alla rovdjursinstinkter genom hela artens evolution. Den klöstes och bet. Blicken var mordisk, till och med när den åt. Ett veritabelt monster om jag får säga det själv. Eftersom jag halvt om halvt är buddist tror jag att den katten varit nazistisk lägerbödel i sitt förra liv som människa. Min mormor hade alltid plåster på fingrar och ben. Hur jag såg ut efter att ha drabbats av den skall vi bara inte tala om.
Men jag är inte den som överför mina fördomar till nästa generation (eller i vart fall inte alla fördomar). Min dotter som inte kan passera en katt utan att börja viska komsi-komsi-komsi blev alltid ledsen över att katterna aldrig gick att locka. Det stackars barnet visste ju inte att ”komsi-komsi” betyder ”passa dig” på kattländska.
Av en händelse råkade jag komma på knepet. Jag kom hem från jobbet och hade parkerat bilen. Ena skosnöret hade gått upp och jag satte mig på huk för att knyta det. Två sekunder senare kom grannens katt framtrippande och ville bli klappad, alt. gnugga av sig loppor och fästingar på mina byxor.
Nu har jag avslöjat detta knep för min dotter. Och det betyder att varje gång vi har varit ute på promenad och mött en katt så kommer min dotter hem med lurviga byxor. I dag blev det extra allvarligt eftersom vi mötte en vit katt och min dotter hade svarta byxor…. you do the math, sir.
Med detta har jag fått ändra uppfattning om dessa egoistiska djur som bara gör som de själva behagar. Ja, det är nästan så att jag inbillar mig att de hyser en viss tillgivenhet gentemot oss människor. Det är väl därför de kommer när man sätter sig på huk. Eller också vill de bara gnugga av sig fästingar och loppor…
Under morgonen häromdagen blev jag vittne till något hjärtskärande. Jag skulle skjutsa en arbetskollega och hans ex-chef till ett möte i Uppsala. Vi hade plockat upp honom vid bostaden i Västerort och körde över Kymlingelänken mot Uppsalavägen. Väl framme vid de näst sista trafikljusen före motorvägen såg vi ett rådjur komma springande vid skogskanten.
” – Har ni bössorna med er? Jag kan tre recept på rådjurssadel…”, uttalade någon (troligtvis jag…). Men knappt var skämtet avfyrat förrän nästa djur kom löpande. Det var en större hund. Den jagade det vettskrämda rådjuret. Och några sekunder senare följde en andra hund, en taxliknande varelse, livligt skällande.
” – Fan, det är nån som släppt sina hundar…”, noterade min kollega.
” – Det där är då verkligen inte lagligt”, sade hans forne chef, och han borde ju veta eftersom han ju varit polis i flera år.
Trafiksignalen slog om till grönt och vi kunde köra. Efter ett tiotal meter såg vi att djuren befann sig vid påfarten mot Stockholm. Den stora hunden bet och högg mot det fallna rådjuret nere i diket. Samma rådjur vi skämtat om att skjuta…
Frågan är om den inte hade föredragit att falla för en kula istället för att möta sitt öde, plågsamt biten av två herrelösa hundar. Jag blev äcklad.
P.g.a. trafiksituationen kunde vi inte gripa in, men min kollegas chef tillsåg att en patrull skickades på plats för att se till det angripna djuret. Ja, såvida inte hundarnas ägare hunnit fram för att ordna rådjursstekens huvudingrediens för egen räkning. Det finns ju sådana människor också. T.o.m. boskapsstöld förekommer i dessa tider med höga köttpriser. Vart är världen på väg, suck? Ah, den snurrar runt solen. Det glömde jag.
Hälsar eder Peter Harold
P.S. Apropå djur; DN skriver om en kvinna som hade en häst i sin källare. Jag kan inte låta bli att tänka på den där politikern Jens Orback som sa någonting om en mormors syster som var sambo med en häst, eller något liknande, ang. homosexuellt partnerskap. Och jag som trodde att han bara skojade…! D.S.
Du har säkert sett Världsnaturfondens annons om de utrotningshotade isbjörnarna. Denna version av annonsen är dock mer sanningsenlig.
Jag kan inte kategoriskt påstå att ditt inbetalda bidrag (eller genom köp av WWF:s pandadocka) är bortkastade pengar. Men jag vet att du blivit lurad att tro att det finns ett samband mellan annonsen och att isbjörnarna är utrotningshotade p.g.a. klimatförändring. För det är precis det Världsnaturfonden påstår.
De pengar du skickar in går till något som kallas för ”forskning”. Bl.a. till resor till platser där isbjörnarna lever, men oftast till resor för WWF:s lobbyister som vill förbjuda industri och privatresor med bilar och flyg (även om det är precis så de själva reser). Ja, i vart fall industri och resor som generererar koldioxidutsläpp. Världsnaturfonden betraktar koldioxid som en mycket farlig gas. Det tycker däremot inte växtligheten på denna planet…
För att folk skall förstå att Världsnaturfondens arbete är angeläget bjuder de in journalister och mindre begåvade politiker på resor till de arktiska miljöerna för att de med egna ögon skall se att isen håller på att smälta bort p.g.a. klimatförändringarna. Dessa resor äger rum under sommarhalvåret. Alltså den tid på året då isar brukar smälta.
” – Se, snart har isbjörnen ingenstans att gå. Snart kommer de att dö ut”, påstår WWF.
WWF berättar dock inte att isbjörnsstammen ökat och att detta faktum är vetenskapligt belagt. WWF berättar inte heller att isbjörnsstammen har överlevt tidigare värmeperioder på jorden. WWF berättar inte heller att isbjörnen egentligen är en landvarelse som anpassat sig till ett liv på polarisarna. Om nu isarna mot all förmodan skulle utplånas är det fullt möjligt för isbjörnarna att återanpassa sig till ett liv på fastlandet där arten har sitt ursprung.
Att isbjörnar är på ropet beror nog på Al Gores film ”En obekväm sanning” där en dataanimerad björn simmar över ett öde hav och söker räddning på små isflak som spricker under dess tassar. Den var ju så gullig. Inga blodiga käftar som sliter sönder sälkutar.
Det största hotet mot isbjörnsstammen är inte klimatförändringarna. Istället är det tjuvjakt samt miljöutsläpp av PCB som hamnar i deras föda. Och med tanke på att det som är farligt för isbjörnar sannolikt är farligt för människor borde WWF byta fokus på sin kampanj och sluta lura av folk pengar av fel anledning.
Klimatalarmismen har blivit en kommersiell handelsvara. Det vet t.ex. Al Gore. Han äger en firma som säljer ”utsläppsrätter” till folk och företag som fått dåligt samvete p.g.a. att de släpper ut koldioxid. Och just försäljningen av utsläppsrätter har gjort Al Gore mycket, mycket rik. Klimatalarmismen är så pass lukrativ att även andra politiker hänger på, men de väljer att stjäla våra pengar i form av s.k. miljöskatter och koldioxidavgifter. Miljön blir inte bättre, men statsfinanserna blir det.
Världen ÄR cynisk, i synnerhet dess makthavare…
Nu i dagarna presenterades en ny larmrapport om att det blivit varmare på Antarktis under de sista 50 åren. Mellan 0,55-0,85 grader. Dagens Nyheter menar i sin artikel att detta måste ha med människan koldioxidustläpp. Fascinerande nog så har koldioxihalten ökat oavbrutet, men det har däremot inte temperaturhöjningen på Antarktis enligt detta diagram. Alltså kan debatten om CO2 fortsätta. För debatt behövs – vilket tyvärr DN inte tycker.
Min tes är att vi inte kan förändra klimatet. Alltså måste mänskligheten anpassa sig om klimatet fortsätter att förändras – vilket det sannolikt kommer göra även av naturliga orsaker.
Jodå, ni vill säkert påstå att jag med mina elaka utfall mot en viss kvinnlig partiledare har fobi mot alla oppositionsledare som heter Mona i förnamn. Ni tar fel; det är inte en fobi. Jag mötte henne häromveckan, och jag uppförde mig mycket balanserat. Med andra ord; aversion är icke en fobi.
Nej, jag har inte alls fobier mot människor (Däremot har jag fördomar, fast det är en annan sak). Dock är jag rädd för en annan slags varelse. Inte för att de är släkt i rakt nedstigande led från dinosaurierna, utan för att de med sina infantila läten till trots är ondskefullt intelligenta.
Jag talar om fiskmåsar.
Igår råkade jag avslöja mig. Jag sprang mellan annexen som om vi var beskjutna av krypskyttar som ruvade uppe på hustaken. Det fanns fog för dessa manövrar. Över oss cirklade fyra bajsbombande sjöfåglar. Jag såg deras deras blickar i de illmariga ögonen, och noterade hur de försökte sikta in sig på mig för att fälla guano-bomberna.
” – Vad gör du, Peter? Är du rädd för fåglar?” frågade Steve. ” – Nej, det är inte fåglarna i sig, även om jag är säker på att de gärna skulle vilja picka ut mina ögon och sticka in näbben i ögonhålorna för att komma åt hjärnsubstansen [jag talar nu om fåglar som är större än parkduvor]. Däremot hatar jag deras avföring, särskilt för att det alltid brukar ligga någonting i den som rör sig när man fått den på skallen.”
Jodå, jag pratar faktiskt så där konstigt…
Och den upplevelsen har jag varit med om – alltså ha fått fågelskit på huvudet eller på hatten. Usch!!!
Jag vet inte inte om det stämmer att dinosaurierna dog ut p.g.a. att en meteorit störtade ner på jorden, men jag beklagar i vilket fall som helst att den meteoriten inte gjorde jobbet ordentligt utan lämnade kvar alla dessa fjäderbärande bajs-Stukas.
Fast då hade jag ju förstås inte fått kyckling på fredag…
Jag är just i färd med att avsluta denna halvdag och skall därefter ägna mig åt familjeangelägenheter. Mrs Harold och Lilla Fröken Harold skall fara iväg på semester så jag förväntas skjutsa dem och deras blyfyllda resväskor till flyget. Blotta tanken på detta får min rygg att värka.
RyanAirs VD försöker locka mig att flyga…
Det är lustigt vad man kan må dåligt av att tänka. Nu syftar jag inte enbart på den huvudvärk man titt som tätt får på jobbet, utan mer på något så simpelt som ett nyhetsreportage i SVT:s Rapport.
Det kliade oavbrutet på min kropp efter inslaget igår om myggplågan i Gästrikland! Och synen av den överfyllda myggfångaren fick mig att betrakta landskapet som ett ekologiskt katastrofområde.
Hade det varit Afrika hade FN flugit dit med bekämpningsmedel för att rädda infödingarna.
I Sverige – där djurens väl och behov går före människors nöd – sätter Länsstyrelsen stopp för att befria undersåtarna från den plåga som svenska moskiter skapar. Och detta bara för att myggen kläcks mellan två stycken naturreservat! Byråkratiskt översitteri!!!
Om nu buddisterna har rätt och vi människor återföds som annat djur i vårt nästa liv hoppas jag på min återfödelse i Sverige. Finns det något annat land på jorden (undantaget indierns besynnerliga umgänge med sina heliga kor) som i lag och praktisk handling hellre sätter människan på undantag på detta sätt? Tveksamt.
När vi ändå talar om smärta: Hacka inte thailändska chilifrukter för hand och kissa direkt efteråt utan att ha tvättat händerna. I alla fall inte om du är pojke…
Hunden är människans bästa vän. Efter att ha stått vid busshållplatsen vid Gullmarsplan och väntat in 4:an till Radiohuset så funderar jag på om människan behöver några fienden med sådana vänner.
En dam i åldern mellan 85 och döden gick med en lurvig liten fyrbent sak vars sort jag inte kan namnet på. Min dotter var inte närvarande, och ett visst kunskapsinnehav har jag överlåtit till henne för att avlasta min lilla Nalle Puh-hjärna. Lurvig, hårig, kort och ettrig. Ni läsare kommer säkert på vad det kan vara för ras. Och jag talar fortfarande om hunden, inte tanten.
Det var ett oavbrutet gläfsande och fräsande. Hunden var egentligen för liten för att skälla, men den gjorde sina tappra försök att bevisa att den hade lika mycket intelligens och empati för omvärlden som en piraya i Amazonasfloden.
Nog för att gamla människor lär må bra av att ha ett husdjur i sin närmiljö, men så elak kan inte denna kvinna ha varit under sitt liv att hon förtjänar ett sådant osällskapligt djur. Hade det varit ett barn är jag säker på att hälften av oss som stod i busskön hade bett henne ge ungen en örfil för att lära sig veta hut.
Men nu var det ett djur, så vi stod politiskt korrekta och härdade ut i oljudet från den gläfsande trasselsudden. Det ryckte i foten på en man, men han lyckades behärska sig i sista sekund, så djuret fick leva. Den gamla damen upptäckte att hon skulle med en annan buss, så vi andra kunde andas ut. Men stackars passagerare i den andra bussen.
Idag är det dock fritt från hundar på bussen. Eller snarare; fritt från bussar. Många vackra ord sägs om att stockholmaren måste åka mer kollektivt. Verkligheten talar dock för att det måste finnas alternativ.
Hälsar Eder Peter Harold (vars djur- och människovänlighet i högsta grad är selektiv)
Ok, visst har vi hört talas om ”Skäggiga damer”. Det närmsta jag själv kommit en skäggig dam var som kund hos den jättetrevliga tjejen som sålde korv på torget framför Myrornas butik i Skärholmen utanför Stockholm. Hon hade kanske inte mer hår på armarna än jag, men de var i alla fall betydligt svartmuskigare. Ganska sött, på något udda vis.
Vad som inte är udda är att kvällstidningarna brer på stort med rubriker som ”Om sex veckor blir han mamma”. Hur mycket man är man om man kånkar omkring på en bebi i sin livmodern? Nä, just det. Man är en kvinna – fysiskt sett. Det spelar ingen roll att man skurit bort pattarna (jag har flera i min bekantskapskrets som gjort det, dock ej i syfte att bli man). Det ifrågavarande exemplaret i kvällspressen är alltjämt biologiskt sett en kvinna – om än fullproppad med manliga könshormoner och folkbokförd som Thomas. Så jag fattar inte what the fuzz is about… det är väl inget nytt att kvinnliga transvestiter skaffar barn?
Skiten hamnar tydligen på kvällspressens förstasida. Då är ledarsidan betydligt angelägnare. Att den ena kvällsdraken har svårt för att Alliansregeringen flörtar med (mp) om arbetet med en ny grundlag och arbetsmarknadspolitik kan jag mycket väl förstå. De politiska kommentarerna i Aftonbladet har bara en enda väsentlig skillnad från smörjan som står på SSU:s hemsida – den är oftast korrekt stavad.
Mindre förvånande är att hökarna Expressen tycker att det är positivt att det finns en frihetlig samsyn mellan den borgerliga regeringen och maskroshulliganerna. Men sorry, om man verkligen vill hylla de frihetliga idealen skall man inte söka dem hos några partier i Sveriges riksdag. I praktisk handling är det nästan ingen politiker som står upp och ifrågasätter det allt tilltagande förmynderi som åstadkoms genom den ena lagskärpningen efter den andra. Vi behöver svenska politiker som VERKLIGEN kan stå för frihetliga ideal – och som inte ryggar efter för tillfälliga opinionsstormar. En sån som jag kanske…
Tills dess får vi hålla till godo med jordbruksminister Erlandsson som ifrågasätter vad en lag mot djursex skulle göra för nytta. Hans utspel i Riksdagen om att smörja in könsorganet med någonting som smakar gott så att hunden slickar var nog det mest intressanta och inspirerande jag hört från den där talarstolen på mycket, mycket, mycket länge…
Så passa på att tidelaga innan det är förbjudet. Jordbruksministern får stå för veckans hetaste tips hur man gör. Oss emellan, vilken tonårig bondläpp har inte haft ett pilskt öga inför synen av Rosas svällande juvrar…
Hälsar Eder Peter Harold som överlåter åt läsarna att avgöra vad som är ironi och inte i denna postning.
HD har fastställt (enligt SvD) att det är våldtäkt om man ger en kvinna lite fingerpulla medan hon sover, men sexuellt tvång om man ger en sovande man ett hand-job.
På något underligt sätt tycker HD att det finns en logik i de domar man fastställt. Själv tycker jag att domutslaget ännu en gång ger indikation på att det råder ojämlikhet beträffande tolkningsföreträdet vid sexualbrott.
Män skall tåla. Kvinnor får inte kränkas. Med detta resonemang uppstår ojämlikhet mellan könen inför lagen. Det är paradoxalt.
Hur långt kommer man att sträcka våldtäktsbegreppet i framtiden? Skall det räcka med att kvinnan skall känna sig våldtagen? För det är ju oftast inte samlaget i sig själv som är den stora skadan, utan upplevelsen av kränkningen. Borde man då inte – i linje med den mansfientliga ideologi som fått fäste inom svenskt rättsväsende – kunna betrakta en ovälkommen blick som en kränkning (aka våldtäkt)?
Om det skall vara konsekvent – för det måste man vara för att kunna göra bekämpandet av sexualbrott genom lagstiftning trovärdigt – borde en ofrivillig avrunkning också räknas som våldtäkt.
Lustigt att lagen kan tolkas på detta snedvridna sätt. Var inte lagen skriven av det patriarkaliska systemet, som några rödstrumpor hävdade…?
I förra veckan kunde man se hur indignerade kvällspressen var över att en ”Madame” skall få smiska män under en kulturfestival på skattebetalarnas bekostnad.
Ja, det måste vara en drömartikel för en kvällstidingsredaktör. Perversa män. Skattepengar. Sadistisk sex. Mums…
Jag köpte inte denna tidning så jag vet inte vilken information som framkom i artikeln. Men jag kunde inte låta bli att dra egna slutsatser utifrån ett självständigt resonemang. Skall jag bli arg för att man använder skattepengar till a) kulturfestival b) avlöna en domina c) sprida kunskap om ”kinky” sex?
Jag kom fram till följande:
Med tanke på hur många miljoner av våra skattepengar som spenderas på feministiska upplysningskampanjer och ett ständigt indoktrinerande av genusfrågor i snart sagt varje tänkbart och otänkbart fall så vore det inte helt orimligt att man lägger kanske några tusen kronor på att låta en domina få berätta om hur man agerar i ett sexuellt rollspel som inbegriper smisk.
Även om jag hatar slöseriet med skattepengar så är jag ödmjuk nog att inse att kulturen behöver bidrag från de allmänna resurserna. Och varför inte premiera ett kulturinslag som sällan får utrymme i samhällsdebatten utom när det är kritik som framförs? Skulle inte kommunala kulturbidrag användas till just att skapa mångfald? Jo, för tusan. Då kan det vara bra att andra intressegrupper än Röd Vänster, Radikal Ungdom, Proggens Vänner och Feministiska Brigaden får ta del av dessa gemensamt insamlade medlen som sannolikt hämtats från lönekontor tillhörande den halva av svenska folket som INTE är socialister.
För vad är det som säger att det skall vara finare och mer angeläget att arrangera hyllningsmöten som prisar mördare som Lenin och Josef Stalin än att fixa en erotiskt bejakande informationsträff för levnadsglada och sunda människor? Nä, jag tänkte väl det.
Jag har tänkt mera på hur ”det allmänna” skulle kunna premiera kulturen utifrån ett kronor&öre-perspektiv, men det tar vi en annan gång.
Så… var skulle den där kulturfestivalen med skattefinansierade dominor äga rum…? Finns det biljetter kvar?
