Jag fick en bildsekvens av min brevvän i Malaysia, Shi Yan, som jag önskar dela med mig till Er, kära läsare.
Jag överlåter åt Er att föreslå vad som händer bland dessa kungligheter. Ja, om det nu inte är alldeles uppenbart… Och Her Majesty the Queen verkar stå i vindriktningen, av ansiktsuttrycket att döma.
Vad som sker på min egen ringhörna får jag tyvärr utelämna. Den här gången.
Hälsar eder Peter Harold (vars öra har skavsår efter 5 timmars nästan oavbrutet telefonpratande)
Bästa läsare!
Man skall inte klaga. Jag vet inte i vilken etikettbok den saken beskrivs, men det slog mig hur inrotat det är i vårt uppträdande att aldrig klaga:
” – Hej, hur är det? Du ser blek ut?”
” – Åh, det är ingen fara. Jag klagar inte…”
Och så går konversationen vidare in på annat ämnesområde. På mitt jobb företrädesvis om fotboll. Eller jobb, vilket folk brukar tala med mig om.
Jag tycker rädslan att klaga ibland tar sig absurda uttryck. Jag och en arbetskollega stod och pratade, varvid ytterligare en annan kollega dök upp: ” – Tjänare, Danne. Hur är läget?” ” – Jotack, det är bara bra, Mange”.
Problemet är bara det att Danne är sjuk i cancer. Jag vet inte hur stor chans han har att klara sig, men jag skulle fan i mig inte säga ”Jotack, det är bara bra” ifall jag visste att det här kan vara min sista sommar.
Fast det kan ju vara som så att Danne vet att det inte är någon idé att klaga. Jag har en annan arbetskollega som i tid och otid frågar hur det mås. Det är ingen idé att säga något annat än att man mår bra för hon lyssnar inte. Skulle man till äventyrs erkänna att man lider av blödande magsår möts man av en oförstående min i någon sekund innan hon börjar tala jobb. Och oftast är det frågan om att hon vill att man skall göra det hon borde ha gjort.
Jag skall inte heller klaga. Jag har halvt om halvt fått erbjudande om att få börja proffsblogga. Men det är en annan historia. En dito skrattretande, tyvärr. Men det tar vi en annan gång.
Hälsar eder Peter Harold
Bästa läsare!
Jag ber om ursäkt för min tystnad. Även om jag haft möjlighet att logga in och uppdatera bloggen under helgen har jag inte gjort det. Sviterna efter en extremt hård arbetsvecka har tärt på krafterna.
Peppar, peppar, ta i trä, så har jag dock hittills sluppit ha besvär med svininfluensan, även om det från ledningens sida framförts oro över hur verksamheten skall klara sig när jag och mina chefer ligger sänkta. I veckan satt ledningen i ett extra sammanträde för att göra riskbedömningar; hur stor andel av personalen klarar vi oss utan ifall pandemin drabbar arbetsplatsen?
Vad ledningen kom fram till vet jag inte. Men det lustiga var att en av mötesdeltagarna sjukskrev sig dagen efter. Han hade fått flunsan… ! Så nu har antalet inplanerade mötet reducerats till ett minumum. Min kalender är faktiskt helt tom fram till i slutet av månaden! Inget ont som som inte har något gott med sig.
Även om jag personligen har en ganska avvaktande inställning till svininfluensan (jag tänker t.ex. inte vaccinera mig) så blev jag lite överraskad när jag fick veta att det första dödsoffret var en bekants bekant till mig. Det väckte stor oro på hans jobb (var vet jag inte), men till skillnad från myndigheterna kan jag avslöja att den avlidne mannen inte var kärnfrisk från början heller. Han led av övervikt och diabetes och hade hjärt- kärlsjukdomar. Alltså de kritierier som innebär en synnerligen hög risk för en influensadrabbad person. Och det andra dödsoffret i Västerås var cancersjuk.
Kanske en klen tröst att veta detta för alla som har extrakilon, diabetes och taskig pump.
Hälsar eder Peter Harold
Bästa läsare!
Politikerna skulle behöva lite smisk. För det var det nyfikna och påstridiga barn fick när de bar sig illa åt förr i tiden. Visserligen är barnaga förbjudet, fast just nu känner jag för att ge (kd)-ledaren Göran Hägglund på bara stjärten.
Kristdemokraterna vill tillåta ett personregister över kvinnor som låtit abortera sina foster. Tveklöst är förslaget konstruerat på en värdegrund. (kd) tycker inte om aborter. Och folk tycker inte om att bli registrerade, vilket inte minst det folkliga motståndet mot FRA och IPRED gett uttryck för. Just denna skrämselfaktor anser (kd) förmodligen kunna vara användbar för att kvinnorna skall fullborda sina graviditeter.
Jag kan förstå den bakomliggande logiken: ”Svenskar” är dåliga barnafödare. ”Svenskar” bara jobbar och tycker att karriären är viktigare/bekvämare än att alstra barn. Blir man på smällen är det ”bara” att gå till doktorn och rensa bort det oönskade fostret.
Ursäkta min raljanta beskrivning, men det är nu jag verkligen tar i:
Till skillnad från ”svenskarna” så är våra ”nysvenskar” betydligt mer engagerade i att befolka planeten, i synnerhet förorterna. Det är företrädesvis invandrare från Afrika och Mellersta östern som försörjer sig på social- och barnbidrag, och vars avkomma är presumtiva terrorister ifall de inte nöjer sig med allmän kriminalitet… Därför kryllar det av muslimer i orter som Alby, Rinkeby och Rosengård.
Tacka fan för att Kristdemokraterna gör allt för att inte fina svenska flickan skall göra sig av med sina blonda gossebarn; de skall ju utgöra grundstommen i Guds armé i kampen mot mohammedanerna som sossarna släpat hit sedan 80-talet.
Så, nu tar jag av mig min (kd/sd)-hatt och pausar raljerandet ett slag… *pust*
Fakta är att svenskar inte tycker om att bli registrerade och övervakade. Att registrera vilka kvinnor som låtit göra abort är inte bara integritetetskränkande; det är också att skuldbelägga dem. Och personligen tror jag att de flesta kvinnor som väljer abort – eller står inför valet att göra det – redan har skallen full med tunga funderingar.
Om jag tillåts tänka ännu längre än vad som sägs i dagens debatt om frågan, ställer jag mig undrande till vad som kommer att ske med dessa registerade personuppgifter från abortklinkerna den dagen (kd):s politiker (eller (sd):s?) lyckats förbjuda aborter? Kommer de att använda informationen till att ”straffa” kvinnorna när de är vårdsökande i ett senare skede av livet?
” – Nej, fru Eriksson. Vi kommer inte behandla er livmodercancer eftersom ni avbröt er graviditet för femton år sedan. Hade ni inte nytta av er livmoder då så har vi ingen nytta av er nu”.
Frågan är inte obefogad, även om jag sniffar på Soylent Green-perspektivet. Politikerna vill registrera medborgarnas aktiviteter; inte bara de som sker på Internet utan även de som sker i sänghalmen. Steg för steg går de mot det orwellska övervakningssamhället som beskrevs i romanen ”1984″. Storebror ser dig. Storebror vet vad du gör med din kropp.
Sedan kan man alltid ha en debatt om den svenska demografin. Men det tar vi senare.
Hälsar eder Peter Harold (som fortfarande inte ångrar sin röst på Piratpartiet vid det senaste EU-valet)
Bästa läsare!
Det pågår en långvarig och het diskussion mellan undertecknad och Lilla Fröken Harold. Ämnet är ” – Pappa, jag behöver en ny mobiltelefon!!!”. Diskussionen har pågått ända sedan hennes födelsedag då hon – vilket ni säkert kan ana – inte fick vad hon mest av allt önskat sig näst efter fred på jorden och en mangatecknande flickvän till sin far.
[Ok, det kanske inte var vad hon prioriterade på önskelistan, men även vi pappor har selektiv hörsel och uppfattningsförmåga]
” – Är det något fel på din gamla telefon?”, frågade jag. Inte minst av den anledningen att hon inte svarar i den när jag ringer.
” – Näe. Men den är gammal.”
” – Det är den väl inte. Vi köpte den ju på Clas Ohlson förra året. Eller förr-förra…”
Som vuxen har förra året eller förrförra året enbart betydelse när det gäller barnens kläder. Ett klädesplagg brukar ju aldrig duga tre år i rad p.g.a. barnets fysiska expansion. Men en mobiltelefon… den har ju nästan evigt liv. Åtminstone tills det är dags att byta batterier.
” – Nej, jag kan inte spela musik på den”, blev barnets svar.
” – Men du har ju CD-spelaren i vardagsrummet”, blev mitt svar, inte så lite provocerande. Jag hörde en suck.
” – Alla andra har ju mp3-spelare på sina mobiltelefoner, och videospelare, och kamera”, blev Lilla Fröken Harolds svar innan nästa suck hördes.
Med spelad upprördhet sade jag: ” – Jaha, skall vi ha ett ‘alla andra har en’-resonemang så måste jag ha en ny bil”, och sträckte mig efter ett par bilkataloger på skrivbordet. Den suck som hördes nu var så pass mäktigt och indignerad att jag bestämde mig för att avbryta mitt skämt.
” – Men det förstår du väl att jag inte har lust att köpa en mobiltelefon för 1000 kronor som du kommer att slarva bort eller få stulen”, resonerade jag.
” – Men pappa… Jag har inte tappat bort min telefon nån gång…”
” – Inte än, men någon gång skall vara den första…”
” – Och sen, pappa, håller vi inte på och stjäl saker för varandra i min klass…”
” – Ja, vem skulle vilja stjäla din 299-kronors telefon”, retades jag. ” – Fast varför skall jag köpa en ny telefon när du inte svarar i din gamla när du ringer?”
” – Jamen, jag vill inte ta upp den gamla och visa den för mina kompisar. Jag måste ju skämmas då för att den är så omodern…”
Jisses, vilka i-landsproblem vi har!!!
Fast å andra sidan. Jag vill egentligen inte ge henne en mobiltelefon alls. Det finns egentligen bara tre anledningar för henne att ha en: 1. Jag vill kunna nå henne om det hänt något. 2. Jag vill att hon skall kunna ringa mig om det hänt något. 3. Jag vill att polisen skall kunna pejla efter telefonen/kroppen om det hänt något.
Utöver detta tycker jag att det är olämpligt att ha en stark sändare av mikrovågor som pressas mot den ännu outvecklade barnhjärnan. Faktum är att inte ens jag själv tar särskilt många mobilsamtal direkt mot örat.
Vi vet inte om det är säkert för barn att använda mobiltelefoner. Det jag vet med säkerhet är att om jag ger henne en hands-free så kommer den att bli borttappad inom… ½-timma. Allt som är mindre än en godisask brukar nämligen försvinna så kvickt när barn är inblandade. I synnerhet just godisaskar.
Lilla Fröken Harold försökte krossa mina argument ang. mikrovågsstrålningen: ” – Jag skall ju inte ha den till att ringa med. Min nya telefon har ju spel, kamera och mp-3-spelare! Jag skall inte ha den till att ringa någon med…!”
Ja, det kanske blir billigare med en mobiltelefon än att ge henne ett TV-spel, en stillbildskamera, en videokamera samt en stereoanläggning. Fast det var nog inte så Nokia och Sony Ericson tänkte.
Hur länge måste jag vänta innan Clas Olsson kränger sådana välutrustade mobiltelefoner för 300 spänn…?
Hälsar eder Peter Harold
Bästa läsare!
SVT:s ”Uppdrag granskning” har varit ute och djupdykt i verkligheten. Man har konstaterat – vilket mången här i bloggosfären redan påpekat flera gånger – att djuren har skydd och rättigheter som svenska åldringar kan avundas.
Dels spärras gamlingarna in så att de inte skall förvirra sig utomhus. Dels serveras de mat som ingen anständig riksdagspolitiker eller EU-parlamentariker skulle ens vilja servera sin egen hund. Och dels kan de – gamlingarna, inte politikerna – få ligga i sitt bajs i flera timmar och duschas rena var 14:e dag… …om de har tur!
Det var jämförelsen med djurskyddet. Men let’s face it. En hund kan vi skjuta… eller åtminstone få gå till veterinären och få nersövd när vi inte vill ha med den att göra längre. Att gå till Vårdcentralen och be husdoktorn att fylla svärmor med arsenik när man tröttnat på henne går däremot inte för sig.
Förr gick det. Då fanns något som hette ättestupa. Man bar upp gamlingen till en klippa när maten började tryta och han blev för gnällig. Och sen räckte det med en knuff och så var saken ur världen. En mun mindre att mätta.
Fast efter ättestupan kom fattigstugan/undantaget. När de gamla inte orkade arbeta mer fick barnen lämna en klumpsumma till föreståndaren och så bar man in Mor Kajsa och så fick hon bo där tills dödgrävaren hämtade henne. Det var inte alltid det fanns fönster i fattigstugorna.
Med andra ord, det har alltid varit jävligt att vara riktigt gammal.
Det finns väl undantag. Under ”Folkhems-epoken” sägs det ha varit frid och fröjd. Då fanns det ålderdomshem där de gamla kunde leva sina sista lyckliga dagar och titta på Snoddas i den nya färg-TV:n medan sköterskorna bakade bullar åt de boende.
Fast…
Jag praktiserade på ett ålderdomshem i högstadiet. Visserligen är jag fortfarande belagd med tystnadsplikt (om tystnadsplikt öht kan gälla för en omyndig skolelev?) och skall väl inte berätta förrän 2044 vilken åldring som gjorde vad, men jag har ändå starka minnen av:
…kisslukt i korridorerna,
…TV-apparater som stod på högsta volym,
…en tant som jag eskorterade tillbaka till hennes rum efter maten och hon frågade mig om vi skulle gå och äta nu,
…personal som ”hjälpte till” att städa ur de dödas/levandes källarförråd,
…elkontakter som inte fungerat utan att knastra sedan Tage Erlander gästat Hylands hörna,
…hissar som endast fick användas om man hade ett glas vatten med sig,
…och det här ansågs vara kommunens bästa ålderdomshem. Ack, det var nog sant. När det stängdes ner och de inneboende flyttades till det nya moderna Servicehuset började de dö som flugor. De trivdes inte i de nya rationella lokalerna.
Nu börjar 40-talisterna att närma sig pensionsåldern och rusar en årskull i taget in i åldringsvårdcirkusen. Lustigt nog börjar man så lägligt att fundera på om det är så bra att samla alla sjuka gamlingar där ingen av de boende är förmögen att hjälpa sina medboende.
På ålderdomshemmet där jag praktiserade var det blandat skick på de intagna (eller ”förpassade” som en herre uttryckte det). Det fanns ”unga” som kunde hjälpa de som inte klarade sig helt och hållet själva. På så vis minskade också arbetsbördan för personalen.
Jag tror inte att ”Folkhemsepoken” var så skimrande i verkligheten som vi vill minnas den idag. Det har alltid varit jävligt att vara gammal. Ibland har vi haft ättestupa, satt de gamla på ”undantag”, låst in dem med skrikande idioter, serverat dem matlådor som skulle få Anna Skipper att kunna gestalta den klassiska scenen i filmen Excorsisten… och jag tror inte att det kommer bli så mycket bättre, hur ofta än Uppdrag Granskning sniffar i gamlingarnas liggsår.
Det är bara att hoppas att det tar slut innan man själv blir så risig att man inte kan ta rulltorn uppför klippstigen vid Ättestupan.
Tack och lov för att det varken är högkonjunktur eller valrörelse, för då hade vi haft en miljard politiker som lovat bot och bättring och nya satsningar inför TV-kamerorna. Muahahah…
Fast om jag får säga en sak och mena det allvarligt så vill jag högtidlighålla all personal inom äldreomsorgen som fortfarande har passion för sitt jobb. De är verkligen väl värda en klapp på axeln. Ja, någon löneförhöjning finns det ju inte utrymme för…
Hälsar eder Peter Harold
Bästa läsare!
Jag har blivit en sund människa. Renad och helad. Eller rättare sagt, jag har blivit av med ett livslångt sug. Det är slut med godiset.
Inte för att jag markerat det i kalendern, man jag är nu säker på att jag varit fri från godissug i över ett års tid. Med godis menar jag sådant hopkok som innehåller kokta gristrynen, syntetsiska färgmedel och rågummi. Alltså vanligt snask som folk köper i lösvikt.
Det började med rädslan för vinterkräksjuka (plockgodis smittar). Fortsatte vidare med ständiga hudutslag – som besynnerligt nog började redan när jag kom in genom entrén till godisaffären!
Sedan har jag två vintrar i rad häromåren bitit sönder plomber på jobbets julgodis. I fjol bestämde jag mig för att inte trilla dit. Kan vara kul att slippa slösa bort egna julklappspengar på dyra lagningar.
Nu har det gått så långt att jag börjar må illa vid tanken på snask.
Däremot går jag ofta omkring med ett starkt sug efter tomat, paprika och den där gurkliknande saken som ser ut som en grön dildo men smakar desto bättre när den är grillad. Ibland börjar jag drömma om kryddiga linsgrytor. Inte för att jag kan minnas att jag ätit någon, men kokböckerna i min samling har blivit den senaste tidens pornografi för mig.
Uppriktigt sagt; skulle någon erbjuda mig en dejt med en kvinnlig porrstjärna skulle jag nog numera fundera mer på vilken mat vi skulle äta och mindre på vilka ställningar som…
Hallå, det är fredag! Då får blogginläggen vara totalt befriade från vett och sans! Trevlig helg på er, kära läsare!
Hälsar eder Peter Harold (som i sviterna av flunsan både ser ut som och låter som Dr House)
Bästa läsare!
Det där med dokumentbeteckningar är viktigt. Ni kanske har sett dokument som ”Rapport 1.0″. I det här fallet betyder det att detta är första publicerade versionen. Om man sen ändrar den blir det ”Rapport 1.1″ tills man publicerar version 2 som blir ”Rapport 2.0″. Så, nu har jag förmedlat huvuddragen av den 7 timmar långa dokumenthanteringsföreläsning jag utsatte mig för på jobbet.
Så om detta vore ett dokument (vilket ju bloggar på sätt och vis är) blir detta Fjollblogg 1.0. Ty kan man tänka sig något fjolligare än en karl som säger sig ha blivit frälst av…
…peeling?
Jo, det är sant. Jag råkade gripa åt mig en flaska duschkräm i all hast utan att se vad det var. När jag kom hem för att vaska av mig blev jag först förfärad. Det låg grus i duschkrämen! Blått grus!
Jag läste nu – för första gången – på förpackningen. Hur kunde det här ha blivit så fel? Varsamt började jag skölja bort krämen. Hm, det känns ju behagligt. En titt till på förpackningen. Äh, det är ju Nivea, de brukar ju inte ha rykte av sig att göra farliga produkter.
Nu började jag smått förstå att gruset hade en funktion. Faktum är att huden började kännas lite konstig. Den kändes… …ren!
Läsaren bör inte tro att jag är den som låter smutsen gro fast i huden, tvärtom! Men för första gången lämnade jag duschen med en behaglig känsla av renhet, och inte den annars blanka beläggning som mina duschkrämer i Big Family Pack annars brukar efterlämna.
Fjolligt? Japp. Nästan så att jag skäms. Men alla lemmar blev rena, och det är det som räknas. Eftersom jag uppskattar denna hygieniska upplevelse förmodar jag att kroppen påbörjat sitt förfall, och att detta är trösten för alla medelålderskrisande. När man uppskattar blått grus har man nog redan gjort allt i livet som är roligt och lagligt och möjligt att betala med egna pengar…
Hälsar eder Peter Harold
Bästa läsare!
Så har nästa vinterförkylning slag till med hård kraft mot min varelse. Eller är det influensan? Symptom: Trötthet, ont i halsen, yrsel, obehagskänslor i magen, trötta ögon, öm vid urinering, tung andhämtning, oregelbunden hjärtrytm…
Låter som en vanlig måndag morgon, men eftersom besvären uppstod redan på söndagen så är det nog ett äkta sjukdomstillstånd.
Jag har flera gånger befunnit mig på gränsen mellan sömn och vaka och samtidigt lyckats drömma. Beklagligt nog tycks drömmarna vara inspirerade av de genuint urusla TV-program som sänds när man är hemma från jobbet och alltför sjuk för att hålla i en bok.
Första drömmen handlade om mig. Det var som en rekonstruktion av en händelse som jag varit med om. Jag kom körandes på Norrleden i Västerås och såg en långtradare med en man som satt fast med ena handen i en krok bakom baklämmen. (Baklämmen är luckan bak på lastbilen där gruset rinner ut vid tippning). Mannen sprang som en gnu bakom det tungt lastade ekipaget. Långtradaren svängde in på Vasagatan där plötsligt släpvagnen lossnade och ställde sig intill vägkanten.
Ok, den där chauffören har kört utan att se att det fastnat en person på hans ekipage, och nu har han dessutom tappat sin släpvagn! Dags för den rättrådige medborgaren Peter Harold att köra ifatt lastbilen och göra föraren uppmärksam på vad som hänt (och se till att polisen drar körkortet för honom). Men fastän jag tutar och blinkar kör lastbilen vidare och svänger sen ner på E18 där han drar iväg med raketfart. Själv törs jag inte köra om p.g.a. fartkamerorna. Där slutar drömmen.
Nästa dröm inspireras nog av dessa ”Home Makeover” och matprogrammet ”Hos mig halv åtta”. Nu är jag bara publik. När TV-teamet lyckats pulverisera villan som är föremål för make-overn skall husets invånare lösa uppgiften att bjuda sina släktingar på middag – i ruinerna! Jag ser fadern i huset ta fram en sprucken hyllskiva som läggs på fyra kantstenar som bord, varefter frun i huset ställer ner en tallrik och häller i mjölk och garnerar med en näve kross från ett Göteborgskex. Och så här jag en speakerröst som säger: ” - Nu garanteras familjen höga poäng från farbror Jörgen som älskar kraspiga maträtter…”.
Jag vaknar av en flämtning och hör mig själv säga: ” – Måtte det bara ha varit en dröm!”. Fast med de knäppa idéer som produktionsbolagen realiserar till sändningar kan man aldrig vara helt säker.
Hälsar eder Peter Harold
