Arkiv för Historia

Don’t mention the holocaust, sir!

januari 7, 2013 den 6:09 e m · Arkiverad under Historia, Okategoriserade

Bästa läsare!

Vissa saker är underhållande på ett lite tragiskt sätt. T.ex. reaktionerna på uttalanden om Förintelsen under 2:a Världskriget. Jag ögnar genom en replik som SvD-redaktören Anders Q Björkman ger till Expressens Göran Rosenberg efter den sistnämndes anmärkningar mot Björkman i en recension över den nyligen avlidna utrikeskorrespondenten Cornelia Edvardssons krönikesamling ”För att livet ska bli något mera uthärdligt bör man tro på under”, och finner än en gång ett exempel på hur vissa blir upprörda över tanken på att den eviga skulden för de mänskliga brotten som nazisterna utförde mot judarna en dag skall förlåtas eller ens komma i närheten av försoning.

Rent generellt är Förintelsen som ämne en no go-zon så snart som du frestas att analysera fenomenet i ett perspektiv som inte gestaltas av myndigheten Forum för Levande Historia. Ställer du dig som turist framför de klena krematorieugnarna i Auschwitz och fascinerat utbrister i ett ” – Herrejösses, hur lyckades de elda upp en miljon judar i de där små ugnarna?!!” så har du sagt minst tretton ord för mycket. ”Miljon” är en siffra, men jag räknar det som ett ord. Talaren borde ha slutat vid ”herrejösses” eftersom det är lagom politiskt neutralt om än med en blasfemisk touch. Med andra ord, ni kan ju bara tänka er vad just detta blogginlägg skulle kunna rendera i för slags straff ifall Kåren för bekämpning av anti-semitism  läste denna postning…

För det är tyvärr på den nivån det hamnar så fort någon försöker göra Förintelsen till någonting relativt i historisk tid och filosofiskt rum. T.ex. som i Anders Q Björkmans krönika ”Vårt omättliga behov av Hitler”. Ett par korta klipp från den:

Det tycks alltid finnas en ny dokumentär om något avgörande skede av andra världskriget och det fullkomligt sprutar ut böcker om Hitler.
Denna höga dosering av Hitler – för att inte säga överdosering – riskerar att ge oss en skev bild av Tyskland.
[...]
Kort sagt behöver skaffa oss en ny bild av Tyskland. Vi måste gå vidare. Tyskarna har gjort det för länge sedan.

Att de tyska medborgarna nu börjar se Hitler-epoken utifrån ett historiskt perspektiv istället för en nationell oinlöslig skuld anser Björkman är positivt. Detta tar Göran Roserberg upp som ett exempel på att Förintelsen är på väg att glömmas bort och förringas, och placerar mer eller mindre sina egna ord i Cornelia Edvardssons mun i sin text:

Jag tror att hon också skulle få svårt att andas i en värld där Förintelsen börjar anses vara ett avslutat kapitel i Tysklands och Europas historia. Där allt fler röster höjs för att det är dags ”att gå vidare” (som en redaktör i Svenska Dagbladet nyligen uttryckte saken) och bejaka det nya Tyskland i stället för att älta det gamla. Där ingen längre ville höra ”hesa Kassandrarösters kraxande om den tid som flytt”.

Nu under vintern började jag själv att arbeta på en kortroman på detta tema om den ärvda skulden. För vi måste faktiskt tala om ett sådant begrepp där det anses som en plikt att varje tysk, till och med varje medborgare i den fria världen, måste veta om Tysklands och omvärldens skuld till judarna (för Roserberg tänker nog egentligen inte så mycket på polackerna, zigenarna och de homosexuella som också förföljdes och lägerhölls). Men vi skall dock inte gå längre än vad vi kan se i en lämplig Hollywoodfilm om ämnet, eller vad som förevisas på utställningarna vid de nedlagda koncentrationslägren. Gräver du mer i ämnet är det uppenbart att du är ute efter att ifrågasätta Förintelsen.

Fast vänd på steken: Vem talar om de allierades skuld mot tyskarna? Vem talar om de miljoner tyska krigsfångar som i bästa fall hölls fångna i nazisternas f.d. koncentrationsläger eller i vanligare fall tvingades campera ute på leriga fält utan tak över huvud i flera månader, ofta utan mat varje dag? Om någon försökte fly eller om någon ortsbo kom i närheten sköts den ner. Även här kraxar Kassandrarösten utan att någon lyssnar.

Det här med skuld och 2:a Världskriget är något högst selektivt i vårt gemensamma minne. Göran Rosenberg gör sitt yttersta för att bara en sida skall höras. Det är – nu när vi snart borde kunna betrakta Förintelsen och 2:a Världskrigets fasor med nyktra ögon utan hat mot någon nu levande tysk – att bekämpa historia som vetenskap och förvandla den till en slags propaganda. 2:a Världskriget var mycket större än de tyska koncentrationslägren. 2:a Världskriget var dessutom mer komplicerat än att Adolf Hitler skulle vara galen. Ibland tror jag att Göran Rosenberg också är det.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (4)

När jag ändå har ångan uppe nu…

december 19, 2012 den 1:02 f m · Arkiverad under Historia

Bästa läsare!

Jag tillbringar en stor del av min tid off-line numera, och de få tillfällen jag skulle kunna slänga mig ner och underhålla denna blogg med nya postningar är hushållets halvt utslitna dator upptagen. Tonårsbarn, ni vet…

Men det finns ett ersättningsmedel till den moderna informationsteknologin för att åtminstone hålla mig glad. Böcker!

Just i dessa dagar försöker jag läsa mig genom en bok från 1850-talet som på ett kunnigt och pedagogiskt vis avhandlar den tidens viktigaste uppfinningar, samt även deras tillkomst. När jag läser den här typen av äldre facklitteratur börjar jag fundera på om det vid övergången från 1800- till 1900-tal infördes något slags faktafilter; att kunskapen gallrades som morötter i trädgårdslandet? Vid två tillfällen har jag upptäckt att den äldre och den nya facklitteraturen skiljer sig åt vad beträffar historiska beskrivningar.

Det första exemplet är ballongflygaren Jean-François Pilâtre de Rosier som tillsammans med sin medpassagare Pierre Romain blev världshistoriens första omkomna i en flygolycka. Farkosten de färdades med var en aerostat enligt principen lättare än luft. I det specifika fallet var det en konstruktion med en gasballong sammansatt med en varmluftsdriven montgolfier, den förra ovanpå den senare. Läsaren här anar att kombinationen med eldstad något under en ballong fylld med vätgas knappast kan vara en klok lösning. Och det är just så man i den sentida litteraturen beskriver orsaken till att Pilâtre de Rosiers sista resa fick ett så olyckligt slut. I en förhållandevis modern bok om ballongflygningens historia beskrivs hur hans ballong under ett försök att korsa över Engelska kanalen fattade eld uppe i luften och störtade.

I boken ”Sednare tiders viktigaste vetenskapliga upptäckter och uppfinningar” av L Figuir från 1855 (i tre band vilka utannonseras tillsammans för 1800 kronor, men som jag fick för 50 kronor/styck på bokloppiset på Drottninggatan härom året) beskrivs mer utförligt och korrekt att ballongen efter uppstigningen togs av en stark vind som förde den i fel riktning (de föregående löpballongerna som släppts upp hade däremot seglat rätt), varför de Rosier försökte släppa ut lite av vätgasen för att sjunka ner till de mer gynsamma vindarna. Men eftersom linan till ventilen var omkring 30 meter lång kände han inte att han öppnat den, utan tog i så hårt att duken i gasballongen slets upp och sjönk ner över varmluftsballongen. Därmed försvann bärkraften och aerostaten störtade hastigt mot marken. de Rosier och Romain omkom omedelbart.

Hur kan olycksorsaken skilja så mycket i två olika böcker? Till och med i svenska Wikipedia har man inte angett några detaljer kring olyckan.

Det andra exemplet gäller ångmaskinens tillkomst. Här finns två läger, dels de som var vakna på historielektionerna och minns att man fick lära sig att James Watt uppfann denna apparat. Men också ett läger – måhända vi kan kalla dem för bildningssnobbarna – som läst sig till att redan de gamla grekerna, etc etc…, och nämner därför ”Herons ångkula”.

Det senare är i och för sig korrekt, även om denna mackapär illustreras som två sammansatta kittlar med fyra bakåtriktade pipor (som ett liggande hakkors med en stor kula i mitten) längs sidorna som släpper ut ånga när man eldar under denna apparat. I själva verket är det troligt att ångan kom från en annan apparat som leddes via rör in genom axeln som höll kulan. Men strunt samma vilket; Herons kula var totalt nyttolös förutom att skrämma folk med.

Så det betyder i så fall att James Watt konstruerade den första fungerande ångmaskinen? Nej, inte riktigt. Nog var han duktig, men hans insats bestod i att få ångmaskinen att fungera automatiskt samt att få en högre verkningsgrad. Detta skedde under 1760-talet, och jag vill absolut inte förringa hans insats, men ångmaskinen som nyttoredskap fanns redan i början av 1700-talet. Men vad säger ni om jag påstår att den första fungerande ångmaskinen fanns redan på mitten av 1500-talet, mer än tvåhundra år före Watts modifierade newcomen-maskin?

Mm, precis. Ni tror mig inte…! Och jag har faktiskt lite svårt att kasta fram några bevis för mitt påstående. Ännu en gång får jag söka mig till böckernas värld. I Louis Thomas bok ”De stora uppfinningarna” från 1883 (inköpt på Drottninggatan enligt detta blogginlägg) står följande att läsa på sidan 198:

Mellan ett dylikt lekverk och ett verkligt mekaniskt tillgodogörande af ångan är dock en bred klyfta, och mångt århundrade förgick, innan språnget däröfver lyckades. Det första spår till ett försök i den vägen förekommer i Spanien. Sjökaptenen Vasco de Garay bygde en maskin, med hvilken han ville framdrifva fartyg utan åror eller segel. På kejsar Karl V:s befallning anställdes försök i Barcelonas hamn 1545. Garay hemlighöll sin maskins beskaffenhet, och man såg endast, att han bestod af en stor vattenkittel och att på båda sidor af fartyget hjul voro anbragta. Fartyget som hade omkring 200 tons dräktighet, påstods tillryggalägga 3 sjömil på två timmar. Uppfinnaren belönades, men hans maskin förblef obegagnad, antingen emdan saken, enligt vitnes utsago, var alltför invecklad, kostsam och farlig eller i följd av andra hinder, som så ofta förekomma vid nya uppfinningar.

Den som söker på Google efter mer information om Vasco de Garay söker förgäves (man kan hitta en dansk översättning i digital form av denna antikvariska bok, och kanske detta blogginlägg som Du själv sitter och läser). Orsaken till detta är att namnet är felstavat. Korrekt stavning skall vara Blasco de Garay, och om honom kan man läsa i boken ”The steam engine, steam navigation, roads and and railways” av professorn och astronomen Dionysius Lardner, utgiven 1851 i London. Nej, denna bok har jag inte i pappersform, men däremot som digital kopia tack vare Archive.org. Internet är fantastiskt – när man väl vet vad man letar efter. Och det finns massor av kunskap i alla möjliga och omöjliga ämnen för den som törstar, och som uppskattar forna generationers slit vid skrivpulpeten.

Nu kan jag förstå att läsaren inte känner sig road av att fördjupa sig alltför mycket i ångmaskinens historia, i synnerhet inte nu när denna tingest verkligen är out-of-date i vår moderna värld där snart även tryckta böcker kommer att tillhöra det förgångna. Vilket gör mig lite orolig; vad skall min kära dotter göra av alla mina böcker från mitt privatbibliotek efter min död när ingen längre vill läsa dem, än mindre äga dem? Mm, det är en vemodig frågeställning. Jag känner mig faktiskt lite bekymrad över att dagens människor har så svårt att ta till sig de gamla alstren och begagna dem som njutningsmedel. Hör bara på exemplet här ovan igen:

”Mellan ett dylikt lekverk och ett verkligt mekaniskt tillgodogörande af ångan är dock en bred klyfta, och mångt århundrade förgick, innan språnget däröfver lyckades.”

Så där skriver man inte längre. Ingen – förutom en poet – illustrerar hundraåriga dröjsmål som en bred klyfta som tiden tar språng över. Ändå tycker jag inte att skrivspråket i 1800-talslitteraturen är svårtillgängligt. Tvärtom, den ger fler nyanser och rikedom än dagens fattiga skrivspråk som under stundom tillåter sig inkludera ironi trots att denna form av skämtlynne inte alltid gör succé hos läsaren emedan en sarkastisk uppsyn hos författaren inte alltid är lätt att visualisera sig. Jag tycker det känns tragiskt att vi strävar så mycket efter förenklingar. Vad kommer hända med människan när vi rationaliserat både språk och tanke så att varje intellektuellt uttryck kan formuleras på en Twitter-rad?

Usch, det är en hemsk dystopi.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (11)

Därför är ett frågetecken i SvD om klimatalarmism mer än väl berättigat.

november 2, 2012 den 1:10 e m · Arkiverad under Historia, Medierna, Naturvetenskap, Okategoriserade

Bästa läsare!

Svenska Dagbladet tvivlar sällan på hypotesen att människans utsläpp av växthusgaser fått det globala klimatet att haverera, och man brukar precis som rivalen Dagens Nyheter notoriskt plocka in artiklar med uppgifter som belyser frågan ur önskad synvinkel – d.v.s. att människan styr klimatet och att vi behöver en ny politisk dagordning med mer makt åt FN och anonyma kommittéer. Men sällan publicerar man material som pekar i annan riktning som bestrider den politiskt vedertagna linjen. Artikeln med rubriken ”Sandy – ett oväder på klimatsteroider?” är inte ett undantag.

”Vi kan inte säga att någon enskild ”home run” som Barry Bond någonsin slagit enbart berodde på steroider. Men steroider hjälpte honom tveklöst att slå mer och hårdare. Och nu har vi väder på steroider.”

Med denna baseball-analogi förklarade Eric Pooley, vice ordförande för organisationen Environmental Defense Fund, på twitter hur han ser på orkanen Sandy i ett större sammanhang.

[...]

Exempelvis har temperaturen i haven stigit vilket ger mer energi till stormar och orkaner. Likaså har temperaturen i atmosfären ökat vilket lett till att den samlar mer luftfuktighet som dras med i stormen och sedan dumpas mot marken i form av kraftiga regnväder.

Ytterligare en sak som stödjer tesen att Sandy blev en kraftigare storm på grund av klimatförändringarna är den krock med kall luft norrifrån som vidgade och gav ovädret extra energi innan det drog in över den amerikanska östkusten.

Här får man ju bortse från en rad faktorer för att kunna likna ovädret Sandy vid en dopad basebollspelare. T.ex. att de mätstationer som visar på sjunkande havstemperaturer exkluderats i undersökningarna, att vetenskapen är tämligen överens om att ökad global temperatur leder till jämnare temperatur över hela planeten (vilket skulle göra krocken mellan kall luft från norr och varm luft från söder mindre dramatisk) samt att mer luftfuktighet ger mer molnbildning som i sin tur minskar värmeinstrålningen till jorden = kallare klimat.

Att SvD skriver ”Likaså har temperaturen i atmosfären ökat [...]” måste ställas i relation till en tidslinje. Har den ökat sedan förra veckan? Förra året? Sedan tio år tillbaka? Det skriver inte SvD, men jag kan i alla fall notera att den globala temperaturen i varande av en klimatförändring inte ökat på över ett årtionde (eller snarare i över 16 år). Denna information levereras av den brittiska motsvarigheten till SMHI, Met Office. Om detta håller SvD naturligtvis tyst om.

Men den springande punkten är att en storstad – fylld med mediebolag och storföretag – drabbats av ”det värsta ovädret någonsin”. Sandy är inte en teori utan en verklig katastrof. Sett ur ett försäkringsekonomiskt perspektiv är det uppenbart att vi ständigt ser nya rekordstormar, eftersom det ekonomiska värdet ökar oavsett att den ena ”rekordstormen” har lika mycket förstörelsekraft eller kanske mindre än den förra. Så när New Yorks gator fylls av vatten (sedan havet steg till 13,88 fot över normal högvattennivå under stormdygnet) kan det vara lämpligt att som klimatskribenten Caleb Shaw påminna om stormen ”Great Gale” från 1821 – alltså långt innan industrialiseringen och dess utsläpp av s.k. växthusgaser.

Självfallet är det stor skillnad mellan New York 1821 och New York 2012, även om jag förstått att den sedan 1880-talet mest växt på höjden mer än på ytan. Det som är uppenbart är att alla anläggningar idag med sin elektronik och utformning är mer känslig för översvämningar än de enkla byggnader som fanns på 1820-talet. Men ifråga om styrka låg stormen Gale inte Sandy långt efter. Här steg havsnivån till 11,2 fot (även om samtida källor hävdar 13,0). Men då skall man ta i beaktande att Gale drabbade New York under ebb, varför Gale hade kunnat stiga till över 17 for om stormen slagit till under flod. Man skall ocksså notera att den aktuella stormen Sandy inträffade under fullmåne, vilket gett den en fot extra i höjd. Notera också att stormen Gale inträffade i slutet av den epok som man klimatologiskt betecknar som ”Lilla istiden”. Gale slår alltså rekordstormen Sandy trots dess klimatsteroider med råge!

Lyckligtvis använder inte SvD samma korkade rubriksättning som den amerikanska kollegan Bloomberg Businessweek med sitt ”It’s global warming, stupid!”. Men man bryr sig inte heller om att på allvar ifrågasätta påståenden om att Sandy var en storm på klimatsteroider. I synnerhet inte när det bevisligen finns äldre stormar av ännu större styrka. Men 1821 fanns det inga tunnelbanor som kunde svämma över och annat som genererade dagens kris. New Yorkborna kan däremot vara lyckliga över att flera av tidigare års stormar tagit annan kurs; Caleb Shaw påpekar att 1938 års storm som gick över Long Island tveklöst kunnat trycka upp Hudson River ännu högre än Sandy. Och 1938 var vi fortfarande långt från dagens klimatalarmistiska tendenser.

Men eftersom vetenskapliga fakta och historia inte äger tillträde till nyhetsscenen (eller ens politiken, läs bloggkollegan Carl här) så lär nog vi få se fler alarmistiska artiklar av SvD:s typ med frågetecknet satt diskret inom parantes även i framtiden. Huvudsaken är att temat ”klimatförändring” upprepas tillräckligt många gånger så blir det ett utropstecken istället i läsarnas hjärna.

Inte ens när tidningsutdelarna bjuder på gratisexemplar av SvD tar jag emot den. Det är slöseri med träd och jag vill inte uppmuntra redaktionens agendastyrda journalistik. Detsamma gäller den andra skräpblaskan som heter Dagens Nyheter. Och Expressen. och Aftonbladet. Ja, nästan hela mediesverige kan fara åt helvete tycker jag…

Hälsar eder Peter Harold

UPPDATERAD LÄNK:
The Climate Scam (svensk): ”Sandy och klimatet” av professor Lennart Bengtsson

Kommentarer (8)

Ett varv om det svenska kulturarvet – som tydligen inte finns…?

oktober 25, 2012 den 10:24 f m · Arkiverad under Historia, Litteratur, Okategoriserade, Politik

Bästa läsare!

Sveriedemokraterna är skit. De lyckas locka fram de lägsta instinkterna hos sina politiska motståndare.

Jodå, jag vet att den slutsatsen känns lika begåvad som att påstå att kvinnomisshandel beror på att offren varit dumma nog att födas som kvinnor. För min egen del är Sverigedemokraterna bara ett vanligt parti bland de åtta som är representerade i riksdagen, och deras politik är minst lika kränkande mot mina libertarianska frihetsideal som de övriga partiernas – fast ofta på ett annat vis. Det är faktiskt inte klokt hur (sd), (s), (v), (mp), (c), (fp), (kds) och (m) kan klara av att komplettera varandra i att håna svenska folket. Alltid är det någonting varje dag som får mig att bli förbannad…

Nå, nu har jag idag ändå valt att utgå från den allmängiltiga infallsvinkeln att det är sverigedemokraternas fel att motståndarna gör så klena insatser i den politiska dialog… eh, debatten. Släpp fram en SD-are och nivån sjunker till ett djup långt under Glocalnets påstådda lågpriser. Här bidrar nu det miljöpartistiska miljölandstingsrådet Ylva G Karlsson med en strålande insats om hur det kan gå när man är en relativiserande motvallskärring. Eftersom miljöfrågor på länspolitisk nivå tillhör länsstyrelsen har ”miljölandstingsrådet” gott om tid att orera kring kulturfrågor och göra reklam för sin politiska agenda, men det är en annan historia.

Bakgrunden är att det vid sessionen i Sörmlands landsting uppstod en debatt där (sd):s representanter krävde revidering av landstingets kulturplan eftersom den saknade tillräckliga inslag av bevarandet av kulturarvet, och istället innebar många kostsamma satsningar på mångkultur (och som bekant är mångkultur inte Sverigedemokraternas favoritämne). Ylva G Karlsson gick då upp i talarstolen och yttrade följande ord (enligt transkribering från Flashback):

Det svenska kulturarvet ja… [...] Det svenska kulturarvet… Skulle jag vilja påstå, det finns inte… Det finns inget som skulle kan kallas det svenska…  kulturarvet…

Det finns ingenting som är så världsomspännande och lika, i världen, också påverkande och befruktande… runt världen. Det finns inget som enar så mycket som kulturen och det finns inget arbetsområde… där människor engagerar sig som inom kulturen. Det finns ingenting som är så världsomspännande där man arbetar så tillsammans i hela världen.

Jag är själv utövande konstnär, konsthantverkare och är utbildad i svenska…  öh… eller traditionella textilia metoder och jag har verkligen kunskap om de här frågorna.

Nu fick väl Sverigedemokraterna så att de teg, inte sant?!? Nä, skämt åsido. Detta var faktiskt ett mönsterexempel på hur illa det kan gå när en politiker med alltför mycket självkänsla tror sig kunna ”ta debatten” med de främlingsfientliga invandrarhatarna eller vilket epitet som känns skönast att dra till med. Å andra sidan sade Ylva G Karlsson precis det som förväntades av henne.

Visst är det bekvämt att attackera sina politiska motståndare genom att hävda att de försvarar någonting som inte finns. Det är lite som att säga till (s)-ledaren Stefan Lövén att ”- Sorry, du kan inte vinna debatten som socialdemokrat eftersom socialismen är död”.

Så, låt oss analysera vad miljölandstingsrådet Ylva G Karlsson hävdar, nämligen att det svenska kulturarvet inte existerar (och sålunda inte behöver/kan bevaras). Att det finns något som kallas för kulturarv är ganska uppenbart, och det kan nog både ni kära läsare och jag vara överens om. Just i år firar vi det romska kulturåret, även om intresset varit ganska litet bland allmänheten. Att romerna äger ett kulturarv verifieras av Göteborgs universitet där man faktiskt forskar kring ämnet. Vore synd att spendera forskningsanslag på något som inte finns, även om jag personligen har en känsla av att det är just detta som sker när det forskas kring ”global uppvärmning”…

En annan grupp som är närvarande i det svenska samhället är kurderna. Att de besitter ett eget kulturarv intygas väl bäst genom att den turkiska staten gladeligen under lång tid skulle vilja utplåna detta. Men kurderna har slagit vakt om både sitt språk och kulturarv, bl.a genom att fly till Sverige. I förorten Alvik finns det Kurdiska biblioteket vars syfte är att öka och sprida  kännedomen om det kurdiska kulturarvet.

Sett ur detta perspektiv känns det lite underligt att Sverige med sina 449 964 kvadratkilometer inte lyckas prestera något som politiskt sett kan definieras som kulturarv. Enligt Wikipedia utgörs kulturarvet av:

”…vad tidigare generationer skapat och hur vi i dag uppfattar, tolkar och för det vidare. Kulturarvet är inte statiskt utan något som ständigt förändras och omformuleras. Varje tid bildar sig en egen uppfattning om vad som är kulturarv och vad det betyder.”

Det innebär alltså att kulturarvet är vad vi idag vill se och minnas av de forna dagarnas Sverige. Kulturarvet är politiskt formbart genom att styra anslagen till vad som skall manifesteras. I år är det August Strindbergsåret, och många hävdar att hans litteratur och dramatik utgör en viktig del av Sveriges kulturarv. Andra skulle nog förorda Astrid Lindgren och Ingmar Bergman. Kulturarvet handlar om det som varit förr och som påverkar oss idag. Här är ju den svenska dansen kring midsommarstången ett givet exempel, då den har sitt ursprung i en förkristen tradition. Det finns säkert fler unika exempel, men jag är långt ifrån kulturell så ni får bygga listan själva.

Att bevara kulturav är en internationell angelägenhet. Därför arbetar FN med certifiering av s.k. ”kulturarvsminnen”, där bl.a. Skogskyrkogården i Stockholm är ett av de svenska bidragen. Ett annat är mulltimmershyttan i bruksorten Ängelsberg i norra Västmanland, en anläggning som jag personligen känner väldigt starkt för.

Det finns ytterligare ett inslag av kulturarv som FN försöker slå vakt om. År 2003 fastställde UNESCO konventionen för ”skydd av det immateriella kulturarvet”. Det innebär att bevara icke-materiella kulturella komponenter så som muntlig tradition, traditionell musik, dans och teater, sociala seder (även ritualer och festseder), kunskap om naturen och universum och traditionellt hantverk. Såvitt jag vet har Sverige inte ratificerat denna konvention, men det har däremot Norge och Island. Med tanke på att Sverige ju politiskt sett inte har något kulturarv kanske inte denna FN-konvention är aktuell för vårt land…? Det är Sverigedemokraternas fel!   :-)

Att säga att Sverige saknar ett eget kulturarv är en förnekelse på gränsen till ett mentalt sjukdomsssymptom, som möjligtvis kan försvaras som semantik om man är generös, men troligtvis grundar sig på regeln att alltid säga tvärtemot sverigedemokraternas representanter. I så fall kan man fråga sig vem som har makten i debatten? Ylva G Karlsson har det inte. Och ändå är hon miljöpartiets starkaste namn i Södermanlands landsting och tillika ett landstingsråd. Jag skulle skämmas om jag vore miljöpartist.

Hälsar eder Peter Harold

I mediebruset:
SN: ”Hård debatt om kultur” .
SvD: ”Lyssna inte på nätets mörkermän”. Vad? Heter det inte ”mörker-hen”?

Kommentarer (4)

Nå, vad tror du om 11:e september och vem som gjorde det? Del 2.

oktober 22, 2012 den 10:36 e m · Arkiverad under Brott & straff, Historia

Bästa läsare!

Efter första delen av ”Nå, vad tror du om 11:e september och vem som gjorde det?” har nog läsaren utifrån redovisade spekulationer gjort sig en bild av att den forne presidenten George W Bush ligger bakom alltsammans. Nå, då har nog läsaren gjort en liten misstolkning, även om jag faktiskt inte gjort särskilt mycket för att den skall kunna undvikas. En tröst är att läsaren bara gjort en liten, liten, liten misstolkning.

Alltjämt finns MÖJLIGHETEN att Bush-administrationen såg fram mot en Pearl Harbour-liknande attack för att kunna sätta vissa nödvändiga hjul i rullningen i hopp om att kunna få mandat att agera ute i världen (se längre ner i artikeln). Detta betyder inte att George W Bush personligen var hjärnan bakom kuppen. Eller att han ens var¨på förhand införstådd med vad som skulle hända i New York den 11 september 2001. Vi skall därför titta lite på den forne presidentens förehavanden vid den aktuella tiden.

Vi backar bandet tillbaka till den 10 september 2001. Då befann han sig på gästabud vid Colony Beach Resort på en ö i Mexikanska golfen utanför Florida. Närvarande var flera republikanska donatorer samt hans bror, guvernören Jeb Bush. På taket till anläggningen hade man placerat ut luftvärnsrobotar och högt upp i luften cirkulerade ett spaningsflygplan. Om detta är ett normalt förfarande vid presidentbesök vet jag inte, men arrangemanget talar för att det fanns en viss medvetenhet om att presidentens liv hotades av t.ex. självmordspiloter. Trots allt hade ju säkerhetstjänsten kunskap om dylika hot, liksom presidenten själv underrättats om att USA och troligtvis också han själv skulle utsättas för en terrorattack (även av den ryske despoten Wladimir Putin personligen också!).

Med andra ord; det finns en möjlighet att Bush-administrationen var medveten om att någonting skulle kunna hända på riktigt. Med facit i hand kan man konstatera att alltför lite gjordes för att förhindra dåden under 11 september, i synnerhet då flera av självmordspiloterna var kända av säkerhetstjänsten. Huruvida denna passivitet grundade sig på en kommenderad nonchalans över det allvarliga läget eller ett utslag för den amerikanska fåfängan kan vi bara spekulera om.

De som visste med stor säkerhet att 11 september skulle bli en dag som ingen amerikansk skulle glömma var de terrorister som utförde dådet, jämte dem som planerat det. Vi vet att klockan

8.46 flög American Arlines flight 11 in i norra tornet på World Trade Center i New York;

9.03 flög United airlines flight 175 in i södra tornet;

9.37 kraschade American Airlines flight 77 in i försvarshögkvarteret Pentagon;

10.03 störtade United Airlines flight 93 i Pennsylvania utan att ha flugit in i sitt eventuella mål.

Få vet dock att president George W Bush vaknade upp strax före sex på morgonen den dagen, drog på sig sina kortbyxor, en gammal t-skjorta och snörade sina joggingskor för att halvtimman därefter ta en motionsrunda i sällskap med sin livvakt och en bekant journalist runtom golfbanan på Colony Beach. Strax innan sällskapet gav sig av rullade en skåpbil fram till entrén och ett reporterteam med utländskt påbrå uppgav att de var bokade för en intervju med presidenten, och refererade till en secret service-agent vid namn. Men presidentens vaktchef kände inte till denna agent och bad filmteamet att kontakta Vita husets presstab för att boka in ett annat tillfälle.

Detta kan ha varit ett planerat mordförsök på presidenten! [1]

Två dagar tidigare, den 9 september 2001, hade den forne ledaren för Förenade islamiska fronten i Afghanistan, Ahmed Shah Massoud, mördats av självmordsbombare som uppgivit sig tillhöra ett filmteam. Bomben låg i kameran och exploderade när Massoud skulle intervjuas. Han hade sedan det afghanska inbördeskriget ledit den resultatlösa kampen mot talibanerna. Han hade också samma år besökt Europaparlamentet och påpekat att talibanerna hade intima band med terrornätverket al-Qaida som planerade ett stort terrordåd. Under tiden skrev en viss Peter Harold debattinlägg om talibanerna i PassagenBlogg och deras sprängningar av buddastatyer, och lyckades bli bannlyst av de politiskt korrekta moderatorerna som hade lika mycket nolltolerans mot både förnuft som s.k. ”främlingsfientlighet”…

Massouds mördare uppgav sig vara belgiska marockaner, men i själva verket hade de stulna pass och kom från Tunisien. De hade väntat i flera veckor på att få intervjua Massoud, och till slut fick de chansen. Bomben som låg i en kamera och batterienheten detonerade plötsligt och gav Massoud dödliga skador. En av gärningsmännen överlevde explosionen men sköts ihjäl när han försökte fly. Massoud avled i helikoptern på väg till sjukhuset.

Det är inte otänkbart att kanske samma scenario skulle ha upprepats här på ColonyBeach Resort om Bush låtit sig övertalas att ställa upp för en kvick intervju på morgonkvisten. I så fall hade nine eleven fått en synnerligen spektakulär overtyr. Och landets president skulle den dagen ha blivit Dick Cheney – mannen som sympatiserade med den neokonservativa tankesmedjan PNAC:s teser om att USA måste sträva efter ett globalt ledarskap, bl.a.  ”att bevara och förlänga en världsordning som passar USA:s säkerhet, välstånd och principer.” Mycket av vad som skett efter 11 september 2011 har gått i PNAC:s önskade riktning.

George W Bush blev dock varken sprängd i luften vid swimmingpoolen på Colony Beach Resort eller fick ett trafikplan i huvudet. Istället hamnade han som vi vet vid en skola där han satt och läste i sagoböcker tillsammans med eleverna medan det ena planet efter det andra kraschade in i World Trade Center. Sedan var resten av hans dag förstörd. Han själv var också förstörd, mentalt sett. Flera korta telefonsamtal till Dick Cheney och Coondooleezaa Rice gjorde honom inte det minsta mer munter, men han lyckades samla sig för ett kort uttalande klockan 9:29.

Today, we have had a national tragedy. Two airplanes have crashed into the World Trade Center in an apparent terrorist attack on our country. I have spoken to the vice president, to the governor of New York and to the director of the FBI, and I’ve ordered the full resources of the federal government to help the victims and their families and to find those folks who committed this act.

Klockan 9:57 lyfte presidentens flygplan Air Force One från Florida med honom och hans medföljande stab. Inga stridsflygplan följde med som eskort, utan den stora Boeing 747 gav sig upp i skyn utan något som helst beskydd, förutom de missilavvisande system som påstås finnas ombord. Men detta system hade inte hjälpt om man mött ännu en självmordspilot. Och presidentens pressekreterare medgav att man var medvetna om att det fanns ett hot riktat mot det plan man stigit ombord på. Man fruktade att upp mot 11 stycken trafikplan blivit kapade. Air Force One cirklade i 40m minuter ensam över Florida och styrde sedan mot Louiseville på ovanligt hög flyghöjd. Under tiden hade Dick Cheney kontrollen i Vita Huset (närmare bestämt i dess underjordiska bunker).

George W Bush kom inte tillbaka till huvudstaden förrän efter 10 timmar räknat från den första kraschen. Då låg New York höljt i rök efter de nedfallna skyskraporna och de raserade kontorskomplexen på Manhattan. Hela världen kändes nu betydligt mer farlig än under början av dagen. Och till och med de värsta farhågorna besannades bland allmänheten; efter 11 år har War on Terror fortfarande inte avslutats, och varken USA eller dess omvärld har gått tillbaka till ett normalt läge.

Terroristerna – vilka de än månde vara – slog till och vann.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (4)

Vår globala värld – resandet under 1600-talet

oktober 15, 2012 den 9:23 f m · Arkiverad under Historia, Okategoriserade

Bästa läsare!

Jag är en av dem som hävdar att människan är av sin natur en resande varelse. Många menar att vårt eviga flygande till Thailands badstränder, till Kanarieöarnas grisfester och partyfälten på spanska solkusten är resultatet av att turistindustrin är kreativ i sin markandsföring och lyckas inbilla oss att hemma är piss och borta bäst. Ett vedertaget fattigdomsmått hos oss svenskar är t.ex. alla barnfamiljer som inte har råd att åka på semester utomlands. Många kanske invänder kristiskt att utomlandssemestrar ju inte är en självklar mänsklig rättighet, vilket de ju på sätt och vis har rättt i. Jag har själv vuxit upp i en familj som sällan rörde sig utanför en 15 mil bred radie under somrarna.

Nåväl, jag själv anser inte att lusten att ta sig långt bort beror på att vi bläddrar i flotta resekataloger i fyrfärgstryck. Nej, jag är säker på att vi har med oss detta i vår arvsmassa. Det faktum att många gärna har sex när de är bortresta stärker min hypotes. Sex är mänsklighetens drivkraft och den mest grundläggande instinkt vi har. ”Far iväg och föröka sig”, säger naturen.

Ett av mina argument för denna teori är att människan alltid varit rörlig. Folk idag är väl av den meningen att forntidens resenärer ju knappast kunde vara särskilt ofta på resande fot eftersom de ju inte hade tillgång till dagens smidiga kommunikationer. Och det är sant. Men istället kunde man resa till fots, rida eller åka med båt. Precis som karavanerna över Sidenvägen i Asien och Sahara i Afrika under forntiden hade även övriga Europa flera etablerade router för handelstågen och andra faranden. Men vilka var dessa ”andra”?

Häromkvällen satt jag och roade mig med att läsa gamla tidningar på Internet. Jag kom över en artikel i Dalpilen från 1925 som tar upp ett resetema från 1600-talet. Etersom Europa vid den tiden var präglat av religionen så var självfallet Jerusalem och det heliga landet den givna vallfartsorten. Det finns många exempel på s.k. ”Jorsalafarare” som reste till Palestina och sedan hemkom för att bli bemärkta medborgare i sitt eget hemland – många värdefulla erfarenheter rikare.

Följande rader ur Svenska Familjournalen årgång 1870 beskriver utförligt varför just detta mål lockade:

För alla bildade menniskor utgör »Österlandet» ett foremål,
dit blicken gerna riktas, icke blott emedan fantasien
der möter en verld af praktfulla naturbilder och
underbara sagor, utan äfven menniskoslägtets äldsta barndomsminnen,
i betydelsefull skönhet af oskuld, der spela bland de
dunkla, varma skuggorna under höga palmer och doftande
paradisfrukter. Der uppgingo de första strålarne af gudomligt
ljus för menskligheten och der fullbordades den eviga försoningens
värf. Der utfördes de blodiga, sekellånga korstågen
under medeltiden, dessa strider, genom hvilka de kristna folken
i Europa ville tillkämpa sig väldet öfver det land, hvarest
deras religions stiftare lefde och dog, men under hvilka krig
Saracenerna i stället befästade sin grymma makt och förvandlade
dessa, fordom de herrligaste länder på jorden till ödemarker,
der ännu i dag förödelsens styggelse och yppigheten
af den rikaste växtlighet omvexlande framstå och kämpa mot
hvarandra.

Mossigt men vackert skrivet. Artikeln i Dalpilen handlar om just en sådan resa. Och det intressanta är att det har ett tema som vi sedan sett i romanens form, nämligen i Jules Vernes ”Jorden runt på 80 dagar”:

Nu skall jag i ärlighetens namn erkänna att alla människor var inte på resande fot förr i tiden. Nej, tvärtom. Överallt möter vi exempel i både historien som i nuet på människor som aldrig varit en hel dag utanför den stad eller by de fötts i. Mest av den enkla anledningen att de inte hade råd eller hade plikter i hemmet som inte kunde lämnas. Men de privatpersoner som reste, de utförde verkligen iögonfallande strapatser med dagens mått mätt. Det är nästan så att jag avundas dessa resenärer.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (2)

”Tyskland och världsfreden”

september 18, 2012 den 9:06 f m · Arkiverad under Historia, Okategoriserade

Bästa läsare!

Jag såg att Anders Q Björkman skrivit i Svenska Dagbladet om Axel Odelbergs bok ”Vi som beundrade varandra så mycket” som handlar om den svenske forskningsresenären Sven Hedins vänskap med Adolf Hitler. Q Björkmans slutsats är att fastän det kommit massor av böcker om nazismen och Hitler-Tyskland så är inte Odelbergs bok överflödig. I beg to differ…

Eller också är det Q Björkmans recension som är överflödig. Rubriken till hans artikel lyder ”Språkliga pinsamheter i spännande Hedin-bok”. Q Björkman gillar inte att författaren använder uttryck som ”skiten i fläkten”. Själv hänger jag upp mig mer på att recensenten inte bara recenserar boken utan även objektet Sven Hedin. Hör här:

Hans [Hedins] unika ställning gjorde att den svenska regeringen använde sig av Hedin för att utröna hur Hitler ställde sig till Sverige och den politik som fördes. På samma sätt vädjade personer till Hedin att han skulle agera för att hjälpa människor som drabbats av nazistisk förföljelse. Och flera gånger lyckades Hedin förbättra situationen för ett antal personer, flera av dem judar. Han visade då prov på både ädelmod och empati.

Och samtidigt blir det i boken tydligt vilken politisk idiot den åldrande upptäcktsresanden faktiskt var. Han blundade gång på gång för rapporter om förföljelsen av judar och hade uppfattningen att Tyskland till varje pris måste vinna kriget för att försvara den europeiska civilisationen. [Min fetning]

Jag vet inte om detta är Q Björkmans eller Odelbergs slutsats. Jag vet inte heller om de inser lyckan av att leva i en tid då vi har det uppenbara facit i handen att nationalsocialismen var ödesdiger för Europa. Jag vet inte om Q Björkman och Odelberg inser att situationen inte alls var lika given – eller att det fanns en svartvit skillnad mellan ont och gott – den gången under 1930-talet då Hedin blev inbjuden till Tyskland.

Därför är det med stor tillfredställelse jag blivit ägare till Sven Hedins bok ”Tyskland och världsfreden” från 1937. På så vis kan jag gå till källan för att finna hur Hedin förhöll sig till nazisterna. Jag har hittills bara ströläst några kapitel i alstret, men jag har blivit mer klok på hur Hedin tänkte genom att studera denna bok än jag blivit av att läsa Q Björkmans smädelsefyllda rader. Ty varje gång vi under modern tid talar om demonerna från Hitler-Tyskland glömmer vi bort att nazismen under denna epok utgjorde en strategisk motvikt mot det kommunistiska Sovjetunionen och dess blodtörstige despot Josef Stalin. Det fanns för svenskarna skäl till att se det positiva i Hitlers starka ledarskap i Tyskland och kamp mot kommunismen, även om det idag är uppenbart att valet stod mellan pest eller kolera. Mitt intryck är att Hedin ändå hade distans till nazisterna i sin bok - det var landet Tyskland han älskade. Det är trots allt skillnad på nation och regim, tänk på det.

När jag får tid skall jag läsa klart Hedins bok. Det brådskar inte. Jag är långt ifrån fixerad vid nazismen. Det finns numera så många andra ideologier och religioner som utgör ett större hot mot vår civilisation. Här och nu.

Hälsar eder Peter Harold

Kommentarer (4)

Om socialdemokrati och socialdemokratin tycker jag inte.

september 11, 2012 den 9:05 f m · Arkiverad under Historia, Politik

Bästa läsare!

Jag är den felande länken. Uppvuxen och utbildad i ett litet brukssamhälle och yrkesutbildad i en industristad där jag var politiskt aktiv i min ungdom. Jag borde vara en sosse. Men det är jag inte.

Därför har jag ett lite annorlunda perspektiv än t.ex. de svenska medierna när det dryftas om politik. Även ur ett arkologiskt perspektiv känner jag att den politiska diskussionen har en förskjuten tyngdpunkt till vänster. På SvD Kultur skriver Martin Jönsson en recension och ger omdömen av tre böcker som handlar om tre olika socialdemokratiska kvinnopolitiker; Mona Sahlin, Margot Wallström och Anna Lindh.

När skrevs och recenserades en bok om moderaternas ”Batongmormor” Astrid Kristensson? Eller den nyligen bortgångna skolpolitikern Britt Mogård som till och med kunde skälla ut sina moderata partisystrar för att de fick för sig att behöva åka hem från riksdagen på tisdagar för att hinna med tvätten? Eller centerpartiets Karin Söder som på sin tid blev Sveriges första kvinnliga utrikesminister och senare Sveriges första kvinnliga partiledare?

Nej, givetvis finns det bara intresse för socialdemokrater. Till och med nu när svensk socialdemokrati befunnit sig i oppositionsställning i över sex år är det så förtvivlat angeläget att skildra nutidshistorien utifrån enskilda socialdemokraters värv och verk. Faktum är att svensk demokrati sedan 2:a Världskrigets slut endast en enda gång haft större stöd än 50% i ett riksdagsval. Socialdemokraterna utgör alltså mindre än hälften av det moderna Sveriges politiska historia. Ändå lyser de borgerliga politikerna med sin frånvaro i den historiska återskildringen av svensk samhällsuppbyggnad.

Vems är felet till det eviga socialdemokratiska navelskåderiet i den politiska bouppteckningen?

Hälsar eder Peter Harold

. . . .

Kommentera

Hur många kärnvapen har använts sedan 1945?

augusti 14, 2012 den 8:39 e m · Arkiverad under Historia

Bästa läsare!

Det talas om ett tredje världskrig där tusentals atombomber exploderar runt om på vår härliga planet. Tusentals atombomber? Det låter väl ändå som en fruktansvärd fantasi! Men faktum är att vi redan sprängt över 2000 stycken i atmosfären, på marken, under marken och i havet. Den här videon illustrerar hur frekvent kärnvapennationerna sprängt olika laddningar. Officiellt heter det att man genomfört sprängningarna i utvecklingssyfte. Men man kan notera en period i slutet av 1950-talet och i början av 1960-talet hur sprängningarna i både Sovjetunionen och USA sker med en samfälld intensitet. Med andra ord – det är en styrkedemonstration.

Hittills har man använt två atombomber i krig; Hiroshima och Nagasaki. Både sades ha använts för att tvinga Japan till villkorslös kapitulation. Bägge städerna är återuppbyggda, vilket kanske förtar känslan av att kärnvapen är ett förintelsevapen.

Det är bekymmersamt att politikerna och militärindustrin ånyo börjar benämna A-stridsmedlen som en ekonomisk faktor i framtidens krigsföring. Trots alla icke-spridningsavtal lär vi nog få se en come-back för atombomben. Och kanske en come-back för det Kalla kriget.

Hälsar eder Peter Harold

Mer om atomernas kraft i mediebruset:
DN: ”Muterade fjärilar efter Fukushima”. Och då är det ändå inte de fjärilarna i Studio Giblis tecknade filmer som vi animenördar vant oss vid att se…

Kommentarer (2)

Hermans hysteriska historia

augusti 14, 2012 den 8:14 f m · Arkiverad under Historia

Bästa läsare!

Vissa människor har ovanan att ta sig själva på alltför stort allvar. De har en icke alltför smickrande förmåga att sätta sig in i sammanhang där de är allt annat än kitet som håller samman universum. Den f.d. utrikeskorrespondenten Herman Lindqvist har under sin sista halva av karriären gjort sig känd som författare inom den populärhistoriska genren. Man hittar alltid hans böcker på loppmarknader. Om det beror på att läsaren insett den akademiskt  undermåliga kvalitet dessa böcker är behäftade med, eller om svenska folket anser att det är mer tröttande att läsa Herman Lindqvist än att se honom på TV, låter jag vara osagt. Det kan vara en kombination.

Jag själv har inga böcker av Herman Lindqvist i min bokhylla. Däremot har jag samtliga band av Carl Georg Starbäcks ”berättelser ur svenska historien”. Inte för att den svenska historien är min grej, men man kunde skriva böcker på 1800-talet. Det fina med Starbäcks författarskap var att han skilde fantasi från fakta; förutom sina historiska biografier skapade han även noveller och romaner på historiska teman.

Med detta sagt kanske läsaren undrar om jag ämnar anklaga Herman Lindqvist för att mixa fantasi med fakta. Ja, till viss del. Den som återberättar historien ur källorna måste emellanåt läsa mellan raderna och dra egna slutsatser. Det är ett risktagande, och jag har själv tvingats till det när jag skrev min biografi om den franske författaren Jules Verne. Men Herman Lindqvists sista alster handlar om Herman Lindqvist. Bara det väcker farhågor hos mig. Hermans historia blir nu Hermans hysteriska historia i det att han inte tycks behärska förmågan att inte ta sig själv på stort allvar. Spöket Hildebrand har vaknat till liv, och det är Herman själv som väckt denne genom illa avvägda ord om sitt föregående förlags agerande.

Lindqvist lyckades för några år sedan med konststycket att få ett förlag att dra in hela hans upplaga av en nytryckt bok. Denna skamliga nesa försöker han återupprätta genom att blunda och hålla för öronen och skrika som ett försmått barn om att professor Hildebrand var en antisemit – för andra gången. Resultatet? Jo, även den nya boken blir till makulatur. Istället för att bli obligatoriskt loppisfynd…

Vad kan vi lära av detta debackel? Jo, att historia som praktiserat ämne är i högsta grad levande i Sverige. Vi har många kunniga och pålästa historiker – många av dem kan ägna år och dagar för att försöka utröna en enda liten detalj i en händelse för väldigt länge sen. Herman Lindqvist tillhör inte denna liga. Han är ingen historiker, han är en berättare. Förmodligen också en väldigt bra berättare. Men vill man ha historia med kvalitet rekommenderar jag hederliga avhandlingar, fyllda med fotnoter och källhänvisningar. Det är också underhållning, även om det kräver sin läsare.

Hälsar eder Peter Harold

I mediebruset:
DN: ”Bonniers stoppar omstridd Lindqvistbok”. Naturligtvis passerade faktafelet Bonniers korrekturläsning; allt som andas anklagelser om antisemitism får en knuff framåt på det förlaget.
DN: ”Herman Lindqvist fortsätter att förfölja antinazisten Karl-Gustaf Hildebrand”. Henrik Arnstad har bättre pejl än Linkan.
SvD: ”En pudel hade varit på sin plats”. Räcker kenneln till?
SvD: ”Stoppad Lindqvist-bok såldes i Åmål”. Fuck. Fucking Åmål.

Kommentarer (2)

Older Posts »
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.