Bästa läsare!
Det pågår en långvarig och het diskussion mellan undertecknad och Lilla Fröken Harold. Ämnet är ” – Pappa, jag behöver en ny mobiltelefon!!!”. Diskussionen har pågått ända sedan hennes födelsedag då hon – vilket ni säkert kan ana – inte fick vad hon mest av allt önskat sig näst efter fred på jorden och en mangatecknande flickvän till sin far.
[Ok, det kanske inte var vad hon prioriterade på önskelistan, men även vi pappor har selektiv hörsel och uppfattningsförmåga]
” – Är det något fel på din gamla telefon?”, frågade jag. Inte minst av den anledningen att hon inte svarar i den när jag ringer.
” – Näe. Men den är gammal.”
” – Det är den väl inte. Vi köpte den ju på Clas Ohlson förra året. Eller förr-förra…”
Som vuxen har förra året eller förrförra året enbart betydelse när det gäller barnens kläder. Ett klädesplagg brukar ju aldrig duga tre år i rad p.g.a. barnets fysiska expansion. Men en mobiltelefon… den har ju nästan evigt liv. Åtminstone tills det är dags att byta batterier.
” – Nej, jag kan inte spela musik på den”, blev barnets svar.
” – Men du har ju CD-spelaren i vardagsrummet”, blev mitt svar, inte så lite provocerande. Jag hörde en suck.
” – Alla andra har ju mp3-spelare på sina mobiltelefoner, och videospelare, och kamera”, blev Lilla Fröken Harolds svar innan nästa suck hördes.
Med spelad upprördhet sade jag: ” – Jaha, skall vi ha ett ‘alla andra har en’-resonemang så måste jag ha en ny bil”, och sträckte mig efter ett par bilkataloger på skrivbordet. Den suck som hördes nu var så pass mäktigt och indignerad att jag bestämde mig för att avbryta mitt skämt.
” – Men det förstår du väl att jag inte har lust att köpa en mobiltelefon för 1000 kronor som du kommer att slarva bort eller få stulen”, resonerade jag.
” – Men pappa… Jag har inte tappat bort min telefon nån gång…”
” – Inte än, men någon gång skall vara den första…”
” – Och sen, pappa, håller vi inte på och stjäl saker för varandra i min klass…”
” – Ja, vem skulle vilja stjäla din 299-kronors telefon”, retades jag. ” – Fast varför skall jag köpa en ny telefon när du inte svarar i din gamla när du ringer?”
” – Jamen, jag vill inte ta upp den gamla och visa den för mina kompisar. Jag måste ju skämmas då för att den är så omodern…”
Jisses, vilka i-landsproblem vi har!!!
Fast å andra sidan. Jag vill egentligen inte ge henne en mobiltelefon alls. Det finns egentligen bara tre anledningar för henne att ha en: 1. Jag vill kunna nå henne om det hänt något. 2. Jag vill att hon skall kunna ringa mig om det hänt något. 3. Jag vill att polisen skall kunna pejla efter telefonen/kroppen om det hänt något.
Utöver detta tycker jag att det är olämpligt att ha en stark sändare av mikrovågor som pressas mot den ännu outvecklade barnhjärnan. Faktum är att inte ens jag själv tar särskilt många mobilsamtal direkt mot örat.
Vi vet inte om det är säkert för barn att använda mobiltelefoner. Det jag vet med säkerhet är att om jag ger henne en hands-free så kommer den att bli borttappad inom… ½-timma. Allt som är mindre än en godisask brukar nämligen försvinna så kvickt när barn är inblandade. I synnerhet just godisaskar.
Lilla Fröken Harold försökte krossa mina argument ang. mikrovågsstrålningen: ” – Jag skall ju inte ha den till att ringa med. Min nya telefon har ju spel, kamera och mp-3-spelare! Jag skall inte ha den till att ringa någon med…!”
Ja, det kanske blir billigare med en mobiltelefon än att ge henne ett TV-spel, en stillbildskamera, en videokamera samt en stereoanläggning. Fast det var nog inte så Nokia och Sony Ericson tänkte.
Hur länge måste jag vänta innan Clas Olsson kränger sådana välutrustade mobiltelefoner för 300 spänn…?
Hälsar eder Peter Harold